Först måste vi klura ut vad social ångest egentligen innebär. Det fungerar inte att läsa om en specifik diagnos och därmed förstå exakt hur det är att leva med den diagnosen. Med en diagnos kommer syndrom men... dessa syndrom visar sig ofta väldigt olika från person till person. När jag läser om social ångest känner jag att "ja det är detta jag lider utav" men det finns ingenting i beskrivningen som stämmer överens med MIN upplevelse.
Jag har skrivit om detta tidigare. Här finns två inlägg under en egen kategori.
Jag vill inte kalla det för social fobi eftersom en fobi indikerar att det är omöjligt för mig att utsätta mig för sociala situationer och att min rädsla blir så stor att den märks utanpå exempelvis gråt, hysteri och skrik. Nej, så är det inte. Jag kan däremot få domningar i händer och fötter, känna mig svimfärdig (extremfall men det händer), sluddra med orden, flacka med blicken, blinka väldigt mycket, skaka och bli ovanligt tyst. Så.. det är de fysiska symptomen. Men hur känns det då? Vad tänker jag? Jag måste erkänna att mycket påminner om paranoia...
Jag tänker flera olika saker. Jag ska skriva en lättförståelig lista.
- Jag kan få för mig att människor ogillar mig fast de inte gjort/sagt något som kan tyda på det. Jag brukar tro att det är min "instinkt" att de ogillar mig therefor; jag kan aldrig lita på mina instinkter.
- Jag kan få för mig att människor pratar illa om mig bakom min rygg och då brukar jag fantisera ihop exakt vad det är dom kan ha sagt så jag kan konfrontera dom (sällan jag vågar det)/ändra på mig så de slutar säga sådana saker om mig.
- Jag kan tro att människor tycker att jag är ful och äcklig och det är därför de inte svarar/pratar med mig. De vill helt enkelt inte vara vän med eller ens komma i kontakt med mig för jag är så ful och vidrig. Detta gäller särskilt män eftersom jag har märkt att män har svårt att vara vän med en kvinna som de inte vill ligga med (INTE ALLA MÄN men tyvärr är många så) och varför de nu skulle tro att jag skulle vilja ligga med dom is beyond me men ja... haha.
- Jag kan tro att människor tycker att jag är jobbig och klängig eller irriterande. Om jag t.ex. uppdaterar mycket en dag på Facebook och inte får respons tänker jag direkt "okej nu tycker folk att jag är jobbig så bäst jag går in och analyserar mitt flöde, kanske raderar också om det är någonting som låter extra irriterande".
Extra:
- Jag kan inte ta första initiativet till ett samtal. Jag försöker ibland, för att utmana mig själv, men får bara panik och skäms i flera dagar efteråt bara efter ett enkelt "hej". Sen blir jag helt tyst och kan till och med låta bli att svara bara för jag är så orolig och skamsen. Eller så är jag rädd för att svara för snabbt så de kanske tror att jag sitter och väntar på svar (vilket jag ofta gör dock hehe)
- Jag kan inte visa känslor så lätt för mina vänner eftersom jag inte vill vara "för på" eller "jobbig". Med känslor menar jag att jag har svårt att uttrycka hur mycket jag tycker om dom eller hur mycket de betyder för mig. Detta gäller nog speciellt män för jag är alltid livrädd att män ska tro att jag är kära i dom och så ska dom bli äcklade och stöta bort mig idk.
Detta kan bli som en slags besatthet för mig. Minsta lilla och jag kan överanalysera och misstolka och fantisera ihop något helt eget om varför personen inte längre skriver smileys eller plötsligt skriver "hejsan" istället för "hej" och så vidare. Det är oerhört frustrerande. Jag kan aldrig slappna av bland människor fast jag så gärna vill.
Jag försöker ständigt att utmana mig själv. Men det går aldrig över. Och det enda sättet att det ska gå över är att fortsätta utmana sig själv. Jag tänker inte ge upp.
Hur ska man hantera mig? Hur ska man hjälpa mig?
- Ta initiativ till att prata med mig.
- Fortsätt att skriva fast jag inte svarar.
- Säg till om du är trött/upptagen/ledsen så jag vet varför du inte orkar prata med mig just idag, varför du inte skriver/svarar eller varför du skriver annorlunda än hur du brukar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar