Ont i munnen och musik.

Ni borde följa mig på instagram. Det är typ som min mini-blogg.
https://instagram.com/nattsmyg/

Jag har alltså lyckats på något sätt få en blåsa eller ett sår precis vid min högra visdomstand på nedre sidan av käken. Det har svullnat upp, ömmar och pulserar och är helt fruktansvärt smärtsamt. Och sen självklart bet jag mig i tungan när jag åt hemgjord pizza på höger sida så nu har jag ont där av två olika anledningar, dubbel smärta alltså. Visst är det så att när man biter sig i tungan går hela smärtan ner i svalget också och man känner sig nästan kvävd? Det är så för mig iallafall.

Har en ny period av elektronisk pop eller ja... kvinnor som sjunger helt enkelt. Nu tänkte jag visa lite bra musik för er, igen!

Sky Ferreira - Heavy Metal Heart

Katy Perry - E.T.

Say Lou Lou - Julian

Mood right now.

Varför ska jag låtsas?

"Får jag klaga? Får jag klaga öppet? Vart ska jag i så fall klaga? Vem ska jag klaga till? Om jag klagar - betyder det att det inte är på riktigt då? 
Det känns som att folk vill att jag ska sitta och må dåligt/skada mig själv i hemlighet för att det känns mer "true" att göra så. Och är det egentligen inte i så fall bättre om jag skriver om det öppet, även om det innebär för er att det inte är på riktigt? Är det inte skönt för er om ni tror att det inte är på riktigt?"

Men varför ska jag låtsas? 

Varför får jag inte uttrycka mig om mitt mående bara för att det är dåligt? 

Varför får glada människor skriva om hur glada de är men jag får inte skriva om hur ledsen jag är?

Vilka kommer att ta åt sig, vilka kommer att himla med ögonen, vilka kommer att bry sig, vilka kommer bara att bläddra förbi? 

Varför finns det människor som bryr sig på hens status där hen skriver om hur dåligt hen mår men ingen bryr sig på mina? 

Varför är mer synd om andra än vad det är om mig?

Är inte min sorg lika äkta bara för att det finns andra som utåt sett har det sämre än mig? 

Hur vet ni hur jag känner inuti mig själv? 

Hur vet ni att de har det sämre än mig, egentligen?

Har ni sett mörkret som finns inuti mig? Nej. 

Spelar det någon roll om andra har det sämre än mig? 

Betyder det att jag inte har ont för att det finns andra som har mer ont än mig?....

Vitamin B5.

Nu har jag använt vitamin b5-kapslar i ungefär 2-3 månader. Hade dock ett uppehåll och sen började igen. Först tog jag 2 tabletter per dag i 1 månad, sen försökte jag med pulvret och nu tar jag 4 tabletter per dag och har gjort i ungefär 3 veckor nu.

Fungerar det?
Ja, det gör det! Det gör det faktiskt. Nu är det rätt svårt för mig att visa resultat med dålig kamera och inte särskilt många "före-bilder" men innan jag började ta b5 så hade jag regelbundna akne-attacker. Det innebar att jag hade nya finnar varje dag i stort sett och jag fick röda djupa ärr efteråt. B5 har tagit bort akne-attackerna och jag kan fortfarande få 1-2 stycken finnar någon gång under hormonella tider som mens eller ägglossning eller om jag inte tvättat bort sminket ordentligt osv. Men jag får ingen AKNE längre på det sättet. B5 verkar även ha hjälpt min hy att se lite friskare ut allmänt, inte lika röd och rosa. Jag har fortfarande kvar ärren efter finnarna och därför är det också svårt att visa före och efter men man kan ju KÄNNA skillnaden. Jag har ju inte finnar i ansiktet utan ansiktet är lent (och det är lättare att sminka det nu) och det gör inte ont längre. Får någon enstaka finne då och då som sagt och då är de iof enorma och jobbiga men förhoppningsvis kommer dessa försvinna snart också. Ett annat plus är att håret och naglarna har blivit starkare.

Biverkningar?
På pillrena märker jag ingenting. Men på pulvret... nu kommer vi till äckliga detaljer men satan så lös i magen jag blev. Det gick inte göra någonting på dagarna eftersom man konstant var dålig i magen. Detta rekommenderas alltså inte till någon som jobbar eller har ett aktivt liv, det funkade ju för mig som alltid var hemma men ja... haha! Pulvret smakar dessutom otroligt illa och jag svalde ner det med saft men ändå... det gick inte för mig. Tog det i drygt 1-2 veckor och sen orkade jag inte mer och bytte till piller igen.
Pillrena eller ja, kapslarna, är rätt svåra att svälja. De är rätt stora och man måste ta mer än 1 per dag för bra effekt. Jag sväljer med kolsyra och sugrör vilket gör det hela sjukt mycket lättare :)

Nu vet jag bara inte hur jag ska få bort mina acne-ärr som är otroligt jobbiga och som gör att jag inte kan gå ut (hejhej dåligt självförtroende) men har ju börjat smörja in med Tea-tree-oil-produkter från The body shop så får väl se om det hjälper någonting.

5 saker du inte bör glömma när du älskar en kvinna som är feminist.

5 saker du inte bör glömma när du älskar en kvinna som är feminist:

1. Du kommer inte undan med något.
Feminister tar inte din bullshit. De ser igenom dina manliga tårar och dina bortförklaringar, så det är bara att "göra om, göra rätt" när du gör fel. Och du gör fel, rätt ofta.
2. Hon menar inte alla män, och hon menar inte dig.
Som om det inte var rätt uppenbart redan men eftersom alla glömmer bort det... nej hon menar inte alla män, och hon menar inte dig.
3. När ni båda bestämmer så är det inte "bara hon som bestämmer." 
Ni kompromissar men eftersom du är van vid att alltid ha privilegie i livet så blir du förvirrad när hon faktiskt är med och bestämmer OCKSÅ vilket gör dig förvirrad. Ni båda bestämmer, men för dig kan det kännas som om det bara är hon, för du är inte van vid jämställdhet.
4. Vad dina manliga vänner tycker spelar ingen roll.
Om dina manliga vänner eller kollegor gör narr utav dig och din flickvän för att hon är öppen feminist - det spelar ingen roll. De är bara outbildade om vad feminism innebär. Skratta åt dom, tillsammans med din flickvän och sen låt henne skriva ett argt blogginlägg om det.
5. Att vara en "gentleman" är inte att vara ojämställd.
Bara för att ni har ett jämställt förhållande och bara för att hon vill ha ett jämställt samhälle betyder det inte att du behöver sluta vara snäll och visa henne uppskattning. Feminister hatar inte presenter, de hatar inte att bli betalda för sig och de hatar inte att bli älskade - men det ska inte handla om maktspel. När du är en "gentleman" mot henne så betyder det inte att du har ett slags frikort sen för att behandla henne som skit sen. Du kan faktiskt vara snäll utan en "hidden agenda."

Elliot Nyroos tycker att feminismen har gått för långt.

Länk till artikeln; http://nyheter24.se/debatt/788622-feminismen-har-gatt-for-langt-nu








Länk till facebook: https://www.facebook.com/nyheter24/posts/823448501024498

Citat: "Vi män får ta ganska mycket skit, och vi har ofta bättre saker för oss än att skriva svar på alla dessa krönikor och debattartiklar om våldtäktskulturer och diskriminering. Så snälla visa lite mognad och lugna ner er en aning med er "feminism"."

Bättre saker för er? Ja ni kanske är för upptagna med att skriva "hora" till tjejer på nätet, med att tafsa på kvinnor utan deras tillåtelse, med att skriva facebook-statusar om hur en tjej ska vara, med att skratta åt ordet "hen", med att skratta åt feminister och kalla feminister för flator och manshatare... Kanske upptagna med att vara oerhört privilegierade bara för att ni har en kuk mellan benen? Jobbigt det måste vara för er att behöva försvara er själva... och ert kön... för det behöver ju aldrig kvinnor göra. Har aldrig behövt och behöver aldrig..  nä... vi har ju inte heller "bättre saker för oss" än att bli våldtagna, förtryckta och diskriminerade.... vi har ju inte heller "bättre saker för oss" än att behöva föra dessa diskussioner - jag skulle ju inte hellre vilja sitta i ett jämställt samhälle, jag skulle ju inte hellre vilja kunna gå ut på natten utan att ha med mig försvarsspray, jag skulle ju inte hellre vilja gå genom en tunnel utan att känna mig otrygg, jag skulle ju inte hellre vilja gå på fest och bli full utan att vara rädd för att bli våldtagen och sedan "få skylla mig själv", och jag skulle ju inte hellre vilja gå hem från krogen istället för att betala dyra taxi-pengar för det finns män där ute som vill skada mig- vi VILL inte att feminism ska behövas så som den gör. Vi gör inte det här för att det är "roligt". Stackars stackars stackars vita kränkta man....

Edit: Jag skrev det som står ovan här i kommentarsfältet på artikeln. Jag fick över 200 kommentarer och 189 likes (det ökar och ökar). Tänkte visa en del utav missnöjeskommentarerna... bara för att vi ska skratta och gråta lite åt dem. De är skrivna utav män. 

Och mitt svar till alla kommentarer var;

Men ingen lyssnade eller svarade på det. Grejen är när man skriver något sånt här publikt att det jämt och ständigt kommer in kommentarer som "det är synd om männen också" OCH den ännu mer klassiska "inte alla män." Det spelade dessutom ingen roll hur mycket jag skrev att jag inte menade alla män som finns i hela världen men män vägrar lyssna på sånt. De läser det som de vill läsa bara för att kunna trycka ner mig ännu mer. Jag var inte riktigt beredd på att få en sådan stark reaktion på det jag skrev och jag kan inte stänga av aviseringar. Nu fick jag en kommentar från en fantastisk kvinna som skriver att vi feminister aldrig ska låta oss tystas - och den HÄR feministen *pekar på mig själv* kommer inte att låta mig själv tystas. TIPS om du hamnar i liknande situation; diskutera inte. Det går inte att diskutera med dessa människorna... tyvärr. Du har redan uttryckt din åsikt, skit i resten.

Kommentarerna fortsätter trilla in från arga män som skriver att jag "fått för lite kuk", att jag ska "andas" och "avgå", att jag har PMS och någon kallade mig för "toksubba och den som anstället dig är blind eller har någon slags störning" och en del undrade vad min sambo Daniel tyckte om det jag skrev. 

Vill också påpeka att jag fick drygt 10 st som höll med mig - all kärlek och power till er! 

Bättre hy is on.

Sen i höstas förra året har min hy varit total kaos. Det har varit väldigt jobbigt för mitt självförtroende men som jag skrivit innan - acne gör dig inte ful. Jag brukar alltid tänka "hur ser mina favoritkändisar ut med acne" och då tänker jag mig ofta Megan Fox, eftersom jag tycker att hon är så sinnessjukt snygg... om Megan Fox hade haft de hudproblemen jag har... hade hon blivit ful? Nej. Hon hade varit lika vacker i mina ögon för det och alltså är jag lika vacker också - med eller utan acne.

Bilden är från november 2014.

Men det är ändå en börda... speciellt eftersom jag gärna vill kunna gå utan smink. Så jag har försökt förbättra den och tänkte fortsätta uppdatera om min hy här i bloggen för att ge tips. Inläggen kommer hamna under etiketten "utseende" och där kommer även hår-grejer att hamna.

Det första jag testat är efamol (nattljusolja) och det har jag tagit nu i ungefär 2 månader. Det som är lite klurigt med just kosttillskott är att det tar så himla lång tid för vissa att ge effekt. Jag har inte märkt att efamol har hjälpt med mina hormonproblem och tror därför inte att den börjat verka än.
Vitamin b5 har jag också tagit i 2 månader med mindre uppehåll. Efter 2 veckor märkte jag resultat. När jag tar vitamin b5 så får jag inte längre nya stora finnar utan i sällsynta fall små finnar. Det är det absolut bästa jag testat som förebygger stora och smärtsamma finnar men det gör tyvärr ingenting mot de ärren jag har efter finnar och röda prickar uppstår fortfarande tyvärr...

Jag har tidigare testat ett x antal produkter av Clearasil, Neutrogena och Aco men det har inte riktigt fungerat... dessutom är det svårt för mig att komma ihåg att tvätta ansiktet varje morgon och kväll. Basiron ger mig extrema utslag i ansiktet och min hy är för känslig för den, tyvärr. Annars har jag märkt att den är effektiv.
Nu har jag börjat använda The Body Shops serie med Tea Tree Oil och jag har i ungefär 2 veckor gjort ansiktsmasken var tredje dag och även smörjt in mig med deras "Skin clearing lotion" varje morgon. Jag har märkt resultat! Hyn känns mjukare med mindre rodnad och jag har inga som helst finnar eller småfinnar i pannan längre, och det är där och på hakan som jag sett mest resultat. Kinderna är fortfarande lite små-kaos. Har även köpt deras natt-kräm nu som ska hjälpa mot röda acne-ärr. Uppdatering om hela den serien kommer senare när jag använt den ett tag :)

Dramaqueens/stress deluxe.

Jag har bestämt mig för att skriva det här inlägget - eftersom det är något som jag tycker att fler människor borde tänka på. Det ska alltså handla om dramaqueens och om överkänsliga personer, människor som helt enkelt inte blir tagna på allvar eftersom de är "för mycket." Jag vill även skriva lite om min nuvarande situation. Jag är en sådan människa och jag har sen så länge jag kan minnas blivit konstant nedtryckt på grund utav det. "Du bara överdriver" har varit en så vanlig fras som jag har hört att det har gjort mig rädd för att vara helt ärlig med hur jag känner. Jag har alltid försökt att uttrycka mina känslor så gott det går - eftersom de är så överväldigande - och blir kallad för dramaqueen.
Grejen är att bara för att jag är överdriven så betyder det inte att det jag känner inte är äkta. Om jag berättar att jag mår jättedåligt av någonting som du och majoriteten utav människor anser vara en skitsak så betyder det inte att jag ljuger. Jag blir så förbannad på människor i min närhet som ständigt ska avdramatisera mina känslor och mina problem bara för att de själva inte ser dessa problem och känslor som någonting speciellt. Jag känner ALLT som jag säger att jag känner och jag kan må oerhört dåligt för någonting ni bara borstar av er. Jag är överkänslig, ingen lögnerska.

Just nu är jag inne i en period av mitt liv då jag bara inte orkar mer... och jag är livrädd. Jag har pushat och blivit pushad på så mycket att jag bara brast nu. Det är som när man drar i ett gummiband, man kan dra jäkligt länge men förr eller senare kommer det att spricka och gå sönder. Jag har varit som ett gummiband de senaste kanske 9 månaderna.
Förra året vid den här tiden mådde jag superbra, jag skötte skolan (någorlunda) och jag var pigg och glad, sov ordentligt och åt ordentligt. Jag var frisk och jag var normal och det var första gången jag var frisk sen jag var 13. Det var skrämmande till en början men det var okej, jag lät inte min rädsla hålla mig tillbaka. När jag upptäckte att jag led utav PMDS så förstördes en del för mig men jag var fortfarande frisk. Jag är inte frisk längre. Anledningen till att jag inte är frisk är pga orsaker som bara radats upp, det är dessa som dragit i gummibandet.
- Jag kom inte in på högskolan till hösten. Jag fick reda på det under sommaren och allt krossades, bokstavligen. Jag borstade av mig det.
- Jag försökte söka in på en distansutbildning genom Halmstad kommun men min ansökan blev inte godkänd. Allt krossades igen. Jag borstade av mig det.
- Jag försökte göra Matte2-prövningen för att få godkänt i det. Jag klarade inte det. Jag borstade av mig det. 
- Jag flyttade 5 och en halv timme hemifrån, trots att allt var osäkert med ekonomi och sysselsättning. Jag borstade av mig det, och gjorde det ändå. 
- Jag sökte samma distansutbildning i Lindesberg kommun men min ansökan blev inte godkänd. Jag borstade av mig det.
- Jag skrev in mig på arbetsförmedlingen. Jag var inte redo för att söka jobb. Jag borstade av mig det, och gjorde det ändå. 
- Jag sökte hjälp hos socialen och blev nekad. Jag borstade av mig det. 
- Jag fick väldigt snabbt ett helt fantastiskt jobb, som jag verkligen trivdes på. Alla i samband med jobbet var så sjukt underbara och det var en sjukt bra erfarenhet och upplevelse för mig. MEN det var ett krävande jobb och kanske inte det bästa jobbet för mig egentligen eftersom jag alltid lägger sådan oerhörd press på mig själv. Jag fick prestationsångest. Jag borstade av mig det. 
- Personliga problem mellan mig och Daniel, som jag inte tycker att jag borde gå in mer på men alla förhållanden är inte bra jämt. Jag borstade av mig det. 
- Saknad efter mina vänner och min familj... ensamheten som finns här i Lindesberg. Jag borstade av mig det. 
- Vuxenpress. "Nu är du vuxen och ska ha hela livet planerat och fixat, du ska ha allt "figured out" och klara av allt som kastas på dig och du ska klara det själv dessutom.

Allt detta har gjort att jag på något sätt gått in i väggen. Hela min kropp gör uppror emot mig.
Det började först med att min hy försämrades och jag har aldrig under hela mitt liv haft så dålig hy som jag har nu. Inte ens under tonåren var min hy på det här sättet.
Sen fick jag en infektion i foten efter skoskav och med tanke på alla sår, skoskav, skrapsår etc jag haft i mina år och aldrig haft infektion eller inflammation innan så är det väldigt underligt för mig att plötsligt få det. Har även haft ögoninflammation.
Sen blev jag sjuk i feber och halsont, som jag blir ibland, som alla blir ibland. Men 2-3 veckor senare fick jag halsfluss och blev alltså sjuk igen på så kort tid.
Jag har jättesvårt med att somna och jag vaknar minst 3 gånger per natt av ingen anledning.
Jag har börjat märka koncentrationssvårigheter som jag inte tidigare haft på samma sätt. Jag kan inte fokusera på bara en sak utan känner mig alltid "uppjagad" och multitaskar. Jag kan inte sitta och titta på serie eller film med Daniel utan att hålla på med mobilen samtidigt för jag kan inte koncentrera mig och blir rastlös oerhört snabbt.
Jag märker att jag glömmer bort saker. Jag glömmer bort att laga mat och att äta, jag glömmer bort att duscha, jag glömmer bort att köpa det jag ska köpa, jag glömmer bort var jag lägger saker, jag glömmer bort att gå ut med sopor, jag glömmer bort att svara när folk skriver eller ringer, jag glömmer bort nummer och bara nu senast idag märkte jag det när jag var o handlade. Jag hade glömt bort koden till mitt bankomatkort. Det bara stod helt still i huvudet och jag var tvungen att kolla mobilen där jag har den uppskriven. Samma gällde när jag skulle göra kaffe åt Daniel. Jag hällde upp till 2an med vatten och hade helt glömt hur många skopar kaffe man skulle ha i. Jag tänkte hälla i 4 och tappade räkningen efter 3 så hällde i kanske 6 stycken skopor, hällde ut kaffepulvret och började om. Och samma sak igen. Jag visste inte hur många man skulle ha i eller hur många jag hade hällt i trots att jag försökte räkna. Fick till slut ropa på Daniel och fråga hur många. 3 skulle det vara i.
Jag har ångest oftare än vanligt. Jag kan plötsligt börja gråta och få känsloutbrott, även ilska och irritation som jag sällan annars känner. Jag ser ingen mening med någonting. Jag är livrädd inför framtiden och tvivlar på mig själv och på att jag ens har någon framtid. Jag har skurit mig igen, en gång.
Och det absolut värsta - orkeslösheten. Jag bara... orkar ingenting. Det handlar inte om psykiskt utan fysiskt. Jag orkar inte resa mig upp, jag orkar inte röra på mig, jag orkar inte... min kropp känns som en stor och tung kloss och jag bara orkar inte. Jag orkar knappt gå på toaletten utan bara skjuter upp det tills jag absolut måste, så orkeslös är jag. Det går inte att beskriva. Det handlar inte om lathet utan jag är bara så oerhört utmattad. Trots att jag är så trött och utmattad så spelar det ingen roll hur mycket jag sover eller vilar, jag är alltid lika trött och min kropp känns aldrig pigg. Jag har ett fåtal gånger gått iväg och gått promenader men det har lämnat mig så trött efteråt att jag nästan kollapsat efteråt.

Jag vet inte vad jag ska göra mer... jag har nått min gräns nu. Jag erkänner mig själv besegrad. Jag ORKAR INTE MER NU. Jag har ingen som helst ork kvar i kroppen för att ta tag i saker, jag klarar inte av det. Jag försöker varje dag med att skriva "att göra"listor och peppa mig själv på kvällen att "imorgon gör du det och det och det" men jag klarar inte av det. Jag orkar inte. Om det gör mig till en dramaqueen så skiter jag i det för jag känner såhär på riktigt. Jag känner verkligen såhär.
Jag vill aldrig mer höra att jag överdriver, "bara gör det", att jag "klarar det här, gå iväg nu" och märker jag minsta lilla ton på att jag inte känner så som jag gör... så är det inte säkert att jag vill ha kvar dig i mitt liv. Jag vill bli tagen på allvar för en jävla gångs skull och jag vill att folk ska se problemet som jag har och att det inte är någonting jag löser på en vecka. Jag gråter när jag skriver det här för jag är så frustrerad, jag är så rädd för att ingen ska lyssna eller ta mig på allvar.
Och jag är för orkeslös för att söka hjälp hos psykiatrin, vilket gör det jättejobbigt. Det är DET folk borde pusha mig på, inte på att gå till af och skaffa jobb...
Nu är jag livrädd och helt förstörd. Men jag har iallafall skrivit ner allting. Så.

#SlutaSkäms !

Igår la bloggerskan Kissie ut en bild på sin tampong med taggen #slutaskäms  och texten "En av dom mest naturliga saker här i livet ✌ Fattar inte att man fortfarande gömmer det här med mens, man knyter näven med tampongen i på väg till toan så ingen ska se. Löjligt!! Tampong är lika naturligt som toapapper!" på instagram. Jag såg den på Facebook och blev positivt överraskad. I kommentarsfältet där finns det en kommentar med 50+ likes som lyder "någon gör en Zara Larsson ser jag" och det antyddes att Kissie bara gör detta för att få lika mycket positiv publicitet som Zara Larsson har fått det senaste.
Jag undrar... spelar det någon roll? Kissie har otroligt många läsare - och majoriteten är yngre tjejer. Är det något dåligt om det blir en trend att vara feministisk? Är det dåligt att fler tar efter Zara Larsson? Jag JUBLAR åt den tanken och den idén! Att det plötsligt skulle vara "inne" att vara feminist är någonting jag verkligen ser fram emot - och hoppas på ska ske! MER SÅNT HÄR! Sluta skäms! 

Kopparspiral.

I september förra året (2014) satte jag i min kopparspiral på ungdomsmottagningen i Halmstad. När man googlar "kopparspiral" eller "kopparspiral" + någon av de vanliga besvären så får man upp forum-trådar och blogginlägg med mardrömsliknande scenarion och rädda kvinnor som skrämmer upp varandra. De första 2 veckorna som jag hade min kopparspiral var jag livrädd. Man kunde enligt google DÖ av kopparförgiftning, få extrem mensvärk, spiralen kunde åka ut eller hamna på snedden, spiralen kunde växa fast i livmodern, spiralen kunde göra hål (!) på livmodern och andra diverse biverkningar. Under de veckorna tänkte jag "när jag haft min spiral i några månader... så MÅSTE jag skriva ett blogginlägg om mina erfarenheter..." och nu har det gått ett par månader - och nu kommer ett LUGNANDE inlägg till alla med kopparspiral.

Insättning

• Nej, det gör inte särskilt ont att sätta i kopparspiralen. Om du någon gång upplevt mensvärk så är det ungefär så det känns, fast kanske med en lite mer "sugande" känsla i livmodern, som om någon har satt en tiny-dammsugare i livmodern på dig (jag vet inte hur jag ska förklara det annars)
• Nej, du kan INTE svimma av smärta vid insättningen. Om man svimmar vid insättningen så är det för att man kommer åt någonting i livmodern - det är alltså inte så att kvinnor svimmar av smärta. Min BM förklarade det för mig! Efter insättningen får du ligga kvar så länge som du behöver för att se om du får yrsel eller liknande.

Efter insättning

• Jag satte in min spiral på morgonen och under den dagen hade jag lika ont som vid insättningen. Mensvärk och en sugande känsla, samt att jag kände mig väldigt öm vid livmodern. Ipren lindrade! 
• Smärtan försvann efter drygt 2-3 dagar för mig. 

Biverkningar? 

De biverkningar som jag har fått av min kopparspiral är;

• Under den första veckan illaluktande och blodblandade flytningar. 
• Mensvärk, i liknande form av den som vid insättningen, vid ägglossningen varje månad. 
• Mer mens och mens i ungefär 2-3 dagar extra än tidigare men INGEN mensvärk under mens.
• Veckan innan/några dagar innan mens har jag blodblandade flytningar och då vet jag att "snart kommer den"

Trådarna är inte särskilt svåra att hitta, och varken Daniel eller jag märker annars av dom. 

Kopparspiral är det absolut BÄSTA preventivmedlet jag har testat och jag har testat p-piller (cerazette, nouvletta och yaz) men jag klarar inte av hormoner. Om man mår dåligt av hormoner så rekommenderar jag kopparspiral - det är verkligen inte så farligt som det låter!