Vi behöver ta bort ätstörningen i tjockacceptansrörelsen.

Det senaste har jag hamnat i blåsväder, eller ja, andra har satt mig där, på grund utav tjockacceptans vs ätstörningar. Det är inte första gången de två sakerna nämns tillsammans - när de inte alls borde göra det. Att blanda in ätstörningar i debatten om tjockacceptans och fatshaming är så oerhört fel och missledande. Det blir kontraproduktivt för rörelsen och det blir bara tjafs istället för en ordentlig och viktig diskussion. Vi måste ta bort ätstörningen i tjockacceptansrörelsen.

Tjock är ingen känsla. När jag säger det så reagerar människor. De reagerar eftersom det antyder att jag förnekar en ätstörd som känner sig tjock. Det gör jag inte. Ätstörningar är komplicerade och kan betyda olika för alla egentligen men "the main thing" är att man känner sig tjock och därmed svälter sig själv. Tillhörande "tjock" kommer en hel rad andra negativa känslor ihopblandat med "tjock" vilket blir ett kaosartat liv fyllt självhat. Problemet med detta är att ätstörningar inte på något sätt har med tjockacceptans att göra. En ätstörd människa är inte tjockskammande utan ser bara sig själv som tjock. De kan se på andra människor som väger den siffran de själva är livrädda för och tycka att de är vackra, kanske till och med känna avundsjuka för att de inte ser ut sådär. Det är för att ätstörda människor bara ser sig själva som tjocka. Det går dock att diskutera om detta stämmer på alla. Jag har själv märkt att det inte gör det eftersom ätstörda människor har kallat mig för tjock. Det jag har lärt mig är att de människorna inte har kallat mig tjock för att de är ätstörda utan för att de är elaka och kassa människor. En ätstörning är vad det låter; det är en sjukdom. Det är en sjukdom som gör att man, oftast, känner sig tjock. Sjukdomar hör inte hemma i tjockacceptansrörelsen eftersom det inte är sjukdomar som lägger grunden för skeva ideal eller ett tjockskammande samhälle. 
När jag säger att tjock inte är en känsla så menar jag det. Tjock är en storlek, en siffra, en kropp och ett förtryck. Hur tjock en ätstörd må känna sig så är inte den här personen förtryckt på grund utav den känslan. Det innebär inte att deras känslor inte borde tas på allvar för det är allvarligt att vara sjuk och se sig själv som tjock. Det är allvarligt att vara ätstörd. Men ätstörda har inte med tjockacceptans att göra, alls. Nu gör jag en ganska rå jämförelse, som jag kanske inte bör göra, men det är som att säga att en person med hallucinationer kanske ser ett träds blad som blåa istället för gröna. Personen som hallucinerar ser ju dem som blåa men det är inte på riktigt. Det är sjukdomen som gör de blåa, fast de i verkligheten är gröna. Det är bara personen med hallucinationer som ser bladen som blåa och alltså borde inte den personen få skriva i ett uppslagsverk att "det här trädets blad är blå" eftersom det inte stämmer. Förstår ni hur jag menar där?

Det finns människor som känner sig tjocka som inte är ätstörda. Det räcker med att läsa en tidning så ser ni "dieter! Såhär går du ner i vikt! Redo för Beach 2017? Bästa träningspassen för att bli av med putmagen!" och så vidare. Det är inte människor med ätstörningar som dessa riktar sig till och det är inte människor med ätstörningar som skriver detta. Det är vårt tjockskammande samhälle. Att se på någon som tjock innebär inte bara att man ser på den personen som en större storlek utan det kommer en rad andra personlighetsdrag tillhörande en tjock kropp. En tjock människa är icke önskvärd, någonstans. En tjock människa är lat, odisciplinerad, har en oförmåga att kontrollera sig själv och sitt ätande, lite korkad och tar för mycket plats. Det finns påståenden att tjocka har svårare att få jobb på grund utav dessa fördomar om den tjocka kroppen.

Det går inte att blanda ihop en sjukdom med ett samhällsförtryck. Ett samhällsförtryck på grund utav vikt grundar sig i hur man ser ut - inte hur man känner sig. Om en person som väger hälften så mycket som jag känner sig tjock så är inte den personen förtryckt.

Jag är väldigt trött på att se den här diskussionen om ätstörda tas upp varje gång jag försöker diskutera fatshaming eller fatacceptance. Vi måste kunna lära oss att skilja på de båda. Det känns, varje gång, som om det kommer någon smal och kapar min tråd om tjockacceptans och vänder det till att handla om någonting helt annat, vilket både är väldigt ledsamt och tröttsamt...