Social ångest-noja.

Hur det är att leva med social ångest;
Först måste vi klura ut vad social ångest egentligen innebär. Det fungerar inte att läsa om en specifik diagnos och därmed förstå exakt hur det är att leva med den diagnosen. Med en diagnos kommer syndrom men... dessa syndrom visar sig ofta väldigt olika från person till person. När jag läser om social ångest känner jag att "ja det är detta jag lider utav" men det finns ingenting i beskrivningen som stämmer överens med MIN upplevelse.

Jag har skrivit om detta tidigare. Här finns två inlägg under en egen kategori.
Jag vill inte kalla det för social fobi eftersom en fobi indikerar att det är omöjligt för mig att utsätta mig för sociala situationer och att min rädsla blir så stor att den märks utanpå exempelvis gråt, hysteri och skrik. Nej, så är det inte. Jag kan däremot få domningar i händer och fötter, känna mig svimfärdig (extremfall men det händer), sluddra med orden, flacka med blicken, blinka väldigt mycket, skaka och bli ovanligt tyst. Så.. det är de fysiska symptomen. Men hur känns det då? Vad tänker jag? Jag måste erkänna att mycket påminner om paranoia...

Jag tänker flera olika saker. Jag ska skriva en lättförståelig lista.

• Jag kan få för mig att människor ogillar mig fast de inte gjort/sagt något som kan tyda på det. Jag brukar tro att det är min "instinkt" att de ogillar mig therefor; jag kan aldrig lita på mina instinkter. 
• Jag kan få för mig att människor pratar illa om mig bakom min rygg och då brukar jag fantisera ihop exakt vad det är dom kan ha sagt så jag kan konfrontera dom (sällan jag vågar det)/ändra på mig så de slutar säga sådana saker om mig. 
• Jag kan tro att människor tycker att jag är ful och äcklig och det är därför de inte svarar/pratar med mig. De vill helt enkelt inte vara vän med eller ens komma i kontakt med mig för jag är så ful och vidrig. Detta gäller särskilt män eftersom jag har märkt att män har svårt att vara vän med en kvinna som de inte vill ligga med (INTE ALLA MÄN men tyvärr är många så) och varför de nu skulle tro att jag skulle vilja ligga med dom is beyond me men ja... haha. 
• Jag kan tro att människor tycker att jag är jobbig och klängig eller irriterande. Om jag t.ex. uppdaterar mycket en dag på Facebook och inte får respons tänker jag direkt "okej nu tycker folk att jag är jobbig så bäst jag går in och analyserar mitt flöde, kanske raderar också om det är någonting som låter extra irriterande". 

Extra:

• Jag kan inte ta första initiativet till ett samtal. Jag försöker ibland, för att utmana mig själv, men får bara panik och skäms i flera dagar efteråt bara efter ett enkelt "hej". Sen blir jag helt tyst och kan till och med låta bli att svara bara för jag är så orolig och skamsen. Eller så är jag rädd för att svara för snabbt så de kanske tror att jag sitter och väntar på svar (vilket jag ofta gör dock hehe) 
• Jag kan inte visa känslor så lätt för mina vänner eftersom jag inte vill vara "för på" eller "jobbig". Med känslor menar jag att jag har svårt att uttrycka hur mycket jag tycker om dom eller hur mycket de betyder för mig. Detta gäller nog speciellt män för jag är alltid livrädd att män ska tro att jag är kära i dom och så ska dom bli äcklade och stöta bort mig idk. 

Detta kan bli som en slags besatthet för mig. Minsta lilla och jag kan överanalysera och misstolka och fantisera ihop något helt eget om varför personen inte längre skriver smileys eller plötsligt skriver "hejsan" istället för "hej" och så vidare. Det är oerhört frustrerande. Jag kan aldrig slappna av bland människor fast jag så gärna vill. 

Jag försöker ständigt att utmana mig själv. Men det går aldrig över. Och det enda sättet att det ska gå över är att fortsätta utmana sig själv. Jag tänker inte ge upp. 

Hur ska man hantera mig? Hur ska man hjälpa mig? 

1. Ta initiativ till att prata med mig. 
2. Fortsätt att skriva fast jag inte svarar. 
3. Säg till om du är trött/upptagen/ledsen så jag vet varför du inte orkar prata med mig just idag, varför du inte skriver/svarar eller varför du skriver annorlunda än hur du brukar.

Dessa tre punkter är enormt viktiga för mig. Jag förstår dock att det inte är så lätt alla gånger... och jag vet inte, nu kanske det är min sociala ångest som talar, men jag vill inte kräva för mycket. Tänk på att du kanske inte alls har märkt att du skrivit "annorlunda" till mig en dag men att jag kanske sitter en hel dag och gråter i sängen för jag inte förstår vad jag gjort för fel eller försöker klura ut varför du hatar mig. Jag VET hur jobbig jag låter. Jag kan inte hjälpa det. Det går i perioder. Vissa veckor har jag inga problem alls. Vissa veckor är helt olidliga. Bare with me, jag är bättre än det här. Bare with me. 

Social ångest 2.O

Jag har skrivit om social ångest innan... detta kanske kommer låta likadant...

"Människor som lider utav social ångest vill inte socialisera sig med människor."
Jag är egentligen en "social butterfly" på många sätt trots att jag vill och behöver vara ensam ibland. Jag tycker om att prata med människor. Jag tycker om att lära känna människor, träffa nya människor, interaktioner med människor. Jag vill gärna jobba någonstans där jag får träffa mycket människor och påverka människor så som lärare eller liknande. Det är det som gör min sociala fobi så otroligt smärtsam; det hindrar mig från att göra det jag egentligen tycker om. 
Det är också en myt att social ångest endast visar sig när det gäller människor man inte känner eller människor i grupp. Jag kan fly undan från släktträffar, där jag känner varenda en, där jag egentligen är bekväm, bara på grund utav min sociala ångest. Självklart är det lättare att träffa människor man redan känner men det är inte lätt.
Social ångest hör även ihop med telefonfobi, åtminstone för mig. Jag kan inte prata i telefon med människor, knappt ens med mamma eller pappa vissa dagar. Jag kan undvika att svara när jag ser att det är mamma eller pappa som ringer bara för att jag får ångest av den sociala interaktionen, vilket känns väldigt sorgligt.

Social ångest gör mig till en oerhört ensam människa... det är därför jag sitter vid sociala medier så mycket. Jag tar väldigt illa vid mig när någon säger att sociala medier förstör för människor eftersom det är min stora räddning just nu. Utan sociala medier skulle jag vara så ensam att jag inte skulle stå ut. Men även online kan min sociala ångest visa sig. Det är jättesvårt för mig att svara på vissa typer utav meddelanden eller bara meddelanden i allmänhet så jag låter de bara ligga i inkorgen i flera veckor. Sen får jag ångest eftersom jag låtit det ligga och vågar inte svara alls istället. Många utav mina vänner tror säkert att jag inte vill prata med dom... när de egentligen bara skrev vid ett tillfälle där min sociala ångest var extra jobbig...

Någonting som jag undrar är om min sociala ångest hör ihop med att jag är HSP. Eftersom HSP gör att sociala interaktioner lätt blir ansträngande för mig så kanske min hjärna använder social ångest som en slags försvarsmekanism. "Försök inte ens, det kommer bara bli overwhelming" ungefär... Hm. 

Min sociala ångest.

Jag lider utav någonting som jag kallar för social ångest. Jag vill inte säga fobi eftersom "fobi" för mig känns som ett väldigt extremt ord. När en säger "fobi" så gör folk direkt kopplingen till något som en person omöjligt kan göra. Om jag skulle säga att jag hade social fobi skulle det kännas som om jag gav fel bild av vad social fobi egentligen innebär. You get me? Mm.
Social ångest visar sig på helt olika sätt. Min visar sig på en rad olika sätt och tänkte förklara dem, inte bara för de som känner samma kanske ska känna igen sig utan också för de omkring mig.

Det finns "the basic stuff" som att inte prata i telefon, inte prata med auktoritetsfigurer, inte småprata/kallprata, inte kunna vistas i folksamlingar, inte träffa nya människor osv... Men det finns andra saker kopplade till min sociala ångest som är så jävla töntigt när jag tänker på det. Ett exempel är att jag ibland inte kan svara på komplimanger på sociala medier. Jag är rädd att jag ska ge ett svar som inte är "nog" eller att den andra personen ska tro att jag inte uppskattar deras komplimang. Jag är också rädd för om jag svarat "du med" till en och sen "tack" till en annan så ska den andra se mitt första svar och undra varför jag inte skrev "du med" till hen också. Det är enorm ångest för mig att både ge och ta emot komplimanger. Jag vet liksom inte hur jag ska bete mig. Det är också kopplat till att jag inte riktigt vet hur jag ska svara på en flirt. Jag kopplar sällan att människor flirtar med mig och när jag väl kopplar det - fryser jag till.
På den senaste tiden har "chatta" med andra människor varit svårt eftersom det oftast varit småprat eller kallprat. Jag står inte ut med "vad gör du" "hur mår du"... Men jag står ut med långa konversationer om allt och ingenting (ja, gärna, snälla). Tyvärr finns det inte många som vill ha den sortens kontakt med mig längre (jag har väl skrämt bort folk). Minsta lilla ändring i mitt humör eller om jag någon gång är trött och inte orkar svara "bra" så kan jag fly och bara skita i att svara i flera månader framåt. Jag kan tänka mig att folk tror att jag inte vill prata med dom eller inte tycker om att prata med dom men så är det inte.
Det är inte omöjligt för mig att vistas i sociala situationer, verkligen inte. Jag träffar vänner, jag träffar familj och släkt, jag går på fest, jag går på krogen och jag går till affären (oftast). Men för att kunna göra det måste jag förbereda mig, gärna flera dagar i förväg. När planer ställs in kan jag bli på väldigt dåligt humör eftersom jag nu förberett mig, vilket innebär hantera ångest, och då haft ångest i onödan. Det som är jobbigast för mig är förmodligen inte före eller under sociala möten utan efteråt. Jag kan gå och tänka på vad som "gick fel" i månader, till och med år, efteråt. Det finns t.ex. en grej jag minns som jag fortfarande får ångest för. Jag var hemma hos en vän för första gången och kunde inte öppna balkongdörren... en sån liten grej som jag fortfarande nojar över. Jag överanalyserar alltid mig själv efter sociala situationer. "Vad sa jag, vad gjorde jag? Hur kunde det uppfattas? Kunde jag misstolkas? Vad skulle jag sagt/gjort istället? Åh jag önskar jag sagt det/gjort det istället! Hur satt jag/hur stod jag? Hur knöt jag skorna? Hur tog jag det där blosset på cigaretten?" Och så kan jag backa ur från att träffa den personen igen eftersom jag helt enkelt överanalyserat vårat första möte alldeles för mycket. Det gör det väldigt svårt för mig att träffa nya vänner, även om jag väldigt gärna vill. Det är sällan någon annans fel. Människor gör mig inte obekväm med vilje, det är jag som känner mig obekväm i mig själv. Jag kan träffa nya människor som utstrålar positiv energi och varm trygghet men jag kan ändå inte fullständigt slappna av eftersom jag hela tiden överanalyserar och har ångest. Jag tycker om så många människor... och jag kan inte träffa dom... Jag vill så gärna visa min bästa sida, mitt "riktiga" jag och den som jag känner att jag kan vara... och den pressen är enorm, den ångesten är enorm. 

Min sociala ångest gör det, faktiskt, omöjligt för mig att jobba eller gå i skolan. Jag studerar just nu distans och det är det enda som fungerar för mig. Det är dock extremt svårt för mig att ens maila min lärare eller be om hjälp via mail (även om mail kan verka och vara väldigt tryggt.) Det är omöjligt för mig att gå till arbetsförmedlingen. Det är omöjligt för mig att gå på arbetsintervju. Det är omöjligt för mig att prestera/försöka prestera framför andra människor. Jag skulle inte klara av att överanalysera de mötena så mycket som jag just nu gör. Det tar enormt mycket tid och energi men framförallt ; ångest. Jag klarar inte av ångesten. Det är jättejobbigt för jag VET att jag kan prestera och att jag kan vara en god medarbetare på många jobb men... jag står inte ut. Och kanske värst; jag kan inte be om hjälp. Att be om hjälp innebär att jag måste ringa och boka tid, träffa en ny människa, öppna upp mig för en ny och främmande människa, riskera att inte bli tagen på allvar och... nej jag har inte tid eller energi för det.