Jag har sovit. Under natten har medicinerna slutat verka. Jag vet inte ens hur många jag tog. Jag minns att jag googlade kombinationen på mobilen innan jag somnade. "Tog jag för mycket?" Jag vaknade ungefär 5 gånger under natten, som vanligt, men jag minns det knappt nu. Klockan var 08.41 när jag tittade för sista gången och jag hade drömt något konstigt... något om IKEA och hallonsoda... och verkligheten hann ikapp mig. Vem är jag? Vad gör jag? Vad är det som händer? Just det...
De senaste veckorna har varit... helvete. Jag började ifrågasätta vem jag var redan i höstas.. och jag bestämde mig för att ta tag i saker. Jag skulle stå upp för mig själv. Jag skulle bli stark i mig själv. Nu vet jag inte vem jag är längre.
En del av mig vill så gärna skriva att "jag ger upp nu" men jag vet att jag ljuger om jag skriver så. Jag ljög inte igår när jag sa till Daniel "låt mig inte gå ut i skogen idag för jag kommer hoppa framför tåget." Jag ljuger idag när jag säger att jag kommer ge upp. Idag kommer jag inte hoppa framför tåget. Jag vet inte vad det är för någonting som finns inuti mig som vägrar ge upp, som vägrar sluta kämpa. Det vore så skönt att bara få omfamna mörkret, som jag en gång gjorde. Eller gjorde jag det ens då? När har jag egentligen omfamnat mörkret? När har jag inte försökt? När har jag inte kämpat? Det vore så skönt att få slippa kämpa... någon gång... Att det bara var lätt... någon gång...
Jag är inte 16 år längre. Jag är inget barn. Jag vet att jag är värd bättre och att det är möjligt att få det bättre. Men varför blir det inte så? Tror jag verkligen själv på att jag är värd bättre? Är det där problemet ligger? Måste jag tro på det mer? På riktigt? Men hur ska jag kunna tro på det nu? Hur ska jag kunna tro på ett självvärde när... nej kan inte ens skriva om det.
Igår var det så många som ville prata. De märkte direkt. Jag behövde inte ens skriva så mycket, de märkte direkt. "Jag önskar att jag kunde ta bort allting som gjorde ont." Det känns inte som om jag fullt ut uppskattar och förstår det enorma stöd jag har omkring mig. Jag har ett helt nätverk av människor som alla är villiga att stötta mig och ge mig en plats att andas ut på. Jag håller inne så mycket. Jag vill inte prata om det. Jag vänder det hellre inåt mot mig själv för jag vet att jag klarar av det om det bara ligger inuti mig. Jag kan inte släppa ut det. Jag kan inte. Det har varit min hemlighet, min börda, min förbannelse. Det måste fortsätta så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar