Atlas.

Allt känns så mörkt. När man är deprimerad blir man som en svamp som suger åt sig all negativitet helt omedvetet. Jag sitter och tänker på fredagen, på Stockholm, och det känns överväldigande just nu. Jag blev så illa berörd av det. Jag ska snart dit. Jag har flera gånger rört mig i det området när jag varit på besök. Jag vet hur det ser ut. Det känns alldeles för nära.. 

Pressen som kommer efter detta är för att jag engagerat mig politiskt. Det här blir en politisk fråga. Och jag orkar inte det mer. Människor är mer oroliga över hur SD som parti kommer växa efter detta än att det faktiskt skett ett terrordåd i Sverige. Det känns inte som om människor bryr sig om vad som händer i världen utan bara om vad som händer i Sveriges riksdag, om vad som händer i Sverige rent politiskt. Att människor dör spelar ingen roll. Att SD får fler röster - DET spelar roll. Jag förstår att vi lever i Sverige, att det är där vi lägger fokus eftersom Det påverkar Oss men det blir sån... debatt.. och sån hets. Och jag varken vågar eller orka yttra mig eftersom jag vet att människor just nu är extra känsliga och extra aggressiva. Det ska inte vara så. Det ska inte kännas så. Jag kan inte smälta allting som händer just nu. Intrycken är så många och så starka. Det känns som om en stor våg har träffat mig och jag försöker nå ytan för jag kan inte andas. Mina lungor fylls sakta med vatten och jag kvävs. Min depression gör att min HSP känns mycket mer. Jag vill bara stänga in mig i ett mörkt rum och inte bry mig om någonting. Jag vill bara få andas igen utan att anstränga mig. Jag är rädd för, och vet, att människor tolkar min politiska trötthet som att jag blundar för problem.. för jag har ju varit så engagerad tidigare. Jag upprepar: det ska inte vara så. Det ska inte kännas så. 

Och idag... känner jag saknaden. Jag hade så gärna velat prata med honom idag. Om allt. Om ingenting. Det går inte. Det kommer aldrig att gå igen. 

Imorgon ska jag få färg på min tatuering. Jag ser fram emot det så mycket. Jag är aldrig nervös över smärtan, endast det sociala. Det känns så underligt att alla mina smärtor är psykiska och att jag klarar av fysisk smärta som ingenting. Jag kan ha migrän så det svartnar för ögonen och ändå vara någorlunda fungerande i vardagen. Pain, you got nothing on me.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra åt skolan. Jag kan inte plugga just nu. Det känns helt omöjligt. Jag hatar mig själv så innerligt för att jag säger så och för att jag känner så. Jag har alltid varit den som sagt att jag inte orkar men ändå alltid gjort det. Jag minns att Mimmi sa det till mig "du säger alltid att det kommer gå åt helvete och att du inte kommer orka och så helt plötsligt har du gjort 3 arbeten på några dagar". Jag vet att jag brukar säga så. Men jag brukar sällan känna det såhär länge. Jag har funderat på att ringa vc och fråga hur jag ska gå till väga för att bli sjukskriven ett tag. Men sen tänker jag... hur ska jag ha tid med det? Hur ska jag ha tid och ork till att samla mod och social energi till att 1. ringa 2. gå på massa möten 3. gå på fler möten 4. kontakta lärare 5. kontakta försäkringskassan... osv osv osv. Nej jag har inte tid eller energi till det. Jag har inte ens tid eller energi till att söka hjälp... hur ska det gå för mig? Jag vet att jag måste maila min lärare i Genusvetenskapen för nu ligger jag efter med 2 datum... och jag kan inte. Jag är inte negativ nu utan jag är realistisk. Jag tar alltid mer än vad jag klarar av.... Sen kommer min sociala ångest som hindrar mig från att kontakta henne och det hela är bara ett recept för kaos. Jag hatar mig själv, så mycket. Jag hatar att jag inte orkar. Jag hatar att allt påverkar mig så mycket.