Pratade precis med mamma som höll på att läsa boken Den sårade divan. Vi pratade om kvinnors sexualitet och hur kvinnlig sexualitet faktiskt sågs som en mentalsjukdom för inte så längesen. Men... har vi verkligen släppt det? Jag tänkte då på när jag läst som psykiska sjukdomar och hur diagnosen skiljer sig från män och kvinnor... När jag har läst om vissa psykiska sjukdomar har det stått om "promiskuöst beteende" bland kvinnor och "översexuellt beteende" och mamma kände också igen det.
Är vi helt ute och cyklar eller finns det faktiskt någon sanning i det? Ses kvinnlig sexualitet fortfarande som ett problem, som en mentalsjukdom? Är det så att vi ger diagnoser med symptomen "översexualitet" mest till kvinnor (histrionisk personlighetsstörning och borderline exempelvis) eftersom vi ser det mer som ett problem hos kvinnor än hos män? Och är det så att vi kallar kvinnor för promiskuösa och män översexuella trots att vi menar "samma sak"?
Varför är det så? Är det för vi ser manlig sexualitet som naturligt? Kvinnor sägs ju ofta inte vara lika sexuella som män. Jag tänkte också bara nämna att vi kallar tjejer för slampor men män för casanovas... Hmmmmmm...
Jag tänker också på mig själv här... Jag har funderat mycket över om jag använt sex som ett sätt att skada mig själv eller som ett sätt att bedöva känslor. Det kan mycket väl stämma i vissa fall men... jag undrar faktiskt. Det är inte förrän långt efter sexakten som jag har mått dåligt eftersom jag känt mig slampig och äcklig. Detta har ofta grundat sig i mannen beteende mot mig efteråt eller hur andra sett ner på mig när jag berättat om mina sexuella erfarenheter... Det har också grundat sig i flashbacks från tidiga sexuella trauman. Jag minns särskilt en sommar när jag hade ganska mycket sex... och jag såg inget problem i det. Jag kände mig fri och lycklig av att ha sex för det var första sommaren jag faktiskt kunde ha frivilligt och bra sex efter en lång relation av sextvång. Men... när jag försökte uttrycka för mina vänner hur bra det kändes möttes jag av skepticism (jag klandrar ingen och det kanske inte ens stämde men det är så jag tolkade det.) Det är någonting jag måste grunna på lite mer känner jag för jag har alltid sett det som ett problem när jag har haft "för mycket" sexuella tankar/sexualitet eftersom jag alltid kopplat ihop det med depressiva perioder i mitt liv. Jag har svårt att få orgasm utan att få ångest efteråt exempelvis. Det är nog egentligen så att jag alltid haft samma nivå av sexuella tankar bara att jag inte sett det som ett problem förrän jag varit i mina depressiva perioder. Jag ska inte heller låtsas nu som att jag själv inte tänker om andra så som andra tänker om mig. Jag kommer på mig själv med att undra om mina kvinnliga vänner verkligen mår så bra när de uttrycker sexualitet på ett sätt som de inte gjort tidigare. Nu kan jag ju stanna upp och säga till mig själv att "det är problematiskt av dig att tänka så" men tankarna kommer ju från någonstans?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar