BDD innebär att man är extremt utseendefixerad över sig själv och tvångsmässigt kan stirra på sig själv i spegeln eller på "defekten" man har fått för sig att man har. BDD kan t.ex. innebära att man avskyr sin näsa och väljer att operera den till oigenkännlighet men ändå inte bli nöjd. Det sociala livet blir oerhört lidande vid BDD och man isolerar sig från andra människor för att man känner sig alldeles för ful för att kunna vara omkring andra.
Jag har ingen aning om hur jag ser ut. Jag tycker att jag ser olika ut varje dag. Det är rätt vanligt eftersom man ser sig själv varje dag men jag tycker att mina former förändras både i ansiktet och i kroppen, dagligen. Jag kan vakna och tycka att just idag är min näsa extra stor eller mina armar extra tjocka eller mina axlar extra breda och så vidare. Jag vet rent logiskt att ens kropp inte kan ändra utseende över en natt men jag ser ju det i spegeln och så "obsessar" jag över det.
Jag har svårt att gå ut eftersom jag tänker på hur människor uppfattar mig. Vid extra dåliga dagar tänker jag att människor tycker att jag ser så fruktansvärt motbjudande ut att det är elakt av mig att ens gå ut och visa mig. Om någon tittar lite för länge så gör dom det för att jag är vidrig och äcklig. De kommer tänka på mig, den där vidriga jävla kvinnan i affären, när de går hem och berätta för sin familj och vänner om hur fruktansvärt äcklig och ful jag var.
Jag vägrar låta andra ta bilder på mig och gör dom det vägrar jag tillåta vissa vinklar. Om någon postar en bild på mig som jag inte godkänt kan jag vilja bryta kontakten med den personen.
Jag kan stirra på mig själv i spegeln och på bilder i flera timmar ibland. Det är det jag kallar för "obsessa" från engelskan "obsess". Jag obsessar över en viss vinkel, en viss del av min kropp och slutar inte tänka på den eller titta på den.
Jag kan inte ha vissa typer av kläder eller vissa typer av färger på mina kläder. Svart är inte bara min stil utan också en trygg färg eftersom jag syns mindre med den.
Så fort någon avvisar mig på något sätt så tror jag att det är på grund utav mitt utseende. Är någon det minsta otrevlig så är det på grund utav mitt utseende.
Vad jag oftast fokuserar på:
Min vikt, min längd, min näsa, mina läppar, mina axlar, min mage, min hy, mina ärr, min ansiktsform, mina tänder och mitt hår.
Om jag hade haft pengar hade jag opererat mig till oigenkännlighet. Jag avskyr hur jag ser ut, oftast. Det finns stunder och perioder där min BDD är mindre synlig och finns till och med perioder när den är ickeexisterande. Dessa perioder är dock bara några timmar eller några dagar. Det är så smärtsamt att hata sig själv på det här sättet. Det är så smärtsamt för dom omkring mig...
Innan kunde selfies vara ett tvångsmässigt beteende kopplad till min BDD. Jag sminkade mig med tonvis av smink, tog bilder med filter och redigering och endast från ett par speciella vinklar. Jag poserade så mycket att jag kunde få migrän efteråt eftersom jag spänt ansiktet och kroppen för mycket. Jag tar inte selfies längre. Det är så sällan att jag skulle kunna säga att nej, jag gör inte det längre. Jag postar knappt bilder på mig själv längre och jag brukar radera dom jag lägger ut. Jag sminkar mig inte längre för jag klarar inte av att se mig själv i spegeln så länge och jag klarar inte av om det inte blir bra. Jag använder sällan löshår eftersom det inte är någon idé. Jag klär aldrig upp mig längre. Jag har samma kläder jämt och de är oftast svarta mjukiskläder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar