Tolkningsföreträde - trans och rasifierade.

Något som jag ser ofta i feministiska facebook-internet-kretsar är att folk blir upprörda när människor utan tolkningsföreträde tar ställning i frågor som de egentligen inte borde veta någonting om. Tolkningsföreträde = (enligt Vardagsrasismen) "Kortfattat betyder tolkningsföreträde att personer tillhörande en förtryckt grupp har första tjing på att definiera hur det förtrycket ser ut, vad som är nedsättande mot denna grupp samt hur kampen skall föras. Personer som inte hör till gruppen får fortfarande ge sina tankar och åsikter men dessa har inte fullt samma betydelse och vikt som åsikterna från de inom gruppen." Och det känns som om detta är det största problemet inom feministiska kretsar - vem har tolkningsföreträde och hur ska man yttra sig om det man inte har tolkningsföreträde i? Det som jag mest ser gäller ämnen rörande trans eller rasism. 
Hur det funkar med tolkningsföreträde är att jag som är en vit cis-kvinna har automatiska fördelar i samhället, vilket jag är medveten om, och om jag då skulle skriva inlägg om problem som transpersoner upplever eller problem som rasifierade upplever så kommer folk automatiskt lyssna på mig mer - eftersom jag har fördelarna att vara vit cis-kvinna. De som verkligen upplever dessa problemen hamnar automatiskt under mig (visst är det sjukt?) 

Jag ser det hela tiden. Vita som ska skriva om rasism eller cis som skriver om hur transpersoner diskrimineras och jag ser också hela tiden att rasifierade och transpersoner verkligen har börjat tröttna på dessa. 
Därför har jag valt att inte ta upp problem som transpersoner eller rasisfierade upplever. Jag väljer att inte skriva om rasism eller diskriminering mot transpersoner av den anledningen. Det betyder inte att jag ställer mig utanför kampen på något sätt för jag vill fortfarande bekämpa rasism och diskriminering mot transpersoner men jag väljer att inte skriva om det - eftersom jag inte har tolkningsföreträde.

Släpper taget.

"Många utav mitt livs värsta plågor är de jag har upplevt nu efteråt, eftersom det är dags att släppa taget nu. Det är dags att lämna tryggheten som finns i att må dåligt och möta världen som finns utanför bubblan, och allt som ingår i den världen. Som ett rådjurskid tar sina första skakiga steg börjar jag ta skakiga steg emot ett bättre liv, ett liv där jag faktiskt kommer komma någonstans. Det är dags för mig att stänga dörren till mitt förflutna och möta det som jag alltid varit så rädd för att möta, det som jag alltid har hyst så stort hopp om. De steg jag tagit framåt hittills har jag tagit baklänges, jag har gått framåt men med ryggen mot framtiden, alltid tittandes mot mitt förflutna och varit fast där. Om jag inte släpper taget kommer jag att bli slukad, som så många gånger förr. Och det är svårt att lämna någonting bakom sig, eftersom rädslan alltid finns där – kommer det att bli som tidigare? Kommer jag att falla igen? Och självklart kommer man att falla någon gång, livets väg är faktiskt rätt så hal och har man blivit välsignad med fel sorters skor så… faller man ibland. Men man reser sig upp igen, och igen… och sen igen. Alltid igen. Alltid. "

Utdrag från min självbiografi som jag helst utav allt skulle vilja skriva klart i sommar. Känner att det är dags att släppa taget för gott nu, verkligen släppa taget. 

"Låt aldrig någon annan få dig att tro att du inte är värd något, för det är du. Oavsett hur mycket misstag du begår, oavsett hur mycket fel du än gör, så är du fortfarande värd någonting. Låt heller aldrig någon få dig att tro att du inte kan komma ut ur mörkret. Du är inte fast. Du kanske känner dig förlamad nu, men precis som man kan värma upp is till vatten så kan även du få tillbaka din styrka att komma någonstans. 

Människor har försökt att övertyga mig om att jag borde dö, om att jag verkligen inte borde få finnas kvar i livet. De hade fel, precis som de har med dig. Jag lever fortfarande, precis som du. Hur kan någon tro att de har rätten att bestämma över om vi ska få leva eller inte? "

Arthas, my son.

O Thanagor.....

An Karanir Thanagor,
Mor Ok Angalor.
Mor Ok Gorum
Palahm Raval.

Ro-mun A'l Ga

Ballog A'l Enthu
Korok Na Boda...
Ha! Ma! Da! Ma!
Erigo Eo Draco Modo!
Mor Ok Gorum Pala'ahm
Mor Ok Croval Angalor
Thanagor.....
Mor Ok Gorum
Pala Ah'm raval
Specto Su Praesenti...
Caligo Caelum...
Mor Ok Croval Anga'lor
Karanir Thanagor....
Karanir Thanagor!

The feels alltså. Spelat lite väl mycket WOW de senaste dagarna och Lich King-berättelsen är min absoluta favorit, samma med expansionen. Såg fram emot Mists of Pandaria rätt mycket innan den kom för ja, jag är ju Panda själv, men nä... den var väldigt tråkig. Längtar tills jag kan spela den nya, taggad som faaaa-an. 

"Now the Lich King, Arthas Menethil, has emerged from Icecrown Citadel to claim the world as his own. Heroes of the Alliance and Horde gather in Northrend to make a stand against the malevolent being that dares to declare himself Azeroth's one true king...and seeks to scour all life from the world."

Jag kostar inte dig några pengar.

Jag la ut bilden "My body is none of your business" och en text till, ungefär likadan som den jag skrev igår. Nu fick jag en kommentar "but the money I have to pay for your unhealthy lifestyle is." Jag skrattade först nästan ihjäl mig för det är så fantastiskt roligt men nu blir jag bara förbannad. Anledningen till att personen skrev detta handlar bara om fatshame - inte om verkligheten. Det handlar ännu en gång om antagandet att en tjock person är så ohälsosam att denne behöver läkarvård.
Nej, jag kostar inte dig några pengar. Jag behöver inte läkarvård och även om jag behövde det - är inte det en mänsklig rättighet? Att få hjälp?

Jag antar att en utav argumenten är "att jag har valt det själv" men jag undrar om den här människan känner samma sak gällande de som skaffar barn, de som röker cigaretter och sedan blir sjuka på grund utav det, de som kör lite för snabbt på vägarna och sedan hamnar i olyckor, de som missbrukar droger och sedan vill bli rena etcetcetc... Läkarvård kostar pengar men det kostar inte lika mycket pengar som löner till de stora politikerna exempelvis. Jag undrar verkligen om den här människan klagar på allt "onödigt" skatten går till.
Och ytterligare en fråga; inkluderar detta smala människor med ohälsosam livsstil som behöver läkarvård för det sen? Troligtvis inte, för du tror väl inte att man som smal kan vara ohälsosam. 

Jag betalar gärna skatt för att människor ska få gratis läkarvård. Mer än gärna. Men nu är jag ju uppenbart en lite bättre människa än den personen som kommenterade på instagram... men ändå.

Min kropp, mina val.

För ett år sen skrev jag ett blogginlägg om fatshaming, fast jag inte riktigt förstod att det fanns ett begrepp för det då. Det kan du läsa här. Utdrag: "Förra sommaren var jag på Östra Stranden här i Halmstad med en kompis som är en ganska stor strand med mycket folk (skall dock inte jämföras med Tylösand.) Jag badade för första gången på flera år och visade mig i bikini för första gången på flera år och jag hade JÄTTEKUL. Jag var nervös och osäker från början men det gick och jag tänkte inte ens på hur folk såg på mig. När vi gått ifrån stranden satt vi på en gräsplätt och en ruta vevades ner från en bil som körde förbi och några killar skrek "jävla fetto!" till mig. Jag måste erkänna att jag blev helt förstörd, helt totalt jävla förstörd." Den där händelsen sitter kvar inuti mig, trots att det var så längesen. Och det är inte första gången. Men det är inte det jag ska skriva om, utan det här: 

Jag har det senaste försökt så jävla hårt att vara body positive och försöker även sprida mitt budskap om detta, ibland fungerar det och ibland fungerar det inte. Det värsta är när folk omkring mig försöker kontrollera vad jag äter. De säger att det inte handlar om min vikt utan att det handlar om min hälsa, att de är oroliga för mig och att de "inte vill att jag ska dö." Och... okej jag kan tro på dem ibland för det är ju så idag att övervikt = ohälsa, det är inte deras fel utan samhällets. Men låt mig klaga lite på det nu då. 
Ni säger att ni är oroliga för mitt välmående när jag äter godis eller chips MEN när jag berättar för er att jag har så mycket ångest att jag inte ens kan gå utanför dörren, när jag berättar att jag inte sover mer än 2 timmar per natt numera, när jag berättar att jag känner för att skära mig igen, när jag berättar att jag inte ens har energin att kliva ur sängen eller soffan... så är det (nästan) ingen som är orolig för mitt välmående längre. Psykisk ohälsa dödar och förstör kroppen OCH SINNET mer än vad godis och chips gör. Och SJÄLVKLART är jag medveten om att mina matvanor inte alltid är jättehälsosamma men de är faktiskt inte SÅ dåliga. Och även om de vore det - det är MITT val. 
Jag äter inte godis och chips för att jag mår dåligt utan jag äter det för att det är gott. Jag gör det för att jag älskar det och jag mår bra utav det. Det är inte någon ätstörning (jag har tidigare lidit utav BED) men vet ni vad som får mig att vilja hamna i samma mönster? NI när ni kommenterar om min hälsa, mina ätvanor eller vikt. Endast DÅ vill jag tröstäta, äta så mycket att jag inte kan röra mig och sedan försöka göra allt för att inte kräkas upp det igen. Förstår ni inte att ni inte alls hjälper mig? Ni stjälper mig. Ni bryter ner den positiva bilden jag håller på att få av mig själv. Lägg av med det. Jag vill inte ha eran hjälp. 

Fatshaming.

Nu kommer det... nu kommer det... nuuuu kommer det! En ny etikett/tagg ska läggas in här i bloggen som ska lyda "bodypositive/fatshaming" eller liknande. Så vi börjar med första inlägget då. 

VAD är fatshaming? 
Jag googlade först detta för att få en så bra beskrivning som möjligt och jag hittade i stort sett BARA hånfulla beskrivningar... Fatshaming är när man hånar någon för dess övervikt (jag gillar inte att använda den termen "överviktig" för jag har ingen övervikt, jag har en vikt precis som alla andra, bara den termen är ju lite... fatshame'ande) men ja. När man hånar någon, diskriminerar någon, förtrycker någon på grund utav den personens övervikt. Vill tipsa alla som läser här att läsa Lady Dahmers blogg om detta; -> länk. Klicka. Se så... klicka. Kolla även här.

Fatshaming sker överallt. Exempel:

• Fatify: appen som gör dig fet, hysteriskt roligt. 
• Miljarder "hysteriska roliga skämt" om tjocka som cirkulerar på nätet t.ex. tjockaemo-skämtet; When I'm sad I like to cut myself... another slice of cheesecake.

Men fatshaming handlar inte bara om att håna och skämta. Exempel:

• BiB-avdelningen på H&M. "Big is beautiful" är en avdelning med storlekar upp till XXXL eller vad det nu är. Varför ska tjocka ha en egen avdelning? Får inte vi handla kläder på de vanliga avdelningarna? Nä vi får en egen LITEN LITEN LIIITEN avdelning av kläder som heter "big is beautiful", känns väldigt ironiskt om du frågar mig. 
• Antagandet att man är ohälsosam bara för att man är tjock och antagandet att hälsa går att mäta i vikt. Jag känner människor som väger 80-90 kg och som äter nyttigt och tränar regelbundet och ser ut som helt vanliga tjocka människor. De är nyttiga och hälsosamma men ingen förstår hur och antar direkt att de äter McDonalds varannan dag och tar bilen till ICA som ligger 50 meter bort. 

Och en sak till som vi alla måste förstå och acceptera: vi är alla skyldiga. Fatshaming är en del utav samhället och vi alla har någon gång fatshame'at för det anses vara normalt. Jag har också fatshame'at, som bara den, och jag skäms för det idag. Men nu har jag utbildat mig om detta och jag känner bara hur jävla rätt det här är... hur bra det känns för mig att framhäva det här problemet som påverkat mig så många gånger i mitt liv. Genom att bli medveten om detta så inser jag att det inte är MIN KROPP det är fel på, det är inte MIN VIKT det är fel på utan det är SAMHÄLLET det är fel på. 

Nu har ni fått er en liten omgång i vad fatshaming innebär (men snälla glöm inte läsa länkarna, de förklarar det så mycket bättre än mig) 

Nu kan jag börja blogga om det. 

Evenstar DnB-remix.

Den här låten får mig att tänka på två stycken onda människor.

Egentligen... så är de kanske inte onda men de var onda för mig,

och kanske alltid kommer att vara. 

"I think the reason why I get upset so quickly 

is because I would never hurt people the way they hurt me." 

A walking natural disaster.

06.20

"I have thunder in my hair,
lightning bolts shooting from my eyes.
I have the pouring rain under my skin,
the raging wind screaming from my mouth.
I have a heart made out of lava,
earthquakes rattling in my brain. 
I am
a walking
natural
disaster."

Jag har copyright på dikten. 

Är inte.

Jag är inte den personen längre.
Jag vill inte... vara den personen längre. 
Jag vill bli sedd för min humor,
för mina ögon,
för min intelligens,
för mitt intellekt, 
för mitt sätt att skriva,
mitt sätt att le eller skratta,
min glädje och mina intressen.

Jag är inte bara ärr.
Jag är inte mina armar
eller mina ben,
Det finns så mycket mer utav mig...
och jag vill visa den delen utav mig själv,
och jag vill att andra ska vara villiga att se den. 

Mina armar ÄR inte vackra.

Nu har delningarna skjutit i höjden upp till över 900 stycken. Jag har under de senaste dagarna fått enorm uppmärksamhet på grund utav mitt inlägg om mina ärr, både positiv och negativ. Jag får bland annat in ungefär 10-15 stycken vänförfrågningar per dag och har blivit kontaktad utav media.

Det skrämmer mig ganska mycket om jag ska vara ärlig, jag hade ingen aning om att det skulle bli såhär stort. Jag är självklart otroligt glad och stolt över mig själv som vågade lägga ut det här offentligt men jag är fortfarande socialt rädd för nya människor.
Jag vet inte om människorna som lägger till mig lägger till mig för att de romantiserar mina ärr och min självskada (de flesta är unga tjejer) eller om de är intresserade utav mig som person och vill lära känna mig bättre eller följa mina inlägg. Jag vill inte att någon romantiserar min sorg och min smärta. Det här är inget fint, det är inget häftigt, det är inget poetiskt vackert över det. Mina armar ÄR inte vackra och jag förstår att ni bara vill vara snälla när ni säger det men jag tycker inte att de är det och jag kommer aldrig att ändra den åsikten. Mina armar förmedlar ingenting annat än smärta till mig, de påminner mig om en tid då jag var helt galen. Det påminner mig om hur jävla hemskt jag hade det, hur hemska människor är och har varit mot mig, hur hemsk jag varit mot mig själv... hur HEMSKT livet faktiskt kan vara. Jag får inget hopp när jag ser mina armar, bara smärta. Men jag vill inte känna så för evigt. Jag vill kunna låtsas som om de inte finns.

Idag är jag väldigt osäker. Osäker och socialt livrädd. Men om inte jag uppmärksammar det här... vem kommer annars göra det? Nu har jag gjort det. Och jag får fortsätta med det.

För er skull också, mina självskadesyskon, mest för er skull.