Varför plus-size borde finnas i butik.

SNÄLLA SLUTA! VÅLD ÄR INTE OK FÖR NÅGOT KÖN!

Alltså kan män SNÄLLA SLUTA skriva det här (se ovan) så fort man diskuterar våld och feminism samtidigt. Snälla. Kvinnor tycker inte att det är okej att slå män för vi kvinnor är inte SVAGA. Vi är LIKA STARKA som män och det är inte VI som fått er att tro det. 

Patriarkatet/män säger att kvinnor är fysiskt svaga och därför är det okej för en kvinna att slå en man. 

Feminister tycker INTE detta för feminister är EMOT patriarkatet. 

SNÄLLA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag vill inte behöva förklara varför jag är rädd.

Vardagsrasismen har gjort det igen, skrivit ett helt fantastiskt inlägg - den här gången om män i grupp. http://vardagsrasismen.nu/2015/06/22/jag-hatar-man-i-grupp/ 
Citat:

"När feminister påstår att kvinnor måste behandla män som potentiella våldtäktsmän, speciellt när de agerar i grupp, blir många män extremt kränkta. Just DE tänker ju aldrig någonsin våldta någon. DE är ju schysta! Problemet är att det inte syns utanpå vilka män i grupp som kommer bete sig schyst, det syns inte utanpå vilken snubbe som kommer våldta en eller vem som kommer låta bli. Vi kan aldrig veta. Samtidigt som rättsväsendet, omgivningen, media, filmer etc gång på gång låter oss veta att om vi blir våldtagna för att vi valde att tro på att en grupp män var reko, eller att den där nya bekantskapen inte tänker våldta oss ja då är det vi som är naiva. Våldtas vi när vi väljer att tro att inte alla män är våldtäktsmän får vi skylla oss själva. Hur kunde vi vara så dumma? Damn if we do, damn if we dont."

Och alltså. Det är så jävla sant. Jag som är ute ganska mycket på kvällar och nätter (nej jag är ingen festare utan jag är en gungare, det låter skumt jag vet men jag gungar och lyssnar på musik samtidigt. Det är som meditation, är du ny läsare så vet du nog inget om det men det är chill. Jag är konstig.) Och jag är LIVRÄDD varje gång en eller flera män är i närheten. Jag är så utsatt där jag sitter på gungan. Jag förstår inte varför jag måste försvara eller varför NÅGON måste försvara sig när de säger att de är rädda för män. 
Jag har blivit antastad ute vid gungorna. Jag har blivit ofredad ute vid gungorna. Jag har blivit trakasserad vid gungorna. Av män. Mer än en gång. Är det så konstigt att jag är rädd? Är det så konstigt att jag är rädd för jag VET att om jag anmäler så är kommer de fråga: varför satt du där mitt i natten? Vet du inte att det är farligt? 

Jo jag vet att det är farligt. Men jag måste. Jag måste göra det för mitt välmående. Här i Lindesberg är det väldigt annorlunda, de som kommit fram till mig här har varit otroligt snälla människor som undrat om jag mår bra. I Halmstad fanns det också trevliga människor, fick till och med vänner på det sättet vill jag påstå (eller bekanta, alla är mina vänner trots att jag är en bekant för dem) men i Halmstad fanns det också män som tyckte att det  var okej för dem att trakassera/antasta/ofreda mig. Jag sitter bara där. Jag säger ingenting. Jag gör ingenting mer än att bara SITTA DÄR. Och jag blir ändå trakasserad/antastad/ofredad. Jag har oftast inget smink eller fixat hår och jag har alltid joggingbyxor med stor luvtröja på mig - vilket bevisar att det inte spelar någon roll hur man ser ut, alla är potentiella våldtäktsoffer. Det var inte bara män som var sexuellt vidriga mot mig utan även män som hånade mig på olika sätt. Tog bilder på mig där jag satt, ropade efter mig, frågade dumma frågor och till och med kastade öl på mig. Inte en enda kvinna gjorde någonting mot mig när jag gungade och har aldrig gjort. 
Och det finns män i min omgivning som har mage att tjura/gnälla/ifrågasätta när jag säger att jag är rädd för främmande män. Det gör mig så jävla förbannad. Förbannad och ledsen. Min rädsla måste tas på allvar någon jävla gång, mina upplevelser måste tas på allvar. Och alla andras! 

Random-inlägg.

Min hy är kass igen. Poppar upp nya finnar på kinderna titt som tätt. De gör ont, är ilsket röda och smälter inte in bland alla de röda ärr som redan finns där... Det gör mig riktigt ledsen.

Och alltså jag vet att min hy inte är så dålig som många andras, men jag har aldrig haft den här typen utav akne tidigare. Har haft my fair share of dålig hy i perioder men nä... inte såhär, inte vad jag kan minnas.
Kan ju iof vara så att jag under mina tonår mådde så dåligt över annat att jag aldrig riktigt tänkte på min hy...

Har städat gästrummet idag och bäddat i ordning. Blev avundsjuk... saknar att ha ett eget litet sovrum istället för ett master bedroom tillsammans med min sambo (jag skulle inte byta det för något men ändå.) När jag och Daniel får barn så ska vi fan byta sovrum till det lilla gästrummet... vi är ju inte vårat sovrum lika mycket som ett barn. Men det får vi se då.
Finns nu 3 stora svarta sopsäckar med pant i gästrummet som vi ska panta innan jag åker till Halmstad. Det får bli mina fickpengar där.

Hur du får den perfekta kroppen!

I detta inlägget ska jag hjälpa er få den perfekta kroppen med bara ett enda livsförändrande-tips;

Lär dig att älska dig själv. 

Svar på "jag vill bara vara vacker."

Emma:
ändra hur du tänker. tänk att din kropp bara är något du behöver för att ta dig runt, lol. INGENTING du gör i ditt liv som är meningsfullt har något att göra med ditt utseende. när du är tillsammans med daniel eller kompisar, kollar på film, sover, går ut och gungar osv spelar ditt utseende verkligen ingen roll. ingen bryr sig. det är bara i ytliga sammanhang det gör det men det är ju bara att undvika. (och ytliga människor)

Var bara tvungen att lägga upp den kommentaren. Min syster är förjävla smart, seriöst.

Varför "fat-acceptance" är feministiskt.

Det kanske inte är så många som vet att fat-acceptance-rörelsen är ihopkopplad med feminism. Och det kanske är många som vet att det är det men inte riktigt förstår varför. Hittade ett fantastiskt inlägg om detta, tänkte kopiera, översätta och hänvisa det i det här inlägget.
http://thebodyisnotanapology.com/magazine/why-is-fat-a-feminist-issue/ <- hämtat härifrån.

Någon som är tjock vet väl nog att feta människor anses som andra klassens medborgare och behandlas som sådana i en rad olika sätt - till exempel inte lika många klädalternativ är tillgängliga för oss, vi betraktas inte som önskvärda anställda, vi får mindre betalt än våra smala motsvarigheter, vi blir dömda och / eller behandlade illa i läkarens kontor, och är verbalt och fysiskt trakasserade på gatorna. Syftet med fettaktivism är att bekämpa dessa olika former av orättvisor, och det är säkert att säga att vi har ett sätt att gå. Vad vi kämpar mot, trots allt, är ett djupt beläget samhällstänkesätt. Detta tänkesätt är beroende av Nya testamentets begrepp om synd och omvändelse. Feta människor utgör en syndig livsstil så som frosseri och lättja, som samhället översätter som att feta människor är "onda." Feta människor kan ångra genom att erkänna att de har begått synden att vara feta och söka förlåtelse från samhället genom att försöka gå ner i vikt. Oavsett om vi är religiösa människor eller inte, är detta tänkesätt ingrodd i våra psyken - om vi inte vidtar medvetna åtgärder för att utbilda oss ur det.

Någon som har upplevt livet som en kvinna vet att vi står inför många utav de problem som feta människor möter.  Nu behandlas kvinnor som människor, vi måste ses, höras, tänkas på som människor och eftersom vi fått en kollektiv röst har det gjorts möjligt för oss. Det är trots det svårt för en kvinna att höras och synas. Vi förväntas gömma oss i köket, stanna hemma hos familjen och endast ses som ja... något extra för en man, ett föremål för en man. Och det måste vara trevligt för en man att titta på oss.

Det som gör fettaktivism feministiskt är att feta kvinnor tar upp mer fysiskt utrymme, vi ses som ber besvärande och mindre trevliga att betrakta. Vare sig vi vill eller inte så tar vi upp mer utrymme. Samhället säger att vi är besvärande. Vi följer inte dess regler eftersom vi vägrar vara bra (där bra i det här fallet betyder smal.) Eftersom vi tar mer utrymme, är mer besvärande än vad vi ska, är fulare än vad vi ska så är vi exakt det patriarkatet inte vill att kvinnor ska vara. Vi är automatiskt på grund utav vår vikt ett hot mot patriarkatet. Därför försöker patriarkatet att få oss att skämmas och kalla oss för okvinnliga. Det försöker bryta ner oss.

Med det här menas inte att feta män inte utsätts för diskriminering men män förväntas inte vara osynliga eller ta liten plats. Män förväntas ta upp så mycket utrymme som de vill eller behöver. Män förväntas höras om något stör dem. Män baseras dessutom inte lika mycket på sitt utseende som vi kvinnor gör.

Därför är fettaktivism en feministisk fråga.



Fattitude Trailer 2015 from Fattitude the Movie on Vimeo.
Titta även på videon ovan. Det är jätteviktigt!

Att vara fet och söka vård som inte är vikt-relaterat.

Är så jävla arg just nu. Så arg så jag bara... kokar. Verkligen kokar inombords. Kan se hur rött mitt ansikte är under sminket.

En kompis berättade för mig idag att hon nyligen varit och testat sig för diverse saker, kvinnostuff... ah u know. De ringde tillbaka idag med ett glädjande besked: hon hade inga fel eller sjukdomar :) härligt! MEN då säger hon i luren: "det står här att du är överviktig... hur mycket väger du?" Och det här var ingen undersökning som har med vikt att göra. Hon hade inte ens vägt sig under sitt besök utan någon hade bara antecknat det baserat på hur hon såg ut.
Seriöst, är det här på riktigt?
Och alltså dessutom... den här tjejen är inte direkt tjock...

Det påminner mig om min fantastiska erfarenhet med vården och vikt.
När jag skulle få ppiller 2010 så tvingade de mig att väga mig. Och eftersom jag var "kraftigt överviktig" fick jag inga ppiller trots att mitt blodtryck var normalt. Efter det spam-ringde de mig och när jag väl svarade försökte de övertyga mig om att träffa en dietist.

Är det seriöst så konstigt att vi tjocka är rädda för att gå till läkare idag?
Så fort jag behöver gå till läkaren så får jag ångest, inte för att jag är rädd för läkare eller sjukhus... utan för att jag är rädd för att de ska vilja "hjälpa" mig med min vikt eller ens påpeka den. Ursäkta, men jag har inga hälsoproblem eller problem med min vikt. Stick.
VIKT HAR INGENTING MED HÄLSA O GÖRA.

Låt mig tillägga här: jag har en vän på Facebook som är helt underbar, en riktigt härlig lirare, men han lägger alltid upp bilder på onyttig mat han äter. Dagligen så är det skräpmat på menyn tillsammans med öl. Han är smal som en pinne. Ingen bryr sig. Pratade med min kompis om det, hon jag pratade om ovan och hon sa en sån jävla bra sak: man får visst skylla sig själv om man är tjock trots att man kan äta helt vanlig mat för man har dålig förbränning och ämnesomsättning - men det är ett prestige att vara smal för att man har bra förbränning och ämnesomsättning. Är det inte sjukt?

Jag vill bara vara vacker.

Okej... jag vet att jag har skrivit mycket om att vara positiv mot sin kropp och mot sig själv det senaste. Jag har menat varenda ord. Men jag måste samtidigt få skriva av mig när jag behöver. Jag måste få visa den sidan utav mig själv också. Och jag vill även få fram: du är inte ensam.

Jag är besatt utav mitt utseende. 
Och okej... jag vet vad en del utav er tänker nu. Hur kan du vara besatt utav ditt utseende? Du är tjock. Men jo, tjocka personer kan också vara besatta utav sitt utseende. 
Jag har spenderat skamliga mängder utav pengar på "mirakel-produkter" som ska förbättra mitt utseende. Krämer, schampo, oljor, hår, hårfärg, smink, piller... (allt lagligt såklart.) Och ingenting har, egentligen, fungerat.
Det har fungerat på min hy, det har fungerat på mitt hår, det har fungerat på mitt utseende. Men det har inte fungerat på min självkänsla. Jag har inte, trots de positiva förändringarna, känt mig vacker.
Ni måste förstå hur svårt det här är för mig, hur mycket det begränsar mig i min vardag.

Det värsta är att när jag berättar för (vissa) människor att jag känner såhär så börjar de ge mig bantningstips eller börjar tipsa mig om hudprodukter. Och jag kan förstå hur de tänker... de tror väl att det ska hjälpa mig. Jag själv har en sån fucked up syn att jag kan tro på att gör man förändringar med utseendet så kan det hjälpa ens självkänsla. Okej... det kanske det kan, för vissa. Men för majoriteten - nej.
När ska jag, och andra, förstå att det är självkänslan det är fel på och inte utseendet?
Det är självkänslan jag måste ändra på - inte min kropp.

Varje gång någon person nekar mig på något sätt så tror jag att det beror på mitt utseende. Inte på min utstrålning, mitt kroppsspråk eller att jag kanske helt enkelt inte är lik den personen etc etc... nej det beror på mitt utseende. Det är för att jag är FUL.

Jag vet inte vad jag ska göra längre... det känns, just idag, helt olidligt.
Och ingenting hjälper. Ingenting någon säger hjälper... inga produkter hjälper... inga redigeringsprogram hjälper...
Jag vet inte ens varför jag skriver det här... ville bara skriva det.

Sola!

Legat ute i solen nästan hela dagen. Smörjt in mig med solskyddsfaktor 20 men vet inte om det räckte på axlarna och bröstet. Har dessutom bränt hårbotten ser det ut som... fan också. Det är så jävla fult. Lyckades till och med få ut Daniel, men det var nog mest Mattias som lockade... mig hade han nog aldrig lyssnat på. Men älskar man någon vill man ju umgås med den... ibland iallafall...

Det är rätt jobbigt att försöka sola bort ärr. Det känns inte som om ärren har något pigment utan tar en hel evighet att ens se något litet resultat. Kan sitta ute utan solkräm på armarna i flera timmar utan att varken bränna mig eller få färg. Ärren gör mig förevigt kritvit på armarna... härligt. Men har köpt hem en brun-utan-sol från Dove, som jag använt tidigare. Den ska nog sätta fart på brännan lite.

Trodde aldrig att jag skulle bli en "sån person" som ville sola eller bli brun, det kändes som något... helt omöjligt för ett par år sedan. Känns väldigt roligt att se hur jag förändrats sen dess, det är ju faktiskt en bra förändring. Att vilja gå ut... fan vad stort det känns! 
Har någon läst den här boken förresten:? Verkar rätt bra.