Sola!

Legat ute i solen nästan hela dagen. Smörjt in mig med solskyddsfaktor 20 men vet inte om det räckte på axlarna och bröstet. Har dessutom bränt hårbotten ser det ut som... fan också. Det är så jävla fult. Lyckades till och med få ut Daniel, men det var nog mest Mattias som lockade... mig hade han nog aldrig lyssnat på. Men älskar man någon vill man ju umgås med den... ibland iallafall...

Det är rätt jobbigt att försöka sola bort ärr. Det känns inte som om ärren har något pigment utan tar en hel evighet att ens se något litet resultat. Kan sitta ute utan solkräm på armarna i flera timmar utan att varken bränna mig eller få färg. Ärren gör mig förevigt kritvit på armarna... härligt. Men har köpt hem en brun-utan-sol från Dove, som jag använt tidigare. Den ska nog sätta fart på brännan lite.

Trodde aldrig att jag skulle bli en "sån person" som ville sola eller bli brun, det kändes som något... helt omöjligt för ett par år sedan. Känns väldigt roligt att se hur jag förändrats sen dess, det är ju faktiskt en bra förändring. Att vilja gå ut... fan vad stort det känns! 
Har någon läst den här boken förresten:? Verkar rätt bra. 

PMDS.

Nu börjar vi hamna där igen... dags för PMDS och dags för depression... (jag känner detta ungefär 1-2 veckor i månaden. De enda veckorna jag inte känner det är när jag har mens och strax före samt strax efter mensen. Under ägglossning helt enkelt." 

Det är faktiskt mest jobbigt när jag känner hur det börjar komma, hur jag börjar skifta från en helt okej, nöjd och lugn 23-årig kvinna till en ångestfylld, rädd och osäker 23-årigt vrak. De senaste dagarna har jag känt att det är något på gång, något håller på att komma, något fruktansvärt. Jag kan ana och förnimma mörkret som är på väg...
Och alltså. Det kan låta ganska dumt egentligen men det är nästan skönt när mörkret väl kommer fram för då kan jag ta på det, jag kan känna det, jag kan påbörja min hantering. Men när det bara smyger på mig såhär... jag vet inte vad jag ska göra. Jag hatar att vänta och speciellt på något som jag vet alltid är så jobbigt att känna.
Det är också så att jag aldrig riktigt vet HUR jobbigt det kommer att kännas den här gången. Oavsett hur mycket man känner igen depressionen så är man aldrig förberedd, det är alltid något nytt i det igenkännande... Det är som om man glömmer bort hur det känns varje gång man mår bra och sedan kommer det med full kraft. Jag tänker alltid "jag har aldrig mått såhär dåligt" och samtidigt som jag vet att jag har det så vet jag också att det jag tänker och känner är sant. För jag har aldrig mått så dåligt eftersom jag har glömt hur det kändes att må sämre.

Jag går runt och känner mig så rastlös. Ingenting smakar gott, filmer och serier är inte lika bra och tillfredsställer mig inte, musiken känns inte lika kraftfull och fantastisk, jag är aldrig utvilad, jag är aldrig trött...

Jag vet inte ens om det jag skriver låter snurrigt eller konstigt men jag bara måste få skriva om det. Jag bara måste få det ur mig, min rädsla och min panik. Jag går runt och väntar på stormen.
Jag hatar det.

Gråt-inlägg.

Du måste inte tycka att jag är attraktiv.

Okej... jag VET att det finns människor som tänker på det här och därför gör jag ett inlägg om det. Nej, du behöver inte tycka att jag är attraktiv. 

Nu när det börjar bli mer och mer fat acceptance i samhället (yay!) så är det rätt typiskt att (mest iallafall) män börjar klaga. "Aha så nu får jag inte tycka om smala tjejer med långa ben utan jag mååste vara ihop med en tjockis för annars stöttar jag fatshaming wähwähwääh" och alltså... Sluta. Lägg av. Fat acceptance är INTE att plötsligt tvingas tycka att tjocka människor är attraktiva.

Du får absolut ha dina personliga preferenser och det är helt okej att tycka att jag inte är attraktiv för att jag är tjock. Men... du behöver inte säga det till mig (inte inte inte inte inte!). Du behöver inte viska det bakom min rygg. Du behöver inte skriva det på internet. Du behöver inte vara elak med det. Det räcker med att bara tycka.
Grejen är att det ska vara helt okej att tycka att tjocka människor är attraktiva utan att dina kompisar ska shamea dig som tycker så, din partner som är tjock eller ert förhållande. Fat acceptance är precis som det låter - bara en acceptans av tjocka människor. Nothing more and nothing less.

Bild på snygga Tess Holliday, bara för att: 

How can you love something so morbid?

De flesta (alla) jag känner vet att jag älskar Rammstein. Det har jag gjort så länge jag kan minnas. "Mein herz brennt" är ju "min" låt, den låten som ska spelas på min begravning och soundtracket till mitt liv osv... Tänkte faktiskt att jag skulle skriva ett helt inlägg tillägnat Rammstein och deras musik.

För ett tag sedan såg jag att mina två idoler, Till Lindemann (Rammstein) och Peter Tägtgren (Pain/Hypocrisy) skulle samarbeta och jag blev överlycklig. Idag såg jag första musikvideon och hörde första låten "Praise Abort". Alltså... okej... Rammstein är rätt morbida i sina musikvideos men det här var något helt annat. Och jag älskade det. Jag älskade det så JÄVLA mycket.

Egentligen så är Rammsteins texter väldigt råa och anledningen till att så många lyssnar på dem är för att de sjunger på tyska - så man inte förstår texterna. De sjunger om incest, kannibalism, mord och andra vidrigheter. Jag kan undra... hur kan man älska något som är så morbidt? Något som är så rått och äckligt? - För att verkligheten är sån. Rammstein sjunger om den mörkaste verkligheten och lämnar ingenting utanför utan det ska sjungas om så som det är, så verkligt som det går.

Jag gillar sällan att lyssna på musik som är glad, ljus, trallig och vänlig - musik ska vara rått, brutalt, mörkt. Nu kan jag ju inte säga att jag alla gånger kan relatera till Rammsteins texter men jag kan relatera till känslan. Inuti mig har jag ett mörker som är rått och brutalt och när jag lyssnar på musik som kopplas till det mörkret så känner jag mig inte lika ensam eller lika alien som jag annars gör ungefär 24/7.

Det känns som att ingen som lyssnar på Rammstein egentligen passar in samtidigt som de passar in - eftersom de upplevt den riktiga verkligheten. Och det känns skönt. För jag är inte ensam.

Kära tjocka kvinna som hatar sommaren.

Det är fjärde juni och rätt så kallt ute... och på ett sätt känns det väldigt skönt och på ett annat väldigt jobbigt. Det är jobbig för att jag vill gå ut och sola men skönt för att jag slipper gå ut och sola, does that make sense? Kanske inte men det är så det känns.

Det är... otroligt svårt för mig att tänka på att jag måste ut i solen och visa mig. Dels för mina ärr... men mest på grund utav min kroppsbyggnad - mitt fett. Jag har för längesen accepterat att jag är stor - accepterat, hanterat och omfamnat. Jag tycker att det är okej. Men jag VET att majoriteten utav de som finns ute på gatorna inte tycker det. Det krävs inte särskilt mycket koll på omgivningen för att förstå att de dömer mig, och andra tjocka människor.

"Den där kvinnan klär sig som en smal, hon borde klä sig efter sin storlek och inte väder." 
"Ska hon verkligen äta glass? Haha."
"Hade jag varit så tjock hade jag iallafall haft kofta på mig för att dölja armarna." 
"Kolla de där groparna i låren... hon borde inte ha shorts på sig." 

Jag är en del utav det här samhället, oavsett om du vill eller inte. 
Jag har lika mycket rätt att bära shorts och linne, jag har lika mycket rätt att bara magtröja om jag så vill.

För tre-fyra år sen köpte jag 4 par shorts i min storlek. Dom har aldrig blivit använda. Det ska dom fan bli i sommar. Pepp-videos nedanför:

Arrrg.

Får jag klaga? Får jag skriva ett inlägg där jag är tvärförbannad och gnällig?... Jag skiter i om ni säger ja eller nej, jag gör det ändå.

Idag har jag migrän. Tack vädret. Och mensvärk. Tack livmodern.
Idag kissade lillkatten på min morgonrock som låg i soffan och träffade två filtar och soffklädseln med sitt kiss. Tack Saphira. Och Tack idiot-veterinärer som inte kastrerade henne ordentligt utan lämnade kvar livmodern så vi får dras med det här.
Sprayen Feliway som kostade 500 kr hjälper inte ett dugg. Tack Feliway.

Nä jag vet inte. Är bara så jävla arg på allt.

Näsans paradis.

Jag kan inte låta bli att vilja lukta gott, helst hela tiden. Och att skifta mellan olika dofter varje dag, varje outfit, varje känsla, varje humör...
De jag har nu i min samling är doftar fruktigt och fräscht. Jag gillar inte för starka och "mörka" dofter ifall ni förstår vilka sorters dofter jag menar.

Pink lotus & sultry wood (sensual blush)
Pear & melon (pear glace)
Coconut & vanilla (coconut passion)
Red apple, annan från Victorias secret (ej body mist) ,
Cherry blossom & peach (love spell)
Pineapple,
Wild strawberries & champagne (strawberries & champagne)
Vineyeard peach och Vanilla.

Kan män utsattas för sexism?

Kan män utsättas för sexism?
Först måste man förstå vad sexism är för något och det gör man enkelt att googla. Men en kort version är när man blir diskriminerad och dömd på grund utav sitt kön och ännu kortare version: rasism är som sexism fast det gäller kön istället för hudfärg och etnicitet.

När jag googlar om män kan utsättas för sexism så får jag upp artiklar som bestämt säger ja, men när jag läser artiklarna så är det inte sexism mot män utan mot kvinnor som jag läser. Någonting som man måste förstå är att tex vårdnadstvister inte är sexism mot MÄN utan mot KVINNOR. I vårdnadstvister så behandlas män sämre och de får ofta mindre vårdnad än kvinnorna - varför? Eftersom sexism säger att kvinnor är bättre på att ta hand om barn eftersom att vi är kvinnor. Det stämmer inte. Bara för att man är kvinna så är man inte givet en bra mamma eller en bättre förälder.
Artiklarna tar också upp när mannen måste betala underhåll till en kvinna han inte längre än gift med. Det är också sexism mot kvinnor och inte män. Samhället tror att en kvinna inte kan klara sig själv utan måste fortsätta få hjälp från sin man även efter deras äktenskap är slut.
Det nämns även om när män blir misshandlade i förhållanden utav kvinnor, att det inte tas på allvar på samma sätt om det vore tvärtom. Det är också sexism mot kvinnor. Enligt samhället är kvinnor så svaga både fysiskt och psykiskt att misshandeln som de kan åstadkomma inte är lika dålig som den män kan åstadkomma.

Men... bara för att det betyder att det är sexism mot kvinnor så betyder det inte att dessa problemen som män måste utstå inte tas på allvar. Det tas absolut på allvar, iallafall från feminister. Sexism mot kvinnor skadar män mer än vad man kan tro som i exemplen ovan. Dessa problemen kan lösas med feminism,

Dessa problemen jag har tagit upp ovan är väldigt populära inom MRA-kretsar (Men's right activists) och att det är kvinnorna som gjort samhället sådär - och inte andra män. Det som MRA aldrig förstår eller aldrig kollar upp är att majoriteten utav dessa problemen är skapade utav män. Män skadar andra män lika mycket, eller mer, än vad de skadar kvinnor. Det är ingenting som vi feminister förnekar överhuvudtaget och det ingår i våran kamp. När MRA tar upp "fler män blir våldtagna än kvinnor" (amerikanska fängelser tillexempel) så struntar de i att ta upp att det är MÄN som våldtar andra män. Sexism handlar om makt, precis som våldtäkt inom fängelser handlar om makt. Män kan alltså utsättas för sexism utav andra män. Dessa problem har inte kommit från kvinnor eller för att feminismen nu har börjat bre ut sig utan de kommer ifrån patriarkatet, samma patriarkat som skadar kvinnor, samma patriarkat som feminister vill krossa.

Varför kan inte män utsättas för sexism utav kvinnor? Eftersom, som jag skrev och skriver, att det handlar om makt. Kvinnor har ingen makt inom samhället och den makten som de har kommer från sexism och objektifiering - och feminister stöttar inte detta.

Objektifiering och sexism är inte samma sak, även om det misstolkas vara så. Sexism har ingenting med sex att göra utan heter bara så efter sex = kön på engelska. (Våldtäkt som diskuteras gällande sexism handlar inte om sex utan om makt. Våldtäkt är makt, inte sex.) Objektifiering däremot kan ha med sex att göra. Sexuell objektifiering är otroligt vanlig inom tillexempel media - då riktat mot kvinnor. Googla olika tidningar och jämför hur bilderna på kvinnorna ser ut jämfört med de på män. Rätt stor skillnad.... Kvinnor är halvnakna/nakna medan män är klädda i kostym.
Kan män utsättas för objektifiering då? Ja absolut. Men också då - av andra män. Det är andra män som säger att män ska vara vältränade och starka exempelvis - inte kvinnor.
Vissa, speciellt MRA säger också att kvinnor som utnyttjar sin "sexuella makt" för att komma till högre positioner inom jobb tillexempel objektifierar män. Kvinnor som gör detta - och de är väldigt få - försöker bara vända på sexismen och objektifiering mot de själva till sin fördel. Och jag skrev till sin fördel - är det en fördel de valt själva, egentligen? Ofta finns det inget annat val än att använda sin "sexuella makt" än sin hjärna för att klättra högre inom arbete. Om en kvinna nekar inviter, flirt och sex från sin manliga chef så kanske den högre positionen går till någon annan. MRA antar också att i princip alla kvinnor som klättrat högre inom jobb har gjort det på grund utav sex och inte hjärna och tycker att kvinnan borde klandras för detta - men det är ju männen och patriarkatet som inte gett henne något annat val? Även detta ska ju inte behövas.

Läs mer:
http://www.theatlantic.com/sexes/archive/2013/05/when-men-experience-sexism/276355/
http://www.retorikiska.se/harskarteknikskolan-del-6-objektifiering/

Lyssna!

Den här videon har ett fantastiskt bra och djupt budskap. Det tror man inte på beskrivningen - det låter som en helt vanlig "visa outfit-video" men voiceovern är helt underbar.

Ni måste titta - och lyssna!!!

(edit: jag länkade först fel video! kolla igen!)