Jag har skrivit om social ångest innan... detta kanske kommer låta likadant...
"Människor som lider utav social ångest vill inte socialisera sig med människor."
Jag är egentligen en "social butterfly" på många sätt trots att jag vill och behöver vara ensam ibland. Jag tycker om att prata med människor. Jag tycker om att lära känna människor, träffa nya människor, interaktioner med människor. Jag vill gärna jobba någonstans där jag får träffa mycket människor och påverka människor så som lärare eller liknande. Det är det som gör min sociala fobi så otroligt smärtsam; det hindrar mig från att göra det jag egentligen tycker om.
Det är också en myt att social ångest endast visar sig när det gäller människor man inte känner eller människor i grupp. Jag kan fly undan från släktträffar, där jag känner varenda en, där jag egentligen är bekväm, bara på grund utav min sociala ångest. Självklart är det lättare att träffa människor man redan känner men det är inte lätt.
Social ångest hör även ihop med telefonfobi, åtminstone för mig. Jag kan inte prata i telefon med människor, knappt ens med mamma eller pappa vissa dagar. Jag kan undvika att svara när jag ser att det är mamma eller pappa som ringer bara för att jag får ångest av den sociala interaktionen, vilket känns väldigt sorgligt.
Social ångest gör mig till en oerhört ensam människa... det är därför jag sitter vid sociala medier så mycket. Jag tar väldigt illa vid mig när någon säger att sociala medier förstör för människor eftersom det är min stora räddning just nu. Utan sociala medier skulle jag vara så ensam att jag inte skulle stå ut. Men även online kan min sociala ångest visa sig. Det är jättesvårt för mig att svara på vissa typer utav meddelanden eller bara meddelanden i allmänhet så jag låter de bara ligga i inkorgen i flera veckor. Sen får jag ångest eftersom jag låtit det ligga och vågar inte svara alls istället. Många utav mina vänner tror säkert att jag inte vill prata med dom... när de egentligen bara skrev vid ett tillfälle där min sociala ångest var extra jobbig...
Någonting som jag undrar är om min sociala ångest hör ihop med att jag är HSP. Eftersom HSP gör att sociala interaktioner lätt blir ansträngande för mig så kanske min hjärna använder social ångest som en slags försvarsmekanism. "Försök inte ens, det kommer bara bli overwhelming" ungefär... Hm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar