Hur ångest föder ångest.

Jag tänker ofta på hur mitt liv såg ut innan jag fick social fobi. Jag brukade vara väldigt utåt. Som barn var jag social och oblyg. Min mamma brukar alltid säga "Jonna hittade vänner överallt!" och det stämmer. Jag tyckte om att hitta nya vänner och nya bekantskaper. Jag tyckte om mänsklig interaktion. Det gav mig energi. Nog för att jag alltid har upplevt ångest med det fanns ingen tvekan i mig att jag inte kunde prata eller umgås med andra. Jag undrar om jag kanske är en extrovert, gömd bakom social fobi och ångest? Eller jag kanske är både och? Ambivert? Jag tycker ju fortfarande om människor. Jag tycker att människor är intressanta.

Ingenting får en människa att känna sig mer ensam än social fobi. Jag kan säga det helt ärligt. Åtminstone... finns det ingenting som får mig att känna mig mer ensam än social fobi. Hur kan ångest skapa ångest? Ångest för jag så gärna vill vara med mina vänner. Ångest för jag jag så gärna vill gå ut i fint hår, fint smink och fina kläder och träffa nya människor. Ångest för att att jag förlorar potentiella vänner för jag helt enkelt inte vågar ta kontakt. Ångest föder ångest. 

Jag kan inte komma på en enda sak just nu som inte ger mig ångest.... det skulle väl vara att gunga i så fall. Men även att gunga har börjat bli ångestladdat för mig eftersom jag inte vill att någon kommer och pratar med mig eller skäller ut mig för jag inte plockar upp mina fimpar tillräckligt ofta. Eller att någon tycker att jag är konstig när jag sitter där, att någon dömer mig. Ångest är ingenting nytt för mig. Det är bara nu jag äntligen kan börja öppna upp mig om hur jag mår och har mått i flera år. Jag har varit väldigt duktig på att maskera min ångest... och jag är det fortfarande. När människor frågar mig hur jag mår svarar jag att jag mår bra fast det gör jag väldigt sällan nuförtiden. 

Jag har ångest ikväll för att jag känner mig ensam. Min ångest kan beskrivas som en längtan samtidigt som en oehörd ovilja och obehag genomsyrar den längtan. Jag längtar efter människor. Jag längtar efter vänner. Jag längtar efter folk. Jag längtar efter social interaktion i verkligheten. Det skär i mig när jag ser mina vänner umgås med andra eller med varandra för jag vill så gärna vara med fast jag vet att jag inte vill utsätta mig för den potentiella ångestattacken. Jag vet inte vad jag ska göra åt detta. Jag vill inte ha det såhär. Det sägs att det enda sättet att bli av med sin sociala fobi är att utmana sig själv men jag gör ju det hela tiden. Jag har alltid gjort det. Jag säger som jag brukar, jag gör ju allting rätt och det hjälper inte. Jag är frustrerad. Jag vill vara normal.