PMDS.

Nu börjar vi hamna där igen... dags för PMDS och dags för depression... (jag känner detta ungefär 1-2 veckor i månaden. De enda veckorna jag inte känner det är när jag har mens och strax före samt strax efter mensen. Under ägglossning helt enkelt." 

Det är faktiskt mest jobbigt när jag känner hur det börjar komma, hur jag börjar skifta från en helt okej, nöjd och lugn 23-årig kvinna till en ångestfylld, rädd och osäker 23-årigt vrak. De senaste dagarna har jag känt att det är något på gång, något håller på att komma, något fruktansvärt. Jag kan ana och förnimma mörkret som är på väg...
Och alltså. Det kan låta ganska dumt egentligen men det är nästan skönt när mörkret väl kommer fram för då kan jag ta på det, jag kan känna det, jag kan påbörja min hantering. Men när det bara smyger på mig såhär... jag vet inte vad jag ska göra. Jag hatar att vänta och speciellt på något som jag vet alltid är så jobbigt att känna.
Det är också så att jag aldrig riktigt vet HUR jobbigt det kommer att kännas den här gången. Oavsett hur mycket man känner igen depressionen så är man aldrig förberedd, det är alltid något nytt i det igenkännande... Det är som om man glömmer bort hur det känns varje gång man mår bra och sedan kommer det med full kraft. Jag tänker alltid "jag har aldrig mått såhär dåligt" och samtidigt som jag vet att jag har det så vet jag också att det jag tänker och känner är sant. För jag har aldrig mått så dåligt eftersom jag har glömt hur det kändes att må sämre.

Jag går runt och känner mig så rastlös. Ingenting smakar gott, filmer och serier är inte lika bra och tillfredsställer mig inte, musiken känns inte lika kraftfull och fantastisk, jag är aldrig utvilad, jag är aldrig trött...

Jag vet inte ens om det jag skriver låter snurrigt eller konstigt men jag bara måste få skriva om det. Jag bara måste få det ur mig, min rädsla och min panik. Jag går runt och väntar på stormen.
Jag hatar det.