Expandera.

Vuxenpsyk nekade min remiss som kuratorn på vårdcentralen skrev åt mig. Både läkaren och min vän som jobbar inom vården sa att det inte är något personligt mot mig... att dom bara inte har resurser. Jag kan bara se det som ett misslyckande, som ett övergivande. Det är inte så men logiken har ingen effekt på känslorna idag.

Jag har alltid skjutit undan mitt mående. Alltid. Jag har alltid fokuserat på skola, inkomst, boende... Det har varit prio 1. Jag har aldrig fått vara prio 1. Det har fungerat att skjuta undan min ångest i perioder men sen kommer det igen sådär exploderande och olidligt och jag kan inte se någon väg ut. Jag vill inte behöva göra så igen nu. Jag vill inte vara fast på samma punkt om och om igen. Jag vill inte må såhär igen om några år när jag ännu en gång får tillbaka ångesten som jag pressat undan. Så som jag har levt de senaste åren... ingen människa ska behöva leva så. Ingen människa ska behöva må som jag gör. Jag tycker inte att jag förtjänar det. Det bara ligger där som ett moln över mig. Det vägrar försvinna. Jag har så mycket jag behöver bearbeta och hantera. Jag har så mycket obehandlade trauman och diagnoser. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag känner mig förlorad.

Jag ville dö när jag var 15 år. Nu är jag 25 år och vill dö igen. Jag vill inte vilja dö när jag är 35 år också. Jag känner just nu att... jag kan antingen 1. försöka pressa undan ångesten igen, som jag alltid gjort, 2. försöka ta emot den hjälp jag får från vården och anstränga mig för att få rätt hjälp eller så 3. avslutar jag mitt liv.