Den här veckan har varit tuff för mig på ett väldigt annorlunda sätt. Sen jag träffade Alex i mars har vi knappt varit utan varandra och nu kommer det dröja en stund innan vi kan vara med varandra eftersom han är iväg och marknadsför sitt företag på en mässa i Polen. Jag tänkte ta den möjligheten till ensamtid med att verkligen göra sånt som jag tycker om att göra själv. Jag har mest sovit, lyssnat på musik och läst manga, pratat med babesen på discord och gått på mina möten. Det har varit väldigt givande på många sätt men samtidigt tufft. När Alex inte är här så tvingas jag möta många av de känslorna som jag gärna bara vill trycka undan...
"Fear of abandonment". Jo, jag vet. (Jag har skrivit om det innan här i bloggen och finns under kategorin "Sjukdomen" på höger sida).
Vad gör man när huvudet vägrar samarbeta? När logiken vägrar samarbeta med rädslan? Jag har under väldigt få stunder nojat gällande Alex. Eftersom han är så ärlig med mig jämt och jag med honom så har många rädslor försvunnit till skillnad från mina tidigare relationer. Jag har haft stunder där jag fått panik för han inte svarat men det har så uppenbart inte handlat om honom eller hur han är mot mig i vår relation utan mitt bagage. Det är inte logiskt att tro att ens pojkvän är död eller otrogen om han inte svarar på 3 timmar. Jag vet ju det. Men mycket av min noja i det förflutna HAR varit relativt logisk men kanske förstärkt av min sjukdom. Män som inte svarar, svarar kort eller trycker undan mig vill faktiskt inte ha med mig att göra. Det låter hårt men jag har lärt mig det. Visst, man kan inte alltid ha tid för alla, men vill man prata med någon eller vara med någon så får man det att fungera på bästa möjliga sätt för båda parter.
Jag kan inte föreställa mig ett liv utan min pojkvän. Det låter ohälsosamt men inte när det kommer ifrån mig. Det innebär att jag har släppt in Alex i mitt liv. Han är en del av mitt liv nu och därför är det otänkbart för mig att leva ett liv där han inte finns med. Jag går inte aktivt och tänker på att förlora honom. Och i och med detta har jag inga plan B's och inga mentala förberedelser som gör att det finns ett gap mellan oss genom hela relationen. Jag är engagerad i honom, i oss.
Självklart finns det känslor och bagage från det förflutna som fortfarande hemsöker mig, speciellt när jag är ensam, men det är inga direkta hinder. Ett tag trodde jag att om jag inte var kapabel att kunna komma över mitt bagage så kunde jag inte ha en ny relation. Det är inte sant. Jag kan reflektera och älta och fortfarande vara lycklig och engagerad i min nya relation. För ja... jag är väldigt lycklig i min relation. Jag känner inte att jag behöver bevisa det för någon och därför skriver jag inte om Alex särskilt mycket jämfört med vad jag brukade göra om mina tidigare relationer. Allt jag känner säger jag till honom och inte till andra online. Men... eftersom det är viktigt för mig att uttrycka hur en relation kan se ut i psykisk ohälsa måste jag ju skriva om det ibland. (Och såklart skryta lite.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar