Borderline personlighetsstörning.

Om att göra misstag och be om ursäkt.

Jag är en sådan människa som ofta agerar impulsivt. Det är ofta så att jag säger någonting som jag inte riktigt har tänkt igenom vilket lämnar dålig smak i munnen när jag inser att... oj... det där var inte så nice. Jag gör ofta misstag. Det är lätt att göra misstag.
Grejen är att det är väldigt viktigt för mig att både få och kunna be om ursäkt i sådana tillfällen. Om någon konfronterar mig med "det där var inte särskilt bra sagt" så vill jag be om ursäkt för hens skull, inte för min egen.
Ett tag levde jag i en slags skräck. Jag hade ett umgänge som var brutala när det kom till att säga rätt eller fel saker. Jag sa fel hela tiden, tyckte dem, och det gjorde mig galen. Det blev enormt svårt för mig att veta "när har jag faktiskt uttryckt mig illa?" och jag försvarade istället allt jag sa eller bad om ursäkt för allt vilket gjorde det svårt för mig att hålla fast vid mina åsikter. Det kan verka som så att jag är lite osäker på vad jag tycker och visst...det stämmer väl ibland... men jag är egentligen ganska säker i mina åsikter.

Det jag vill få fram är: jag försöker. Jag är osäker i mig själv, inte i mina åsikter. Ibland ber jag om ursäkt för allt. Ibland försvarar jag allt jag säger och blir arg. Ibland är jag impulsiv. Jag försöker göra rätt för mig. Försöker.

A temporary high.

Jag är beroende. Vad är jag beroende utav? Shopping, mat, socker, män, att skära mig, periodvis alkohol, cigaretter... ah listan är tyvärr lång. Det skapar sådana enorma problem för mig. Jag vet varför det är så. Alla dessa sakerna ger mig en "temporary high". Anledningen till att jag blir temporärt hög av dessa är för att de kemikalier som spelar roll inte finns på samma sätt i min kropp som de gör hos andra.

Mina internetstudier visar; Serotonin och dopamin - tekniskt sätt de enda två sakerna som gör dig glad. De är kemikalier som finns i kroppen helt naturligt. Det går att få dessa på onaturligt sätt eller förhöja dem på onaturligt sätt som t.ex. droger. Anledningen till att droger som amfetamin och kokain är så populära är för att dessa förhöjer nivåerna av dopamin i hjärnan. Dopamin gör att du blir uppmärksam, alert, motiverad och helt enkelt en mer nöjd människa. Serotonin gör att du blir lugn och harmonisk, avstressad och hjälper dig att hålla dina känslor i balans. En brist på dopamin gör att du får svårighet med att minnas saker, du kan bli trögtänkt och din motivation och reaktionsförmåga försvinner eller blir sämre. En brist på serotonin gör dig impulsiv, aggressiv, ökar risken för suicidala tankar och ger dig ångest. Det är därför många med diagnosticerad depression och ångest får SSRI-medicin vilket är serotoninförhöjande läkemedel. Detta innebär dock inte att SSRI kan hjälpa vem som helst som är deprimerad eller har ångest. Vissa behöver istället dopaminförhöjande läkemedel. Brist på dopamin gör dig också deprimerad. Vissa behöver både och. Men framförallt behöver de flesta människor med depression och ångest terapi. Problemen är inte endast kemiska utan kan ha med erfarenheter, kriser och trauman att göra också. Det går inte att få bort sorg efter dessa med mediciner men mediciner kan göra det lättare att bearbeta och handskas med sorg.

Så varför shoppar jag och varför skär jag mig? För att dessa ökar nivåerna av serotonin och dopamin i min hjärna. Jag gör endast dessa sakerna när jag har ångest eller känner en extrem känsla av sorg.

Så vad jag gör jag? Hur gör jag för att sluta? Är det ens möjligt för mig att sluta på egen hand utan medicin och terapi? Svar: nej. Jag har accepterat det faktum att mina problem inte är någonting jag kan hantera själv längre. Jag är sjuk. Jag försöker därför ta ett steg tillbaka och inse att detta kommer bli bättre när JAG blir bättre. Det är okej. Det kommer att gå över och när det gör det kommer jag vara frisk nog att kunna hantera de negativa konsekvenserna av min ångest.

Jag skriver detta inlägget som en reminder till mig själv: detta är anledningen. Du gör inte som du gör bara för att du är värdelös, sämst, kass, misslyckad och dum i huvudet. Du gör det för det är en kemisk obalans inuti dig just nu. 

Uppdatera.

Abandonment & trust issues.

Det var längesen jag uppdaterade här. Mitt mående har förvärrats de senaste månaderna och det gör det svårt för mig att hitta tillräckligt mycket med koncentration för att kunna skriva ett blogginlägg. Tidigare har jag grävt ner mig i någonting, läst, studerat och sen skrivit om det. Jag har inte gjort det på väldigt länge nu. Det enda jag tycks kunna fokusera på är ångest. Jag klandrar inte mig själv för det. Jag är sjuk. Jag är oftast inte mig själv då.

Men de senaste dagarna har jag funderat väldigt mycket och faktiskt kunnat skriva om det. Jag har gjort det på instagram istället. Jag har försökt gå in mycket i mig själv och reda ut knutarna eftersom det är så trassligt. Det är jobbigt. Jag har försökt att fly så länge från mina problem, både för att jag varit tvungen till det och för att jag helt enkelt inte orkat ta itu med dom. Det måste jag göra nu. Om jag ska kunna bli frisk från vad-det-nu-är måste jag gå in i mig själv. Jag måste gräva ner mig i mig själv. Jag måste studera mig själv. Jag måste skriva om mig själv.

De största problemen jag har är "abandonment issues" och "trust issues." Det innebär att jag är rädd för att bli övergiven och har svårt att lita på människor. Dessa två problemen är grunden till i princip all min ångest. Det är grunden för varje misslyckade relation jag har bakom mig. Jag agerar utifrån dessa problemen som att;

• knuffa bort och stänga ute människor ena minuten för att bli sjukligt klängig nästa, 
• jag kommer till varje pris undvika att bli lämnad och övergiven även om det är av människor som jag inte tycker om särskilt mycket eller vet är dåliga för mig, 
• jag kommer alltid att tro att det värsta som kan hända kommer att hända som att människor kommer bedra mig eller lämna mig.

För att hantera detta har jag försökt att omge mig med så många människor som möjligt, särskilt män, för att ha en eller två eller tre eller fyra backups ifall någon utav dem skulle överge mig. Detta gör att jag blir oärlig och svår att lita på till hundra procent. Om jag får för mig någonting eller om jag blir alldeles för rädd så kommer jag att söka bekräftelse eller uppmärksamhet för att trycka undan rädslan. Det är inte så att jag vill såra någon, som t.ex. en partner, och jag skulle aldrig säga att jag älskar eller att jag bryr mig om jag inte gör det. Detta leder till att jag inte kan lägga all min fokus på en person som en vän eller ett kärleksintresse. Jag kan inte binda mig till någon enstaka person eftersom rädslan att de ska överge mig i så fall blir så stor att jag bokstavligt talat blir galen av den. I början utav mina relationer har jag känt mig relativt trygg de första månaderna men sen har osäkerheten börjat komma. Jag har blivit sjukligt svartsjuk och nojig. Jag har blivit kontrollerande, försökt hacka mina partners konton för att komma åt meddelanden eller gått igenom deras mobiler/datorer i smyg. Jag har slutat sova, gråtit mycket, föreställt mig de värsta tänkbara scenarion om de inte svarar eller om de inte är med mig hela tiden. Jag har haft ångest som varit så stark att det enda sättet för mig att bedöva det är genom att på något sätt skada mig själv. Det finns oftast ingen logik i min rädsla men eftersom jag har blivit sårad så många gånger sitter det i mig som en försvarsmekanism. Det är till och med så att jag t.ex. tänker "de kommer ändå vara otrogna mot mig så bäst att jag är det först" även om jag aldrig varit otrogen i en relation. Detta gör mig väldigt olycklig i en relation och det är en utav de större anledningarna till varför jag mår mycket sämre i relationer än som singel.

Jag klarar inte av att bli "left on read" eller ignorerad. Jag klarar inte av minsta lilla förändring i tonen och jag kommer att analysera din "normala ton" i skrift eller hur du är i humör för att lättare kunna känna igen om du skulle börja tröttna på mig så jag kan förbereda mig inför katastrofen. 

Jag vill inte vara såhär... men jag är äntligen fullständigt medveten om det och jag kan erkänna detta offentligt nu. Bara för att jag har dessa problemen gör det inte mig mindre värd att älska samtidigt som det inte är en ursäkt för mig att behandla människor som faktiskt kommer att älskar mig illa. Det är inte okej för mig att agera på dessa problemen men det är just det som gör dom till ett problem; du kan inte hjälpa det. Jag kommer att jobba på detta i mig själv. Jag kommer att jobba tills jag lyckas bearbeta det så jag kan ha en meningsfull, lyckligt och rättvist relation i framtiden.

Detta gäller inte bara kärleksrelationer utan även vänskapsrelationer blir svåra för mig. Likt med en partner blir jag orolig, rädd och nojig på ett sätt som skulle kunna likna vanföreställningar om det bara tog ett steg längre fram. Jag får för mig att alla hatar mig. Jag får för mig att alla pratar illa om mig bakom min rygg, att de tröttnat på mig, att de retar mig och mina inlägg online, att de tycker att jag är jobbig, att de tycker att jag är äcklig, att de tycker att jag är irriterande och korkad, att de inte vill vara vän med mig längre. Jag har t.ex. märkt att alla människor som jag "ogillar" ogillar jag för att jag tror att de ogillar mig. Gällande många har jag dragits med i skitsnack om dessa eftersom jag ändå trott att de sa samma sak om mig eller ännu värre saker. När det sedan visat sig att de tyckte om mig mår jag så dåligt och hatar mig själv.
Jag blir så rädd för att mina vänner ska hata mig att jag distanserar mig från människor eller som en ren säkerhetsåtgärd bemöter det som jag "tror att de säger om mig" ofta då i inlägg på sociala medier som t.ex. "många stör sig säkert på att jag sminkar mig så mycket och ändrar på mitt utseende" och så försvarar jag det och så vidare. Ingen har faktiskt sagt dom sakerna till mig - det är bara jag som är rädd att någon SKA göra det så jag kan lika gärna ta upp det innan det händer.
För att hantera min noja blir jag också arg på mina vänner i hemlighet och försöker rada upp deras negativa egenskaper i huvudet för att inte bli lika ledsen när jag tänker på att de gör samma sak med mig. Dessa tankar kan vara i någon timme eller mindre. När jag sedan får det bekräftat att hallå, dina vänner älskar dig, känner jag sådan enorm skam över mig själv för att jag legat och tänkt negativt om mina vänner eller för att jag bara tvivlat på deras kärlek och ömhet till mig. Jag oroar mig alltid i onödan. Jag tänker alldeles för mycket. Jag överanalyserar.

Varför har jag dessa problemen? Jag vet inte om jag vågar skriva om det. Det känns för privat och jag vet inte om personerna inblandade kommer vara okej med att jag skriver om det. Jag kan dock säga att det ligger djupt rotat i mig sen barndomen. Det är en serie utav händelser som byggt upp mina abandonment och trust issues. Jag är skadad. Jag vet det. Jag ser på det utifrån och jag försöker jobba på det. Stå ut med mig. Förstå mig i mitt kaos. 

Hur ångest föder ångest.

Jag tänker ofta på hur mitt liv såg ut innan jag fick social fobi. Jag brukade vara väldigt utåt. Som barn var jag social och oblyg. Min mamma brukar alltid säga "Jonna hittade vänner överallt!" och det stämmer. Jag tyckte om att hitta nya vänner och nya bekantskaper. Jag tyckte om mänsklig interaktion. Det gav mig energi. Nog för att jag alltid har upplevt ångest med det fanns ingen tvekan i mig att jag inte kunde prata eller umgås med andra. Jag undrar om jag kanske är en extrovert, gömd bakom social fobi och ångest? Eller jag kanske är både och? Ambivert? Jag tycker ju fortfarande om människor. Jag tycker att människor är intressanta.

Ingenting får en människa att känna sig mer ensam än social fobi. Jag kan säga det helt ärligt. Åtminstone... finns det ingenting som får mig att känna mig mer ensam än social fobi. Hur kan ångest skapa ångest? Ångest för jag så gärna vill vara med mina vänner. Ångest för jag jag så gärna vill gå ut i fint hår, fint smink och fina kläder och träffa nya människor. Ångest för att att jag förlorar potentiella vänner för jag helt enkelt inte vågar ta kontakt. Ångest föder ångest. 

Jag kan inte komma på en enda sak just nu som inte ger mig ångest.... det skulle väl vara att gunga i så fall. Men även att gunga har börjat bli ångestladdat för mig eftersom jag inte vill att någon kommer och pratar med mig eller skäller ut mig för jag inte plockar upp mina fimpar tillräckligt ofta. Eller att någon tycker att jag är konstig när jag sitter där, att någon dömer mig. Ångest är ingenting nytt för mig. Det är bara nu jag äntligen kan börja öppna upp mig om hur jag mår och har mått i flera år. Jag har varit väldigt duktig på att maskera min ångest... och jag är det fortfarande. När människor frågar mig hur jag mår svarar jag att jag mår bra fast det gör jag väldigt sällan nuförtiden. 

Jag har ångest ikväll för att jag känner mig ensam. Min ångest kan beskrivas som en längtan samtidigt som en oehörd ovilja och obehag genomsyrar den längtan. Jag längtar efter människor. Jag längtar efter vänner. Jag längtar efter folk. Jag längtar efter social interaktion i verkligheten. Det skär i mig när jag ser mina vänner umgås med andra eller med varandra för jag vill så gärna vara med fast jag vet att jag inte vill utsätta mig för den potentiella ångestattacken. Jag vet inte vad jag ska göra åt detta. Jag vill inte ha det såhär. Det sägs att det enda sättet att bli av med sin sociala fobi är att utmana sig själv men jag gör ju det hela tiden. Jag har alltid gjort det. Jag säger som jag brukar, jag gör ju allting rätt och det hjälper inte. Jag är frustrerad. Jag vill vara normal. 

Vad som händer just nu.

Jag skriver det här eftersom jag vill att människor ska veta vad som håller på att hända just nu... och för att människor med liknande mående som jag ska veta att det finns hjälp att få och att de inte är ensamma i sitt lidande. 

Jag har blivit diagnosticerad med GAD som betyder Generaliserat ångestsyndrom. Det är någonting jag förmodligen har haft i hela mitt liv och kommer fortsätta att ha i hela mitt liv. Men det är en sjukdom som går att kontrollera och den går att leva med, med rätt verktyg och rätt medicinering. Jag blev även diagnosticerad med social fobi och mild depression. Jag är sjukskriven men jag vet inte hur länge. Det kanske inte är längre än några månader. Men att lära sig hantera GAD kommer ta lång tid, enligt min läkare. Jag är villig att låta det ta tid. Jag vill leva ett så normalt liv som möjligt. Jag vill inte leva såhär mer. Jag tycker inte att någon människa ska behöva leva så som jag gör just nu.

Läs mer om GAD här:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Generaliserat_%C3%A5ngestsyndrom
http://www.socialstyrelsen.se/riktlinjer/forsakringsmedicinsktbeslutsstod/generaliseratangestsyndrom-f41

Det är väldigt svårt för mig att vara "mitt bästa jag" just nu. Det är väldigt svårt att vara mitt riktiga jag. Jag behöver ta lugnande 3 gånger per dag för att klara av vardagen någorlunda ordentligt. Jag tar tre sömnmediciner till kvällen vilket gör mig väldigt trött och seg på kvällarna, samt att jag sover på nätterna. Så de jag brukade socialisera mig under nätterna får försöka prata med mig på dagarna istället. Med min sociala fobi betyder detta att jag inte kommer kunna umgås på samma sätt som innan. Det är bäst om ni kommer hem till mig eller jag hem till er. Jag har svårt att vara bland folk i stora mängder och jag dricker inte längre alkohol. Jag har även fått en antidepressiv som även används mot ångest och inte bara depression. Min fokus och koncentration är på botten så jag kommer inte kunna plugga i höst. Jag kommer få hjälp via vårdcentralen här på Vallås och jag är positivt inställd till den behandlingen jag ska få. Jag blir tagen på allvar och efter att ha läst mina journaler har både min kurator och läkare förstått mig fullständigt.

Jag kommer fokusera på min förbättring och normalitet så gott jag bara kan. Jag ger inte upp. Det vet ni ju att jag aldrig gör... Jag kommer förmodligen isolera mig väldigt mycket och stundvis vara svår att få tag på. Men... jag kommer behöva mycket stöd. Jag funderar på att skriva en lista med telefonnummer som jag kan ringa när jag får impulser att skada mig själv eller helt enkelt bara behöver höra en stöttande röst. Jag tror att jag har människor i mitt liv jag kan vända mig och jag älskar er för det.

Så. Det var det. Jag får äntligen hjälp. Det händer grejer. Jag ska bli bättre.

Expandera.

Vuxenpsyk nekade min remiss som kuratorn på vårdcentralen skrev åt mig. Både läkaren och min vän som jobbar inom vården sa att det inte är något personligt mot mig... att dom bara inte har resurser. Jag kan bara se det som ett misslyckande, som ett övergivande. Det är inte så men logiken har ingen effekt på känslorna idag.

Jag har alltid skjutit undan mitt mående. Alltid. Jag har alltid fokuserat på skola, inkomst, boende... Det har varit prio 1. Jag har aldrig fått vara prio 1. Det har fungerat att skjuta undan min ångest i perioder men sen kommer det igen sådär exploderande och olidligt och jag kan inte se någon väg ut. Jag vill inte behöva göra så igen nu. Jag vill inte vara fast på samma punkt om och om igen. Jag vill inte må såhär igen om några år när jag ännu en gång får tillbaka ångesten som jag pressat undan. Så som jag har levt de senaste åren... ingen människa ska behöva leva så. Ingen människa ska behöva må som jag gör. Jag tycker inte att jag förtjänar det. Det bara ligger där som ett moln över mig. Det vägrar försvinna. Jag har så mycket jag behöver bearbeta och hantera. Jag har så mycket obehandlade trauman och diagnoser. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag känner mig förlorad.

Jag ville dö när jag var 15 år. Nu är jag 25 år och vill dö igen. Jag vill inte vilja dö när jag är 35 år också. Jag känner just nu att... jag kan antingen 1. försöka pressa undan ångesten igen, som jag alltid gjort, 2. försöka ta emot den hjälp jag får från vården och anstränga mig för att få rätt hjälp eller så 3. avslutar jag mitt liv. 

Min kropp är min kropp.

"Min kropp ser så annorlunda ut i olika vinklar. Jag känner mig som ett mångsidigt konstverk" tänker jag medan mobilens kamera knäpper den femtioende nakenbilden. 

Jag har ingen aning om hur min kropp ser ut, egentligen. Alltså ingen aning. Jag har tidigare endast sett min kropp i speglar och en spegel kan bara visa så mycket. En spegel som hänger på väggen visar en sida, en vinkel, oavsett hur mycket jag vrider och vänder på mig. Jag har tyckt att jag varit ful och äcklig utan att faktiskt ha SETT min kropp. När jag tar bilder på min kropp märker jag hur min kropp inte har ett utseende; den har flera stycken. Vissa tycker jag om och vissa tycker jag inte om. Med den insikten märker jag att jag faktiskt inte hatar min kropp så som jag har trott att jag har gjort. Jag har hatat en vinkel av min kropp. Och min kropp ser så annorlunda ut i olika vinklar. Om jag kan vara vacker i en vinkel, i två eller i tre så räcker det för mig. Jag har ingen kontroll över hur andra ser på min kropp men jag har kontroll över hur jag själv ser på min kropp. Genom att utforska mina vinklar så utforskar jag mig själv. Jag utmanar och bekämpar mitt självhat.

Jag väljer att publicera mina bilder för att jag... väljer det. Det är mitt val vad jag gör med min kropp. Det är ju det som är så viktigt, det är ju det som är nyckeln - att välja själv. Min kropp har alltid känts som om den tillhör någon annan. Den har tillhört mina våldtäktsmän, mina förgripare, mina expojkvänner, samhällets... Aldrig min egen. Den har varit privat egendom eller allmän egendom. Den har varit där för att behaga, att tas på utan min tillåtelse. Jag har aldrig haft chansen att bestämma vad jag vill göra med den fram tills nu. Det tog mig 25 år att inse att om jag vill vara TJOCK, TATUERAD och NAKEN så ska jag vara det. Ingen kan kontrollera mig.
Ibland tycker människor om att vara nakna. De ser inget sexuellt i nakenhet. De ser inget fel i nakenhet. Ingen tvingar mig att vara naken längre. Ingen tvingar mig att täcka mig längre. Det är helt UPP TILL MIG att bestämma när jag vill vara naken och inte och den känslan... den fria känslan.. är så vacker att jag vill gråta.

Jag tänker inte vara min kropps fiende längre. Jag tänker inte vara ovän med min kropp. Det här är mitt sätt att acceptera min kropp, att tycka om den, att finna styrka i mig själv. Det kanske inte är samma för alla. Men.. såhär är det för mig.

Jag tror att mitt val att leva i celibat gör väldigt gott för mig. Ja, jag är ofta naken eller halvnaken på sociala medier. Ja, jag har ofta utmanande kläder. Men nej, jag ligger inte med någon och jag vill inte göra det. Jag väljer att inte göra det. Jag har ingen lust. Jag känner inget behov. Jag har alltid trott att jag har varit skyldig män sex om jag gjort dom upphetsade och nej... jag har ingen skyldighet till det. Det spelar ingen roll hur mycket jag kåtar upp en man - jag har ingen skyldighet att ligga med honom för det. 

Jag vet varför jag mår dåligt.

The Great Pan Is Dead. 

Min ångest är inget mysterium. Tvärtom. Jag vet mycket väl varför jag mår så dåligt som jag gör. Det är inte den frågan som jag ligger och plågas med. Det jag undrar är när jag ska må bättre. Det sägs ofta att om man vet varför så vet man hur men när det kommer till min ångest... jag har vetat varför väldigt länge. Jag har fortfarande inte listat ut hur.

Jag är alldeles för känslig. Jag tänker alldeles för mycket. Jag är självupptagen in a paranoid way, jag tror att allt handlar om mig. Jag tror att allt är mitt fel. Jag tar allting personligt. Jag oroar mig. Jag har svårt att tänka grått, det blir antingen eller. Svart eller vitt. Jag blir alldeles för intensiv alldeles för snabbt. Jag blir för fäst vid människor. Jag har svårt att tänka logiskt. 

Jag är min egen psykolog. När jag behöver prata med någon pratar jag med mig själv. Jag är fullständigt och komplett medveten om min ångest. Jag är fullständigt och komplett medveten om mina svagheter och mina styrkor. Jag känner mig själv till 100% när det kommer till ångest. Jag vet varför jag reagerar som jag gör, varför jag agerar som jag gör, varför jag känner och tänker som jag gör. "Nu är du reckless, Jonna" brukar jag tänka. "Nu är du impulsiv." "Nu vill du ha uppmärksamhet men vet inte hur du ska be om det." "Nu är du destruktiv." Många gånger kan jag hindra mig själv när jag säger till mig själv på det viset. Jag hade varit mycket mer utåt om jag inte lärt mig att kontrollera mig själv, om jag inte lärt mig att stanna upp och tänka efter.
När jag skriver om mitt mående gör jag det på ett kontrollerat sätt. Jag kan bara minnas en enda gång jag låtit det släppas ut helt okontrollerat de senaste åren och det var natten innan jag flyttade tillbaka till Halmstad. Jag vill vara öppen för jag vet att det är bra för mig, och även för andra. Människor kan relatera till mig och jag vill att de ska kunna göra det. Jag kan ju sätta ord på hur jag mår. Jag kanske kan göra det åt dem som inte kan?

Jag spenderar flera timmar varje natt vid gungorna eftersom jag inte litar på mig själv om jag hade stannat inne. Jag vet att om jag inte går ut dit... om jag inte hanterar... så kommer jag att skada mig själv på ett eller annat sätt. Jag kan skada mig själv som i att vara alldeles för brutal med vad jag känner och tänker, kanske till och med skälla ut människor som inte förtjänar det bara för att jag är paranoid. Jag kan skada mig själv som i att publicera bilder och ord som jag sedan inte vill stå för. Jag kan skada mig själv som i att söka, och finna, sexuella kontakter som jag sedan ångrar. Jag kan skada mig själv som i att äta alldeles för mycket. Jag kan skada mig själv som i att slå mig själv eller skära mig själv. Jag kan skada mig själv som i att försöka döda mig själv. Min enda trygga plats är vid gungorna.

Ingen kan säga åt mig att jag inte kan hantera psykisk ohälsa.

Jag försöker vänja mig vid människors närvaro. Jag har varit ensam väldigt länge och varje social interaktion är unfamiliar. Jag blir väldigt lätt trött och jag är rädd att det ska tolkas som om jag är på dåligt humör men jag blir bara så utmattad. Jag försöker, jag utmanar, jag lär mig. Jag känner att detta gör att jag får ångest mycket lättare än tidigare vilket kanske inte är så konstigt egentligen. Jag vill inte att min ångest ska missuppfattas. Jag vill inte att någon ska tolka min ångest fel. Jag kan bli bitter, rädd, trött och "underlig." Jag blir inte Jag. Min instinkt blir att fly och därför letar jag efter flyktvägar eller faktiskt flyr undan. Jag strävar efter en normalitet som jag aldrig riktigt haft och därför är det svårt att veta var jag ska börja. Jag tror att jag gör rätt, så som jag gör nu. Jag önskar att jag var en sån som hade lätt för saker men allting känns bara väldigt svårt och ansträngande. Jag försöker kliva ur mina comfort zones varje dag och vissa dagar är svårare än andra. Vissa dagar känns det hopplöst... men jag tänker aldrig ge upp. Jag behöver ta små steg framåt och inte lägga alldeles för mycket på mig själv. Den här sommaren får ha fokus på; 1. Vila 2. Vänja mig vid människor 3. Lära mig hantera pengar 4. Bli mer självständig. Det låter som bra mål. Jag kan variera mellan dem så det inte blir allting på en gång. Exempelvis är en vecka utan köp på avbetalning en seger. (Någonting jag också vill lära mig den här sommaren är att få orgasm på egen hand utan skuld/skam eller ångest. Och jag vill också lära mig att ha fysisk och/eller romantisk kontakt med män utan att bli för rädd eller för intensiv. Det går sådär... Och det lär ta ett bra tag innan jag lär mig det...) 

Incel.

Idag fick jag "incel" på reddit länkat till mig (https://www.reddit.com/r/Incels/?count=26&before=t3_6hqzu5) och... it was all pure joy from there. En "incel" är alltså någon som lever i ofrivilligt celibat (en man, kvinnor kan inte vara incels) och anledningen till att han inte får ligga eller får en flickvän är kvinnors fel eftersom kvinnor är så satans utseendefixerade. Kvinnor får ju ligga när dom vill oavsett hur dom ser ut. En tråd hette "du kan aldrig veta vad någon varit med om baserat på hudfärg, kön eller religion men 100% av fula män har någon gång i sitt liv blivit "abused" av en kvinna förut." Kvinnor skiter i personlighet så länge någon är snygg vilket också förklarar varför incels aldrig får ligga (dom har ju alla personligheten där liksom... bara att dom inte är snygga)
Now... jag tror inte att jag behöver förklara varför detta är complete and utter bullshit egentligen men med tanke på hur enormt triggad jag blev (jag vet jag vet) så måste jag skriva om det. Forumet är genomsyrat av kvinnohat och slutshaming.

Först måste jag skratta lite. För jag tror aldrig jag hört om någon som är "för ful" för att få ligga, oavsett kön.
För det andra; Vi lever i ett utseendefixerat samhälle. En effekt av att leva i ett samhälle där endast "snygga" människor får ta plats är att människorna som bor i det samhället blir mer utseendefixerade. Det gäller inte bara hur de ser på andra utan hur de ser på sig själva också. Självhat är någonting enormt utbrett i sådana samhällen oavsett hur man ser ut. Även den snyggaste människan kan hata sitt utseende.
För det tredje: människor har olika sorters preferenser. Det finns ingenting som är skönhet egentligen, det finns bara ideal som säger åt oss VAD skönhet ska vara för någonting vilket gör att vi tror att det finns någonting som heter snygg eller ful.

Det som är viktigast är kanske att det inte stämmer att en kvinna bara bryr sig om ett utseende. Det stämmer att kvinnor ofta hamnar i relationer med män som behandlar dem illa och det stämmer att kvinnor stannar kvar i såna relationer, trots att det är medvetna om att de blir behandlade illa. Detta har ingenting med utseende o göra. Detta är en effekt av hur vi som kvinnor lär oss att "om han drar dig i håret (översatt till om han är elak mot dig) så betyder det att han är kär i dig" och kvinnor lär sig att de vilda djur som är män går att tämja om man bara är en tillräckligt bra kvinna. Detta gör automatiskt att kvinnan klandrar sig själv när hon inte kan få en ond man att bli god. Vi lär oss detta bland annat i min (tyvärr hehe) favoritfilm Skönheten och Odjuret.


Jag känner inte någon snygg kvinna som inte någon gång varit tillsammans med en "ful" kille. Turns out att män är svin oavsett hur dom ser ut. Personlighet är i princip allt. Det kan göra en "ful" människa snygg och en "snygg" människa ful.

Jag vägrar anpassa mig efter mitt självhat.

Vad innebär det egentligen att hata sig själv? Är det ett hat mot sitt utseende eller mot sin person? Det kanske är båda? Jag vet bara att jag hatar mig själv. 

Ibland undrar jag om jag vore en lyckligare människa om jag kände mig snygg. Förmodligen. Mitt självhat är riktat till, inte bara mitt utseende, utan hur jag rör mig, för mig, luktar, känns... Och det är därför jag håller mig inne så mycket. Det är oerhört svårt för mig att vara bekväm bland människor eftersom jag jämt och ständigt tänker på detta; råkade jag spotta när jag pratade där? Luktar jag illa? Är jag klibbig och svettig? Ser det konstigt ut när jag sitter med benet såhär? Kommer dom märka hur kobent jag är nu när vi går emot varandra? Syns det tydligt att jag overlineat mina läppar så de ska se större ut? Dallrar mina armar när jag "pratar med händerna", som jag brukar göra? Syns det att jag försökt täcka över min akne? Märker dom att jag låtsas le för jag inte vet vad jag ska ge för respons? Får jag dubbelhaka när jag böjer ner ansiktet för att titta på mobilen? Och så vidare. Jag kan aldrig slappna av i någon annans närvaro längre. Det är så tröttsamt och ansträngande.
Det finns en anledning till varför jag "fejkar" mitt utseende så mycket som jag gör. Jag står inte ut med mig själv utan smink och utan löshår. Jag gör verkligen inte det. Jag avskyr att behöva visa någon hur jag ser ut "naturligt" och vissa gånger skulle jag hellre dö än att låta någon se mig så.

Människor förstår inte hur svårt det är för mig att göra det jag gör; ibland lägga ut bilder utan smink, avklädda bilder där man ser mina skavanker eller ens.. gå utanför dörren (!). Detta är varför: jag vägrar anpassa mig efter mitt självhat. Jag vill inte låta mitt självhat begränsa mig mer än vad det redan gör och jag vill inte att mitt självhat ska styra över mitt liv. Jag utmanar mig själv hela tiden. Jag träffar nya vänner eller reser iväg till gamla vänner och bor hos dom, jag tar bussen eller tåget, jag åker kommunalt, jag går och handlar utan att fixa i ordning mig och jag gungar numera även om det är ljust ute. Min sociala ångest är endast en produkt av mitt självhat. Hade jag känt mig bekväm i mig själv hade jag inte haft social ångest. Det har blivit värre de senaste 2 åren och jag vet mycket väl varför. Det kommer ta tid att läka men jag är villig att låta det ta den tid det tar. Tills dess får jag försöka göra det bästa av situationen. Men när jag säger till någon att "jag kan inte" så menar jag att jag inte kan. Om jag inte kan gå ut eller inte kan handla eller inte kan åka kommunalt så kan jag inte. Det innebär att jag nått min gräns. Jag låter aldrig min ångest vinna men människor förstår inte det. Ni förstår inte hur mycket jag kämpar och hur mycket jag anstränger mig. 

Alla orkar inte utmana sig själva som jag gör. Jag förstår det. Den ångesten jag känner innan jag ska träffa någon ny eller vistas bland andra människor (åka tåg/buss är värst) är så stark att det känns som om jag sprungit ett maratonlopp efteråt. Jag blir så utmattad av ångest. Men jag försöker... jag försöker verkligen... Jag vet inte var jag vill komma med detta inlägget mer än att jag vill att människor ska förstå att jag försöker.
Jag tänker fortsätta lägga ut osmickrande bilder, jag tänker fortsätta handla utan smink, jag tänker fortsätta åka buss utan löshår... men vissa stunder klarar jag kanske inte av det. Vissa stunder har jag kanske inte energi nog till det... Jag är inte lat. Jag är bara trött, efter att ha ansträngt mig för mycket.

Kinkhetsen.

Vad är egentligen normen gällande sex idag? 
För 5 år sen kunde jag och mina kompisar fnissigt prata om handklovar och tycka att det var det mest kinky i hela världen. Det var extra kinky om de hade rosa eller rött fluff på sig. Till och med oralsex sågs som kinky. Analsex var det MEST kinky du någonsin kunde göra. Par som hade analsex var "kinky som fan" och det var sällan man hörde att någon/några hade testat analsex. Idag är handklovar, oralsex och analsex i princip normen. Det pågår en enorm kinkhets, upplever jag. Om man inte är, på något sätt, kinky så är man tråkig. "Vanilj" är nästan som ett skällsord (jag har sett det användas som skällsord!). Och vad är vanilj och vad är kinky? När utvecklingen inom sex har gått från missionären till doggy till att spika upp varandra på väggen - vad är vanilj och vad är kinky? Är doggy kinky? Är doggy vanilj? En kink måste innebära att man tänder på någonting som inte tillhör normen. Betyder detta då att vanilj är en kink? Normen tycks ju ha ändrats.

Människor tycker om olika sorters sex. Det innebär att det finns människor som kan ha så kallat "vaniljsex" och tycka att det är fullständigt och fullkomligt tillfredsställande. De kan uppnå orgasmer på samma sätt som de som sysslar med BDSM kan. För människor tycker om olika sorters sex.

Att syssla med BDSM innebär inte att man är sexuellt frigjord. Frigörelse innebär att man gör som man vill. Jag vet så många tjejer idag som blivit tvingade till "kinky sex" eller känt en press att tycka om "kinky sex". Nu ska jag såklart inte skylla allting på BDSM-kulturen utan jag vill lägga mer vikt på porrindustrin och hur den skadat ungas syn på sex. Vad som sker i porrfilmer är sällan det som sker i verkligheten.

BDSM har dessutom nått mode-scenen, något som borde irritera inte bara mig som inte sysslar med BDSM utan även BDSM-utövare. Om jag förstått BDSM rätt är det inte bara någonting sexuellt utan blivit som en slags livsstil, som en kultur. Människor med liknande kinks träffas och finner gemenskap i det. Det är inte mode.  Fler exempel: "Choke me Daddy!" is a common phrase som hörs och syns överallt nuförtiden. 15-åringar kallar sina partners för "daddys" trots att de är i samma ålder och trots att de INTE har ett DDLG-förhållande. Jag läste en status som jag kunde relatera till häromdagen som löd "we live in a time when someone refers to someone as "daddy" I'm not sure if they mean their father or their partner." Kattöron och kattsvansar var också inne ett tag trots att personerna som la ut sexiga bilder som katter inte sysslade med PetPlay. Är detta en del av normaliseringen av såna typer av sex eller kan den här normaliseringen bli en ny norm och faktiskt vara skadlig?

När jag har frågat människor som sysslar med BDSM känner dem tvärtom - de hetsas att vara, så som de kallar, "vanilj". Och jag vill egentligen veta... vad är vanilj enligt de som är helt inne i BDSM? Är det missionären eller är det analsex och handklovar? För jag är helt lost. Jag kan känna en enorm press trots att många har kallat mig för kinky och "freaky" i sängen. När jag får den frågan idag får jag panik för... vad är kinky och freaky? Kan jag ärligt svara ja på den frågan?

Promiskuös och översexuell.

Pratade precis med mamma som höll på att läsa boken Den sårade divan. Vi pratade om kvinnors sexualitet och hur kvinnlig sexualitet faktiskt sågs som en mentalsjukdom för inte så längesen. Men... har vi verkligen släppt det? Jag tänkte då på när jag läst som psykiska sjukdomar och hur diagnosen skiljer sig från män och kvinnor... När jag har läst om vissa psykiska sjukdomar har det stått om "promiskuöst beteende" bland kvinnor och "översexuellt beteende" och mamma kände också igen det.

Är vi helt ute och cyklar eller finns det faktiskt någon sanning i det? Ses kvinnlig sexualitet fortfarande som ett problem, som en mentalsjukdom? Är det så att vi ger diagnoser med symptomen "översexualitet" mest till kvinnor (histrionisk personlighetsstörning och borderline exempelvis) eftersom vi ser det mer som ett problem hos kvinnor än hos män? Och är det så att vi kallar kvinnor för promiskuösa och män översexuella trots att vi menar "samma sak"?

Varför är det så? Är det för vi ser manlig sexualitet som naturligt? Kvinnor sägs ju ofta inte vara lika sexuella som män. Jag tänkte också bara nämna att vi kallar tjejer för slampor men män för casanovas... Hmmmmmm...

Jag tänker också på mig själv här... Jag har funderat mycket över om jag använt sex som ett sätt att skada mig själv eller som ett sätt att bedöva känslor. Det kan mycket väl stämma i vissa fall men... jag undrar faktiskt. Det är inte förrän långt efter sexakten som jag har mått dåligt eftersom jag känt mig slampig och äcklig. Detta har ofta grundat sig i mannen beteende mot mig efteråt eller hur andra sett ner på mig när jag berättat om mina sexuella erfarenheter... Det har också grundat sig i flashbacks från tidiga sexuella trauman. Jag minns särskilt en sommar när jag hade ganska mycket sex... och jag såg inget problem i det. Jag kände mig fri och lycklig av att ha sex för det var första sommaren jag faktiskt kunde ha frivilligt och bra sex efter en lång relation av sextvång. Men... när jag försökte uttrycka för mina vänner hur bra det kändes möttes jag av skepticism (jag klandrar ingen och det kanske inte ens stämde men det är så jag tolkade det.) Det är någonting jag måste grunna på lite mer känner jag för jag har alltid sett det som ett problem när jag har haft "för mycket" sexuella tankar/sexualitet eftersom jag alltid kopplat ihop det med depressiva perioder i mitt liv. Jag har svårt att få orgasm utan att få ångest efteråt exempelvis. Det är nog egentligen så att jag alltid haft samma nivå av sexuella tankar bara att jag inte sett det som ett problem förrän jag varit i mina depressiva perioder. Jag ska inte heller låtsas nu som att jag själv inte tänker om andra så som andra tänker om mig. Jag kommer på mig själv med att undra om mina kvinnliga vänner verkligen mår så bra när de uttrycker sexualitet på ett sätt som de inte gjort tidigare. Nu kan jag ju stanna upp och säga till mig själv att "det är problematiskt av dig att tänka så" men tankarna kommer ju från någonstans?

Vi måste sluta uppmuntra idén om en "crazy girlfriend."

Vet ni vad som stör mig? Memes om "crazy girlfriends."

Nu tycker jag visserligen att det finns en del memes som stämmer in på verkligheten och som jag skrattar åt men... jag undrar om jag verkligen tycker att det är så roligt egentligen. För.. kvinnor är inte galna. Kvinnor ska inte behöva vara "galna" i en relation. Om en kvinna beter sig "galet" kan det faktiskt finnas en grund till detta som ligger hos mannen. Jag vet flera tjejer som klassats som psychon bara för att männen behandlat dom som skit. Mannens dåliga behandling resulterade i en svartsjuk och osäker flickvän som spammade, hotade, grät och skällde. Jag har också varit sån en gång. Jag vill inte vara galen igen. Jag är inte galen längre. Jag tänker aldrig bli en "crazy girlfriend" någonsin. Men jag kan faktiskt se det beteendet hos mig själv när jag känner mig osäker på mig själv eller på killen jag tycker om. Det är någonting man måste bearbeta och ta itu med - inte uppmuntra eller stötta som bilden här "if your girlfriend is not a psycho then she isn't in love."

En annan sak som gör mig oroad är att det inte är särskilt hälsosamt att bete sig som en "crazy girlfriend." Att hota om att döda sin pojkvän för han inte stannar hemma en kväll, att hota om att döda andra tjejer som tittar på honom, att läsa hans meddelanden utan att fråga, att stalka vilka han följer på instagram, att spamma om han inte svarar på 10 minuter för att sedan säga "have a blessed life" och så vidare klassas som psykisk misshandel. Det är inte roligt med misshandelsförhållanden. Jag har varit i ett sådant själv och trots att det var flera år sen kan det fortfarande hemsöka mig. Ärren ifrån den relationen kommer aldrig riktigt att läka. Så vi måste sluta uppmuntra idén om en "crazy girlfriend."

Hur män respektive kvinnor "ska" hantera psykisk ohälsa.

Män och kvinnor ses ofta som två helt olika arter. Vi är alien för varandra. Vi skiljer oss så mycket ifrån varandra att det är omöjligt för oss att leva tillsammans. Vi förstår inte varandra, vi kan inte kommunicera eller samarbeta. 

Mycket utav mina tankar kretsar just nu (och har väldigt länge) kring varför det är så svårt för mig, som kvinna, att samspela med män i olika situationer och relationer. Jag skulle vilja göra en ny tagg på min blogg som handlar om just detta men jag vet inte vad jag ska kalla den. Män vs kvinnor? Hm. Det jag skriver är inte faktabaserat utan erfarenhetsbaserat. Jag hör ofta att kvinnor känner igen sig i vad jag skriver. Det måste finnas någon sorts sanning i det då eftersom det är så många som känner igen sig?

Inom psykologi tycks det finnas en manlig och en kvinnlig sfär. Det finns alltså "typiska manliga" och "typiska kvinnliga" problem. Hur vi väljer att åtgärda dessa problemen skiftar också beroende på om det är en man eller en kvinna som har dem. När en man med psykisk ohälsa i sin bakgrund träffar en kvinna som har psykisk ohälsa i sin bakgrund blir det plötsligt en kollision trots att deras forna problem liknar varandra. De har bearbetat sin psykiska ohälsa på två helt olika sätt vilket gör det svårt för dem att tillsammans bearbeta nya psykiska problem.

Hur har jag märkt att mäns psykiska ohälsa hanterats?
1. Medicinering.
2. Problemhantering av olika slag där aktiva åtgärder sätts in som distraktion; en fysisk aktivitet eller en hobby.
Och hur har jag märkt att kvinnors psykiska ohälsa hanterats?
1. Samtalsterapi.
2. Rådgivning av olika slag.
3. Medicinering.
Vad jag har märkt är alltså att när män mår dåligt måste problemen lösas genom någonting fysiskt och när kvinnor mår dåligt måste problemen lösas genom att prata om det. Män får aldrig prata om sina problem. Jag känner fler män som blivit medicinerade vid psykisk ohälsa än kvinnor eftersom kvinnorna har fått sin psykiska ohälsa hanterad genom samtalsterapi. Därför känner jag också fler kvinnor som blivit av med sin psykiska ohälsa än män. Män behöver också prata om sina problem. 
Detta grundar sig i hur vi ser på män och kvinnor. Vi ser på kvinnor som känslovarelser men vi ser inte på män på samma sätt. Jag hörde en gång ett citat som löd "män slåss och kvinnor skär sig". Det är ett problematiskt citat men samtidigt är det ett viktigt citat eftersom det speglar hur vi ser på män som hanterar saker utåt och kvinnor som hanterar saker inåt. 

Hur påverkar detta då kvinnor och män när de tillsammans ska lösa ett psykiskt problem?
I mina tidigare relationer märkte jag ofta, när jag uttryckte mina känslor, att min partner tog det som en uppmaning att "fixa" mitt problem. "Vad ska vi göra åt det?" "Jag kan inte göra någonting åt det." "Nu tar vi tag i det här problemet!" Jag ville inte göra någonting åt det. Jag ville prata om det. Det slog mig då också att mina partners aldrig har pratat om sina problem. Det fick mig att undra om de faktiskt skulle må bättre om de bara fick prata om det...
Jag har också märkt ett stort motstånd mot att prata om problemen, speciellt när det gäller problemen som kanske finns i relationen. Ett problem kan behöva pratas om i flera månader utan att det faktiskt löser sig. Är det för att män aldrig har behövt eller fått "älta" sina problem på samma sätt som kvinnor? De har inte behövt eller fått gå till grunden till sina problem? "Nu har vi pratat om det och nu är det över" ungefär. Så är det ju inte alls. Jag tror på att kommunikation är nyckeln till allt, både psykisk ohälsa och problem inom en relation. Visserligen tror jag också på att man bör släppa vissa saker och gå vidare när man "tagit tag i dom" t.ex. genom att prata om det men det kan ta längre tid ibland...

Kan inte jag vara både intelligent OCH sexig?

Hora - madonna-komplexet. Vad betyder det? Vad är det? Begreppet kommer ifrån Sigmund Freud och är ett psykoanalytiskt begrepp som menar att vissa män har svårt att se kvinnor som både romantiska och sexuella. Kvinnorna delades upp som antingen älskade eller älskarinnor. Det betyder att män ser den älskade som ren och fri från den smutsiga sexualiteten. Men män har ett sexuellt behov och skaffar då vid sidan av älskarinnor. Denna teorin menar att det därför blir svårt för kvinnor att både ses som respekterade och sexuellt eftertraktade.

Jag är väldigt intelligent. Jag kan säga det utan någon som helst skam. Det är inte en slump att jag "övertänker", överanalyserar och "överkänner." Jag gör det för att jag är alldeles för smart, just nu för mitt eget bästa. Jag tycker om att vara sån, oftast och jag tycker om att uttrycka det, oftast. Men... det ställer till det för mig eftersom jag också anser mig själv vara sexuell. Jag tycker om sex, jag njuter av sex och jag vill ha sex. Jag behöver bli stimulerad både genom intelligenta samtal och sexuella upplevelser. Det är sällan jag får både och. Jag blir antingen en hora eller en madonna.

Jag pratade med min vän Kim om detta en gång. "Bara för du utstrålar sexualitet betyder det inte att du är mindre av en människa." Det är helt sant. Jag önskar att fler kunde tänka så om mig. För jag känner mig sällan som en människa i mäns ögon längre eftersom jag det senaste har börjat strunta i om jag visar hud på bilder eller inte. Min personliga stil är sån. Jag ber inte om ursäkt för att jag är mig själv. Jag tycker om spets, urringning, stay-ups, satin och framförallt att visa mina kurvor.
Jag tycker om böcker. Jag tycker om musik. Jag tycker om psykologi och filosofi. Jag tycker om feminism. Jag tycker om politik. Jag tycker om rymden. Jag tycker om det paranormala. Jag tycker om religion. Det är så intressant att diskutera allt detta och jag gör det gärna hela tiden (även om jag också from time to time uppskattar lite hjärndöd och lättsam humor.) Jag har ganska starka åsikter och jag är egentligen inte rädd för att uttrycka dem men... det senaste har jag varit det. Jag har märkt att jag både omedvetet och medvetet har "dummat ner mig" när jag blivit intresserad av någon. Många har då uttryckt att det är gulligt eller charmigt att jag är "lite trög." Jag vågar inte visa min intellektuella sida för jag vet att då kommer han att sluta se mig som ett sexuellt objekt utan jag blir istället "systern" eller "vännen." Jag är rädd för att skrämma bort män med mina tankar, känslor och funderingar eftersom de är så djupa... så djupa att jag oroar mig för att de är löjliga. Jag är så rädd att någon ska skratta åt mig eftersom jag tänker. Så fort jag har försökt att visa mitt riktiga jag och mina riktiga funderingar har de stött bort mig. Det senaste har jag också haft svårt att prestera och sortera alla mina tankar eftersom jag psykiskt mår så dåligt.

Kan inte jag få vara både och? Ursäkta mitt grova språk här nu men det är såhär jag tänker kring detta; Kan inte jag få charma dig med min hjärna samtidigt som jag lockar in dig med mina bröst? Kan jag inte ömsom få läsa poesi för dig och ömsom suga av dig?

Why I can't be "just friends" with men.

Jag lever i celibat. This is just thoughts. 

Ordet "vän" mellan en snubbe och mig själv klingar väldigt dåligt i mina öron. Varför? Eftersom det i princip bara nämns efter en sexual encounter/invit. Snubbar tycks vara jävligt noga med att poängtera att "vi är bara vänner" efter man gjort eller sagt sånt som vänner faktiskt inte gör eller säger.

Att vara vänner innebär att man respekterar varandra, tycker om varandra, visar ömhet för varandra och stöttar varandra. Men innebörden "vän" för snubbar verkar innebära "vi är främlingar när vi inte ligger". Det är nästan som att man tvunget måste vara elak eller överdrivet avvisande mot någon tjej som man legat med utan att känslor är inblandade för att poängtera "jag är inte kär i dig" och detta gör man genom att upprepa "vän." Jag förstår inte den grejen. Jag blir inte kär i alla jag ligger med och jag vill inte ha en relation med alla jag ligger med men jag vägrar samtidigt ha sex med någon som kallar mig för vän. Tyvärr.

I'm perfectly okay with "just being friends" så missförstå mig inte men jag är inte okej med att använda det ordet som en slags markering så fort saker blir för intima. Vänskap är ömhet, förtroende, respekt. Vänskap är intimt. Jag var en gång "kk" (avskyr det ordet, avskyr också "friends with benefits") med någon som tvunget skulle kalla mig för buddy och vännen vilket förvirrade mig eftersom det var Han som tvunget skulle älska mig och vara kär i mig på fyllan och upprepandes fråga "vad vill du med mig egentligen?" och jag återkommande gånger fick förklara "jag vill bara ha det så som vi har det." Jag är inte komplicerad. Män är. Män vägrar prata med mig eller förstå mig när jag försöker prata. Det är som om de inte vill lyssna. Det är kanske männen som är rädda att de ska bli kära i mig och vilja ha en relation med mig, inte tvärtom?

Here's the thing: jag har blivit utsatt för sexuellt trauma, många gånger. Jag har blivit sexuellt utnyttjad, många gånger. Det har främst varit av män som varit mina "vänner." De har lockat in mig, övertygat mig, smörat och gjort mig mjuk - knullat mig, ofta på sätt som inte varit okej för mig men jag har gått med på det eftersom jag varit så inlindad i deras fake affection - sen lämnat mig som om jag vore skräp. Jag kan inte gå igenom en sådan sorts skam och äckelkänsla en gång till. Jag kan inte. Jag kan inte ha sex med någon som jag inte känner respekterar mig som människa. En snubbe som kallar mig för vän brukar sällan respektera mig. Alla de vänner jag faktiskt har, som är män, har aldrig använt det ordet för att beskriva vår relation. De säger istället "jag är så glad att jag har dig" eller "jag tycker om dig så mycket" eller "du är så go" eller "du är så rolig" eller "är glad att jag kan prata med dig" och så vidare. Inga konstigheter. Men så fort sex blandas in blir det plötsligt en jävla massa konstigheter och "VÄN" sätts upp som en skylt eller som ett staket mellan mig och snubben som jag faktiskt öppnat upp min kropp för. Då känner jag mig utnyttjad, lämnad, äcklig och ensam. Jag har blivit våldtagen, jag har blivit sexuellt utnyttjad, jag har blivit antastad och jag har väldigt svårt med sex efter det.

Grejen är också att man kan vara kär i någon eller ha romantiska känslor för någon utan att det ska innebära en relation. Det behöver inte innebära kedjor, tvång eller måsten. Kärlek är vackert. Kärlek innebär frihet och lycka. Kärlek innebär att vara bekväm, att ha kul, att vara avslappnad. Kan man inte vara kär utan en bunden relation så ska man nog ta sig en titt på sig själv för det är inte särskilt hälsosamt, har jag märkt. Och om du inte klarar av att behandla kvinnor med ömhet och respekt efter att du som man legat med henne ska du också ta en jävla ordentlig titt på dig själv.

Så. What's the point? Jag vill inte vara tillsammans med dig. Jag vill inte vara tillsammans med någon just nu, tvärtom. Jag vill inte vara din vän heller. Det finns ett mellanting. Där kan vi vara, om vi ska ha sex. Om du inte kan förstå att jag inte klarar av att bli kallad för din vän om vi har en sexuell relation så kan du dra. Jag vägrar utsätta mig för ångest. Din kuk är inte värt det.

Förändring.

Jag skriver i princip bara på min privata instagram. Det känns mer kontrollerat eftersom jag kan se vilka som läser där... Eller iallafall välja vilka som får läsa. Det går inte här. Jag har märkt att jag blivit väldigt privat av mig... eller så har jag bara stängt in mig själv och mina känslor eftersom det började skrämma människor. Ska släppa kontrollen lite någon gång men det är kontrollen som gör att jag håller mig vid liv just nu.

Daniel har flyttat ut. Jag flyttar på torsdag. Mitt hår är rött och fuckboys jagar mig. Jag lever i celibat och planerar att fortsätta med det. Jag kämpar på.

Social ångest-noja.

Hur det är att leva med social ångest;
Först måste vi klura ut vad social ångest egentligen innebär. Det fungerar inte att läsa om en specifik diagnos och därmed förstå exakt hur det är att leva med den diagnosen. Med en diagnos kommer syndrom men... dessa syndrom visar sig ofta väldigt olika från person till person. När jag läser om social ångest känner jag att "ja det är detta jag lider utav" men det finns ingenting i beskrivningen som stämmer överens med MIN upplevelse.

Jag har skrivit om detta tidigare. Här finns två inlägg under en egen kategori.
Jag vill inte kalla det för social fobi eftersom en fobi indikerar att det är omöjligt för mig att utsätta mig för sociala situationer och att min rädsla blir så stor att den märks utanpå exempelvis gråt, hysteri och skrik. Nej, så är det inte. Jag kan däremot få domningar i händer och fötter, känna mig svimfärdig (extremfall men det händer), sluddra med orden, flacka med blicken, blinka väldigt mycket, skaka och bli ovanligt tyst. Så.. det är de fysiska symptomen. Men hur känns det då? Vad tänker jag? Jag måste erkänna att mycket påminner om paranoia...

Jag tänker flera olika saker. Jag ska skriva en lättförståelig lista.

• Jag kan få för mig att människor ogillar mig fast de inte gjort/sagt något som kan tyda på det. Jag brukar tro att det är min "instinkt" att de ogillar mig therefor; jag kan aldrig lita på mina instinkter. 
• Jag kan få för mig att människor pratar illa om mig bakom min rygg och då brukar jag fantisera ihop exakt vad det är dom kan ha sagt så jag kan konfrontera dom (sällan jag vågar det)/ändra på mig så de slutar säga sådana saker om mig. 
• Jag kan tro att människor tycker att jag är ful och äcklig och det är därför de inte svarar/pratar med mig. De vill helt enkelt inte vara vän med eller ens komma i kontakt med mig för jag är så ful och vidrig. Detta gäller särskilt män eftersom jag har märkt att män har svårt att vara vän med en kvinna som de inte vill ligga med (INTE ALLA MÄN men tyvärr är många så) och varför de nu skulle tro att jag skulle vilja ligga med dom is beyond me men ja... haha. 
• Jag kan tro att människor tycker att jag är jobbig och klängig eller irriterande. Om jag t.ex. uppdaterar mycket en dag på Facebook och inte får respons tänker jag direkt "okej nu tycker folk att jag är jobbig så bäst jag går in och analyserar mitt flöde, kanske raderar också om det är någonting som låter extra irriterande". 

Extra:

• Jag kan inte ta första initiativet till ett samtal. Jag försöker ibland, för att utmana mig själv, men får bara panik och skäms i flera dagar efteråt bara efter ett enkelt "hej". Sen blir jag helt tyst och kan till och med låta bli att svara bara för jag är så orolig och skamsen. Eller så är jag rädd för att svara för snabbt så de kanske tror att jag sitter och väntar på svar (vilket jag ofta gör dock hehe) 
• Jag kan inte visa känslor så lätt för mina vänner eftersom jag inte vill vara "för på" eller "jobbig". Med känslor menar jag att jag har svårt att uttrycka hur mycket jag tycker om dom eller hur mycket de betyder för mig. Detta gäller nog speciellt män för jag är alltid livrädd att män ska tro att jag är kära i dom och så ska dom bli äcklade och stöta bort mig idk. 

Detta kan bli som en slags besatthet för mig. Minsta lilla och jag kan överanalysera och misstolka och fantisera ihop något helt eget om varför personen inte längre skriver smileys eller plötsligt skriver "hejsan" istället för "hej" och så vidare. Det är oerhört frustrerande. Jag kan aldrig slappna av bland människor fast jag så gärna vill. 

Jag försöker ständigt att utmana mig själv. Men det går aldrig över. Och det enda sättet att det ska gå över är att fortsätta utmana sig själv. Jag tänker inte ge upp. 

Hur ska man hantera mig? Hur ska man hjälpa mig? 

1. Ta initiativ till att prata med mig. 
2. Fortsätt att skriva fast jag inte svarar. 
3. Säg till om du är trött/upptagen/ledsen så jag vet varför du inte orkar prata med mig just idag, varför du inte skriver/svarar eller varför du skriver annorlunda än hur du brukar.

Dessa tre punkter är enormt viktiga för mig. Jag förstår dock att det inte är så lätt alla gånger... och jag vet inte, nu kanske det är min sociala ångest som talar, men jag vill inte kräva för mycket. Tänk på att du kanske inte alls har märkt att du skrivit "annorlunda" till mig en dag men att jag kanske sitter en hel dag och gråter i sängen för jag inte förstår vad jag gjort för fel eller försöker klura ut varför du hatar mig. Jag VET hur jobbig jag låter. Jag kan inte hjälpa det. Det går i perioder. Vissa veckor har jag inga problem alls. Vissa veckor är helt olidliga. Bare with me, jag är bättre än det här. Bare with me. 

Run, Andy, run.

Det är skillnad på att inte vilja leva längre och att vilja avsluta sitt liv. Jag måste komma ihåg det... just nu.

Run, Andy, run!

Run, with all you got

And make it count

Till your lights go out

Now so long, suckers!

And make your heart hard

Hard like cold iron

Hard like diamond

Come on Andy, run!

Feministiska handlingar i vardagen.

Så. Tillbaka. Haft ett breakdown och nu har jag en lucka på några timmar där jag inte vill döda mig själv så låt oss ta vara på detta! 

Feministiska handlingar i vardagen. Vad kan det vara? Det finns en idé om att feminism alltid ska vara så politisk och med politisk menas typ... demonstrationer, skriva feministartiklar och publicera dem, skriva informationsblad och skicka ut eller att rösta på F!. Det menas att kvinnor aktivt måste göra någonting hela tiden för att vara feminister. De måste höja rösten i riksdagen, de måste försöka påverka den stora massan och de måste vara politiska. Radikalfeminister hade inte fel när de sa att det personliga är politiskt. Det personliga har blivit politiskt så som våldtäkt och kvinnomisshandel. Dessa saker klassades inte som politiska på 70-talet och det är tack vare radikalfeminister som de numera är det. Det personliga... är fortfarande politiskt. Om jag sitter med min bästa vän i flera timmar och tröstar henne över en kille hon är olyckligt kär i så är det en feministisk handling. Om jag hjälper henne att känna ett egenvärde istället för att basera sitt egenvärde på sin olyckliga kärlek så är det en feministisk handling. Om jag övertygar en annan vän att hon inte måste ha analsex med sin pojkvän för att vara "en häftig flickvän" så är det en feministisk handling. Om jag på något sätt stöttar en vän som precis gått ur en destruktiv relation med en man genom att erbjuda tröst, ett öra, pengar, någonstans att fly eller sova så är det en feministisk handling. Om jag uppmuntrar en vän att ta plats när hon känner sig osäker så är det en feministisk handling. Jag känner mig sällan som en feminist egentligen. Jag känner inte att jag gör någonting speciellt för feminism... för jag är ju inte ute och demonstrerar eller aktivt sprider information eller aktivt uppfostrar och omvandlar antifeminister. Men när jag lyssnar på kvinnor, pratar med kvinnor och hjälper kvinnor att tänka bättre om sig själva så känner jag mig som feminist. Det är då jag känner det... systerskapet. Systerskapet är numera något politiskt. Det är hos systerskapet vi hittar styrka att orka vara feminister. Endast när jag omringar mig själv av kvinnor så orkar jag... endast när jag omringar mig själv av (bra) kvinnor så känner jag mitt eget värde. Och jag vill ge tillbaka.

Hairgoals.

Ärtkuk.

Svullen och nygjord men är jättenöjd. Färgerna kommer att lägga sig sen. Trots att ärren är väldigt svullna så syns de knappt under... vilket gör mig så glad. Jag har aldrig kläder med färg, någonsin, så det är kul att många av mina tatueringar är så färgglada... Känner mig fin. 

Atlas.

Allt känns så mörkt. När man är deprimerad blir man som en svamp som suger åt sig all negativitet helt omedvetet. Jag sitter och tänker på fredagen, på Stockholm, och det känns överväldigande just nu. Jag blev så illa berörd av det. Jag ska snart dit. Jag har flera gånger rört mig i det området när jag varit på besök. Jag vet hur det ser ut. Det känns alldeles för nära.. 

Pressen som kommer efter detta är för att jag engagerat mig politiskt. Det här blir en politisk fråga. Och jag orkar inte det mer. Människor är mer oroliga över hur SD som parti kommer växa efter detta än att det faktiskt skett ett terrordåd i Sverige. Det känns inte som om människor bryr sig om vad som händer i världen utan bara om vad som händer i Sveriges riksdag, om vad som händer i Sverige rent politiskt. Att människor dör spelar ingen roll. Att SD får fler röster - DET spelar roll. Jag förstår att vi lever i Sverige, att det är där vi lägger fokus eftersom Det påverkar Oss men det blir sån... debatt.. och sån hets. Och jag varken vågar eller orka yttra mig eftersom jag vet att människor just nu är extra känsliga och extra aggressiva. Det ska inte vara så. Det ska inte kännas så. Jag kan inte smälta allting som händer just nu. Intrycken är så många och så starka. Det känns som om en stor våg har träffat mig och jag försöker nå ytan för jag kan inte andas. Mina lungor fylls sakta med vatten och jag kvävs. Min depression gör att min HSP känns mycket mer. Jag vill bara stänga in mig i ett mörkt rum och inte bry mig om någonting. Jag vill bara få andas igen utan att anstränga mig. Jag är rädd för, och vet, att människor tolkar min politiska trötthet som att jag blundar för problem.. för jag har ju varit så engagerad tidigare. Jag upprepar: det ska inte vara så. Det ska inte kännas så. 

Och idag... känner jag saknaden. Jag hade så gärna velat prata med honom idag. Om allt. Om ingenting. Det går inte. Det kommer aldrig att gå igen. 

Imorgon ska jag få färg på min tatuering. Jag ser fram emot det så mycket. Jag är aldrig nervös över smärtan, endast det sociala. Det känns så underligt att alla mina smärtor är psykiska och att jag klarar av fysisk smärta som ingenting. Jag kan ha migrän så det svartnar för ögonen och ändå vara någorlunda fungerande i vardagen. Pain, you got nothing on me.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra åt skolan. Jag kan inte plugga just nu. Det känns helt omöjligt. Jag hatar mig själv så innerligt för att jag säger så och för att jag känner så. Jag har alltid varit den som sagt att jag inte orkar men ändå alltid gjort det. Jag minns att Mimmi sa det till mig "du säger alltid att det kommer gå åt helvete och att du inte kommer orka och så helt plötsligt har du gjort 3 arbeten på några dagar". Jag vet att jag brukar säga så. Men jag brukar sällan känna det såhär länge. Jag har funderat på att ringa vc och fråga hur jag ska gå till väga för att bli sjukskriven ett tag. Men sen tänker jag... hur ska jag ha tid med det? Hur ska jag ha tid och ork till att samla mod och social energi till att 1. ringa 2. gå på massa möten 3. gå på fler möten 4. kontakta lärare 5. kontakta försäkringskassan... osv osv osv. Nej jag har inte tid eller energi till det. Jag har inte ens tid eller energi till att söka hjälp... hur ska det gå för mig? Jag vet att jag måste maila min lärare i Genusvetenskapen för nu ligger jag efter med 2 datum... och jag kan inte. Jag är inte negativ nu utan jag är realistisk. Jag tar alltid mer än vad jag klarar av.... Sen kommer min sociala ångest som hindrar mig från att kontakta henne och det hela är bara ett recept för kaos. Jag hatar mig själv, så mycket. Jag hatar att jag inte orkar. Jag hatar att allt påverkar mig så mycket. 

Foundation.

There's a scratch on your shoulder

Crushes me like, crushes me like lead

And I wanna get older

All the things I want, I really shouldn't get

If I triumph, are you watching?

Can you separate everything for me?

You used to work me out

But you never worked it out for me

There's a scratch on your shoulder

Crushes me like, crushes me like lead

And I wanna get older

All the things I want, I really shouldn't get

If I triumph, are you watching?

Can you separate everything for me?

You used to work me out

But you never worked it out for me

And your head looks good

I wanna love it so much

I wanna be the one

I wanna do what you love

And I was lying

I don't really wanna be fine

It's all over

And there's a scratch on your shoulder

It crushes me like, it crushes me like lead

And I wanna get older

And all the things I want, I really shouldn't get

Breathe.

"Jonna. Det har passerat åtta år sedan jag kom i kontakt med dig. Under loppet av denna tid, har jag kommit till att förstå mycket kring dig. Du har ett väldigt kännande hjärta. Ett hjärta som troligtvis överväldigar dig från tillfälle till tillfälle. Men det är även ett mycket starkt hjärta. Du är en sådan öppen och genuin person. Du är även någon som verkligen bryr sig. Du är så smart. Någon som tänker självständigt och inte räds för att ifrågasätta och utmana, oavsett om det gäller någon annan eller dig själv. Och för någon som kan vara så seriös så har du en lika tramsig och humoristisk sida. Än idag tycker jag att du är en av de mest fantastiska och underbaraste personerna jag vet. Och likt en hobbit upphör du aldrig att växa och visa upp nya sidor. Jag ville bara säga det." 
Plötsligt kändes det så ljust i mitt hjärta. Ett sms från en gammal trollkarl och vän.

Den senaste tiden har jag tvivlat. Jag har tvivlat på att det jag gjort och sagt varit rätt, om jag verkligen står för allt jag tidigare har stått för. Det är helt okej att tvivla, till och med mer än okej, jag tror att det är friskt att tvivla ibland. Att jag tvivlar gör att jag är öppen för nya värderingar och det gör att jag fortsätter utvecklas, fortsätter växa, istället för står fast vid samma punkt hela tiden (inte för att det egentligen är något fel i det.) Att tvivla på sina värderingar är inte samma sak som att tvivla på sig själv. Med ett sms blev det så klart... att jag vet vem jag är. En man som en gång brydde sig väldigt om mig sa "never change" och "du är så genuin. Jag är inte sån. Jag kan inte vara sån. Och det är det som drar mig så mycket till dig. Även om jag inte håller med dig om allt så vet jag att det kommer från rätt ställe. Och jag kan inte säga nog hur fint det är." Trots att den här mannen idag har gjort mitt hjärta väldigt illa så kan jag inte glömma att han en gång sa så till mig.

Idag köpte jag en croptop. Jag provade den och tyckte att jag var så himla fin i den. Jag har suttit och raderat bilder från min instagram, bilder som visade "för mycket" för jag fick för mig att jag sände ut "fel signaler." Jag gav "fel intryck." Jag satt länge och undrade.. är det rätt? Jag vill inte förändra mig för någon annan. Jag vill inte ifrågasätta mina värderingar för någon annan. Jag måste få göra det själv och jag måste få känna det själv. Jag la ut bilden. Jag lägger ut bilden här också. Jag vägrar anpassa mig. Jag är feminist. Jag är kroppsaktivist. Det är Jag. Vad feminist och kroppsaktivist betyder för mig och hur det yttrar sig kan skifta men jag står fast vid vad jag är. Jag ser så många omkring mig som fått upp ögonen för feminism och kroppspositivitet på grund utav mig. En vän sa till mig, som upptäckt feminism tack vare mig, "jag ser mitt värde som kvinna nu" och det betyder otroligt mycket för mig. Jag kan inte svika mig själv bara för att jag blev lämnad. Jag kan inte svika mina feministiska syskon bara för att jag blev lämnad. Det må göra så ont att jag inte vet hur jag ska hantera det men det får aldrig göra så ont att jag ger upp det här. Jag kan inte ge upp mig själv. Jag måste bli uppskattad och älskad för vem jag är, för vad jag är.

Jag har varit så ledsen den här veckan. Jag har varit så ledsen att jag inte med ord kan beskriva det. Jag kände, och känner fortfarande, att jag nått min gräns för vad jag kan ta emot. Jag kommer fortsätta att vara ledsen en lång tid framåt. Jag kommer fortsätta hoppas, fortsätta drömma och fortsätta älska. Jag kommer fortsätta gråta och fortsätta ha ont. Jag kommer aldrig kunna neka dig någonting. Men.. sms likt det jag fick idag av min egen Gandalf påminner mig om varför jag måste fortsätta kämpa. Jag är så mycket mer än bara en feminist och en kroppaktivist. Jag är Så. Mycket. Mer. Jag är snäll. Jag är bra. Jag är smart. Jag är rolig. Jag är intressant. Jag är omtänksam. Jag är äkta. Jag är ren. Jag är värd att älska och värd att bli älskad tillbaka. Jag har så mycket att ge. Jag kan hjälpa människor. Jag kan göra människors liv till det bättre. Det spelar ingen roll hur mycket mitt hjärta säger emot mig just nu för jag måste lyssna på de jag har omkring mig. De vet att allt jag säger och gör kommer ifrån en ärlighet som är god. Jag kan inte gå in på detaljer. Jag vet bara att även om jag tyckte att det som hände var fel så går det inte att ändra på nu. Jag står på marken. Jag svävar inte längre. Breathe.

Dark allies.

Längtar efter Stockholm. Längtar efter Isa. Längtar efter hennes ljusa energi, hennes out-of-this-world-aura och förstående hummanden. För hon förstår mig, jag vet att hon gör det. Jag behöver det. Bara 21 dagar kvar. Då får jag även träffa Tobbe och Ayumi vilket känns helt fantastiskt. Bara 21 dagar kvar....

Together!

Jag kan inte räkna alla gånger som människor skrivit till mig och berömt mig för min kroppaktivism, feminism och ärlighet kring psykisk ohälsa. "Du är en förebild" har jag hört. "Du har hjälpt mig jättemycket" har jag hört fler gånger. Jag peppar människor att acceptera sig själva, att sluta gömma sig och att leva. Jag ser det som en våg som växer. Jag märker hur mina vänner och följare bara kryper ut ur sina skal och börjar acceptera sina kroppar. Jag får sedan höra att det är på grund utav mig som de vågar. Det är det som gör det värt att fortsätta för jag gör inte det här bara för mig själv egentligen, inte längre. Jag gör det för alla mina systrar, alla mina syskon, som går igenom samma kamp som mig. Jag tänker aldrig lämna er. Jag tänker aldrig ge upp er. Aldrig.

Ni peppar mig också. Ni hjälper mig. Vi gör det här tillsammans.

Dream violin.

Beställde 3 böcker idag; Dorian Grays porträtt, Den store Gatsby och The complete poetry by Edgar Allan Poe. Jag måste hitta tillbaka till mig själv. Jag är en missförstådd gotisk romantiker, en sådan man ser parodi av. Jag vet det... och jag accepterar det. Jag kan hitta ljus i mörkret. Det gör jag alltid.

"- Jag tänkte kolla på The Great Gatsby sen... för det påminner alltid om oss...

- Ska du verkligen göra det då?

- Ja men han dör ju på slutet... så jag kanske kan finna lite tröst i det..."

Jag vill att du ska vara lycklig men jag ville att du skulle vara det med mig.

“He talked a lot about the past, and I gathered that he wanted to recover something, some idea of himself perhaps, that had gone into loving Daisy. His life had been confused and disordered since then, but if he could once return to a certain starting place and go over it all slowly, he could find out what that thing was ....”

Politik politik politik.

När jag pratade med min vän Jennifer i helgen... så nämnde jag att mycket utav det jag skriver är diskussioner. Det är filosofiska diskussioner snarare än personliga värderingar och åsikter. Jag skriver alltid så. Jag skriver alltid som ett samtal och många har svårt att förstå det. Det är ingen hemlighet att mina kommentarsfält brukar ryka av ilskna människor som missförstår mig. "Du säger och tycker och tänker på det här sättet" brukar de säga och jag förstår ingenting. "Var har jag sagt att jag tycker det?" De tolkar mina svar helt fel. Jag har stängt in mig själv, mina känslor, mina tankar, mina åsikter och vägrat vara öppen. Det finns så mycket inuti mig som jag aldrig skriver om, eller pratar om. Jag försökte, här på bloggen, öppna upp mig mer under taggen "unpopular opinions" men inte ens där är jag till 100% ärlig. You don't know me and you never will. 

Jag är inte helt hundra på vad jag tycker, egentligen. Jag är allt och inget. Jag håller med och håller inte med på samma gång. Jag tror inte att politik är någonting för mig alls. Jag vill inte prata om politik på det sätt som de flesta gör. Jag vill diskutera för och emot, jag vill diskutera varför och varför inte, jag vill diskutera fördelar och nackdelar... med allting. Jag vill inte diskutera kring varför jag har "rätt". Och om jag ska kunna ha rätt måste jag tycka någonting först. Vad tycker jag? Jag vet inte egentligen. Jag identifierar mig själv som feminist men vad betyder det idag att göra det? Vad betyder feministstämpeln nu 2017? Stämmer den stämpeln överens med mina åsikter? Jag vet inte. Jag identifierar mig själv som kroppaktivist men vad innebär den stämpeln då? Vad innebär det att vara kroppaktivist? Stämmer den stämpeln överens med hur jag känner och tycker kring kroppaktivism? Jag vet inte. 

Det är därför det är så skönt för mig att prata med människor som Jennifer eftersom hennes politiska värderingar är väldigt olika från mina (de som jag tror att jag har), samtidigt som de är väldigt lika. Jag har kontakt med fler som inte tycker som jag, som utåt står emot allting jag står för. Vi är inte så olika ändå, trots att vi tycker olika. Och om vi tycker olika, hur intressant är det inte att prata om varför vi tycker olika? Vad har format oss? Vad har gjort oss såhär? Varför tycker vi såhär? Min fokus ligger aldrig på politiken. Den ligger på människor. Det är människor som intresserar mig. 

Vad jag försöker säga, egentligen, är att jag är vilse. Jag är inte påläst. Jag har inget intresse av att hitta mig själv politiskt och jag har inget intresse av att bli mer påläst. Min feminism är personlig och mitt intresse för feminism är högst personligt. Jag vill bara prata om fiktion... filmer, serier, böcker... eller konspirationsteorier? Spöken? Aliens? Kan vi inte prata om hur coolt det egentligen är att alla människor i världen ser månen? Är jag dum när jag tycker att det är coolt, vad tycker du? Kan vi inte prata om pinsamma saker vi har gjort? Kan vi inte prata om hur vi känner kring kärlek? Har du fått ditt hjärta krossat någon gång? Har du krossat någon annans hjärta? Kan vi inte prata om varför pengar är så viktigt och hur vi gör det mindre viktigt? Kan vi inte prata om hur vi känner kring att ljuga, hur känner du gällande vita lögner? Hur känner du gällande musik, vad betyder det för dig? Varför tror du människor är så olyckliga i Sverige, när vi egentligen har allt vi behöver? Varför tror du att det är så viktigt för vissa att vara vackra medan andra fokuserar på att vara intelligenta? Kan vi inte prata om sex? Vad tycker du om att göra "i sängen" och har du verkligen gjort det du tycker om att göra, har du utforskat? Varför har du inte vågat? Kan vi inte prata om något annat än politik, för en gångs skull? 

Fiction.

Fiction, when we're not together

Mistaken for a vision, something of my own creation
I wake up alone, with only daylight between us
Last night the world was beneath us, tonight comes, dear love
Were we torn apart by the break of day?
You're more than I can believe, would ever come my way

Fiction, when we're not together
Mistaken for a vision, something of my own creation
Come real love, why do I refuse you?
Cause if my fear's right, I risk to lose you
And if I just might wake up alone
Bring on the night

Fiction, when we're not together
Mistaken for a vision, something of my own creation
Any certainties, how am I to tell?
I know your face all too well, still I wake up alone

Fiction, when we're not together

Green light.

Davy Jones.

Jag har sovit. Under natten har medicinerna slutat verka. Jag vet inte ens hur många jag tog. Jag minns att jag googlade kombinationen på mobilen innan jag somnade. "Tog jag för mycket?" Jag vaknade ungefär 5 gånger under natten, som vanligt, men jag minns det knappt nu. Klockan var 08.41 när jag tittade för sista gången och jag hade drömt något konstigt... något om IKEA och hallonsoda... och verkligheten hann ikapp mig. Vem är jag? Vad gör jag? Vad är det som händer? Just det... 

De senaste veckorna har varit... helvete. Jag började ifrågasätta vem jag var redan i höstas.. och jag bestämde mig för att ta tag i saker. Jag skulle stå upp för mig själv. Jag skulle bli stark i mig själv. Nu vet jag inte vem jag är längre.

En del av mig vill så gärna skriva att "jag ger upp nu" men jag vet att jag ljuger om jag skriver så. Jag ljög inte igår när jag sa till Daniel "låt mig inte gå ut i skogen idag för jag kommer hoppa framför tåget." Jag ljuger idag när jag säger att jag kommer ge upp. Idag kommer jag inte hoppa framför tåget. Jag vet inte vad det är för någonting som finns inuti mig som vägrar ge upp, som vägrar sluta kämpa. Det vore så skönt att bara få omfamna mörkret, som jag en gång gjorde. Eller gjorde jag det ens då? När har jag egentligen omfamnat mörkret? När har jag inte försökt? När har jag inte kämpat? Det vore så skönt att få slippa kämpa... någon gång... Att det bara var lätt... någon gång...
Jag är inte 16 år längre. Jag är inget barn. Jag vet att jag är värd bättre och att det är möjligt att få det bättre. Men varför blir det inte så? Tror jag verkligen själv på att jag är värd bättre? Är det där problemet ligger? Måste jag tro på det mer? På riktigt? Men hur ska jag kunna tro på det nu? Hur ska jag kunna tro på ett självvärde när... nej kan inte ens skriva om det.
Igår var det så många som ville prata. De märkte direkt. Jag behövde inte ens skriva så mycket, de märkte direkt. "Jag önskar att jag kunde ta bort allting som gjorde ont." Det känns inte som om jag fullt ut uppskattar och förstår det enorma stöd jag har omkring mig. Jag har ett helt nätverk av människor som alla är villiga att stötta mig och ge mig en plats att andas ut på. Jag håller inne så mycket. Jag vill inte prata om det. Jag vänder det hellre inåt mot mig själv för jag vet att jag klarar av det om det bara ligger inuti mig. Jag kan inte släppa ut det. Jag kan inte. Det har varit min hemlighet, min börda, min förbannelse. Det måste fortsätta så.