Min pojkvän sa igår att min blogg fokuserade väldigt mycket på mina negativa sidor, att det finns så mycket mer av mig än bara min sjukdom. Det är helt sant. Jag tror att jag kan identifiera mig lite för mycket i min sjukdom ibland och få för mig att det är allt jag är, att den tar över så mycket att det inte finns någonting utav Mig kvar. Det stämmer ju inte. Jag har en rad passionerade intressen och åsikter som inte är kopplade till min sjukdom. Jag har en personlighet som skiner igenom, enorm empati för andra människor och tålamod. Det finns mycket mer än bara sjukdom i mitt liv. Så jag försöker blogga lite om andra saker också, som t.ex. mitt inlägg om boktips eftersom böcker är ett så stort intresse. Jag funderar på vad jag kan skriva om mer och kommer nog komma på mer i framtiden. Men.. det är inte det som jag ska skriva om nu.
Jag skrev ett inlägg om min BDD men det jag glömde ta upp där är hur sociala medier påverkar mig på ett annat sätt. Jag följer många kroppaktivister online och förlåt om jag säger det här men det finns en offermentalitet hos många av dem som jag dras med i. Deras aktivism handlar inte bara om att acceptera sig själva, att tillåta sig själva att få finnas eller att älska sig själva utan också om hur svårt det är att göra allt detta i det tjockskammade samhället vi lever i. Jag dras med i det. Med min förvridna bild av mig själv fylls jag upp av deras beskrivningar om hur tjocka människor ses som äckliga, lata, utan ansvar och självdisciplin, oönskbara... och plötsligt blir jag också det där. Jag tror att min BDD blev större när jag blev mer medveten eller ja... tvärtom egentligen.
Jag tror inte rent logiskt att människor hatar tjocka människor så mycket som beskrivs. Jag tror på att det finns en diskriminering av tjocka människor, absolut, men det är inte så utbrett som det känns för mig. Det är inte ofta någon har kallat mig tjock. Det är inte ofta jag har blivit nekad på grund utav min vikt. Jag har aldrig haft svårt med vänner eller med partners, tvärtom. Jag har inte svårt att hitta kläder för jag vet var jag ska leta och jag har inga fysiska problem kopplade till min vikt.
Jag ser mig själv alldeles för mycket som ett offer. Det gör att jag hatar mig själv. "Samhället hatar tjocka kroppar" översätts till "samhället hatar mig" och så är spiralen igång i huvudet. Jag funderade ett tag på att faktiskt sluta följa kroppaktivister som skriver om sånt för det gör mig illa... men samtidigt blir jag så peppad av deras mod. Det är en svår konflikt inuti mig.
Jag har aldrig känt eller sett mig själv så tjock som jag är nu. Jag har inte gått upp i vikt. Det finns många anledningar till varför jag plötsligt är så besatt av min vikt på ett sätt som jag inte var innan. Jag tror, tyvärr, att en av dom anledningarna är just den här offermentaliteten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar