Min sociala ångest.

Jag lider utav någonting som jag kallar för social ångest. Jag vill inte säga fobi eftersom "fobi" för mig känns som ett väldigt extremt ord. När en säger "fobi" så gör folk direkt kopplingen till något som en person omöjligt kan göra. Om jag skulle säga att jag hade social fobi skulle det kännas som om jag gav fel bild av vad social fobi egentligen innebär. You get me? Mm.
Social ångest visar sig på helt olika sätt. Min visar sig på en rad olika sätt och tänkte förklara dem, inte bara för de som känner samma kanske ska känna igen sig utan också för de omkring mig.

Det finns "the basic stuff" som att inte prata i telefon, inte prata med auktoritetsfigurer, inte småprata/kallprata, inte kunna vistas i folksamlingar, inte träffa nya människor osv... Men det finns andra saker kopplade till min sociala ångest som är så jävla töntigt när jag tänker på det. Ett exempel är att jag ibland inte kan svara på komplimanger på sociala medier. Jag är rädd att jag ska ge ett svar som inte är "nog" eller att den andra personen ska tro att jag inte uppskattar deras komplimang. Jag är också rädd för om jag svarat "du med" till en och sen "tack" till en annan så ska den andra se mitt första svar och undra varför jag inte skrev "du med" till hen också. Det är enorm ångest för mig att både ge och ta emot komplimanger. Jag vet liksom inte hur jag ska bete mig. Det är också kopplat till att jag inte riktigt vet hur jag ska svara på en flirt. Jag kopplar sällan att människor flirtar med mig och när jag väl kopplar det - fryser jag till.
På den senaste tiden har "chatta" med andra människor varit svårt eftersom det oftast varit småprat eller kallprat. Jag står inte ut med "vad gör du" "hur mår du"... Men jag står ut med långa konversationer om allt och ingenting (ja, gärna, snälla). Tyvärr finns det inte många som vill ha den sortens kontakt med mig längre (jag har väl skrämt bort folk). Minsta lilla ändring i mitt humör eller om jag någon gång är trött och inte orkar svara "bra" så kan jag fly och bara skita i att svara i flera månader framåt. Jag kan tänka mig att folk tror att jag inte vill prata med dom eller inte tycker om att prata med dom men så är det inte.
Det är inte omöjligt för mig att vistas i sociala situationer, verkligen inte. Jag träffar vänner, jag träffar familj och släkt, jag går på fest, jag går på krogen och jag går till affären (oftast). Men för att kunna göra det måste jag förbereda mig, gärna flera dagar i förväg. När planer ställs in kan jag bli på väldigt dåligt humör eftersom jag nu förberett mig, vilket innebär hantera ångest, och då haft ångest i onödan. Det som är jobbigast för mig är förmodligen inte före eller under sociala möten utan efteråt. Jag kan gå och tänka på vad som "gick fel" i månader, till och med år, efteråt. Det finns t.ex. en grej jag minns som jag fortfarande får ångest för. Jag var hemma hos en vän för första gången och kunde inte öppna balkongdörren... en sån liten grej som jag fortfarande nojar över. Jag överanalyserar alltid mig själv efter sociala situationer. "Vad sa jag, vad gjorde jag? Hur kunde det uppfattas? Kunde jag misstolkas? Vad skulle jag sagt/gjort istället? Åh jag önskar jag sagt det/gjort det istället! Hur satt jag/hur stod jag? Hur knöt jag skorna? Hur tog jag det där blosset på cigaretten?" Och så kan jag backa ur från att träffa den personen igen eftersom jag helt enkelt överanalyserat vårat första möte alldeles för mycket. Det gör det väldigt svårt för mig att träffa nya vänner, även om jag väldigt gärna vill. Det är sällan någon annans fel. Människor gör mig inte obekväm med vilje, det är jag som känner mig obekväm i mig själv. Jag kan träffa nya människor som utstrålar positiv energi och varm trygghet men jag kan ändå inte fullständigt slappna av eftersom jag hela tiden överanalyserar och har ångest. Jag tycker om så många människor... och jag kan inte träffa dom... Jag vill så gärna visa min bästa sida, mitt "riktiga" jag och den som jag känner att jag kan vara... och den pressen är enorm, den ångesten är enorm. 

Min sociala ångest gör det, faktiskt, omöjligt för mig att jobba eller gå i skolan. Jag studerar just nu distans och det är det enda som fungerar för mig. Det är dock extremt svårt för mig att ens maila min lärare eller be om hjälp via mail (även om mail kan verka och vara väldigt tryggt.) Det är omöjligt för mig att gå till arbetsförmedlingen. Det är omöjligt för mig att gå på arbetsintervju. Det är omöjligt för mig att prestera/försöka prestera framför andra människor. Jag skulle inte klara av att överanalysera de mötena så mycket som jag just nu gör. Det tar enormt mycket tid och energi men framförallt ; ångest. Jag klarar inte av ångesten. Det är jättejobbigt för jag VET att jag kan prestera och att jag kan vara en god medarbetare på många jobb men... jag står inte ut. Och kanske värst; jag kan inte be om hjälp. Att be om hjälp innebär att jag måste ringa och boka tid, träffa en ny människa, öppna upp mig för en ny och främmande människa, riskera att inte bli tagen på allvar och... nej jag har inte tid eller energi för det.