Dissociation.

Dissociation är ungefär ett språk som jag förstår men inte kan tala. Det är jättesvårt att beskriva upplevelsen av att dissociera, speciellt ingående i text. När jag ser bilder på t.ex. memes om dissociation tänker jag bara "exakt sådär är det!" och det tog väldigt många år innan jag förstod att jag ens upplevde dissociation och att det faktiskt var ett stort problem hos mig.

Dissociation är när man avlägsnar sig från verkligheten, t.ex. under traumatiska upplevelser. Man är inte "här" utan någon helt annanstans. Det kan samtidigt betyda att man tror att man är någon annanstans än vart man är eller att man är någon annan. Overklighetskänslor, kan man beskriva det som. Derealisation = avlägsnad från verkligheten. Depersonalisation = avlägsnad från sin identitet. Intensiva dagdrömmar och deja vu klassas också som dissocation. Dissocation är ett spektrum.

Dissociation har visat sig hos mig på olika sätt och jag vill återigen säga; det är ett språk som jag förstår men inte kan tala. Under flera år har jag periodvis känt mig omänsklig, som om jag inte tillhörde den här världen. Jag har känt mig som ett väsen och helt alien för allting som har med människor och göra. Jag har sökt mig till vatten, på olika sätt och vis och ja... jag har känt att jag har varit en sjöjungfru. Det har varit en sådan enorm sorg inuti mig; varför är jag fast i den här mänskliga kroppen när jag är någonting annat? Varför är jag fast i den här världen när jag inte hör hemma här? Jag kunde se mig själv utifrån och föreställa mig att det fanns fjäll på benen, att det är så som jag BORDE se ut. 
Under ett års period trodde jag att jag var besatt av demoner. Det var efter jag slutade missbruka droger. Jag var helt övertygad om att det fanns väsen inuti mig som förstörde och tog över mig vid tillfällen när jag inte betedde mig som "mig själv." Samtidigt kände jag att änglar vakade över mig och försökte hjälpa mig. Samtidigt kände jag en koppling till demonerna, som om de var mina vänner och djävulen kändes som en älskare för mig. 

Det här låter ju helt GALET, tänker ni och ja... det är galet. Det är galet läskigt när man kommer ut ifrån det. Men dissociation har yttrat sig på andra sätt också, inte bara genom de här enorma overklighetskänslorna kring mitt Jag och min verklighet.

Ibland kan jag "försvinna iväg." Jag kan inte beskriva det på ett annat sätt än just så. Jag försvinner iväg in i mig själv, in i en dimma och det känns ungefär som att vara hög eller väldigt full. Det kan vara mycket eller lite. Ibland kan jag försvinna in i mina dagdrömmar att det känns som om de är riktiga. Ibland kan jag få för mig att sånt som jag bara dagdrömt om faktiskt har hänt på riktigt och jag blir väldigt förvirrad när jag märker att det inte stämmer. "Vadå, har du inte sagt det där?" "Vänta vadå, känner inte du den personen?" och så vidare. Det händer främst i sociala sammanhang när jag utsätts för enorm press och ångest. Min sociala fobi hanteras ofta på det sättet och jag märker att jag dissocierar mycket när jag är ute bland stora folkmängder. Men det kan också hända när jag sitter i soffan alldeles ensam, helt plötsligt. Det finns vissa triggers som kan sätta igång en sådan jobbig emotionell stress inuti mig att jag inte kan göra annat än att "försvinna iväg" för att skydda mig själv. Det är inte medvetet. Vissa dagar och vissa timmar bara försvinner för att jag själv har gjort det, i huvudet. Jag kan också beskriva det som om jag ser på mig själv eller på situationen "utifrån." Jag är liksom en åskådare, inte en deltagare.

Jag har upplevt amnesi (minnesförlust) efter dissociativa perioder men det har ofta varit ihopkopplade med att jag inte sovit, inte ätit och samtidigt tagit lugnande mediciner (dock är det inte medicinerna som gett amnesin utan de har bara spätt på upplevelsen). Minnena kommer ofta tillbaka till mig i fragment om jag blir påmind om det. Det är ofta att jag har lämnat lägenheten utan att komma ihåg det dagen efter (och jag har gått och gungat). Sen kommer det tillbaka efter några dagar när jag verkligen tänker efter och jag kommer ihåg att jag gick dit, satte mig och gick hem men jag kommer inte ihåg hur länge jag var där eller vilken tid jag gick dit under natten osv.

Dissociation är väldigt obehagligt och väldigt handikappande för min vardag. Jag vet att det är en effekt av annat och det finns perioder där jag knappt upplever detta alls och perioder där jag upplever det minst 2 gånger i veckan.