Jag lyssnar just nu på Jordan B Peterson's bok 12 livsregler: ett motgift mot kaos. Jag har delade meningar kring den. Jag är inne på 4 timmar och har 10 timmar kvar att lyssna på. Hittills har 2 regler tagits upp. Jag kommer att skriva ett inlägg efter att boken är slut men den har redan fått mig att fundera väldigt mycket.
Varför väljer vi att stanna med någon som inte är bra för oss? Varför väljer vi martyrskap? Martyr = någon som på grund utav lojalitet, gemenskap, ideologi, religion väljer att plågas eller i värsta fall dö för just den lojaliteten, gemenskapen, ideologin eller religionen. Att vara martyr för något som inte betyder någonting är inte beundransvärt utan snarare dumhet. Det kanske ursprungligen kommer ifrån någonting bra, att vilja någon eller någonting väl, att främja någon eller någonting men i slutändan är det... oftast ren och skär dumhet. Men det kan också vara en slags posttraumatisk stress.
"Battered woman syndrome" var en term som kom först på 90-talet. Det betyder i princip att någon som utsatts för psykisk eller fysisk misshandel av en partner utvecklas en hjälplöshet i sin situation, oförmögen att lämna relationen eller förstå att relationen var destruktiv. Det är en försvarsmekanism som skyddar henne från den traumatiska upplevelsen. Hon är konstant rädd men ändå relativt omedveten om sin situation. Det rätta vore att lämna men hon kan inte. Hon kan få för sig att hon förtjänar att bli behandlad på det sättet, att det är på grund utav henne och inte hennes partner. Hon försvarar partnern vilket gör omgivningen frustrerad. För någon som inte är i hennes situation är det helt omöjligt att förstå varför man skulle vilja försvara och stanna hos någon som vill henne illa.
Det finns fyra stadier; 1. Förnekelse - kvinnan är oförmögen att förstå att hon blir misshandlad. 2. Skuld - kvinnan tror att det är hon som är skyldig för misshandeln. 3. Upplysning - kvinnan förstår att hon inte förtjänade misshandeln och att det ligger hos partnern. 4. Ansvar - kvinnan förstår att det är partnern som står för ansvaret av misshandeln och det är i den här fasen som hon lämnar relationen. Många överlever inte längre än de två första stadierna eftersom hennes liv kan stå på spel i en misshandelsrelation.
För någon med borderline personlighetsstörning är battered woman syndrome, eller liknande tillstånd, förmodligen mer vanligt, på grund utav vår intensiva rädsla att bli övergivna. Vi står ut med vår partner som är destruktiv eftersom vi inte klarar av en separation. Människor som behandlar sina partners illa så att det utvecklas till en misshandelsrelation är oftast narcissister. En narcissist är någon som har en modell av hur hen vill vara. Någon med borderline personlighetsstörning är ingen alls. Det gör att narcissisten kan forma och leka med den sjuke så som hen vill. Eftersom borderlines formar sig själva utifrån den dominanta parten i sitt liv t.ex. en förälder, en partner eller en bästa vän blir det att vi formar oss utefter vår narcissistiska partner. Det gör oss till en fruktansvärt destruktiv matchning men det är också en matchning som är väldigt vanlig. Borderlines har också narcissistiska drag som yttrar sig på olika sätt. Vissa har mer drag än andra. Borderlines accepterar misshandel för sin egen skull, likt de med battered woman syndrome, eftersom det skulle bli kaos i deras identitet om de plötsligt fick reda på att de inte ÄR den undergivna och utnyttjade människan som de har identifierat sig med.
Läs mer detaljerat här: https://thelastpsychiatrist.com/2007/01/borderline.html?fbclid=IwAR20XLvc6oVBAy5AwKvAsP8UbYsltqMre4B_Nm55DVUizacJZLE3-FRKFDk
Jag märker detta på mig själv. Jag har oerhört svårt att släppa destruktiva relationer. Jag försvarar, förnekar, vägrar... allt för att slippa tappa den delen utav mig själv som var ett offer. Att identifiera sig som ett offer är en identitet och jag som har svårt att hitta min identitet, vilket gjort att jag har utvecklat flera stycken, klarar inte av att släppa "offret" i mig själv. Det innebär inte att jag vill vara ett offer. Det är inget aktivt val jag gör i huvudet. När jag blir medveten om detta blir det lättare för mig att släppa taget men det tar enormt lång tid vilket gör att det blir frustrerande för dem omkring mig. Vad de måste förstå är då att jag inte ÄR ett offer hela tiden. Jag är inte ett offer tillsammans med dig men jag kanske är det i samband med en före detta partner som psykiskt misshandlade mig.
Och det är också här martyskap kommer in. Det kan också vara så att jag identifierar mig som en martyr. Jag vill tro på att den här människan är god, jag vill behålla min relation till hen och min lojalitet till hen vilket gör att jag tror att jag stannar för att jag är stark och för att jag offrar mig själv för ett slags "greater good." Om jag stannar med den här destruktiva människan kan jag göra hens liv lättare, bättre och kanske till och med förändra hen till att bli en bättre person. Men vem lider? Jag. Gör jag det egentligen för den andre? Nej. Jag gör det för min skull, för att jag vill känna mig som en hjälte. Jag gör det för att ta bort ansvaret från mig själv eftersom ansvar är oerhört tungt att bära. Jag måste lära mig att jag har ansvar över mig själv, min situation och mina relationer. Det är jag som styr vem som kan behandla mig illa och inte, till en viss del. Jag kan välja att lämna om jag blir illa behandlad.
Men detta är svårt. Oerhört svårt. Det tar tid. Det kanske tar så lång tid att det till slut inte blir av. Då måste jag börja om på nytt. Det är frustrerande inte bara för mig utan också för dem omkring mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar