Hur män respektive kvinnor "ska" hantera psykisk ohälsa.

Män och kvinnor ses ofta som två helt olika arter. Vi är alien för varandra. Vi skiljer oss så mycket ifrån varandra att det är omöjligt för oss att leva tillsammans. Vi förstår inte varandra, vi kan inte kommunicera eller samarbeta. 

Mycket utav mina tankar kretsar just nu (och har väldigt länge) kring varför det är så svårt för mig, som kvinna, att samspela med män i olika situationer och relationer. Jag skulle vilja göra en ny tagg på min blogg som handlar om just detta men jag vet inte vad jag ska kalla den. Män vs kvinnor? Hm. Det jag skriver är inte faktabaserat utan erfarenhetsbaserat. Jag hör ofta att kvinnor känner igen sig i vad jag skriver. Det måste finnas någon sorts sanning i det då eftersom det är så många som känner igen sig?

Inom psykologi tycks det finnas en manlig och en kvinnlig sfär. Det finns alltså "typiska manliga" och "typiska kvinnliga" problem. Hur vi väljer att åtgärda dessa problemen skiftar också beroende på om det är en man eller en kvinna som har dem. När en man med psykisk ohälsa i sin bakgrund träffar en kvinna som har psykisk ohälsa i sin bakgrund blir det plötsligt en kollision trots att deras forna problem liknar varandra. De har bearbetat sin psykiska ohälsa på två helt olika sätt vilket gör det svårt för dem att tillsammans bearbeta nya psykiska problem.

Hur har jag märkt att mäns psykiska ohälsa hanterats?
1. Medicinering.
2. Problemhantering av olika slag där aktiva åtgärder sätts in som distraktion; en fysisk aktivitet eller en hobby.
Och hur har jag märkt att kvinnors psykiska ohälsa hanterats?
1. Samtalsterapi.
2. Rådgivning av olika slag.
3. Medicinering.
Vad jag har märkt är alltså att när män mår dåligt måste problemen lösas genom någonting fysiskt och när kvinnor mår dåligt måste problemen lösas genom att prata om det. Män får aldrig prata om sina problem. Jag känner fler män som blivit medicinerade vid psykisk ohälsa än kvinnor eftersom kvinnorna har fått sin psykiska ohälsa hanterad genom samtalsterapi. Därför känner jag också fler kvinnor som blivit av med sin psykiska ohälsa än män. Män behöver också prata om sina problem. 
Detta grundar sig i hur vi ser på män och kvinnor. Vi ser på kvinnor som känslovarelser men vi ser inte på män på samma sätt. Jag hörde en gång ett citat som löd "män slåss och kvinnor skär sig". Det är ett problematiskt citat men samtidigt är det ett viktigt citat eftersom det speglar hur vi ser på män som hanterar saker utåt och kvinnor som hanterar saker inåt. 

Hur påverkar detta då kvinnor och män när de tillsammans ska lösa ett psykiskt problem?
I mina tidigare relationer märkte jag ofta, när jag uttryckte mina känslor, att min partner tog det som en uppmaning att "fixa" mitt problem. "Vad ska vi göra åt det?" "Jag kan inte göra någonting åt det." "Nu tar vi tag i det här problemet!" Jag ville inte göra någonting åt det. Jag ville prata om det. Det slog mig då också att mina partners aldrig har pratat om sina problem. Det fick mig att undra om de faktiskt skulle må bättre om de bara fick prata om det...
Jag har också märkt ett stort motstånd mot att prata om problemen, speciellt när det gäller problemen som kanske finns i relationen. Ett problem kan behöva pratas om i flera månader utan att det faktiskt löser sig. Är det för att män aldrig har behövt eller fått "älta" sina problem på samma sätt som kvinnor? De har inte behövt eller fått gå till grunden till sina problem? "Nu har vi pratat om det och nu är det över" ungefär. Så är det ju inte alls. Jag tror på att kommunikation är nyckeln till allt, både psykisk ohälsa och problem inom en relation. Visserligen tror jag också på att man bör släppa vissa saker och gå vidare när man "tagit tag i dom" t.ex. genom att prata om det men det kan ta längre tid ibland...