För ett tag sedan såg jag att mina två idoler, Till Lindemann (Rammstein) och Peter Tägtgren (Pain/Hypocrisy) skulle samarbeta och jag blev överlycklig. Idag såg jag första musikvideon och hörde första låten "Praise Abort". Alltså... okej... Rammstein är rätt morbida i sina musikvideos men det här var något helt annat. Och jag älskade det. Jag älskade det så JÄVLA mycket.
Egentligen så är Rammsteins texter väldigt råa och anledningen till att så många lyssnar på dem är för att de sjunger på tyska - så man inte förstår texterna. De sjunger om incest, kannibalism, mord och andra vidrigheter. Jag kan undra... hur kan man älska något som är så morbidt? Något som är så rått och äckligt? - För att verkligheten är sån. Rammstein sjunger om den mörkaste verkligheten och lämnar ingenting utanför utan det ska sjungas om så som det är, så verkligt som det går.
Jag gillar sällan att lyssna på musik som är glad, ljus, trallig och vänlig - musik ska vara rått, brutalt, mörkt. Nu kan jag ju inte säga att jag alla gånger kan relatera till Rammsteins texter men jag kan relatera till känslan. Inuti mig har jag ett mörker som är rått och brutalt och när jag lyssnar på musik som kopplas till det mörkret så känner jag mig inte lika ensam eller lika alien som jag annars gör ungefär 24/7.
Det känns som att ingen som lyssnar på Rammstein egentligen passar in samtidigt som de passar in - eftersom de upplevt den riktiga verkligheten. Och det känns skönt. För jag är inte ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar