Relationer när man är psykiskt sjuk.

Det är inte lätt att vara vän med eller ha en partner som är psykiskt sjuk. Det krävs enormt mycket tålamod och förståelse för att det ens ska kunna vara möjligt men framförallt för att det ska kunna vara givande. Jag har haft relationer med människor som inte gynnat mig och mitt mående mer än på ett negativt sätt och det leder till slut att min psykiska ohälsa förvärras. Det tog väldigt lång tid för mig att inse att om människor inte kan acceptera eller hantera min sjukdom så är det inte värt för mig att lägga energi och tid på dom. Det måste inte vara så att man klipper bort dom helt, även om det kan behövas också, men att man kanske tar en paus ifrån varandra tills måendet blivit bättre.

Min pojkvän är en helt fantastisk människa. Jag har aldrig mött någon som varit så tålmodig, förstående och stöttande som han är. Han lyfter mig utan att det innebär press och tvingar aldrig mig att göra någonting som jag inte klarar av. Det är tungt för honom att se mig må så dåligt som jag kan må men eftersom mina positiva sidor skiner igenom känner han att det är värt det. Jag är så mycket mer än min sjukdom. Alex visste redan från början att det skulle vara en utmaning att gå in i en relation med mig men han var villig att möta den och nu nästan 7 månader senare har vi fortfarande en stabil och hälsosam relation med varandra. Kommunikation är nyckeln. När jag träffade Alex var jag väldigt noga med att "det här ska göras rätt." Jag har varit 100% ärlig med honom redan från början. När jag säger 100% så menar jag verkligen 100%. Jag kan inte komma på någonting som han inte vet om mig. Han vet om alla mina trauman, allt mitt bagage, alla mina tidigare relationer och han är väldigt engagerad i mig precis som jag försöker vara engagerad i honom. Om jag inte hade pratat med honom om min sjukdom som jag gör så hade det här aldrig fungerat. Och hade han aldrig öppnat upp sig för mig och för min sjukdom hade det inte heller fungerat. Han vet varför jag är som jag är, han vet varför jag reagerar som jag gör och han vet varför jag inte orkar ibland.

Jag är inte lätt att ha en relation med just nu varken vänskapligt eller kärleksmässigt. Jag är nojig, skiftar i humör, nedstämd och jag kan helt enkelt inte göra allt som jag vill göra i en relation. Jag kan inte vara social eller energisk 100%. Jag kan inte alltid fokusera på annat än min sjukdom. Jag kan inte ens beskriva hur lyckligt lottad jag är som hittade någon som Alex. 

Jag har avslutat kontakten med en del vänner och vissa utav dom har jag helt enkelt en paus ifrån. Jag kan inte fokusera på alla samtidigt och de vet om det. Om jag inte har kontakt med en vän på ett par månader så är ingenting förändrat när vi väl har kontakt igen. Det finns inga måsten i mina relationer mer än att jag försöker och jag lyckas ibland. Jag har väldigt svårt att ha relationer med andra människor som är destruktiva på samma sätt som jag är eller som jag har varit eftersom det triggar mig att bli destruktiv igen. Det känns sorgligt för mig att inte kunna stötta dom men det är faktiskt helt okej att sätta mitt eget mående först gällande det. Om någon verkligen skulle behöva mig så skulle jag finnas där men det finns en respekt oss emellan att vi inte når ut till varandra i våra mest destruktiva stunder. Mina vänner bjuder inte med mig på fester eftersom de vet att jag kommer få ångest av det, både att säga nej och om jag skulle följa med. Jag är väldigt lyckligt lottad som har dom också.

Allt är möjligt med rätt sorts nätverk. Jag känner att jag har det. Jag känner inte bara att jag själv har viljan att bli bättre men också att de omkring mig pushar mig åt rätt håll.