De flest använda fraserna hemma hos syskonen Bengtsson;
- jag vill dö
- SANSA NEJ!
- när ska vi handla?
tisdag 8 juli 2014
Folk-musik.
Jag ser människor som skriver "jag älskar musik" eller att de har "musik" som intresse och liknande, men dessa människor ser jag sällan lyssna på musik eller skriva om musik eller prata om musik, oftast mindre än vanliga människor. Det gör mig alltid så fundersam, döljer dem att de älskar musik eller är det liksom bara att "de älskar musik men lägger inte ner tid på det för det"?
Så när jag skriver att jag älskar musik så menar jag att jag verkligen älskar musik, ungefär som jag älskar Daniel eller Sansa fast på olika sätt.
Jag har tänkt skriva mer om musik i min blogg, eftersom det är en så stor del utav mitt liv och min vardag och tänkte börja med något som jag faktiskt inte har lyssnat på tidigare utan bara lyssnat på det senaste året eller åren. Jag är sämst på genrer och skulle helt enkelt kalla det för: folk. Men alltså... folk-musik låter som något helt annat när någon nämner det så. Men när jag nämner folkmetal så förstår folk direkt vilken sorts musik det är och det är folkmetal minus det som är metal i låtarna (helt enkelt.)
När jag lyssnar på nordic folk eller celtic folk-musik så känner jag mig stark på ett sätt som jag annars inte brukar känna. Det är så sagolikt, bokstavligt talat. Det är bara att lägga sig ner, eller ännu bättre ta en skogspromenad och försvinna in i musiken...
Dessa två låtar "Fehu" och "Heimta thurs" är från det norska bandet Wardruna. Det som är så häftigt med Wardruna, iof finns det ju en hel del häftigt med dom, är att deras musik är baserad på gamla runor. Musiken är alltså bokstavligen uråldrig vilket bara gör den ännu mer magisk och trollbindande. Trots att jag inte förstår vad de sjunger så känner man äktheten i deras sång.
För er som tittar på TV-serien Vikings så känner ni säkerligen igen dessa eftersom Wardruna varit med och gjort soundtracket till säsong 2, men jag vill även minnas att en del Wardruna spelas även i första säsongen.
En utav sångarna i Wardruna är den kände blackmetalmusikern Gaahl, som bland annat är den tidigare sångaren i Gorgoroth.
Jag brukar ligga och lyssna på Wardruna när jag inte kan sova eller när jag är ute och går. De väcker alltid så mycket styrka i mig, kanske mer än något annat folk-band. Man skulle iof kunna kalla detta för dark folk mer än bara "folk."
Bandet Folkstone har hela 9 medlemmar, från Italien. Deras sound är mer celtic än viking, om man jämför med t.ex. Wardruna. Däremot gör Folkstone mestadels folkmetal, men den här låten jag länkade här är utan tvekan en av de bästa låtarna jag vet; "Omnia fert aetas". Låten sjungs på latin, vilket är awesome. Omnia fert aetas betyder "time cancels everything" och ja "tiden stoppar allt." De har gjort andra bra låtar också, så som "In taberna" eller "Anomalus".
Tyska Corvus Corax skapades redan 1989 och är stor inspiration till bland annat Folkstone och andra liknande folk-band. Även dessa har mer en celtisk vibe med säckpipor. Corvus corax är det latinska namnet för korp. Personligen är deras album från 2011 det bästa, låten som jag länkade, "Sverker" och "Havfru".
Självklart finns det svensk folk-musik också, så som bandet Fejd. Just den här låten är en utav mina favoriter men jag gillar även "Offerrök" och "Drängen och kråkan" en hel del. Just Fejd är väl en sån musik som man skulle tänka sig typisk för svensk folk, och man känner verkligen hur SVENSKT det är när man lyssnar på dem, men det kanske är för sångaren låter så... "himla svensk" om man kan säga så.
Och självklart - Nordman. Iof är Nordman mer kopplat till schlager och pop men deras musik är inte mindre folk är andra folk-grupper, bara med en liten extra twist. Säga vad man vill om schlager så är faktiskt Nordman helt fantastiska. Sångaren Håkan Hemlin har en speciell och raspig röst som passar perfekt in till musiken, och deras texter har oftast en djupare mening när man kollar in närmare på det. Hur sorglig är t.ex. egentligen inte deras mest kända låt "Vandraren"? Lyssna även på mina favoriter "Under norrskenet", "Förlist" och "Ensam varg".
Så när jag skriver att jag älskar musik så menar jag att jag verkligen älskar musik, ungefär som jag älskar Daniel eller Sansa fast på olika sätt.
Jag har tänkt skriva mer om musik i min blogg, eftersom det är en så stor del utav mitt liv och min vardag och tänkte börja med något som jag faktiskt inte har lyssnat på tidigare utan bara lyssnat på det senaste året eller åren. Jag är sämst på genrer och skulle helt enkelt kalla det för: folk. Men alltså... folk-musik låter som något helt annat när någon nämner det så. Men när jag nämner folkmetal så förstår folk direkt vilken sorts musik det är och det är folkmetal minus det som är metal i låtarna (helt enkelt.)
När jag lyssnar på nordic folk eller celtic folk-musik så känner jag mig stark på ett sätt som jag annars inte brukar känna. Det är så sagolikt, bokstavligt talat. Det är bara att lägga sig ner, eller ännu bättre ta en skogspromenad och försvinna in i musiken...
Dessa två låtar "Fehu" och "Heimta thurs" är från det norska bandet Wardruna. Det som är så häftigt med Wardruna, iof finns det ju en hel del häftigt med dom, är att deras musik är baserad på gamla runor. Musiken är alltså bokstavligen uråldrig vilket bara gör den ännu mer magisk och trollbindande. Trots att jag inte förstår vad de sjunger så känner man äktheten i deras sång.
För er som tittar på TV-serien Vikings så känner ni säkerligen igen dessa eftersom Wardruna varit med och gjort soundtracket till säsong 2, men jag vill även minnas att en del Wardruna spelas även i första säsongen.
En utav sångarna i Wardruna är den kände blackmetalmusikern Gaahl, som bland annat är den tidigare sångaren i Gorgoroth.
Jag brukar ligga och lyssna på Wardruna när jag inte kan sova eller när jag är ute och går. De väcker alltid så mycket styrka i mig, kanske mer än något annat folk-band. Man skulle iof kunna kalla detta för dark folk mer än bara "folk."
Bandet Folkstone har hela 9 medlemmar, från Italien. Deras sound är mer celtic än viking, om man jämför med t.ex. Wardruna. Däremot gör Folkstone mestadels folkmetal, men den här låten jag länkade här är utan tvekan en av de bästa låtarna jag vet; "Omnia fert aetas". Låten sjungs på latin, vilket är awesome. Omnia fert aetas betyder "time cancels everything" och ja "tiden stoppar allt." De har gjort andra bra låtar också, så som "In taberna" eller "Anomalus".
Tyska Corvus Corax skapades redan 1989 och är stor inspiration till bland annat Folkstone och andra liknande folk-band. Även dessa har mer en celtisk vibe med säckpipor. Corvus corax är det latinska namnet för korp. Personligen är deras album från 2011 det bästa, låten som jag länkade, "Sverker" och "Havfru".
Självklart finns det svensk folk-musik också, så som bandet Fejd. Just den här låten är en utav mina favoriter men jag gillar även "Offerrök" och "Drängen och kråkan" en hel del. Just Fejd är väl en sån musik som man skulle tänka sig typisk för svensk folk, och man känner verkligen hur SVENSKT det är när man lyssnar på dem, men det kanske är för sångaren låter så... "himla svensk" om man kan säga så.
Och självklart - Nordman. Iof är Nordman mer kopplat till schlager och pop men deras musik är inte mindre folk är andra folk-grupper, bara med en liten extra twist. Säga vad man vill om schlager så är faktiskt Nordman helt fantastiska. Sångaren Håkan Hemlin har en speciell och raspig röst som passar perfekt in till musiken, och deras texter har oftast en djupare mening när man kollar in närmare på det. Hur sorglig är t.ex. egentligen inte deras mest kända låt "Vandraren"? Lyssna även på mina favoriter "Under norrskenet", "Förlist" och "Ensam varg".
måndag 7 juli 2014
Förändring woho!
Idag drog jag ner persiennerna, stängde och låste min dörr och gjorde något som gör att jag fnissar av skam bara jag tänker på det. Det kändes så spännande för det var något jag inte gjort sedan mina yngre dagar. Jag styrketränade, hemma med hantlar. Jag kände Sansas dömande blickar mot mig när jag gjorde hantelcurls, sidolyft och hantelrodds... och jag tänkte på att om någon som t.ex. Lina eller mamma hade sett mig hade de nog garvat ihjäl sig för det måste verkligen varit en rolig syn, ungefär som när jag försökte göra squats och Emma nästan låg på golvet av skratt. FYI jag KAN INTE göra squats, mina fötter kan inte stå på sulorna liksom om jag knäar... aeh går inte beskriva, men jag kan inte iaf. Anyway så ska det här bli någon slags rutin då. Har till och med skrivit upp ett fint schema. Det ska bli intressant hur många dagar eller veckor jag kan hålla det här... förra sommaren var jag ju redigt duktig, kanske kan bli det igen?
Träningsschema
Måndag – Styrketräning med hantlar - promenad
Tisdag – Pilates - promenad
Onsdag – Styrketräning med hantlar - promenad
Torsdag - Styrketräning med hantlar - crosstrainern
Fredag - Pilates - promenad
Lördag - Vila
Söndag – Vila
Med all jävla rätt.
Min mamma berättade idag att hon hade drömt mardrömmar där hon var elak mot mig och sedan sagt "men det är så lätt att vara elak mot Jonna" och jag sa "det är ju faktiskt sant" och det är det. Jag är nog den lättaste personen att förolämpa eller kasta skit på. Det finns en anledning till att jag inte vill umgås med folk och jag all jävla rätt att undvika människor så gott det går. Jag är faktiskt förvånad över hur bra jag hanterar människor och hur snäll jag är mot människor med tanke på hur jag blivit behandlad.
Många tror säkert att jag är en sådan som sitter och tycker synd om mig stora delar av mitt liv och jag tycker faktiskt att jag får göra det ibland - för det HAR varit jävligt synd om mig. Jag tycker att det är viktigt att man erkänner för sig själv att man faktiskt har blivit behandlad dåligt och att man varit ett offer för andra människors ondska bara för att då erkänner man också att det inte är MITT fel att jag blev behandlad så dåligt. De flesta glömmer bort att majoriteten utav skiten du får kastad på dig är inte din skit utan andras som de försöker få av sig på andra. Folks skit smittar av sig, väldigt lätt.
Det som också gör att jag kan sitta och tycka synd om mig själv är för att jag inte fastnar där. Jag går inte runt och tycker synd om mig själv hela tiden utan jag har fortfarande ett liv. Om man tycker synd om sig själv hela tiden så kan man inte leva, och jag lever.
Jag frågar mig själv ibland varför jag inte blivit eremit eller ensamvarg trots allt skit, kanske för jag har en hel flock vänner och en underbar pojkvän och jag litar på den flocken - tros allt. Det är ganska enkelt; RENSA UT ALL SKIT. Alla människor som du känner har minsta lilla negativa effekt på dig ska bara BORT ur ditt liv, ju fortare desto bättre. Om du har en vän som inte GER dig någonting trots att du GER den någonting så ska den BORT. Det är helt jävla okej att vara kräsen idag när det finns så mycket människor där ute som jävlas med andra för skojs skull. Och... det viktigaste utav allt gällande det här är att själv inte bete dig illa mot andra bara för att folk beter sig illa mot dig. Om du kan vara en bra människa så kan andra vara det också, och det är det jag försöker varje dag; sätta mig själv som exempel. "Om jag kan hjälpa den här förvirrade mannen att hitta vägen till Ica så kan någon annan göra samma för mig någon dag" och så är det. Det låter så klyschigt - behandla andra som du själv vill bli behandlad - men det är så jävla sant.
Nu har jag väl bittrat klart. Hoppas ni förstod poängen och att detta inte bara var någon slags "buhu"-post.
Många tror säkert att jag är en sådan som sitter och tycker synd om mig stora delar av mitt liv och jag tycker faktiskt att jag får göra det ibland - för det HAR varit jävligt synd om mig. Jag tycker att det är viktigt att man erkänner för sig själv att man faktiskt har blivit behandlad dåligt och att man varit ett offer för andra människors ondska bara för att då erkänner man också att det inte är MITT fel att jag blev behandlad så dåligt. De flesta glömmer bort att majoriteten utav skiten du får kastad på dig är inte din skit utan andras som de försöker få av sig på andra. Folks skit smittar av sig, väldigt lätt.
Det som också gör att jag kan sitta och tycka synd om mig själv är för att jag inte fastnar där. Jag går inte runt och tycker synd om mig själv hela tiden utan jag har fortfarande ett liv. Om man tycker synd om sig själv hela tiden så kan man inte leva, och jag lever.
Jag frågar mig själv ibland varför jag inte blivit eremit eller ensamvarg trots allt skit, kanske för jag har en hel flock vänner och en underbar pojkvän och jag litar på den flocken - tros allt. Det är ganska enkelt; RENSA UT ALL SKIT. Alla människor som du känner har minsta lilla negativa effekt på dig ska bara BORT ur ditt liv, ju fortare desto bättre. Om du har en vän som inte GER dig någonting trots att du GER den någonting så ska den BORT. Det är helt jävla okej att vara kräsen idag när det finns så mycket människor där ute som jävlas med andra för skojs skull. Och... det viktigaste utav allt gällande det här är att själv inte bete dig illa mot andra bara för att folk beter sig illa mot dig. Om du kan vara en bra människa så kan andra vara det också, och det är det jag försöker varje dag; sätta mig själv som exempel. "Om jag kan hjälpa den här förvirrade mannen att hitta vägen till Ica så kan någon annan göra samma för mig någon dag" och så är det. Det låter så klyschigt - behandla andra som du själv vill bli behandlad - men det är så jävla sant.
Nu har jag väl bittrat klart. Hoppas ni förstod poängen och att detta inte bara var någon slags "buhu"-post.
torsdag 3 juli 2014
Den långa vägen mot att bli blond... DEL 1
Från svart till blond - del 1
Jag blekte mitt hår 4 gånger första sessionen. Två stycken H&M's egna blekningar och två stycken MOOD ultrablond nr 105. Trots hela 4 blekningar blev mitt hår "bara" rött. Det fanns fortfarande svartbrunt kvar på vissa ställen också. Mitt hår brukar dra åt sig blekningar som bara den men det blev inte så den här gången.
Session 1;
Startfärg: Svart (2 veckor sen senaste färgningen)
Antal blekningar: 4
Slutfärg: Mörkrött med orangea och svartbruna fläckar
Slitage: 7/10 - lite torrare men annars ingen större skillnad
Håravfall: Inget
Några dagar senare tvättade jag håret utan balsam och blekte det två gånger igen. Den här gången använde jag 1 MOOD ultrablond nr 105 och en Schwarzkopf Blonde L++. Jag skulle egentligen inte rekommendera att bleka bara med några dagars mellanrum eftersom det sliter så otroligt mycket och håret behöver återhämta sig.
Session 2;
Startfärg: Mörkrött med orangea och svartbruna fläckar (4 dagar sen senaste blekning)
Antal blekningar:2
Slutfärg: Orange med lite rött i topparna
Slitage: 8/10 - håret är nu torrare och mer slitet än tidigare
Håravfall:Lite, håret bröts av ytterst lite
Nu är det dags för håret att få återhämta sig ordentligt till nästa session. Hur? För det första sov jag med Barnängens balsam Pärlglans i topparna. Före det hade jag i Ricinolja i topparna i 10 minuter. Idag (dagen efter) sprayade jag även i Redken Extreme Cat som är en proteinspray för håret och verkligen HUR bra som helst. Man sprayar i lite, väntar 5 minuter sen sköljer ur. Innan jag fönade håret hade jag även i Tre Semmé's heat protection spray. Det är SÅ viktigt att skydda håret mot värme och det sliter mer än vad man kan tro med plattång, locktång och hårfön.
Stay tuned for part 2 ;>
Jag blekte mitt hår 4 gånger första sessionen. Två stycken H&M's egna blekningar och två stycken MOOD ultrablond nr 105. Trots hela 4 blekningar blev mitt hår "bara" rött. Det fanns fortfarande svartbrunt kvar på vissa ställen också. Mitt hår brukar dra åt sig blekningar som bara den men det blev inte så den här gången.
Session 1;
Startfärg: Svart (2 veckor sen senaste färgningen)
Antal blekningar: 4
Slutfärg: Mörkrött med orangea och svartbruna fläckar
Slitage: 7/10 - lite torrare men annars ingen större skillnad
Håravfall: Inget
Några dagar senare tvättade jag håret utan balsam och blekte det två gånger igen. Den här gången använde jag 1 MOOD ultrablond nr 105 och en Schwarzkopf Blonde L++. Jag skulle egentligen inte rekommendera att bleka bara med några dagars mellanrum eftersom det sliter så otroligt mycket och håret behöver återhämta sig.
Session 2;
Startfärg: Mörkrött med orangea och svartbruna fläckar (4 dagar sen senaste blekning)
Antal blekningar:2
Slutfärg: Orange med lite rött i topparna
Slitage: 8/10 - håret är nu torrare och mer slitet än tidigare
Håravfall:Lite, håret bröts av ytterst lite
Nu är det dags för håret att få återhämta sig ordentligt till nästa session. Hur? För det första sov jag med Barnängens balsam Pärlglans i topparna. Före det hade jag i Ricinolja i topparna i 10 minuter. Idag (dagen efter) sprayade jag även i Redken Extreme Cat som är en proteinspray för håret och verkligen HUR bra som helst. Man sprayar i lite, väntar 5 minuter sen sköljer ur. Innan jag fönade håret hade jag även i Tre Semmé's heat protection spray. Det är SÅ viktigt att skydda håret mot värme och det sliter mer än vad man kan tro med plattång, locktång och hårfön.
Stay tuned for part 2 ;>
söndag 22 juni 2014
Halmstad.
Jag är så trött på Halmstad. Jag är trött på centrum. Jag är trött på alla fulla människor som skriker på gatan, som kommer fram och pratar med mig när jag gungar, som vinglar bakom mig när jag är ute och går. Jag är så trött på mina grannar som festar, som pratar högljutt, och grillar på sin altan så det stinker tändvätska i mitt rum. Jag är så trött på att inte känna mig hel, att inte känna mig trygg. Jag måste dock påpeka att jag älskar Halmstad också, på ett sätt. Jag älskar alla parker, alla butiker. Jag älskar Nissan, Galgberget och Östra stranden. Jag älskar att min familj och mina vänner finns här. Men det räcker inte... vilket känns så hemskt att skriva, men det är sant. Jag har aldrig riktigt känt att jag vill bort från Halmstad i sig, utan bara området i Halmstad jag befunnit mig på, men nu känner jag verkligen hur Halmstad tröttar ut mig... men det kanske är tomheten staden har... för Daniel bor inte här. Jag har gått runt i hela mitt liv och känt mig halv, för jag inte har haft honom innan, och nu när jag har honom vill jag bara vara nära hela tiden. Jag har aldrig känt att jag vill vara med någon hela tiden, aldrig någonsin... Måste bli en förändring. I augusti får jag skjuts upp till Daniel, och då följer Sansa med mig. Hon ska stanna där (och förbereda för den nya katten Saphira), så jag kan spendera så mycket tid som möjligt hos dem, min familj, mina älsklingar. Det ska nog gå bra...
onsdag 23 april 2014
Han.
Jag springer. Jag springer någonstans men jag vet inte var. Jag har sprungit i hela mitt liv, försökt fly från det jag inte klarat av att möta. Det har flåsat mig i nacken, rivit mig i ryggen och försökt sätta upp hinder men jag har fortsatt att springa. Livet är väl lite som ett slags maratonlopp...
Nu när jag springer ser jag mig inte om som jag gjorde innan. Nu vet jag att vad jag än springer ifrån snart kommer ifatt, men jag är beredd nu. Jag har saktat ner.
Jag har alltid sprungit ensam, ensam på det där förtvivlade sättet, på det där sättet som nästan varit outhärdligt. Efter ett tag gjorde jag ensamheten till min vän, till min rustning. Ensamheten blev min trygghet. Misslyckade förhållanden, känslor som inte passat in och knivar i ryggen... Jag blev så van.
Jag vill inte vara ensam mer, av den enda anledningen att jag har hittat någon jag vill vara med. Att vara med någon bara för att man vill vara med någon är inte hälsosamt, det är svagt. I sådana tillfällen är ensam stark. Jag är stark i hans sällskap, i hans blotta närvaro, i hans existens. Med honom kom så mycket annat. Visst är det underligt hur en person kan ta med sig så mycket, göra så mycket och väcka till liv så många känslor? Han får mig att vilja nå ut och framförallt; han får mig att vilja springa åt ett annat håll. Det finns fler vägar än en. Vi skapar en egen väg och jag har aldrig känt mig mer säker på att det är det här jag vill, att det här är rätt väg. Om han försvinner, om han lämnar mig, om han sviker... Så hade jag bara fel. Jag bryr mig inte om att jag kanske har fel. Det är en risk man måste ta. Och det finns en annan risk, eller snarare chans; jag kan ha rätt. En chans jag skulle kunna dö för. Han får mig att lita på människor, för jag litar på honom. Han får mig att våga älska andra människor, för att jag älskar honom. Han får mig att öppna upp mig för andra människor, för jag öppnade upp mig för honom och det ledde till kärlek och det ledde till lycka. Det KAN bli bra också.
Jag tänker på de jag har förlorat och känner att jag inte behöver dem. De som är menade att stanna stannar. Jag har lärt mig det nu.
Han har gjort mig till en bättre människa. Hans kärlek väckte mig... Och idag lever jag, springandes men inte längre flyende.
Nu när jag springer ser jag mig inte om som jag gjorde innan. Nu vet jag att vad jag än springer ifrån snart kommer ifatt, men jag är beredd nu. Jag har saktat ner.
Jag har alltid sprungit ensam, ensam på det där förtvivlade sättet, på det där sättet som nästan varit outhärdligt. Efter ett tag gjorde jag ensamheten till min vän, till min rustning. Ensamheten blev min trygghet. Misslyckade förhållanden, känslor som inte passat in och knivar i ryggen... Jag blev så van.
Jag vill inte vara ensam mer, av den enda anledningen att jag har hittat någon jag vill vara med. Att vara med någon bara för att man vill vara med någon är inte hälsosamt, det är svagt. I sådana tillfällen är ensam stark. Jag är stark i hans sällskap, i hans blotta närvaro, i hans existens. Med honom kom så mycket annat. Visst är det underligt hur en person kan ta med sig så mycket, göra så mycket och väcka till liv så många känslor? Han får mig att vilja nå ut och framförallt; han får mig att vilja springa åt ett annat håll. Det finns fler vägar än en. Vi skapar en egen väg och jag har aldrig känt mig mer säker på att det är det här jag vill, att det här är rätt väg. Om han försvinner, om han lämnar mig, om han sviker... Så hade jag bara fel. Jag bryr mig inte om att jag kanske har fel. Det är en risk man måste ta. Och det finns en annan risk, eller snarare chans; jag kan ha rätt. En chans jag skulle kunna dö för. Han får mig att lita på människor, för jag litar på honom. Han får mig att våga älska andra människor, för att jag älskar honom. Han får mig att öppna upp mig för andra människor, för jag öppnade upp mig för honom och det ledde till kärlek och det ledde till lycka. Det KAN bli bra också.
Jag tänker på de jag har förlorat och känner att jag inte behöver dem. De som är menade att stanna stannar. Jag har lärt mig det nu.
Han har gjort mig till en bättre människa. Hans kärlek väckte mig... Och idag lever jag, springandes men inte längre flyende.
tisdag 22 april 2014
Trolljägarna.
Har följt det här programmet #Trolljägarna med Robert Aschberg nu sen det sändes och herre gud...
Jag kommer nog aldrig kunna förstå varför folk är så elaka mot varandra utan anledning och NEJ det finns INGEN anledning för att vara elak, varken på nätet eller i verkligheten.
Folk kommer upp med dessa ursäkter och anledningar till varför de skrivit som de skrivit och jag kan förstå att folk blir provocerade och kan skriva saker i impulsivt raseri men vissa går inte att förklara. Varför skriver man till exempel till någon att denne ska ta livet utav sig? Varför skriver man att någon är ful/tjock/äcklig/hora? Jag förstår det inte. Jag har också skrivit och sagt saker som jag ångrat i min ungdom men då var jag 15 år eller yngre och i Trolljägarna är majoriteten vuxna människor som de konfronterar.
Hade velat skriva mer om det här ämnet men är alldeles för upprörd. Här är några saker jag fått till mig under årens gång:
Read it and weep, I know I did.
Jag kommer nog aldrig kunna förstå varför folk är så elaka mot varandra utan anledning och NEJ det finns INGEN anledning för att vara elak, varken på nätet eller i verkligheten.
Folk kommer upp med dessa ursäkter och anledningar till varför de skrivit som de skrivit och jag kan förstå att folk blir provocerade och kan skriva saker i impulsivt raseri men vissa går inte att förklara. Varför skriver man till exempel till någon att denne ska ta livet utav sig? Varför skriver man att någon är ful/tjock/äcklig/hora? Jag förstår det inte. Jag har också skrivit och sagt saker som jag ångrat i min ungdom men då var jag 15 år eller yngre och i Trolljägarna är majoriteten vuxna människor som de konfronterar.
Hade velat skriva mer om det här ämnet men är alldeles för upprörd. Här är några saker jag fått till mig under årens gång:
Read it and weep, I know I did.
söndag 20 april 2014
Alkoholfri i 110 dagar.
Jag har absolut ingenting emot människor som dricker alkohol eller som festar men jag personligen vill bara dricka kanske 2-3 gånger per år för jag finner ingen sorts glädje eller underhållning i alkohol (förutom de där 2-3 gångerna per år.) Själva grejen handlar inte om att jag försöker hålla mig undan från alkohol för att jag har haft problem med det eller för att jag försöker bevisa något eller vara märkvärdig eller något nyårslöfte osv utan för att jag helt enkelt bara dricker när JAG vill och när JAG känner för det. Jag vill inte dricka. Jag känner inte för att dricka.
Ni har säkert sett den där reklamen när de pushar på en kille att äta en extra kaka fast han inte vill för alla andra tog ju en extra kaka. Jag hittar inte ett klipp på den nu men ja ni har säkert sett den ändå. I slutet står det något i stil med "om vi ändå tjatade om allt på samma sätt som vi tjatar om alkohol" och det är verkligen sant. Många pushar verkligen andra att dricka. Jag brukade dricka oftare på grund utav grupptryck och för att jag ville "ha kul som alla andra" men jag ser inte att alkohol är lika med ha kul. Jag önskar att fler kunde göra samma val som jag och bara dricka när de själva vill eller känner för det.
Det är viktigt att komma ihåg att man kan ha roligt utan alkohol. Folk tycker att jag är tråkig som inte vill dricka eller festa och jag tycker att folk är tråkiga för att de inte vill ha ett svettigt och flottigt LOTR/Harry Potter/Game of thrones-maraton med diskussion efteråt tillsammans med mig. Alla är olika, helt enkelt.
This whole body-type thing...
Alltså.
Vissa kanske inte vet om det - men jag har nyligen gått ner 12 kilo, totalt 26 kilo efter flera år av ohälosamt leverne och övervikt.
Jag har, så länge jag kan minnas, blivit kallad för fet. Fet... jaha... sen när blev "fet" något negativt, egentligen? Att vara tjock eller fet behöver inte förknippas med någonting negativt men det gör det idag. När man kallar någon annan människa "fet" så gör man det för att man är elak och vill såra den andra personen - försök inte ens att förneka det. Men.. vi "feta människor" måste sluta se det som något negativt. Att vara fet är inte fult. Tjock, fet, stor, kraftig är inte synonymer till ful, oattraktiv och motbjudande. Det är ungefär som att säga att någon har mörkt eller långt hår - det är bara ett adjektiv - med negativ ton.
Förra sommaren var jag på Östra Stranden här i Halmstad med en kompis som är en ganska stor strand med mycket folk (skall dock inte jämföras med Tylösand.) Jag badade för första gången på flera år och visade mig i bikini för första gången på flera år och jag hade JÄTTEKUL. Jag var nervös och osäker från början men det gick och jag tänkte inte ens på hur folk såg på mig. När vi gått ifrån stranden satt vi på en gräsplätt och en ruta vevades ner från en bil som körde förbi och några killar skrek "jävla fetto!" till mig. Jag måste erkänna att jag blev helt förstörd, helt totalt jävla förstörd. Efter den kommentaren bestämde jag mig för att göra ändring. Jag kunde ligga och gråta för mig själv för att jag var äcklig och för att jag hatade mig själv lika mycket som andra gjorde eller så kunde jag ta tag i mig själv och göra förändring. Jag valde både och... Jag slutade för det första att förneka min kropp. Jag tillhör inte en utav de tjejer som egentligen är smala men som bara kallar sig tjocka för deras låga självkänsla och förvridna kroppsbild utan jag är faktiskt en tjockis, fortfarande. Men jag slutade se min kroppsform som något negativt. Jag gjorde ingen annan förändring än att jag blev mer hälsosam. Helt sant, det var allt.
Och alltså, det här är en utav de historier jag har att berätta gällande "skrika-fetto-på-offentlig-plats" men det finns en annan sida av egentligen samma sak nämligen "jag tror att jag är snäll." Människor har kallat mig tjock för att de "menar väl" och "vill hjälpa" men vad fan i hela helvetet - har jag bett om er "hjälp"? Er så kallade hjälp är inget annat än en ursäkt för att vara elak. Om jag är överviktig och väljer att äta godis på en onsdag, låt mig. Du är ingen läkare eller dietist som känner till mina matvanor och gjort tester på mig för att kolla hur min kropp mår.
Läs det här; http://www.fettmagazine.com/patriarkatet-och-fat-shaming/
"Att skamma tjocka ses med detta i ryggen ofta som något vilket till och med är önskvärt. Om en ger tjockisen dåligt självförtroende kanske hen slutar vara så himla tjock. Men skam är inte en katalysator, snarare något som paralyserar och befäster. Och man kan inte, hur mycket man än tror det – se någons hälsa och allmänna tillstånd genom att enbart se dennes kroppsform. Och även om det gick är det fortfarande inte okej att kommentera det. Det är inte ER KROPP. Kroppar tillhör inte allmänheten utan är personliga. Alla har lika stor rätt att gå ute och delta i samhället utan att bli påhoppad och skymfad genom okvädningsord."
Jag känner igen hela det här inlägget och kan relatera så jävla hårt. Folk har också påpekat mitt klädval för att det "inte passar en större tjej" och jag blir så jävla förbannad. Dessutom hör jag folk kommentera det om andra hela tiden.
Det HÄR *pekar ovan* är en utav anledningarna till varför jag knappt går ut på sommaren. Jag vågar inte. Folk skulle kunna säga till mig nu "bry dig inte om vad andra tycker, om du är nöjd själv, varför bryr du dig?" men det klart att jag bryr mig?! På stranden förra sommaren brydde jag mig inte men blev trots det helt förstörd. Jag vågar inte gå i shorts och linne för (den största anledningen är mina ärr, folk kommenterar gärna och stirrar och pekar och har sig för det också... herrejösses) att jag är osäker på vad folk kommer säga eller vad deras blickar kommer att säga. Det handlar inte om att jag är osäker på min kropp utan för att människor är idioter. Det är liksom inte bara "mitt eget fel" att jag väljer att inte gå ut. Det här kommer dock inte hindra mig helt från att gå ut i sommar men det HAR hindrat mig och kommer säkert någon dag eller några dagar att hindra mig.
Oavsett - sluta kommentera varandras utseenden och varandras vikt, sluta kommentera varandra överhuvudtaget! Det finns ingen anledning, det finns ingen ursäkt. Ni är bara idioter. Så fort någon kommenterar någon annans utseende "negativt" så vill jag bara slå dom för det är INTE OKEJ oavsett vad du säger.
P.S. "Så smal du är :o" är precis lika oacceptabelt som "så tjock du är :o" men "tjock" har råkat bli ett skällsord och "smal" är inte ett skällsord på samma sätt vilket är därför det tas upp mer.
Vissa kanske inte vet om det - men jag har nyligen gått ner 12 kilo, totalt 26 kilo efter flera år av ohälosamt leverne och övervikt.
Jag har, så länge jag kan minnas, blivit kallad för fet. Fet... jaha... sen när blev "fet" något negativt, egentligen? Att vara tjock eller fet behöver inte förknippas med någonting negativt men det gör det idag. När man kallar någon annan människa "fet" så gör man det för att man är elak och vill såra den andra personen - försök inte ens att förneka det. Men.. vi "feta människor" måste sluta se det som något negativt. Att vara fet är inte fult. Tjock, fet, stor, kraftig är inte synonymer till ful, oattraktiv och motbjudande. Det är ungefär som att säga att någon har mörkt eller långt hår - det är bara ett adjektiv - med negativ ton.
Förra sommaren var jag på Östra Stranden här i Halmstad med en kompis som är en ganska stor strand med mycket folk (skall dock inte jämföras med Tylösand.) Jag badade för första gången på flera år och visade mig i bikini för första gången på flera år och jag hade JÄTTEKUL. Jag var nervös och osäker från början men det gick och jag tänkte inte ens på hur folk såg på mig. När vi gått ifrån stranden satt vi på en gräsplätt och en ruta vevades ner från en bil som körde förbi och några killar skrek "jävla fetto!" till mig. Jag måste erkänna att jag blev helt förstörd, helt totalt jävla förstörd. Efter den kommentaren bestämde jag mig för att göra ändring. Jag kunde ligga och gråta för mig själv för att jag var äcklig och för att jag hatade mig själv lika mycket som andra gjorde eller så kunde jag ta tag i mig själv och göra förändring. Jag valde både och... Jag slutade för det första att förneka min kropp. Jag tillhör inte en utav de tjejer som egentligen är smala men som bara kallar sig tjocka för deras låga självkänsla och förvridna kroppsbild utan jag är faktiskt en tjockis, fortfarande. Men jag slutade se min kroppsform som något negativt. Jag gjorde ingen annan förändring än att jag blev mer hälsosam. Helt sant, det var allt.
Och alltså, det här är en utav de historier jag har att berätta gällande "skrika-fetto-på-offentlig-plats" men det finns en annan sida av egentligen samma sak nämligen "jag tror att jag är snäll." Människor har kallat mig tjock för att de "menar väl" och "vill hjälpa" men vad fan i hela helvetet - har jag bett om er "hjälp"? Er så kallade hjälp är inget annat än en ursäkt för att vara elak. Om jag är överviktig och väljer att äta godis på en onsdag, låt mig. Du är ingen läkare eller dietist som känner till mina matvanor och gjort tester på mig för att kolla hur min kropp mår.
Läs det här; http://www.fettmagazine.com/patriarkatet-och-fat-shaming/
"Att skamma tjocka ses med detta i ryggen ofta som något vilket till och med är önskvärt. Om en ger tjockisen dåligt självförtroende kanske hen slutar vara så himla tjock. Men skam är inte en katalysator, snarare något som paralyserar och befäster. Och man kan inte, hur mycket man än tror det – se någons hälsa och allmänna tillstånd genom att enbart se dennes kroppsform. Och även om det gick är det fortfarande inte okej att kommentera det. Det är inte ER KROPP. Kroppar tillhör inte allmänheten utan är personliga. Alla har lika stor rätt att gå ute och delta i samhället utan att bli påhoppad och skymfad genom okvädningsord."
Jag känner igen hela det här inlägget och kan relatera så jävla hårt. Folk har också påpekat mitt klädval för att det "inte passar en större tjej" och jag blir så jävla förbannad. Dessutom hör jag folk kommentera det om andra hela tiden.
Det HÄR *pekar ovan* är en utav anledningarna till varför jag knappt går ut på sommaren. Jag vågar inte. Folk skulle kunna säga till mig nu "bry dig inte om vad andra tycker, om du är nöjd själv, varför bryr du dig?" men det klart att jag bryr mig?! På stranden förra sommaren brydde jag mig inte men blev trots det helt förstörd. Jag vågar inte gå i shorts och linne för (den största anledningen är mina ärr, folk kommenterar gärna och stirrar och pekar och har sig för det också... herrejösses) att jag är osäker på vad folk kommer säga eller vad deras blickar kommer att säga. Det handlar inte om att jag är osäker på min kropp utan för att människor är idioter. Det är liksom inte bara "mitt eget fel" att jag väljer att inte gå ut. Det här kommer dock inte hindra mig helt från att gå ut i sommar men det HAR hindrat mig och kommer säkert någon dag eller några dagar att hindra mig.
Oavsett - sluta kommentera varandras utseenden och varandras vikt, sluta kommentera varandra överhuvudtaget! Det finns ingen anledning, det finns ingen ursäkt. Ni är bara idioter. Så fort någon kommenterar någon annans utseende "negativt" så vill jag bara slå dom för det är INTE OKEJ oavsett vad du säger.
P.S. "Så smal du är :o" är precis lika oacceptabelt som "så tjock du är :o" men "tjock" har råkat bli ett skällsord och "smal" är inte ett skällsord på samma sätt vilket är därför det tas upp mer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)