Kraftdjur

Om du är ett naturbarn som mig har du säkerligen ett eller flera stycken djur som du känner dig extra förtjust i eller intresserad utav. Dessa djur kallar jag för kraftdjur eftersom de för mig representerar en slags kraft. Jag vet inte varför jag känner ett sådant drag till dessa djur men det känns som om min dragningskraft till dessa djur ligger på ett djupare plan. De ligger mig så nära om hjärtat och själen, både på positiva och negativa sätt. Man skulle kunna kalla dem för totemdjur och enligt traditionen ska vi ha 9 st totemdjur. Totemdjuren är vår kraftkälla, våra följeslagare. De representerar våra rädslor, utmaningar, inre förmågor och tillgångar. Här är mina 9 kraftdjur och vad de representerar;

9. Get 

Totemdjuret i Öst - guide och beskyddare

Geten är oberoende och överflödig. Den hjälper till med att nå nya höjder och förstå naturen. Geten står också för säkerhet. 

Jag älskar getter. För mig utstrålar de inte bara ett slags komiskt lugn, något som jag behöver, utan också styrka och vägledning. Getter som lever i bergen och på något sätt kan ta sig till ställen som tycks vara omöjliga inspirerar mig. Jag vill också kunna ta mig till ställen som för mig tycks vara omöjliga.


8. Rådjur

Totemdjuret i Söder - inre oskuldsfullhet 

Rådjuret är graciöst och snabbt. Rådjuret kan uppenbara sig för att sedan försvinna på ett ögonblick. Den symboliserar pånyttfödelse och förnyelse. 

Jag har alltid känt en barnslig glädje och upprymdhet när jag sett ett vilt rådjur. Det spelar ingen roll hur ofta det händer, varje gång ger mig ett pirr i magen. Jag har i synnerhet fastnat för honorna eller rådjurskiden eftersom de känns ömtåliga, precis som jag känner mig ibland. 




7. Orm

Totemdjuret i Väster - inre sanningar


Ormen står för återhämtning och auktoritet. Den hjälper dig att inte tänka så mycket utan följa din egen väg. 

För mig symboliserar ormen just det - sanning. Den symboliserar verkligheten. Lucifer tog formen utav en orm för att lura Eva att äta det förbjudna äpplet i Edens lustgård eftersom det skulle ge henne sanning, en bättre bild utav verkligheten. Det är därför jag har just en orm och ett äpple tatuerat på armen. 

6. Katt

Totemdjuret i Norr - kommunikation, tystnad och förståelse för ord 

Katten står för magi, oberoende och överflöd. Den är välkänd för sin självständighet och överlägsna ställning. 

Katter är inte särskilt verbala med sitt språk utan kommunicerar mest med kroppsspråk. Jag är inte ett så stort fan av hundar eftersom de är för högljudda och för mig väldigt svåra att förstå till skillnad från katter. Jag förstår katter, jag förstår deras kroppsspråk och signaler. När någonting känns fel för en katt visar den det med hela sin kropp - samma gäller om någonting känns bra eller rätt. (Visserligen är mina katter, speciellt Sansa väldigt verbal och pratig... haha) 



5. Späckhuggare

Djuret ovanför - vägledare i drömmarna

Valar står för helande av känslor, frid och intuition. 

Jag har drömt om späckhuggare många gånger, både mardrömmar och glädjedrömmar. De symboliserar verkligen den frid jag söker när jag vill sova, och drömma. De är fantastiska djur och det är därför jag har en späckhuggare tatuerad på armen. 



4. Fjäril 

Djuret nedanför - en stadig förankring i Moder Jord 

Fjärilen står för distans och glädje. Den står också för flyktighet, förändring och utveckling. 

När jag känner att jag behöver distans eller fly går jag till skogen. Där känner jag mig trygg. Varje gång jag ser en fjäril flyga förbi mig där känner jag mig ännu mer trygg. Jag brukar önska att den vill sätta sig på mig, bli min vän och sedan få mig att flyga iväg med den. Det går tyvärr inte men i huvudet kan jag det. Jag gillar också den transformationen larv - puppa - fjäril. Jag gillar inte ordet förändring för man förändras sällan, man bara utvecklas. 

3. Sjöhäst 

Totemdjuret på Höger sida - faderlig energi 

Sjöhästen står för perspektiv, vänlighet och tålamod. Den står också för beskydd. Den är kopplad till faderskap och föräldraskap. 

Det är hanen som bär och föder barnen - vilket är unikt eftersom det oftast är honan som bär och föder fram barn i djurriket. Om jag skulle koppla detta till min pappa så är det klockrent. Min pappa har alltid haft tålamod med mig vilket har hjälpt mig att växa enormt. Han har också alltid stått bakom mig till 100%, hjälpt mig se på saker på ett bättre sätt och hjälpt mig slappna av i situationer då jag varit hysterisk av känslor. Han är min beskyddare och mitt allt. 

2. Lodjur 

Totemdjuret på Vänster sida - moderlig energi

Lodjuret står för personlig kraft. Den står också för gåvor och skatter. Lodjuret sprider känslan av att inte vara ensam eller rädd för mörkret eftersom ljuset alltid finns där.

Min mamma har aldrig fått mig att känna mig ensam. I stunder då jag behövt ljus har hon funnits för att ge det till mig. Min mamma har en otroligt bra aura av energi omkring sig, det är svårt att tycka illa om henne eller inte dras med i hennes sprudlande energi. Hon gav mig livets gåva och så mycket mer. 

1. Varg 

Totemdjuret inom dig. 

Totemdjuret inom dig är till för att bekräfta att du är värdig och älskad. 

Vargen står för unika egenskaper, nya tankar och stolthet. Den står också för mod, maskulinitet, vägledning, sociala relationer, ledarskap, beskydd av familjemedlemmar, lära, kunskap och lojalitet. 

Vargen har ett starkt sinne för familj och det sociala livet samtidigt som den kan symbolisera ett ensamt liv som ensamvarg. Den är mycket tillgiven och undviker gärna konfrontationer men är villig att försvara både sig själv och familjemedlemmar. Vargen är en naturlig lärare, full av kunskap som den gärna delar med sig. 

Nu kanske ni trodde att pandan skulle vara kraftdjuret som finns inom mig men jag känner faktiskt inte en så stark koppling till pandan som man skulle kunna tro. Vargar däremot... 

När jag har mått dåligt har jag börjat tänka på vargar och genast mår jag bättre. Jag går in på YouTube, söker på "wolf videos" och bara låter deras energi och kraft hela mig. Allt med vargar tilltalar mig och då speciellt den vita vargen; polarvargen. Jag har en sådan respekt och kärlek för vargar precis som jag har respekt och kärlek till mig själv. Det finns en stark själslig koppling mellan mig och vargen. 

Vilka är era 9 kraftdjur/totemdjur? 

Jag är inget sexobjekt.

Igår var jag jätterädd för att lägga ut bilder på mig själv på instagram (jag var skitsnygg btw) av en enda anledning: man såg lite lite lite klyfta på bilderna. Jag låg ner i sängen och hade linne på mig (som var rätt uppdraget) men med E-kupa kan man inte direkt dölja sina bröst i linne och verkligen inte när man ligger ner.

Jag skrev "Jag hatar mina bröst ibland. Jag gillar inte att visa urringning eller det faktum att jag har stora bröst... vilket är underligt för jag brukade älska att göra det. Jag vill bara inte bli sexualiserad längre. Jag vill kunna ta bilder där jag ligger ner eller när jag har linne utan att de ska vara så synliga." Jag fick fantastiska svar och jag har fantastiska följare/vänner. 
Men jag tycker det är synd. Jag hade velat kunna visa urringning utan att få så stora reaktioner för det är liksom... bara bröst? Alla har sett bröst någon gång. Det är inget mystiskt direkt utan någonting som alla vet finns.

Jag bryr mig inte om vad du tycker.

Så fort jag lägger ut bild där man ser min kropp samtidigt som jag skriver en text om kropps-positivitet kommer det ALLTID någon man som antingen säger; men jag tycker faktiskt mer om kurviga tjejer eller tjejer "med något o ta i" ;) eller; du är jättefin ju, enligt mig. du behöver inte vara nojig.  Jag vet att många skriver detta med välvilja men nej, det är inte er män jag försöker vara bekväm inför. Det handlar inte om er. Jag skiter fullständigt i vad ni enstaka män eller män i allmänhet tycker om min kropp. Män är faktiskt inte sååå kräsna tbh... Jag har och har aldrig haft några svårigheter att få män... motsatsen faktiskt. Dessutom har jag en attraktiv man vid min sida och mer behövs inte.

Grejen är att min kamp om kropps-positivitet inte handlar NÅGONTING om hur män ser på mig för jag kunde inte bry mig mindre och har inget intresse av att veta era åsikter om min kropp (speciellt inte när jag inte ber om den.)

Min kropp är inte till för att bli bedömd utan min kropp ska bara få finnas. Jag vill få finnas, som den tjocka individ jag är. Jag vill kunna visa min tjocka kropp utan åsikter, utan kommentarer, utan att någon ska bedöma den. Min kropp är min. Och den bara finns.

NEJ.

Nu kommer jag skriva någonting som kommer göra folk förbannade. Men jag kan inte låta bli för jag MÅSTE få detta ur mig.

Jag läser hela tiden om hur "jobbigt det är att vara smal." Visst är det förtryckande och helt förjävligt att höra "gå och ät en macka." Visst är det förtryckande och jävligt att höra "du är så smal, har du ätstörningar?" och VISST ÄR DET FÖRTRYCKANDE OCH JÄVLIGT ATT SE DIN KROPP ÖVERALLT I MEDIA OCH SE DIN KROPP HYLLAS PÅ TV OCH HYLLAS I MODEMAGASIN OCH SE ATT DIN STORLEK ALLTID FINNS OCH ATT DIN STORLEK ALLTID FINNS PÅ REAPRISER OCH ATT DIN STORLEK ALLTID HAR DE SNYGGASTE KLÄDERNA OCH HUR MÄNNISKOR TYCKER DU ÄR ATTRAKTIV FÖR DU ÄTER MYCKET TROTS ATT DU ÄR SMAL? FYFAN VAD JOBBIGT ASSÅ FYFAN VAD JOBBIGT FÖR DIG ATT DU ÄR SMAL FÖR FOLK SÄGER ÅT DIG ATT ÄTA EN MACKA!
Jag säger inte att det finns folk som skammar smala för absolut, det finns och jag säger inte att det inte finns ett ideal och att smala inte alltid har lätt att hitta kläder men jag säger att det är FAN INTE SYND OM DIG. Det är INTE synd om dig för att du är smal.
Folk tittar på dig för du "äter jättemycket trots att du är smal" och när de ser dig äta tycker dom är det är CHARMIGT, HÄLSOSAMT OCH SEXIGT. Det är ATTRAKTIVT att du som smal äter en påse chips och alla vill vara med dig. När folk ser mig äta en liten skål med chips så tycker dom att är jag äcklig, att jag är vidrig och att jag snart kommer dö i hjärtattack och "skyll dig själv."

Visste ni att folk har avslutat kontakten med mig när de fått reda på att jag varit tjock? Människor som jag har älskat, brytt mig om och uppskattat. Människor som jag har haft nära vänskapsrelationer med men som av någon anledning inte tycker att jag ens är värd att ha kontakt med för att jag är tjock. Och vet ni hur jävla ont det gjorde i mig när dessa människor gjorde så? För det har hänt mer än en gång. 
Visste ni att folk har sagt till mig att jag inte förtjänar kärlek på grund utav min vikt? Jo det är sant. "Hur kan han älska dig när du är så fet?" "Klart han gjorde slut med dig när du är så fet."
Visste ni att folk har VEVAT NER RUTAN och STANNAT SIN BIL bara för att få ropa "jävla fetto" till mig?

När någon skammar dig för du är smal så skammar dom dig för dom vill skamma någon. Det har ingenting med din kropp o göra. Dom kommer inte ha några antaganden om dig. Det är alltså inte personligt menat mot dig när någon skammar dig för du är smal. Men när någon skammar mig för jag är tjock ÄR det personligt. Det handlar inte bara om min vikt eller min kropp eller mitt utseende utan det handlar om MIG som person. När dom ser mig som tjock ser dom också en lat, jobbig, gnällig, svettig, vidrig, ansvarslös och tråkig individ. Det är ingen som ser på dig och tänker att du är alla dom sakerna för du är smal.

Förstår ni skillnaden?
Nej. Jag säger bara nej. Det är INTE synd om dig för du någon gång blivit skammad för du är smal. Bara NEJ.

Säg inte åt mig att vara tyst.

Har varit så rädd för att blogga det senaste... jag har känt mig extra uttittad, extra utsatt och extra osäker. Det låter narcissistiskt att säga att det känns som om jag står i centrum för allas uppmärksamhet och hat och... jag tror att osäkerhet och paranoia inte är långt ifrån narcissism - men omvänt. Jag tycker inte det är roligt att känna så. Det är inte så att jag får några bekräftelsebehov uppfyllda eftersom jag tror att alla hatar mig.

Jag har fått höra så många gånger att jag klagar alldeles för mycket, att jag är dramatisk och att jag är fjortis som uttrycker mina missnöjen och negativa känslor online. Jag har aldrig förstått det riktigt. Om jag behöver ventilera - låt mig? Det stör inte dig på något sätt och du kan dölja mina inlägg. Och jag tycker att det är viktigt att bryta tabun för man MÅSTE kunna prata om psykisk ohälsa. Man måste kunna erkänna att idag har jag en skitdag för alla har det! Det är så viktigt med igenkännande och trygghet när det kommer till psykisk ohälsa. "Jag är inte ensam med dessa tankar."

Jag vill inte vara tyst längre. Mina problem, oavsett hur små eller patetiska de känns för någon annan så upplever JAG dom som jobbiga och jag behöver prata om dom. Det är bara att bläddra vidare om det är jobbigt eller irriterande att läsa.

Smal-drömmen.

Idag är en sån dag igen då jag faktiskt gråter... för att jag inte är smal. "Du är ju nöjd med din kropp säger du och du förespråkar ju body positivity, pratar om fatshaming och allting, hycklare?!" 
Det handlar inte om hyckleri. Men vi lever i en värld där smala människor romantiseras, där smala människor är idealet och där tjocka människor demoniseras och hatas. Att tros vara en lat idiot i andras ögon är fan inte lätt ska jag säga, det är inget lätt liv. Vi behöver inte ta upp vem som har det värst - låt mig bara få prata om detta.

Jag har svårt att fokusera just nu... för visst skulle jag kanske vara mer lycklig som smal? Jag skulle kunna köpa kläder i alla affärer... min storlek skulle aldrig ta slut. Jag skulle kunna få plats på sätet på bussen... jag skulle bli hyllad i media, överfuckingallt och det skulle anses charmigt om jag köpte en påse chips en vardagskväll, om jag inte brydde mig om att äta nyttigt hela tiden.
Det finns så mycket som jag inte får vara en del utav eftersom jag är tjock. Det finns så mycket människor jag missar att lära känna för de inte vill lära känna mig pga min storlek, knappt ens ta mig i hand och hälsa.

Tjocka människor börjar ta mer plats. Plussize blir "inne" men vadå... det är inte min kropp. Min kropp är inte "plussize" och den är inte "tjock enligt media". Den är OBESE och OATTRAKTIV. (Att det fortfarande finns människor som tänder på mig är ju ett rent jävla mirakel pga all jävla hets från världen) Och jag blir så jävla förbannad. Dessa nya "tjocka" Barbie-dockor som fortfarande är smala, kläder som ska vara "större" men som fortfarande kräver att jag köper ett eller flera X innan L'et. VAR FINNS JAG? VAR FINNS MIN KROPP? VAR KAN JAG TA PLATS? NÄR SKA JAG, MIN KROPP, ANSES VACKER?  Och ni som undrar om det är så jävla viktigt att anses vacker så kan jag säga - utan den minsta tvekan - att ja det är viktigt. Vi lever i ett utseendefixerat samhälle och jag som inte passar in i idealet passar inte in i samhället. Jag finns inte. Jag borde rensas ut, borde utrotas.

Jag vet inte vad jag hatar med mig själv mest -
att jag vill vara smal eller för att jag känner såhär? 
Jag vet bara att jag hatar...

My fellow babes - vad gör ni åt allt detta? I need help.

Ghost Radar.

Det finns en app som går att ladda ner gratis som tydligen ska hitta och få kontakt med andar. Jag har länge velat testa appen sen jag såg Shane Dawson och Trevor Moran använda den i två videos men inte vågat tidigare. Hade helst velat testa den tillsammans med någon och gå runt någonstans och testa men vågar inte själv, haha!

Tror jag på appen? Hm... vet inte. Kan lika gärna vara random ord som ibland passar ihop. Men nu har jag testat den. Vad tror ni?

Det första jag fick upp när jag startade appen var en grön prick och ordet "Pen." Det ligger en penna rakt framför mig så jag tar upp den och börjar skriva upp vad appen säger. Då säger den "Doctor" och "Factor." Det ligger en apotekspåse framför mig så kan ju ha något med det o göra men ja... Sen är det tyst ett tag. Jag tittar runt omkring i vardagsrummet och när jag tittar mot bokhyllan säger den "Religious." I våran bokhylla har vi enormt mycket ockulta symboler och föremål bland annat två posters på Ouija-bräden så det skrämde mig rätt mycket tbh, haha.
Sen gick jag ut i hallen. En grön prick igen. När vår ena katt kommer fram mot mig säger den "Animal." I köket säger den "Farm" och sen "Hang" och "Knew." Det var ganska obehagligt.
I sovrummet säger den "Became."
I Daniels rum säger den "Path."
När jag går ut i hallen igen och tittar ut säger den "Coast" och just då blåser det extra mycket ute, kanske har med det o göra? När vår andra katt kommer fram säger jag "ska du vara med mig?" då säger den "Everywhere" och ja det stämmer ju, katterna är med mig överallt.
I köket säger den "Did".
I vardagsrummet "Direct."
Andra ord: Honor, Advice, America, Arrive, Sharp, Escape, First, Pour och Managed.
Sen var det få ord och få andar som kom fram. Kändes rätt tryggt ändå att knappt få någon kontakt. Det kanske bara inte spökar här?

Vad färgerna betyder: Hur stark och närvarande anden är som den får kontakt med. Röd är starkast, Gul är lite svagare än röd, Grön är lite svagare än gul och Blå visar en svag ande.

Ladda ner appen på Appstore; https://itunes.apple.com/se/app/ghost-radar-classic/id368470785?mt=8

Se Shane och Trevor här:

Sömnparalys och Hattmannen.

Håller just nu på att titta på dokumentären "The nightmare" som handlar som sömnparalyser. För er som inte vet vad sömnparalys innebär så kan jag förklara det snabbt; Det är ett förlamande tillstånd som kan hända mellan vaket och sovande tillstånd. Under detta tillståndet känner du dig förlamad, ibland mer ibland mindre och du kan även få hallucinationer samtidigt. 
Många kopplar detta till en övernaturlig upplevelse, vilket jag kan förstå. Men samtidigt fick jag en bra vetenskaplig förklaring till detta av min vän Michael. Han sa att sömnparalys i stort sett är samma sak som att gå i sömnen, bara tvärtom. När du går i sömnen fungerar kroppen som om den är vaken men du själv sover, under sömnparalys fungerar hjärnan och medvetandet precis som om den är vaken men kroppen sover. Det är bara en slags felkoppling i hjärnan. Men det går inte att neka till att det är obehagligt att diskutera... och ännu värre uppleva själv.

Jag har upplevt sömnparalys ett par gånger men då har jag inte varit medveten om att det fanns ett namn för det. Redan när jag var liten kunde jag hamna mellan "vaket och sovande tillstånd" och oftast höra skrik, gråt och röster från olika håll. Det varade bara några sekunder och jag vaknade snabbt upp igen. Under de sekunderna var jag paralyserad. Men eftersom jag vaknade så snabbt så tyckte jag bara att det var obehagligt för stunden och ingenting som jag kopplade till varken övernaturligt eller underligt.
Nyligen upplevde jag en längre upplevelse. Jag vaknade bredvid Daniel och jag låg på sidan, men kunde inte röra på mig. Jag kände en obeskrivlig rädsla och skräck direkt när jag vaknade. Jag ville direkt väcka Daniel så jag försökte säga hans namn men det gick inte. Munnen vill inte röra på sig och jag ansträngde mig i säkert en-två minuter innan jag gav upp. Att försöka skicka signaler från hjärnan till kroppen utan att lyckas är verkligen skrämmande - och ansträngande dessutom. Skräcken jag kände var verkligen enorm och jag är glad att jag hade min ögonmask på mig... Det som jag var mest rädd för var tystnaden, så jag försökte röra mig för att sätta på en ljudbok på mobilen. Det gick inte. Efter ytterligare ett par minuters ansträngning lyckades jag få liv i kroppen och jag kunde till slut sätta på ljudboken och somna om igen.

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om mina erfarenheter gällande det övernaturliga som ni kan läsa här. I det inlägget nämnde jag skuggmannen som både jag, Lina och en tidigare boende sett i en gammal lägenhet. Det som jag inte skrev då var att den som bodde där tidigare hade sett mannen med en hatt eller cowboyhatt på sig, eftersom jag tänkte att det inte var så viktig info. Men nu när jag ser den här dokumentären... En kille nämner nämligen att han har sett skuggmän både med och utan cowboyhatt och att det är vanligt. Men varför det? Och om det kan förklaras vetenskapligt - varför upplever alla samma sak och hur kunde vi uppleva det på samma ställe men inte någon annanstans? Jag har för mig att jag läst om detta innan också.  "The hat-man"/hattmannen är en skuggfigur som många har påstått sig sett i samband med sömnparalys. Skillnaden mellan hattmannen och andra skuggfigurer är att hattmannens närvaro upplevs som mycket mer skrämmande. Han stannar även en längre tid vid offret och kan ibland röra eller attackera den som upplever sömnparalysen. Många har också sagt att det känns som om hattmannen "livnär sig på rädslan de känner."

Här kan ni se dokumentär om hattmannen; 

Berätta vad ni tycker! Har ni upplevt sömnparalys eller har ni sett hattmannen? 

SCUM (TW: självskada)

Jag vill ibland tro att jag föddes skadad, att jag redan var förlorad vid födseln. Jag lägger hellre skulden på mig själv än på andra människor eftersom jag vägrar tro att människor kan vara så hemska, att de är kapabla till att förstöra en människa. Men jag vill inte längre lägga skuld på mig själv... jag vill lyfta upp mig själv.

Många undrar säkert varför jag blivit så extrem gällande mitt manshat det senaste. Få förstår att det kan ligga sorg bakom hat eller att det kan ligga personliga erfarenheter bakom hat. Hat är någonting man bara känner utan anledning, vill man tro. Det kanske är för man inte vill ta itu med en sådan känsla som hat eftersom man känner att det inte går, men det gör det. Analysera hatet. Förstå hatet. 

Alla mina ärr har en historia och bakom mina ärr ligger sorg och hat; mestadels manshat. För det är helt sant - det är mestadels män som fått mig att skada mig själv på det här sättet. Absolut beror det på psykisk sjukdom, en psykisk sjukdom som jag vet funnits där sen barnsben men... varför utvecklades den? Vad matade min sjukdom så mycket att den exploderade och omringade mig? Jag kan berätta det: män.  Jag har vägrat hata män i mitt förflutna. Jag har bara älskat, jag har bara bjudit in och försökt förstå. Jag har litat på män, försökt se det goda i män. Om jag hade lärt mig att hata män redan när jag var 13 hade mitt liv sett helt annorlunda ut idag. Jag hade varit en så mycket mer lycklig individ.

Män har våldtagit mig, flera gånger. Män har våldtagit mig oralt och vaginalt, försökt analt. 
Män har utnyttjat mig och min godhet, behandlat mig som en soptunna där de kunde tömma både känslor och säd när ingen annan fanns där för dem. 
Män har tagit mina pengar, levt på mig när de själva slösat bort sina pengar på alkohol eller droger. 
Män har fått mig att överge både ansvar och skola vilket lett till ett stort fördärv i mitt liv. 
Män har tryckt ner mig, flera gånger. Män har sagt att jag varit värdelös, äcklig, vidrig, ful... att jag varit en hora, att jag förtjänar att dö och att jag borde ta livet av mig eller skära mig lite till. 
Män har manipulerat mig. Män har övertygat mig om att de älskar mig när det egentligen handlat om att ha mig som en slav, både sexuellt och känslomässigt. 
Män har tvingat mig att offra andra människor som jag älskar eller bryr mig om. 
Män har drivit med mig. Män har legat med mig sedan skrattat åt det tillsammans med vänner. Män har sagt att de älskat mig, fått mig att älska dem tillbaka och sedan skrattat åt mig, gärna tillsammans med andra.
Män har ljugit om mig, gett mig rykten som sträckt sig över hela Halmstad. 
Män har lovat att hjälpa mig, att stötta mig bara för att låta mig öppna upp mig själv och sedan lämnat mig ensam med min sorg, blottad och förtvivlad. 
Män har tafsat på mig utan min tillåtelse. Män har förföljt mig på stan och tagit på min kropp, kysst min kropp och fått mig att känna att min kropp inte tillhör mig själv utan alla andra. 
Män har förstört människor omkring mig, på sätt som ni inte ens skulle kunna drömma om. 
Och jag kan fortsätta med den här listan men jag tror att min poäng kommit fram.

Jag känner egentligen inte att jag behöver förklara mig. Men jag är helt förstörd idag. Jag har haft en förjävlig vecka/månad och ännu mer förjävlig dag. Nästa gång ni ser ner på mig för mitt manshat, nästa gång ni anklagar mig för att vara dum i huvudet som någon gång då och då uttrycker hat mot män... läs ovanstående lista. Om ni vill ha mer ingående detaljer kan jag ge er det. Jag skäms inte längre för hur män har förstört mig. Jag erkänner det och jag har all jävla rätt att hata om jag vill.

Samtidigt vill jag att ni ska tänka på hur många män det faktiskt finns i mitt liv som jag älskar och bryr mig om, trots allt hemskt som män har utsatt mig för. Det är starkt av mig att inte hata män så fullt ut som jag kanske borde.

Jag vill också säga att trots detta inlägg så har ni ingen aning. Ni har inte sett mig påverkas, ni har inte hört mig påverkas eller varit med mig under de stunder då män påverkat mig negativt. Det finns få vänner som verkligen sett, hört och varit med. Och inte ens dem vet fullt ut hur skadad jag är, hur lemlästad min själ och mitt hjärta är på grund utav män. Det var allt. Nu ska jag inte vara lika öppen med mina känslor gällande detta för jag får bara skit för det ändå. 

Idrotten i skolan är ett jävla skämt.

Jag måste få ranta. För just nu är jag arg. 

Idrotten i skolan måste vara frivillig. Jag skiter i alla era ursäkter eller anledningar till varför idrotten ska vara obligatorisk. Ska jag förklara för er som tror att idrott i skolan är nyttigt för eleverna hur det upplevdes av mig? Och hur mycket igenkänning jag fått när jag berättat detta för andra?

Det var rena jävla ångesten för mig. Inte nog med att man var värdelös och småtjock med noll bollsinne, läraren skulle minsann vara snäll och ge extra uppmärksamhet och "visa mig" hur det går till. Det gjorde det bara värre för här tog läraren extra tid och extra energi åt mig, en enskild elev, bara för att alla eleverna ännu en gång skulle se hur jag misslyckades med att hoppa över en plint eller sparka till en boll. "Ja men försök" sa hen och hela klassen stöttade mig (trodde hen men det handlade bara om en annan sorts mobbning, aldrig hört talas om ironi?)
I femman var det friluftsdag och vi skulle tävla tre och tre mot varandra i att springa 60 meter. Jag fick springa bredvid den snabbaste killen och den snabbaste tjejen i hela årsgruppen. Det var inte bara eleverna som skrattade bakom min rygg när jag kom stapplandes sist utan jag hörde även lärare och vissa föräldrar som var där "aw stackarn, som hon springer." Då började jag gråta. Jag grät bakom läktaren på arenan, grät så mycket att jag ville kräkas och min bästa vän försökte trösta så gott det gick. Det var sista gången jag var med på friluftsdagen.
Idrott handlar även om andra aktiviteter som t.ex. att åka skridskor. Alla barn kan ju åka skridskor. Alla barn utom jag dvs... Min mamma hade aldrig tid med att lära mig eller mina syskon att åka skridskor eftersom hon var för upptagen med att jobba så vi kunde ha mat på bordet och kläder på kroppen (fast det knappt räckte till det.) Men jag var med och åkte skridskor på lågstadiet, bland alla barn som vant svävade fram över isen. Jag fick hålla i en kon medan jag åkte och det gick inte så bra. När jag kom hem till mamma försökte jag få sympati och sa att "alla barnen kunde göra piruetter förutom jag som bara ramlade." Hon trodde nog att jag överdrev och visst, det gjorde jag väl men det låg mer sanning i det än vad hon förmodligen trodde.

Men... inte nog med det - man blev inte bara bedömd på hur duktig man var. Man skulle dessutom ha "rätt idrottskläder" på sig. När jag växte upp var vi fattiga och jag kan helt ärligt utan skam i kroppen säga det - vi var fattiga som levde i ett medelklassområde. Min mamma försörjde oss på först CSN sen fick hon ett uselt jobb med ännu mer usel lön och då hjälpte det inte med pappas bidrag. Idrottskläderna man skulle ha på sig skulle vara nya, knappt använda och nästan skräddarsydda för ens kropp. Märken som Adidas, Reebok och Nike var viktiga och tuffa. Jag kommer ihåg hur en tjej utan syskon och höginkomstföräldrar alltid hade så fina idrottsbyxor på sig. Tighta jazzbyxor i rosa, lila eller turkos, det verkade som om hon hade flera olika par. Avundsjukan brände i mig när jag tittade ner på mina egna slitna och ärvda idrottsbyxor i blek-svart.

Efter idrotten var det värre. Då skulle barnen duscha ihop. De skulle vara nakna ihop, döma varandras kroppar vilket blev ännu värre när vuxna inte var i närheten. Om du inte duschade efter idrotten var du äcklig - även om du bara suttit på bänken eller bara stått och väntat på att få bollen i en fotbollsmatch (vilket stämde in på mig majoriteten utav gångerna.) Och barn svettas ju inte... så varför ska man duscha egentligen? Om du duschade och inte använde tvål var du också äcklig. Om du tvättade håret när du duschade var du tuff. Om du hade en "billig" tvål blev du retad för att du var fattig. Råkade du titta liiite för länge på de andra tjejernas kroppar - utan att kommentera något negativt - så var du "lesbisk och så jävla äcklig." De lesbiska ryktena flödade i mellanstadiet. "Jag tror att Sara är lesbisk, såg du hur hon tittade på dig i duschen?"
Om du var tjock blev du retad. Om du inte hade fått bröst blev du retad MEN det är underligt för HADE du fått bröst blev du också retad, men det berodde lite på var i rangordningen du befann dig.

Jag hatar idrotten med hela mitt hjärta. Det har gjort mig ärrad för livet att tvingas vara med på det. Jag bönade mina föräldrar att ge mig ursäkts-lappar och när det inte funkade skrev jag egna och fejkade deras underskrift, vilket läraren märkte och jag fick nästan inte följa med på skolresan i sexan. Inte en enda jävel frågade mig VARFÖR men iof... jag var ju tjock, så det var ju självklart att det var på grund utav lathet, eller hur? Ja visst var det så. För barn kan ju inte ha ångest över sina kroppar, de är ju oskyldiga och inte ännu påverkade av samhällets ideal. Sorry to burst your bubble men jag försökte "banta" för första gången när jag gick i lågstadiet.

Och ni kan inte komma och säga att "det är skolans/lärarnas fel" för det jag har gått på tre olika skolor och det var samma jävla sak på varenda en. Den enda skillnaden var att majoriteten utav lärare och övrig personal på Örjanskolan var helt jävla underbara så jag fick gå på promenader under idrottslektionerna.
Och egentligen.. idrott ska ju handla om hälsa och man kan nog försöka med den där "det är ju viktigt för barnen att röra på sig." Men seriöst, hur mycket rör man sig på skolidrotten egentligen? Jag gjorde det iallafall inte. När vi spelade fotboll var det max 4-5 stycken i varje lag som rörde på sig, alla andra stod bara vid sidan av och bad till Gud om att bollen inte skulle komma till dem. Låt barnen gå ut och gå istället. Det är roligare, mindre press och bättre för deras hälsa. Dessutom måste man inte duscha efter en promenad.

Idag är det svårt för mig att ens gå ut och promenera på grund utav ärren jag har från idrottslektionerna. Jag är rädd att någon ska mäta hur snabbt jag går, hur mycket jag flåsar eller hur mycket mitt fläsk dallrar vid varje steg.
Jag kan fortfarande drömma mardrömmar om idrotten i skolan. Det är ett trauma jag varit med om som fortfarande - trots att det var 10 år sen - ger mig ångest, mardrömmar och panikattacker. 
Idrotten i skolan har inte bara bidragit till min fysiska ohälsa utan också min psykiska. När jag sitter och skriver detta skakar mina fingrar och jag vill gråta och jag vill sluta skriva för jag VILL INTE tänka på det och jag vill förtränga... men... jag vill bli av med det. Jag vill att någon ska läsa och känna "jag är inte ensam."