Jag har skrivit om social fobi många gånger i min blogg; Social ångest noja, Social ångest 2.O, och Min sociala ångest. Jag vill egentligen inte upprepa mig själv men det finns så mycket jag kan skriva och berätta om den här diagnosen.
Jag fick diagnosen "social fobi" bekräftad i juli 2017. Det var en lång resa att faktiskt våga öppna upp mig om hur jag mådde i sociala sammanhang och framför allt hur jag mådde innan och efter sociala sammanhang. Att erkänna att anledningen till att jag är så sluten är på grund utav en diagnos och inte att jag är introvert eller HSP eller helt enkelt "bara är sån" var faktiskt ganska tufft att göra. Jag har blivit övertygad så många gånger att det är helt normalt att må som jag gör och jag förstår att det kommer från välvilliga människor men det ÄR inte normalt att vara så socialt rädd som jag är.
Jag har alltid varit social. När jag var liten kunde jag prata med vem som helst och jag var helt orädd för nya människor. Jag fick nya vänner överallt. Så fort vi åkte iväg någonstans hittade jag vänner på lekplatser, fester, tillställningar... ja allt möjligt. Jag har alltid haft en slags aura av vänlighet omkring mig och människor tyckte väldigt lätt om mig och fortfarande gör, hoppas jag. Jag älskar människor. Jag älskar olikheten hos människor, vad dem tycker om, vad dem tänker på, vad dem vill i livet och vad dem drömmer om. Jag har alltid velat ha djupare relationer med människor än bara ytliga bekantskaper och jag räknar alla mina "bekanta" som vänner. Men... sen... var det inte så längre. Min öppenhet till andra människor blev mitt fall på något sätt för jag insåg inte riktigt att människor faktiskt ville mig illa, att jag gjorde mig själv sårbar genom att öppna upp min famn för alla som jag gjorde. Under lågstadiet gick det upp och ner. Jag blev offer för tyst mobbning, drogs med in i fejder mellan olika grupper och jag blev ofta en slags boll som två forna bästa vänner studsade emellan sig så fort de hade ett bråk. Jag kände mig aldrig riktigt "med." Min mamma jobbade hela dagarna så det var väldigt lätt att komma hem till mig efter skolan och ställa till med problem för det fanns ingen där som skyddade mig på det sättet som andra hade. Hon hade inte tid eller ork att förstå vad som egentligen hände och jag var ganska duktig på att dölja det, ibland. Jag minns att jag en gång skrev ner allting i min dagbok som jag hade och visade det för mamma. Hon tog med dagboken till skolan och visade min lärare på mellanstadiet men hon tyckte inte alls att det var så som jag beskrev så det avfärdades väldigt snabbt. Jag blev sedd som en "dramaqueen" och blev till och med anklagad för att vara den som mobbade andra och inte tvärtom. Min lärare på mellanstadiet var så blind för vad som egentligen pågick i klassen och om hon bara visste hur det påverkade mig framåt i livet...
Jag vill inte gå in på detaljer för mycket men jag hade det inte bra under mellanstadiet. Det var kaos hemma och kaos inuti mig för puberty is a bitch och kaos i skolan... Jag hade ingenstans att fly och de vännerna som jag faktiskt var bekväm med var äldre än mig och hade andra vänner som de umgicks med så de hade inte riktigt tid med mig. Jag var så ensam samtidigt som jag alltid hade vänner omkring mig på något sätt. Jag var deras leksak för att jag var känslig, naiv och snäll. När jag bröt mig loss i högstadiet och började på en ny skola började det bli bättre. Jag fick tillbaka en vän från barndomen som bara ville mig väl och hon visade mig vad riktig vänskap egentligen var. Det var snarare jag som inte var en bra vän till slut eftersom min psykiska ohälsa växte fram under första året i högstadiet.
Min sociala fobi handlar mycket om att lågstadiet och mellanstadiet inte ska upprepa sig i vuxen ålder. Jag är livrädd för att bli hånad, både privat och publikt. Jag är livrädd för att bli utstött eller känna mig utstött. Jag är livrädd för sneda blickar, glåpord och rynkan mellan ögonbrynen människor får när man gör någonting som inte är socialt accepterat. Jag är livrädd för människor som är äldre än mig, auktoritetsfigurer. Jag är livrädd för barn och ungdomar, särskilt tjejer. Jag är livrädd för hundar som inte tycker om mig, som bits eller skäller. Jag är livrädd för män som brölar och gapar, tjejer som skrattar och skriker... Jag är helt enkelt livrädd för sociala sammanhang där jag kan bli granskad. I gymnasiet hade jag det också svårt, särskilt med lärare. Jag förstod inte varför de inte tyckte om mig eller vad jag gjorde för fel som fick dem att peka ut mig som någon som störde klassen eller var lat gällande uppgifter. Jag förstår fortfarande inte varför man väljer att agera aggressivt mot någon som uppenbarligen inte mår bra. Jag antar att vissa människor avskyr svaghet. Och jag har varit svag, väldigt svag.
Jag vet att människor inte vill mig illa längre. Rent logiskt sätt så vet jag ju det. Jag har träffat så många underbara människor i mitt liv som fått mig att växa och blomma ut. Men trauma är trauma eftersom det handlar om bagage som spelar upp sig själv i situationer där det farliga inte finns...
Det här ställer till så mycket i mitt liv och jag är periodvis helt handikappad av min sociala fobi. Jag kan inte gå utanför dörren. Jag kan inte gå och slänga sopor. Jag vill inte bli sedd och inte bli hörd. Om jag kunde smälta in i bakgrunden skulle jag ha gjort det.
Någonting som är viktigt för mig att påpeka är att jag kan sätta på mig en mask, under korta perioder. Jag kan vara i sociala sammanhang idag eftersom jag har lärt mig att hålla andan ett tag. Ibland behövs det inte så länge eftersom människorna jag möter faktiskt är trevliga mot mig och ger mig ett intryck av trygghet och vänlighet. Då kan jag andas ut, öppna upp och släppa in. Men i vissa sammanhang är det omöjligt att andas och att inte andas under en lång period är oerhört energikrävande. Jag känner mig helt slö efteråt och måste göra allt i min kraft för att inte överanalysera det för då kommer jag bara att hitta fel och sen ligga och hata mig själv i flera timmar för någonting som de kanske inte ens märkte, som kanske inte ens var fel. Det är alltså möjligt för mig att gå på mina möten, träffa min familj, träffa min släkt, träffa nya vänner och nya bekantskaper, att gå och handla och så vidare för jag KAN hålla andan. Det kunde jag inte innan. Grejen är att jag inte kan det hela tiden och det är inte alltid som jag vågar utsätta mig själv för det heller. Jag vet att det kan komma katastrofala följder om jag väljer att göra något socialt som jag egentligen inte klarar av. Och samtidigt är det svårt för mig att bestämma om jag faktiskt klarar av det eller inte.
Jag övar, varje dag. Jag har min fristad som är min lägenhet. Där kan jag vila. Men jag går ut för jag vill, för att jag måste och för att det kommer hjälpa. Jag blir bättre. Det blir lättare och lättare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar