Bättre hy is on.

Sen i höstas förra året har min hy varit total kaos. Det har varit väldigt jobbigt för mitt självförtroende men som jag skrivit innan - acne gör dig inte ful. Jag brukar alltid tänka "hur ser mina favoritkändisar ut med acne" och då tänker jag mig ofta Megan Fox, eftersom jag tycker att hon är så sinnessjukt snygg... om Megan Fox hade haft de hudproblemen jag har... hade hon blivit ful? Nej. Hon hade varit lika vacker i mina ögon för det och alltså är jag lika vacker också - med eller utan acne.

Bilden är från november 2014.

Men det är ändå en börda... speciellt eftersom jag gärna vill kunna gå utan smink. Så jag har försökt förbättra den och tänkte fortsätta uppdatera om min hy här i bloggen för att ge tips. Inläggen kommer hamna under etiketten "utseende" och där kommer även hår-grejer att hamna.

Det första jag testat är efamol (nattljusolja) och det har jag tagit nu i ungefär 2 månader. Det som är lite klurigt med just kosttillskott är att det tar så himla lång tid för vissa att ge effekt. Jag har inte märkt att efamol har hjälpt med mina hormonproblem och tror därför inte att den börjat verka än.
Vitamin b5 har jag också tagit i 2 månader med mindre uppehåll. Efter 2 veckor märkte jag resultat. När jag tar vitamin b5 så får jag inte längre nya stora finnar utan i sällsynta fall små finnar. Det är det absolut bästa jag testat som förebygger stora och smärtsamma finnar men det gör tyvärr ingenting mot de ärren jag har efter finnar och röda prickar uppstår fortfarande tyvärr...

Jag har tidigare testat ett x antal produkter av Clearasil, Neutrogena och Aco men det har inte riktigt fungerat... dessutom är det svårt för mig att komma ihåg att tvätta ansiktet varje morgon och kväll. Basiron ger mig extrema utslag i ansiktet och min hy är för känslig för den, tyvärr. Annars har jag märkt att den är effektiv.
Nu har jag börjat använda The Body Shops serie med Tea Tree Oil och jag har i ungefär 2 veckor gjort ansiktsmasken var tredje dag och även smörjt in mig med deras "Skin clearing lotion" varje morgon. Jag har märkt resultat! Hyn känns mjukare med mindre rodnad och jag har inga som helst finnar eller småfinnar i pannan längre, och det är där och på hakan som jag sett mest resultat. Kinderna är fortfarande lite små-kaos. Har även köpt deras natt-kräm nu som ska hjälpa mot röda acne-ärr. Uppdatering om hela den serien kommer senare när jag använt den ett tag :)

Dramaqueens/stress deluxe.

Jag har bestämt mig för att skriva det här inlägget - eftersom det är något som jag tycker att fler människor borde tänka på. Det ska alltså handla om dramaqueens och om överkänsliga personer, människor som helt enkelt inte blir tagna på allvar eftersom de är "för mycket." Jag vill även skriva lite om min nuvarande situation. Jag är en sådan människa och jag har sen så länge jag kan minnas blivit konstant nedtryckt på grund utav det. "Du bara överdriver" har varit en så vanlig fras som jag har hört att det har gjort mig rädd för att vara helt ärlig med hur jag känner. Jag har alltid försökt att uttrycka mina känslor så gott det går - eftersom de är så överväldigande - och blir kallad för dramaqueen.
Grejen är att bara för att jag är överdriven så betyder det inte att det jag känner inte är äkta. Om jag berättar att jag mår jättedåligt av någonting som du och majoriteten utav människor anser vara en skitsak så betyder det inte att jag ljuger. Jag blir så förbannad på människor i min närhet som ständigt ska avdramatisera mina känslor och mina problem bara för att de själva inte ser dessa problem och känslor som någonting speciellt. Jag känner ALLT som jag säger att jag känner och jag kan må oerhört dåligt för någonting ni bara borstar av er. Jag är överkänslig, ingen lögnerska.

Just nu är jag inne i en period av mitt liv då jag bara inte orkar mer... och jag är livrädd. Jag har pushat och blivit pushad på så mycket att jag bara brast nu. Det är som när man drar i ett gummiband, man kan dra jäkligt länge men förr eller senare kommer det att spricka och gå sönder. Jag har varit som ett gummiband de senaste kanske 9 månaderna.
Förra året vid den här tiden mådde jag superbra, jag skötte skolan (någorlunda) och jag var pigg och glad, sov ordentligt och åt ordentligt. Jag var frisk och jag var normal och det var första gången jag var frisk sen jag var 13. Det var skrämmande till en början men det var okej, jag lät inte min rädsla hålla mig tillbaka. När jag upptäckte att jag led utav PMDS så förstördes en del för mig men jag var fortfarande frisk. Jag är inte frisk längre. Anledningen till att jag inte är frisk är pga orsaker som bara radats upp, det är dessa som dragit i gummibandet.
- Jag kom inte in på högskolan till hösten. Jag fick reda på det under sommaren och allt krossades, bokstavligen. Jag borstade av mig det.
- Jag försökte söka in på en distansutbildning genom Halmstad kommun men min ansökan blev inte godkänd. Allt krossades igen. Jag borstade av mig det.
- Jag försökte göra Matte2-prövningen för att få godkänt i det. Jag klarade inte det. Jag borstade av mig det. 
- Jag flyttade 5 och en halv timme hemifrån, trots att allt var osäkert med ekonomi och sysselsättning. Jag borstade av mig det, och gjorde det ändå. 
- Jag sökte samma distansutbildning i Lindesberg kommun men min ansökan blev inte godkänd. Jag borstade av mig det.
- Jag skrev in mig på arbetsförmedlingen. Jag var inte redo för att söka jobb. Jag borstade av mig det, och gjorde det ändå. 
- Jag sökte hjälp hos socialen och blev nekad. Jag borstade av mig det. 
- Jag fick väldigt snabbt ett helt fantastiskt jobb, som jag verkligen trivdes på. Alla i samband med jobbet var så sjukt underbara och det var en sjukt bra erfarenhet och upplevelse för mig. MEN det var ett krävande jobb och kanske inte det bästa jobbet för mig egentligen eftersom jag alltid lägger sådan oerhörd press på mig själv. Jag fick prestationsångest. Jag borstade av mig det. 
- Personliga problem mellan mig och Daniel, som jag inte tycker att jag borde gå in mer på men alla förhållanden är inte bra jämt. Jag borstade av mig det. 
- Saknad efter mina vänner och min familj... ensamheten som finns här i Lindesberg. Jag borstade av mig det. 
- Vuxenpress. "Nu är du vuxen och ska ha hela livet planerat och fixat, du ska ha allt "figured out" och klara av allt som kastas på dig och du ska klara det själv dessutom.

Allt detta har gjort att jag på något sätt gått in i väggen. Hela min kropp gör uppror emot mig.
Det började först med att min hy försämrades och jag har aldrig under hela mitt liv haft så dålig hy som jag har nu. Inte ens under tonåren var min hy på det här sättet.
Sen fick jag en infektion i foten efter skoskav och med tanke på alla sår, skoskav, skrapsår etc jag haft i mina år och aldrig haft infektion eller inflammation innan så är det väldigt underligt för mig att plötsligt få det. Har även haft ögoninflammation.
Sen blev jag sjuk i feber och halsont, som jag blir ibland, som alla blir ibland. Men 2-3 veckor senare fick jag halsfluss och blev alltså sjuk igen på så kort tid.
Jag har jättesvårt med att somna och jag vaknar minst 3 gånger per natt av ingen anledning.
Jag har börjat märka koncentrationssvårigheter som jag inte tidigare haft på samma sätt. Jag kan inte fokusera på bara en sak utan känner mig alltid "uppjagad" och multitaskar. Jag kan inte sitta och titta på serie eller film med Daniel utan att hålla på med mobilen samtidigt för jag kan inte koncentrera mig och blir rastlös oerhört snabbt.
Jag märker att jag glömmer bort saker. Jag glömmer bort att laga mat och att äta, jag glömmer bort att duscha, jag glömmer bort att köpa det jag ska köpa, jag glömmer bort var jag lägger saker, jag glömmer bort att gå ut med sopor, jag glömmer bort att svara när folk skriver eller ringer, jag glömmer bort nummer och bara nu senast idag märkte jag det när jag var o handlade. Jag hade glömt bort koden till mitt bankomatkort. Det bara stod helt still i huvudet och jag var tvungen att kolla mobilen där jag har den uppskriven. Samma gällde när jag skulle göra kaffe åt Daniel. Jag hällde upp till 2an med vatten och hade helt glömt hur många skopar kaffe man skulle ha i. Jag tänkte hälla i 4 och tappade räkningen efter 3 så hällde i kanske 6 stycken skopor, hällde ut kaffepulvret och började om. Och samma sak igen. Jag visste inte hur många man skulle ha i eller hur många jag hade hällt i trots att jag försökte räkna. Fick till slut ropa på Daniel och fråga hur många. 3 skulle det vara i.
Jag har ångest oftare än vanligt. Jag kan plötsligt börja gråta och få känsloutbrott, även ilska och irritation som jag sällan annars känner. Jag ser ingen mening med någonting. Jag är livrädd inför framtiden och tvivlar på mig själv och på att jag ens har någon framtid. Jag har skurit mig igen, en gång.
Och det absolut värsta - orkeslösheten. Jag bara... orkar ingenting. Det handlar inte om psykiskt utan fysiskt. Jag orkar inte resa mig upp, jag orkar inte röra på mig, jag orkar inte... min kropp känns som en stor och tung kloss och jag bara orkar inte. Jag orkar knappt gå på toaletten utan bara skjuter upp det tills jag absolut måste, så orkeslös är jag. Det går inte att beskriva. Det handlar inte om lathet utan jag är bara så oerhört utmattad. Trots att jag är så trött och utmattad så spelar det ingen roll hur mycket jag sover eller vilar, jag är alltid lika trött och min kropp känns aldrig pigg. Jag har ett fåtal gånger gått iväg och gått promenader men det har lämnat mig så trött efteråt att jag nästan kollapsat efteråt.

Jag vet inte vad jag ska göra mer... jag har nått min gräns nu. Jag erkänner mig själv besegrad. Jag ORKAR INTE MER NU. Jag har ingen som helst ork kvar i kroppen för att ta tag i saker, jag klarar inte av det. Jag försöker varje dag med att skriva "att göra"listor och peppa mig själv på kvällen att "imorgon gör du det och det och det" men jag klarar inte av det. Jag orkar inte. Om det gör mig till en dramaqueen så skiter jag i det för jag känner såhär på riktigt. Jag känner verkligen såhär.
Jag vill aldrig mer höra att jag överdriver, "bara gör det", att jag "klarar det här, gå iväg nu" och märker jag minsta lilla ton på att jag inte känner så som jag gör... så är det inte säkert att jag vill ha kvar dig i mitt liv. Jag vill bli tagen på allvar för en jävla gångs skull och jag vill att folk ska se problemet som jag har och att det inte är någonting jag löser på en vecka. Jag gråter när jag skriver det här för jag är så frustrerad, jag är så rädd för att ingen ska lyssna eller ta mig på allvar.
Och jag är för orkeslös för att söka hjälp hos psykiatrin, vilket gör det jättejobbigt. Det är DET folk borde pusha mig på, inte på att gå till af och skaffa jobb...
Nu är jag livrädd och helt förstörd. Men jag har iallafall skrivit ner allting. Så.

#SlutaSkäms !

Igår la bloggerskan Kissie ut en bild på sin tampong med taggen #slutaskäms  och texten "En av dom mest naturliga saker här i livet ✌ Fattar inte att man fortfarande gömmer det här med mens, man knyter näven med tampongen i på väg till toan så ingen ska se. Löjligt!! Tampong är lika naturligt som toapapper!" på instagram. Jag såg den på Facebook och blev positivt överraskad. I kommentarsfältet där finns det en kommentar med 50+ likes som lyder "någon gör en Zara Larsson ser jag" och det antyddes att Kissie bara gör detta för att få lika mycket positiv publicitet som Zara Larsson har fått det senaste.
Jag undrar... spelar det någon roll? Kissie har otroligt många läsare - och majoriteten är yngre tjejer. Är det något dåligt om det blir en trend att vara feministisk? Är det dåligt att fler tar efter Zara Larsson? Jag JUBLAR åt den tanken och den idén! Att det plötsligt skulle vara "inne" att vara feminist är någonting jag verkligen ser fram emot - och hoppas på ska ske! MER SÅNT HÄR! Sluta skäms! 

Kopparspiral.

I september förra året (2014) satte jag i min kopparspiral på ungdomsmottagningen i Halmstad. När man googlar "kopparspiral" eller "kopparspiral" + någon av de vanliga besvären så får man upp forum-trådar och blogginlägg med mardrömsliknande scenarion och rädda kvinnor som skrämmer upp varandra. De första 2 veckorna som jag hade min kopparspiral var jag livrädd. Man kunde enligt google DÖ av kopparförgiftning, få extrem mensvärk, spiralen kunde åka ut eller hamna på snedden, spiralen kunde växa fast i livmodern, spiralen kunde göra hål (!) på livmodern och andra diverse biverkningar. Under de veckorna tänkte jag "när jag haft min spiral i några månader... så MÅSTE jag skriva ett blogginlägg om mina erfarenheter..." och nu har det gått ett par månader - och nu kommer ett LUGNANDE inlägg till alla med kopparspiral.

Insättning

• Nej, det gör inte särskilt ont att sätta i kopparspiralen. Om du någon gång upplevt mensvärk så är det ungefär så det känns, fast kanske med en lite mer "sugande" känsla i livmodern, som om någon har satt en tiny-dammsugare i livmodern på dig (jag vet inte hur jag ska förklara det annars)
• Nej, du kan INTE svimma av smärta vid insättningen. Om man svimmar vid insättningen så är det för att man kommer åt någonting i livmodern - det är alltså inte så att kvinnor svimmar av smärta. Min BM förklarade det för mig! Efter insättningen får du ligga kvar så länge som du behöver för att se om du får yrsel eller liknande.

Efter insättning

• Jag satte in min spiral på morgonen och under den dagen hade jag lika ont som vid insättningen. Mensvärk och en sugande känsla, samt att jag kände mig väldigt öm vid livmodern. Ipren lindrade! 
• Smärtan försvann efter drygt 2-3 dagar för mig. 

Biverkningar? 

De biverkningar som jag har fått av min kopparspiral är;

• Under den första veckan illaluktande och blodblandade flytningar. 
• Mensvärk, i liknande form av den som vid insättningen, vid ägglossningen varje månad. 
• Mer mens och mens i ungefär 2-3 dagar extra än tidigare men INGEN mensvärk under mens.
• Veckan innan/några dagar innan mens har jag blodblandade flytningar och då vet jag att "snart kommer den"

Trådarna är inte särskilt svåra att hitta, och varken Daniel eller jag märker annars av dom. 

Kopparspiral är det absolut BÄSTA preventivmedlet jag har testat och jag har testat p-piller (cerazette, nouvletta och yaz) men jag klarar inte av hormoner. Om man mår dåligt av hormoner så rekommenderar jag kopparspiral - det är verkligen inte så farligt som det låter! 

Hjälp jag är 20+

Jag tror att jag är i en slags ålderskris. Jag fyller snart 23 år och jag har inte ens gjort en fjärdedel av allt jag hade hoppats på att uppnå vid den här åldern... Herregud. Och jag är inte ens redo för de här sakerna som jag hade tänkt att uppnå.

Det kallas alltså för en "Quarter life-crisis" enligt internet. Den ska egentligen inträffa när man är 25, men jag tänker att den kan väl komma när som när man är mellan 20-30 år gammal. Man har levt en tredjedel av sitt liv och en hel del förväntningar kastas på en. 

Vid 25 års ålder hade jag hoppats på;

• Färdig högskoleutbildning. 
• Fast anställning, eller åtminstone på väg till fast anställning.
• Stadig ekonomi på något sätt. 
• All jävla tonårsacne är försvunnen.
• Ordentlig dygnsrytm.
• Ett liksom... SOCIALT NÄTVERK av människor omkring mig. 
• Friskt mående, speciellt gällande det sociala.

Och jag undrar... va... Det är ungefär såhär det ser ut nu;

• Ingen högskolekompetens. 
• Arbetslös (har dock haft 1 jobb i en månad! :D)
• Knackig ekonomi och inte superbra på att hantera pengar.
• Tonårsacnen from hell. 
• Vaknar efter 12 varje dag och har svårt att sova på nätterna.
• Ensam och osocial. 
• Fortfarande komplett galen. 

På två år har jag alltså jättejättemycket att göra. 

Och alltså... jag har verkligen ingen koll på någonting. Det känns som om hela livet är perioder där det bara finns olika anledningar till att vara deprimerad. När man var tonåring så fanns det ett x antal anledningar till varför och nu kommer nya. Jag mår inte dåligt för samma saker som jag mådde dåligt för när jag var 17, och därför är det så svårt att hantera - eftersom jag aldrig behövt hantera något liknande innan. Jag vet inte hur jag ska hantera känslan av att känna mig totalt vilse i vuxenvärlden, att inte ha någon som helst aning om vad som kommer hända i framtiden som bara kommer närmare och närmare. Jag vet inte alls vad jag vill jobba med eller vad jag vill göra i framtiden, jag vet inte VEM jag vill bli eller VEM jag ska utvecklas till att bli. 

Jag har misstänkt ett tag att jag är på väg att bli sjuk igen och jag tror att det här är anledningen. Det enda jag kan tänka på, och oroa mig över, är framtiden. Jag har ingen som helst koll... överhuvudtaget. Jag vill bara gråta, och jag har gråtit och gråter mer än vanligt. Jag orkar ingenting... jag har försökt att orka göra saker men det finns bara ingen energi kvar - inte ens till att ställa undan tallriken i köket. Är glad att jag har en pojkvän som Daniel som står ut med mig just nu... för jag hade nog inte stått ut med någon som var som jag just nu... Usch. 

Feminismen räddade mitt liv.

Igår när jag inte kunde sova låg jag och tänkte ut flera helt fantastiska inlägg till min blogg men... det verkar som om sömnen har gjort att jag glömt bort nästan totalt hur jag ska formulera mig. Typiskt... det blir alltid så...

För det första vill jag börja med att skriva att det är många som precis lärt känna mig som kanske inte har någon som helst aning om hur jag brukade vara, eller hur jag brukade visa mig själv. Ända fram till slutet av 2012 var jag oerhört osäker, rädd och förvirrad gällande vem jag var, hur jag ville att andra skulle se mig, hur andra såg mig och jag ville bli omtyckt och älskad utav alla. Jag försökte på alla möjliga sätt jag kunde för att få folk att älska mig. Jag kan nämna - för er som kommer ihåg - mina gamla bilder på mig själv. Har man sett dom gamla bilderna så vet man vad jag pratar om. Ni som inte vet så kan jag bara säga att det är ett perfekt exempel på en osäker och olycklig kvinnas bilder där hon visar alldeles för mycket - inte för att hon själv känner sig trygg med det - utan för att hon vill att andra ska se henne eftersom hon inte ser sig själv. Det var ofta folk (män alltså) som kommenterade mina bilder och kallade mig vacker, underbar, snygg och skrev till mig i chatten och ville bli mina vänner och gillade mina bilder. Jag blev så himla glad - för att jag blev objektifierad. Jag trodde att det var det värdet jag behövde - dvs ingenting alls egentligen.
Det slutade med att jag förnedrade mig själv på alla möjliga sätt för att få uppmärksamhet och bekräftelse vilket slutade i totalt kaos för mig och mitt liv. Jag hamnade i en utav de värsta depressioner jag har haft och var inte långt ifrån min egen undergång.

Det var då som jag fann feminismen. Det kan låta rätt otroligt men jag hade faktiskt ingen aning om att jag kunde ha ett värde tidigare, inte på det sättet som jag känner att jag har nu. Feminismen räddade mig från det misär jag befann mig i och för det kommer jag aldrig att be om ursäkt. 
Män, och kvinnor, vill gärna klanka ner på mig för att jag är öppen feminist och verkar tro att jag är mindre värd bara för att jag är feminist. Jag var mindre värd när jag inte var feminist och jag är mindre värd när jag är feminist. När ska jag blir värd någonting egentligen?! Det handlar inte om att vara feminist eller inte - det handlar om att jag är kvinna och i vissa ögon kommer kvinnor aldrig ha något värde.
Jag är livrädd för det här. Jag är livrädd för att bli negativt dömd i förväg för att jag är öppen feminist. Jag är rädd att mina vänner, Daniels vänner och mina vänners vänner ska se ner på mig och ha en förutfattad mening om mig bara för detta. Jag är inte en dålig människa, jag är inte någon som kommer säga åt dig att "du är en äcklig man och borde dö" första gången vi träffas. Jag kommer inte att trycka ner dig bara för att du är man. Det finns ett uttryck som säger "du är en idiot tills du bevisat motsatsen" men jag tillhör den sortens människor som tänker precis tvärtom. "Du är en kär vän till mig tills du har bevisat motsatsen." Det gäller alla kön!

Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag äntligen ser mitt eget värde?
Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag ser andra kvinnors värde och äntligen vågar säga vad jag tycker och tänker?
Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag är kvinna?
Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag är feminist?
Varför ska jag få skit kastad på mig?!
Det finns inget vettigt svar på "varför."

För er som inte vet det så handlar inte feminismen om att hata män och utrota män.
Det handlar inte egentligen om att ta makt ifrån männen utan det handlar om att GE makt till kvinnorna.
Det handlar inte om att trycka ner männen och ta fram kvinnorna utan det handlar om att TA FRAM kvinnorna.
Det handlar inte om att kvinnorna ska stå över männen utan det handlar om att kvinnorna ska stå LIKA HÖGT SOM MÄNNEN.

Jag önskar att jag skulle kunna skriva "om du inte tycker om att jag är feminist så dra åt helvete" men jag kan inte det. Jag kan inte sluta bry mig om vad andra människor tycker om mig, för jag är så osäker i mig själv. Men jag kan säga såhär; om du inte tycker om att jag är feminist så kommer det ändå inte att ändra på mina åsikter. 


Slutkläm; Det som folk heller inte tycks förstå är att man kan komma överens trots att man inte har samma åsikter. Jag har inga andra politiska åsikter mer än att jag är feminist och jag sitter inte och pratar om mina feministiska åsikter till alla - inte ens med särskilt många omkring mig. Jag skriver bara det här på min blogg eller på min facebook. Jag pratar gärna om andra saker så som film, musik, nyheter och humoristiska saker än något så allvarligt som feminism. Du måste inte vara feminist för att jag ska tycka om dig, du måste inte vara feminist för att komma överens med mig och du måste inte vara feminist för att vara min vän. Jag dömer inte dig för att du inte är feminist och jag vill gärna ha samma tillbaka - döm mig inte. Pls.

Chandelier och Elastic heart.

Det finns en sångerska som heter Sia. Jag älskar henne.
Så kan vi börja det här inlägget, enkelt och förklara i princip allt.

En utav hennes låtar, Chandelier, har en musikvideo som har över 400 miljoner visningar på youtube (!) Låten är otroligt otroooligt otroooooooligt bra men musikvideon är ännu bättre.

I videon dansar 11-åriga Maddie Ziegler i en kroppsstrumpa och blond peruk i en nedbruten lägenhet samtidigt som hon gör "crazy faces". Det kan låta "jaha okej" men det är SÄTTET hon dansar på som är så svårt att beskriva och så otroligt originellt! Många har reagerat på videon som "wtf" och jag tänkte skriva lite om vad den egentligen handlar om efter vad jag har läst på internet och jag kan ju inte garantera att det är sant, men det förklarar en hel del.
Sia har berättat att hennes föräldrar var bortresta mycket när hon var liten (vilket säkerligen stämmer eftersom hennes föräldrar är musiker) vilket lämnade henne ensam hemma i deras nedbrutna lägenhet. Hon hade sällan någonting att göra och för att fördriva tiden brukade hon dansa runt i lägenheten - precis som Maddie gör i musikvideon. I videon stryker sig Maddie över magen och sitter ensam vid ett bord samtidigt som hon låtsasäter. Med det vill Sia berätta att hon ofta var hungrig och inte fick mycket mat när hon var ensam hemma.
Sia har ett mörk förflutet, vilket framgår mycket i hennes musik som för mig är som konst. När hon var ung dog hennes pojkvän tragiskt nog i en bilolycka strax innan de skulle göra en jorden-runt-resa ihop. Efter detta blev Sia missbrukare, i 6 års tid. Det kan man också koppla till videon - och låttexten. "Party girls don't get hurt, can't feel anything when will I learn? I push it down, push it down." Maddie dansar i videon precis som om hon är påverkad - och lägenheten ser ut som en typisk lägenhet för sådana som låter missbruk ta över deras liv. Maddie skulle kunna visa Sia själv, inte som liten, utan som hon kände sig när hon var missbrukare.
Det finns också texter som säger att Sias föräldrar var missbrukare - vilket faktiskt verkar troligt när man tänker på video-uppföljaren "Elastic heart."

I videon till "Elastic heart" står Maddie, i samma kroppsstrumpa och samma peruk, i en bur tillsammans med skådesspelaren Shia LaBeouf. Det börjar som en slags "fight" mellan de två och Maddie liknar ett vilt djur när hon morrar och visar tänderna åt Shia. Shia försöker komma undan - försöker närma sig - försöker komma undan och försöker närma sig genom att stryka Maddie över kinden men blir snabbt biten. I slutet verkar de bli vänner. Shia lyfter upp Maddie och han gör roliga miner åt henne, som en pappa gör åt sin dotter. Maddie har sedan lyckats ta sig ut ur buren genom gallren - men Shia kommer inte igenom så Maddie går för att hämta honom men misslyckas. Det är väldigt känslosamt medan Maddie försöker få ut Shia. Så som JAG tolkade videon så var det i den här videon Sia visade sin fadersfigur och hur det var för henne att växa upp med någon som inte kunde komma ut ifrån den bur han satt sig själv i - alltså sitt missbruk. I början trodde jag att det kunde handla om en älskare eller en pojkvän men eftersom Maddie är ett barn och Shia vuxen så går det inte att se det så. Absolut skulle det kunna vara så - att Sia och en älskare/pojkvän har missbrukat tillsammans i buren och när Sia lyckas ta sig ut blir han arg och försöker få tillbaka henne och hon går in för att hämta honom men han kan inte komma ut tillsammans med henne. Även texten pekar på detta "you did not break me, I'm still fighting for peace." Smärtan som uttrycks när Maddie inte får ut Shia ur buren fick mig att börja gråta.

Det sägs att det ska komma en uppföljare - men inte vilken låt det ska vara. Det ryktas mest om låten "Big girls cry" och om jag får gissa kommer det vara samma stuk men med en kvinnlig med-dansare - en modersfigur.
Edit; det sägs att Sias pappa hade en personlighetsstörning och att det är det som visas i videon, inte ett missbruk. Sia själv har en sjukdom som heter bipolär personlighetsstörning och enligt kommentarer hade hennes pappa dissociativ personlighetsstörning. Detta gjorde att han gick från en snäll och omtänksam pappa till en hemsk och destruktiv pappa. Eftersom de båda har sjukdomar så är båda i buren, men Sia har lyckats hantera den och få hjälp för sin sjukdom och kan därför komma ut ur buren men inte pappan. 

Time will tell... 

Oavsett så kan jag relatera till det här väldigt mycket. Jag själv har haft problem med missbruk och människor jag älskar/har älskat har haft problem med missbruk. Det finns en så mycket djupare mening bakom Sias musik och det är det som gör att jag älskar henne så mycket. Hon uttrycker sig helt fantastiskt.

Rättar till ett gammalt inlägg om män.

Oh god... Skäms över mina gamla inlägg. Hade tydligen skrivit ett inlägg om att "det är synd om männen också" och det var helt sjukt dåligt formulerat och jag vill bara dö skämsdöden... Herre gud vad jag måste ha varit hjärntvättad. Jag måste ha varit arg på någon eller något och skrivit det bara för att irritera. Är ju tur att man lär sig vad som är rätt någon gång... (feminist forever)

Fast ändå... det jag hade skrivit är ändå någonting jag fortfarande kan hålla med om, bara att jag vill formulera det bättre. Jag hade skrivit;
"Det cirkulerar bilder på "heta killar" utan tröja med tvättbräda och feta biceps men det pågår knappt diskussioner om hur män blir "sexifierade" i media och liknande. David Beckham's H&M reklam sätter ett ideal på hur killar ska se ut för att vara extra snygga. Det pågår knappt diskussioner om hur ansträngande det faktiskt är att bygga upp dessa muskler och klara av en stadig diet för detta. Det pågår knappt diskussioner om ätstörningar bland män. Det pågår inte alls några "big is beautiful" kampanjer för män. Är verkligen utseende-hysterin bara en kvinnlig grej? Nej det är det inte. Killar kämpar precis likadant med att passa in och se bra ut som tjejer. Vilka killar ser ut som David Beckham, Johnny Depp, Orlando Bloom eller Brad Pitt idag?" 
Och det ju helt sant. Nästan alla individer bryr sig om sitt utseende. Det som jag inte tog upp i det gamla inlägget är att det är mer accepterat för en man att vara småtjock än vad det är för en tjej. Det anses idag vara "manligt" att ha lite kulmage eller kött på benen. Anledningen till att det inte finns några "big is beautiful" kampanjer för män är för att det inte behövs. Killar döms inte på deras utseende lika mycket som kvinnor gör utan de bedöms för hur de agerar och vad de presterar. Du kan själv gå in i en affär som t.ex. Pressbyrån och läsa artiklar från magasin för kvinnor och män. Typiska rubriker för magasin för kvinnor; hur du får din drömkille/hur du får drömkroppen, bli hetast på dejten med dessa x steg, flörtknep, hur du får drömhåret, hur du tolkar hans signaler etc... Typiska rubriker för magasin för män handlar om att festa och hur man blir en businessman och där fokuserar man istället på hur man blir framgångsrik istället för hur man blir snygg. Männen som pryder omslagen är där för att de är framgångsrika - inte för att de är snygga. Kvinnorna som pryder omslagen är där för att de är snygga - inte för att de är framgångsrika.

Hysterin kring utseende är i grunden formad utav MÄN och det är MÄN som säger till andra män hur de ska se ut och det är män som säger till kvinnor hur de ska se ut (och när det är kvinnor som säger till andra kvinnor är det för att de vill säga till andra kvinnor hur de ska behaga män) så allt grundar sig i vad män tycker och vad män vill ha. Shit vad det där måste låtit flummigt och osammanhängande på något sätt men jag är trött. 

Hade också skrivit som slutkläm; "Till slut vill jag bara säga till alla män där ute; Hur man än ser ut så är man vacker, det finns alltid någon som älskar ju din kroppstyp och ditt utseende precis som de finns folk som kanske inte gör det. Det är okej att inte passa in i normen på hur en man ska vara och det kommer komma någon som älskar alla dina egenskaper + ditt utseende någon dag. Man behöver inte vara muskulös för att vara snygg, eller smal, eller problemfri hy, eller ha stor kuk, eller en fast liten rumpa och breda axlar..."
Där hade jag fokuserat på mäns utseende men egentligen hade jag skrivit helt fel. Låt oss tänka lite på det jag hade skrivit, exempelvis "problemfri hy." Det är MER accepterat för en man att ha problemhy än vad det är för en kvinna. Jag behöver ju inte direkt visa er hur mycket smink det finns ute på marknaden - smink som är för KVINNOR för att de ska dölja sina skavanker och framförallt deras problemhy. Män behöver inte smink för de blir accepterade ändå.

Zara Larssons kondom-bild får svar från PH-Calle.

Sånt här gör mig så jävla trött... för det är så typiskt. Det spelar ingen roll vad en feminist lägger ut - det kommer alltid någon jävla snubbe som ska ge "svar på tal" och missar HELT poängen.
De flesta män, eller ja killar, vill inte använda kondom med argumenten "det gör ont"/"jag har för stor", "den bara går sönder" och "det känns ingenting."
Zara Larsson visar med sin bild att de argumenten inte alltid håller. Självklart kan det göra ont på vissa med kondom, självklart finns det dem som inte tycker att det känns lika mycket med kondom som utan men de argumenten används så ofta att det inte kan stämma på ALLA. Zaras bild var inte lika mycket en pik till män som den var till kvinnor - att inte lita på mäns argument när det gäller att inte använda kondom. 

Könssjukdomar är ett stort problem för ungdomar idag och oönskad graviditet är också ett problem för ungdomar idag för just den här anledningen - killar vill inte använda kondom. Vad väger egentligen mest? 
Klamydia - skönare sex.
Herpes - skönare sex.
AIDS - skönare sex.
Kondylom (könsvårtor) - skönare sex.
Abort - skönare sex.
En oplanerad/oönskad dotter eller son - skönare sex.
Om man väljer att det är viktigare att ha skönare sex än att skydda sig mot könssjukdomar eller en oönskad graviditet så är man inte mogen nog att ha samlag. Att skydda sig är att ta ansvar - ha inte sex med någon som är oansvarig...

PMDS.

I det här inlägget tänker jag skriva om PMDS även kallat PMDD. Det står för "pre-menstruellt dysforiskt syndrom." Det är en svårare form utav PMS (som alla säkert hört talas om men egentligen inte har någon större koll på vad det är) som står för "pre-menstruellt syndrom." Det som känns viktigt att nämna här är att PMDS skiljer sig från PMS på det sättet att det sätter käppar i hjulet för kvinnan som lider utav det.

PMDS-symptom;

• känslan av att vara intensivt olycklig
• svårighet att se framtiden som positiv
• värdelöshetskänslor
• överkänslighet mot avvisning eller kritik
• plötsliga attacker av sorgsenhet och gråt utan uppenbar anledning
• ängslighet och spänningar - nervositet eller att känna sig uppjagad
• påtaglig ilska, irritation eller ökade konflikter med andra människor
• svårighet att umgås med andra människor
• intresseförlust för vardagliga aktiviteter
• koncentrationssvårigheter
• ständig trötthetskänsla eller energilöshet
• ökad aptit/tröstätande
• ökat sömnbehov eller sömnlöshet
• känsla av kontrollöshet
• fumlighet
• försämrat minne
• svårighet för att läsa sig nya saker och ta in nya saker

I princip ALLA dessa symptom stämmer in på mig. 

Jag började märka det här redan för längesen men jag kallade det då "PMS" istället. PMDS är mycket mer allvarligt än PMS. Jag har, som känt, under mina år lidit utav depression vilket har gjort det svårt för mig att skilja på depression och PMDS. Det var i början på förra året som jag, efter flera år, blev frisk som jag började märka en skillnad. Det började med att jag 1 gång varje månad i 3 månad var övertygad och livrädd över att jag var sjuk igen. Jag kände alla symptom på depression och nästan starkare än tidigare eftersom de kom så plötsligt och eftersom de var en sån underlig kontrast till mitt friska liv. Varje gång problemen försvann glömde jag även bort det och tänkte "bara en fas." Jo, visst, det är bara en fas - men det är en fas som kommer varje månad. I mars stötte jag på begreppet PMDS på internet och började tänka efter... och alla bitar föll på plats... 

För att ta reda på om man lider utav PMDS är det viktigt att försöka följa mönstren och koppla ihop det med ägglossningen. Det är nämligen under ägglossningen som man får PMDS. Som många säkert vet så är menstruationscykeln en enda röra av hormoner som ska samspela (östrogen och progesteron). Hormonerna omvandlas precis innan ägglossningen till nedbrytningsprodukter och ett dygn innan ägglossningen stiger halten progesteron och dess nedbrytnngsprodukter och det är just detta som vi med PMDS är så känsliga för och det är då vi reagerar. Det är när mensen kommer som PMDS-besvären försvinner. 

I mars månad började jag hålla bättre koll på min mens och förde ett schema på vilka dagar i månaden jag hade mens via en app som heter "period-tracker" (åh en helt fantastiskt bra app!) och samtidigt förde jag dagbok på hur jag mådde under de olika dagarna under ägglossningen. I slutet utav maj var mönstret helt uppenbart - under VARJE ägglossning sen mars månad så har jag varit svårt deprimerad igen. Då kunde jag även se tillbaka och märka att samma gällde för februari och januari. Det var en enorm lättnad för mig - jag var ju inte sjuk igen! 

Under 1-2 veckor varje månad är jag svårt deprimerad igen och ibland är det lätt att hantera och ibland är det nästan olidligt. Jag har ett tag tillbaka försökt kontrollera min PMDS med Efamol (nattljusolja) eftersom det sägs hjälpa men jag har inte märkt någon skillnad än så länge vilket känns jättejobbigt. Jag fick en preliminär diagnos i Halmstad på PMDS men den fastställdes inte eftersom jag flyttade och här har jag inte orkat söka hjälp. Det är nämligen bara under min PMDS-tid som det här blir ett problem för mig... resterande veckor av månaden är jag ju helt frisk och glad igen. Och när jag väl har PMDS så orkar jag inte ens gå utanför dörren. Det här förstörde nästan för mig gällande mitt jobb hos Greenpeace första veckan men som tur var kom jag på att "hallå... det här är BARA PMDS... stå ut den här veckan och sen se" och ja självklart försvann min negativitet och osäkerhet efter första veckan när mensen kom. Jag vet att jag behöver antidepressiva för det här men jag har helt enkelt inte orkat eller haft tid - ÄN. Det bästa är alltid att söka hjälp för det finns hjälp att få! Det som är "skönt" med PMDS och antidepressiva är att de börjar verka redan efter 2 dagar och inte efter flera månader som när man är deprimerad. Pillren tas dessutom bara under PMDS-tiden och inte resten utav månaden.

De omkring mig vet om min PMDS och det gör det lättare för dem att hantera mig under den perioden. Daniel drabbas mest eftersom han är med mig hela tiden nu och jag kan bete mig riktigt illa mot honom under min PMDS-tid. Det värsta är inte ilskan och irritationen utan sorgen - den mörka och olidliga sorgen som kommer. Det är den jag behöver hjälp med och resten kan jag hantera. 

Mer info:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Premenstruell_dysforisk_st%C3%B6rning

http://www.1177.se/Orebrolan/Fakta-och-rad/Sjukdomar/PMS-och-PMDS/

http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=835