Jag vet varför jag mår dåligt.

The Great Pan Is Dead. 

Min ångest är inget mysterium. Tvärtom. Jag vet mycket väl varför jag mår så dåligt som jag gör. Det är inte den frågan som jag ligger och plågas med. Det jag undrar är när jag ska må bättre. Det sägs ofta att om man vet varför så vet man hur men när det kommer till min ångest... jag har vetat varför väldigt länge. Jag har fortfarande inte listat ut hur.

Jag är alldeles för känslig. Jag tänker alldeles för mycket. Jag är självupptagen in a paranoid way, jag tror att allt handlar om mig. Jag tror att allt är mitt fel. Jag tar allting personligt. Jag oroar mig. Jag har svårt att tänka grått, det blir antingen eller. Svart eller vitt. Jag blir alldeles för intensiv alldeles för snabbt. Jag blir för fäst vid människor. Jag har svårt att tänka logiskt. 

Jag är min egen psykolog. När jag behöver prata med någon pratar jag med mig själv. Jag är fullständigt och komplett medveten om min ångest. Jag är fullständigt och komplett medveten om mina svagheter och mina styrkor. Jag känner mig själv till 100% när det kommer till ångest. Jag vet varför jag reagerar som jag gör, varför jag agerar som jag gör, varför jag känner och tänker som jag gör. "Nu är du reckless, Jonna" brukar jag tänka. "Nu är du impulsiv." "Nu vill du ha uppmärksamhet men vet inte hur du ska be om det." "Nu är du destruktiv." Många gånger kan jag hindra mig själv när jag säger till mig själv på det viset. Jag hade varit mycket mer utåt om jag inte lärt mig att kontrollera mig själv, om jag inte lärt mig att stanna upp och tänka efter.
När jag skriver om mitt mående gör jag det på ett kontrollerat sätt. Jag kan bara minnas en enda gång jag låtit det släppas ut helt okontrollerat de senaste åren och det var natten innan jag flyttade tillbaka till Halmstad. Jag vill vara öppen för jag vet att det är bra för mig, och även för andra. Människor kan relatera till mig och jag vill att de ska kunna göra det. Jag kan ju sätta ord på hur jag mår. Jag kanske kan göra det åt dem som inte kan?

Jag spenderar flera timmar varje natt vid gungorna eftersom jag inte litar på mig själv om jag hade stannat inne. Jag vet att om jag inte går ut dit... om jag inte hanterar... så kommer jag att skada mig själv på ett eller annat sätt. Jag kan skada mig själv som i att vara alldeles för brutal med vad jag känner och tänker, kanske till och med skälla ut människor som inte förtjänar det bara för att jag är paranoid. Jag kan skada mig själv som i att publicera bilder och ord som jag sedan inte vill stå för. Jag kan skada mig själv som i att söka, och finna, sexuella kontakter som jag sedan ångrar. Jag kan skada mig själv som i att äta alldeles för mycket. Jag kan skada mig själv som i att slå mig själv eller skära mig själv. Jag kan skada mig själv som i att försöka döda mig själv. Min enda trygga plats är vid gungorna.

Ingen kan säga åt mig att jag inte kan hantera psykisk ohälsa.

Jag försöker vänja mig vid människors närvaro. Jag har varit ensam väldigt länge och varje social interaktion är unfamiliar. Jag blir väldigt lätt trött och jag är rädd att det ska tolkas som om jag är på dåligt humör men jag blir bara så utmattad. Jag försöker, jag utmanar, jag lär mig. Jag känner att detta gör att jag får ångest mycket lättare än tidigare vilket kanske inte är så konstigt egentligen. Jag vill inte att min ångest ska missuppfattas. Jag vill inte att någon ska tolka min ångest fel. Jag kan bli bitter, rädd, trött och "underlig." Jag blir inte Jag. Min instinkt blir att fly och därför letar jag efter flyktvägar eller faktiskt flyr undan. Jag strävar efter en normalitet som jag aldrig riktigt haft och därför är det svårt att veta var jag ska börja. Jag tror att jag gör rätt, så som jag gör nu. Jag önskar att jag var en sån som hade lätt för saker men allting känns bara väldigt svårt och ansträngande. Jag försöker kliva ur mina comfort zones varje dag och vissa dagar är svårare än andra. Vissa dagar känns det hopplöst... men jag tänker aldrig ge upp. Jag behöver ta små steg framåt och inte lägga alldeles för mycket på mig själv. Den här sommaren får ha fokus på; 1. Vila 2. Vänja mig vid människor 3. Lära mig hantera pengar 4. Bli mer självständig. Det låter som bra mål. Jag kan variera mellan dem så det inte blir allting på en gång. Exempelvis är en vecka utan köp på avbetalning en seger. (Någonting jag också vill lära mig den här sommaren är att få orgasm på egen hand utan skuld/skam eller ångest. Och jag vill också lära mig att ha fysisk och/eller romantisk kontakt med män utan att bli för rädd eller för intensiv. Det går sådär... Och det lär ta ett bra tag innan jag lär mig det...)