Impulskontroll.

Alla säger åt mig att jag tar till mig terapin, att jag är på väg mot något bättre i sinnet och att det lyser om mig på ett sätt som det inte gjorde innan. Jag håller med men... positiva kommentarer som dessa gör att jag blir rädd också... för jag vill leva upp till dem, alldeles för mycket. Men mitt tillfrisknande kommer inte ske på en höst. 

Den här veckan handlar ERGT'n om impulskontroll. Jag har sett fram emot den här veckan väldigt mycket eftersom jag har så svårt med impulser och att inte agera ut på mina impulser. Det känns inte som om jag fått tillräckligt mycket verktyg att kunna stå emot för jag kan inte stå emot. Det går ju så snabbt. Hur ska man kunna förhindra någonting som känns som en reflex?

Under mitt självskadande har jag försökt stanna upp och tänka efter. "Tänk på vad du gör just nu... du skadar dig själv, och andra omkring dig. Tänk på konsekvenserna" och mitt destruktiva jag svarar tillbaka "jag bryr mig inte." Jag bryr mig ju, egentligen. Men mitt i mörkret så är det som om ingenting spelar någon roll längre. Det är den tankegången jag måste fokusera på att förändra, inte beteendet i sig. 

Att tänka på och fokusera på under den här veckan: distraktion och fördröjning, hitta ett hälsosamt beteende som ersätter det impulsiva beteendet, att bli mer medveten och uppmärksam på de långsiktliga konsekvenserna, konsekvensmodifiering. 

Det är jättesvårt... Det är så tufft att gå in i sig själv... och försöka göra förändring trots att det finns så mycket som säger emot. Känner idag att det är tuffare än någonsin. Vill bara lägga mig och ta en paus. Men det går inte ta en paus från psykisk ohälsa. Om ändå det vore så lätt.