Samtal med mig själv.

Har känt typ... ett sug efter att skriva massa men jag kan inte uttrycka mig ordentligt. Det känns inte som om jag får ur mig det jag vill få ur mig. Ingenting låter rätt. Det här är ett slags sätt för mig att reda ut tankar. Ett samtal med mig själv, helt enkelt.

Jag vill skriva ett inlägg om varifrån manshat kommer, om det verkligen är så att manshat endast grundar sig i förtrycket mot kvinnor. Jag vet inte om det stämmer. Manshat kan komma från många olika sorters bakgrunder och erfarenheter - vilket också innebär att manshat kan yttra sig på helt olika sätt. Jag vill också skriva om olika sorters manshat. Jag har försökt måla upp bilden av manshat som helt ofarligt och jag håller fast vid det, det ÄR ofarligt men det är den typen av manshat som jag beskriver och finns det fler sorters manshat än det? Finns det, på riktigt, hat mot män som kön och individer? Och på vilket sätt skulle det i så fall yttra sig? Jag vill gärna kunna svara på det men jag känner, just nu, att jag inte kan. Det är inte den sortens manshat som jag är bekant med, alls, i så fall. Och hur kan jag skriva om någonting jag inte vet någonting om?

Jag sitter och försöker tänka på vilka sätt jag, som kvinna, har blivit förtryckt. Finns det uppenbara exempel i mitt liv? Kan jag ens känna igen förtryck när det händer mig själv, är det ens möjligt att analysera sitt eget liv på det sättet? Jag har hela tiden skrivit om kvinnor som grupp, inte om mig själv. Vill jag ens skriva om mig själv? Vill jag skriva om varför just jag känner manshat? Är det för personligt?..

Jag vet inte ens vad jag vill med detta inlägget. Jag känner mig bara tankspridd och förvirrad. Jag känner nog en press... för jag skriver om sådant som måste förklaras för många. Jag skriver om sådant som kräver mycket energi och tid. Jag behöver skriva på rätt sätt för att kunna nå fram, för att undvika att bli misstolkad. Och varför lägger jag så stor vikt vid det egentligen? Skriver jag för mig själv... eller för någon annan? Om människor misstolkar mig... varför spelar det så stor roll?

Amenra.

Amenra - The pain. It is shapeless. 

Ett nytt år botar inte min psykiska ohälsa.

Nu öppnar jag upp mig.
Jag har fått för mig att jag inte varit särskilt öppen om hur jag egentligen har mått under sista delen av 2016, in the public eye dvs. Jag har skrivit om det på min privata instagram och jag har berättat det för mina vänner och för vissa i min familj. Jag har alltid varit en sån människa som tycker att det är viktigt att vara öppen - på alla sätt och vis. Det är viktigt att vara öppen med sina känslor, sina tankar, sina åsikter, sitt liv och sig själv. Att öppna upp sig kan vara väldigt läkande och det är en fin kontrast när människor öppnar upp sig idag eftersom mycket handlar om att upprätthålla en lycklig fasad, speciellt online. Psykisk ohälsa och liknande "hanterar man bakom stängda dörrar", ungefär. Jag tycker tvärtom. Men av någon anledning har jag inte orkat eller vågat skriva om mitt mående. Jag vet inte om jag faktiskt blivit påverkad av alla som ville ta bort mig/tog bort mig eller skällde på mig eller hånade mig eller klagade på mig... För det är tydligen inte okej att söka stöd eller ventilera online, det är tydligen patetiskt. Det är kanske för jag inte trott att någon skulle ta mig seriöst. Det känns lite "standard att Jonna mår dåligt", inget att bry sig om, eller så är det bara min noja. Vad som har skrämt mig mest är nog just det... att inte bli tagen på allvar.

När jag har försökt prata med en närstående om detta har hen uttryckt att hen inte tycker mina psykiska problem är särskilt "farliga". Hen har uttryckt att "du är inte psykiskt sjuk" och det har gjort mig förbannad och faktiskt, väldigt nedbruten och inåtvänd. Jag vet att hen har en väldigt annorlunda syn på psykisk ohälsa och jag skulle till och med vilja påstå att hen inte tycker viss psykisk ohälsa existerar. Eller så är det bara hens sätt att hantera att hens närstående mår dåligt, som en försvarsmekanism för sig själv. Hen kanske vill övertyga sig själv om att det inte är "så farligt" eftersom hen då slipper oroa sig... Men på grund utav detta har jag varit väldigt rädd för att öppna upp mig, och prata om det.

Det är väldigt viktigt för mig att kunna identifiera min sjukdom. Det har tagit år, men jag kan göra det nu. Jag är sjuk och ingen kan fucking säga något annat. Den frågan jag dock kan ställa åt mig själv är - varför är du sjuk? Är du sjuk just nu för att du har en dålig period i ditt liv eller har det kommit från ingenstans? Psykisk ohälsa kan nämligen komma på olika sätt, av olika anledningar. Det kan komma genom en dålig period i livet eller från ingenstans. Jag vet varför. Jag har en dålig period i mitt liv just nu.

Anledningen till att jag kan tänka mig varför folk inte, just nu, tar mitt prat om psykisk ohälsa på allvar är detta; jag skär mig inte, jag har rutiner och jag gör alla mina skolarbeten. Jag funktionerar fortfarande i vardagen, till en viss del. Det finns fler sätt än att skära sig som man kan skada sig själv på, bet you never thought of that. Men allt sker på automatik. Jag går upp, dricker kaffe, äter mat, pluggar, sover.... allt på automatik. Det finns inget ljus, det finns ingen gnista, ingen energi, ingen glädje inuti mig. Jag bara existerar, förutom när jag får ångestattacker och då är min existens ren tortyr. Jag kan inte beskriva min ångest mer än som just det; tortyr. När jag får ångest vill jag krypa ut ur mitt skinn för jag står inte ut med att vara kvar. Jag vill fly, jag vill springa, jag vill gråta, jag vill skrika, jag vill få bort det... bara få bort det. Ångest är verkligen att känna sig jagad, på något sätt. Ångest är den där lilla kaninen som blir jagad av en räv. Ibland känns det som om jag inte står ut... med någonting. Jag har både tänkt på och planerat självmord under det här sista halvåret... Jag orkar inte ljuga om det längre. Jag vet faktiskt inte om jag vill leva längre. Det skiftar från dag till dag.

Jag vill inte, och kan inte, gå in på detaljer om varför jag mår så dåligt som jag gör just nu. Det räcker med att jag säger att det här sista halvåret har varit fullt av rejection, svek och allmänt emotionellt kaos. Jag har blivit sårad på sätt som jag inte ens... vågar tänka på... för om jag tänker på det vet jag inte vad som händer. Det är viktigt att hålla det under kontroll. Det har också varit på grund utav stress. Jag har pluggat så mycket att jag inte hunnit andas, tänka, äta eller sova ordentligt. Jag har presterat bra, men det har tärt på mig, enormt. Stress i kombination med emotionellt kaos är verkligen... ja, kaos. Totalt kaos.

Just nu är det väldigt svårt för mig med social kontakt. Jag orkar inte... och jag hatar mig själv för att jag inte orkar. Jag orkar inte engagera mig på det sättet som jag skulle vilja. Det finns dagar då jag inte orkar svara eller orkar prata. Det kan gå månader innan jag orkar träffa någon. Jag bara... orkar inte just nu. Förlåt.

Jag tänker inte låtsas som att det här nya året kommer innebära en slags... revolution för mig. Eller en drastisk och plötslig förändring i mitt mående. Det funkar inte så, tyvärr. Jag är sjuk och jag kan inte bli frisk bara för det är nytt år. Men jag försöker, så gott det går, att se detta som en nystart för mig. Jag ska flytta tillbaka till Halmstad under 2017. Det innebär inte att min relation tar slut, det är faktiskt tvärtom. Det innebär, förhoppningsvis, en förbättring i min relation och mig själv. Jag behöver ensamhet, självständighet och trygghet. Jag behöver mina vänner och jag behöver min familj. Jag behöver landa. Jag behöver andas. Min partner behöver verkligen att pressen, som just nu läggs på honom eftersom vi bor ihop, lättar så han ordentligt kan jobba på sitt mående och sin framtid, som jag förhoppningsvis kommer finnas i. Det kommer nog bli bra. Det kanske tar ett tag innan jag får en lägenhet här i Halmstad, och vi får väl se när det blir. Det kanske blir till våren, till sommaren, till hösten, till vintern 2017. Jag vet inte. Jag vet bara att jag kommer göra allt jag kan för att må bättre igen. Verkligen...

Krossa maskuliniteten (Feminist-kritik 1)

Har tänkt på mitt inlägg om internkritik och drev... och vad min poäng var där var att inte starta drev mot enskilda feminister eller enskilda kvinnor som driver dålig feminism. Som feminist säger det emot min "moraliska ståndpunkt" att beskylla kvinnor och attackera kvinnor. Det är kontraproduktivt. Men det innebär inte att man inte kan attackera deras feminism. Det finns olika sorters feminism idag eftersom den är så spridd och då blir det svårt att hålla med varandra om allting. Feminism är inte bara "lika lön för lika arbete" idag utan omfattar så mycket mer.

Det finns mycket inom feminism som jag inte håller med om, eller tycker om. Det är normalt. Det innebär inte att jag är mindre feminist än någon annan. Det innebär inte att jag inte håller med om feminismens grund - att kvinnor är lika mycket värda som män, jämställdhet och så vidare. Det är egentligen just det som är starkast hos mig; grunden. Och det som ligger runt omkring skiftar. Jag lär mig varje dag och utvecklar hela tiden min feminism och mina feministiska åsikter. Jag tänkte att det kunde vara intressant och lärande för mig, och kanske andra, att skriva om vad jag inte håller med om inom feminism och att faktiskt ge kritik till feminismen - utan att på något sätt beskylla enskilda kvinnor. Vi kan kalla det för en ny "serie" på min blogg. Vi kan ju se hur långt det går, det kanske bara blir ett inlägg.. eller två.. eller så blir det femton.

Någonting som jag har tänkt på det senaste är att modern feminism uppmanar kvinnor att ta plats på ett sätt som är destruktivt. Det känns som att feminismen lett till ett slags hyllande av det maskulina istället för det feminina. Feminismen försöker göra kvinnor till män, trots att feminismen borde veta att män och manlighet och maskulinitet är destruktivt. Ett ytligt och litet exempel är hur det är vanligt för kvinnor idag att ha byxor, det är ju helt standard, men det är fortfarande inte socialt acceptabelt för män att bära kjol. Det känns som det ligger mer prestige i att en kvinna är militär än att en man jobbar som dagisfröken. Det känns som kvinnor börjar komma in i "manliga yrken" så som exempelvis chef men vi ser fortfarande ingen större ökning av män i "kvinnliga yrken". (Det här är inte statistik, det är observation). Vi uppmanar kvinnor att ta vad dom vill ha, inte ta ett nej och dominera sin omgivning - vilket inte behöver vara destruktivt beroende på i vilken mängd - men vad vi samtidigt borde göra är att hylla kvinnlighet och femininitet. Jag är en sådan som inte tror på att manlighet och kvinnlighet existerar, eller åtminstone att det inte är någonting kopplat till något kön på ett genetiskt sätt. Kvinnlighet och manlighet är socialt konstruerat. Om vi fortsätter i denna banan kommer kvinnligheten att utrotas och vad kommer finnas kvar - människor som slåss med varandra, är aggressiva, inte tar nej som svar, brölar och pratar om erövringar. Det är destruktivt. Hur kan det vara så att vi kommit så långt inom feminism, att feminism är så stort just nu och vi värderar FORTFARANDE maskulinitet över feminitet? Vi värderar fortfarande män över kvinnor, även feminister. 
Men vad är kvinnlighet då? Varför värderar jag kvinnlighet och femininet så mycket? Om världen ser ner på det och till och med feminism ser ner på det - då borde det ju vara något dåligt? Kvinnlighet är kopplat till ömhet, känslor, kärlek, att ta hand om varandra och att bry sig om varandra. På vilket sätt är det någonting att se ned på? På vilket sätt är det rimligt att uppfostra kvinnor till att inte ha känslor eller inte bry sig om andra människor? Självklart borde det finnas en balans. Kvinnor ska inte behöva offra sig själva för att ta hand om någon annan.
Feminismen kan ibland verka tro som om förändringen behöver ske i kvinnor, och jag håller inte med om det. Kvinnor är fantastiska som dom är. Jag dyrkar kvinnlighet och allt feminint, allt som är femme, vilket jag kan uppleva som något negativt i vissa feministiska kretsar. Förändringen behöver ske i män. Den behöver ske i manligheten. Män behöver uppfostras att bli mer kvinnliga, mer feminina. Det är då feminismen på riktigt kommer slå igenom.

Ett tips jag kan ge är att se "The mask you live in." Den tar upp allt som är destruktivt med manlighet och efter att ha sett den... vad finns kvar att manligheten, vad finns kvar av det maskulina? I princip ingenting.
Män har en högre självmordsstatistik än kvinnor. (Jag vet inte om det finns en självmordsstatistik för ickebinära, så jag kan inte ta upp det, men hade gjort det om jag visste.) Och grunden till att män tar livet av sig i så stor bredd är på grund utav manligheten, av maskuliniteten. Det är på grund utav hur vi ser ner på vad som anses kvinnligt och feminint dvs att visa känslor. Maskulinitet och manlighet innebär dessutom enorm press för män som inte passar in standarden för hur "en man ska vara." Om maskulinitet ÄR manlighet så borde det ju finnas genetiskt hos alla män - så varför är inte alla män maskulina? Varför finns det män som tar livet av sig när män inte känner känslor? Varför finns det män som tar livet av sig när män är fulländade människor?

Vad jag vill få fram är; vi måste krossa maskuliniteten. Vi måste krossa manligheten. Vi måste hylla femininet. Vi måste hylla kvinnligheten. Vi måste hylla kvinnor.

Män som magneter.

Nu vill jag skriva om någonting som jag har tänkt att skriva om väldigt länge, men låtit bli med. Jag vet inte ens varför jag låtit bli men jag har känt att det varit... lite problematiskt...

På ett eller annat sätt har män alltid varit grunden till min olycka. Det kanske låter som om jag har haft en väldigt ytlig olycka men jag är psykiskt sjuk (som ett extra plus i kanten) vilket gjort att min olycka varit väldigt djupgående och störande i mitt vardagliga liv. Och inte ens i lyckliga relationer med män har jag lyckats komma undan min olycka. Man skulle kunna säga att jag är kroniskt olycklig. Men varför är då män grunden? Ptja... vi skulle kunna skriva hela livshistorien men då skulle jag flumma iväg så vi kan väl bara säga att dem är det, helt enkelt. Jag har haft riktigt jävla kassa encounters med män. Många. Och ofta. Och ändå... tycker jag ju om män. Vänta vad skrev hon nu?! Har hon blivit psykotisk?! Nej men faktiskt, jag tycker om män. Jag tycker att män är intressanta. Jag tycker om att ha intellektuella, djupa och långa samtal med män eftersom deras världsbild ofta skiljer sig väldigt mycket från min egen. I patriarkatet är vi tyvärr motpoler och det intresserar mig att veta hur den andra polen tänker och resonerar. Det är också intressant att se hur patriarkatet påverkar män olika, vilken negativ eller positiv inverkan det har haft på mannen som individ.

Jag är analytisk feminist och... kvinnor är därför inte lika intressanta för mig. Okej hon har verkligen fått en knäpp, vad fan säger hon?! Kvinnor som individer kan vara jäkligt intressanta, fantastiska och underbara och jag har så många intressanta och fantastiska kvinnor omkring mig men... när det kommer till feminism... så är män väldigt intressanta. Det kanske är just för jag sätter kvinnor så högt upp. Jag vet redan att kvinnor är awesome. Jag vet redan att kvinnor som grupp är så jävla mycket mer än vad patriarkatet målar upp. Jag vet att når jag ut till en kvinna så kommer jag få stöd, jag kommer få kärlek, jag kommer få utrymme och jag kommer få det jag behöver. Kvinnor ger mig så jävla mycket redan. De är mitt ultimata stöd, min klippa, min mark att stå stadigt på. Jag har inte kunnat leva utan så många kvinnor i mitt liv, som jag faktiskt har. Speciellt när dessa kvinnorna är så jävla fantastiska (men ja big suprise att kvinnor är det egentligen). Men män... vad får jag från män? Och jag vill gärna bli motbevisad. Det kanske är ett destruktivt intresse från min sida... vad jag har märkt det senaste så... ja, det är destruktivt.

Jag skulle gärna vilja säga också att jag inte ser könet - jag ser individen - när det kommer till mina vänskapsrelationer och det stämmer ju. Jag har vänner som är män, kvinnor och ickebinära och ingen är egentligen den andra lik. De är inte könsvarelser när de är mina vänner. Vänner är könsneutrala. Men... är det verkligen så enkelt? Tyvärr inte...

En liten röst inom skriker att "skit i män! fokusera på kvinnor och ickebinära! skiiiit i määään!" men jag kan inte. Jag dras till män som en jävla blodigel, som en jävla magnet. Och jag vet inte varför. Är det för att jag tror att män kan bekräfta mig? Att min bekräftelse och mitt värde ligger i vad män tycker om mig? *nynnar patriarkatet patriarkatet patriarkaaaatet*. Jag vet inte. Jag vet bara att jag måste hitta en lösning. För det har blivit ett problem för mig. Den senaste tiden har jag bara lagt all min fokus på män. Jag tänker inte säga hur många eller vilka men jag har bara fokuserat på dessa männen. Det kan ha varit så att de behövt stöd, att de behövt uppmärksamhet, att de behövt bekräftelse, att de behövt stimulans, en axel att gråta på, ett öra som lyssnar och så vidare... Och det har jag velat ge dom. Det har såklart strulat till det. Män och kvinnor kan inte vara vänner så lätt... och jag hatar att det är så. Vi lever inte i en utopi, vi lever i ett patriarkat. Och det spelar ingen roll hur många gånger jag slagit mig själv i huvudet och skällt på mig själv, när dessa männen krossat mig gång på gång, att "varför fokuserar du inte på de fantastiska kvinnor och ickebinära vännerna du har som INTE skadar dig, som INTE krossar dig, som BARA ger dig kärlek och stöd?!"
Varför? Jag vet inte. Jag måste tänka mer, jag måste analysera mer, jag måste skriva mer. Jag måste hitta en lösning på detta enorma problem i mitt liv.

Kärlekens död.

Det är mitt i natten och jag lyssnar på The Orchestral Score till The Great Gatsby. Jag känner för att skriva om kärlek... utveckla lite tankar, tänka i text och så vidare.

Vi lever i ett samhälle där monogami är normen. Monogama relationer och monogam kärlek är det enda vi ser. Vi växer upp och lär oss att en människa ska en dag ge oss allt, vara allt. Disneyprinsessan får sin prins och de lever lyckliga i alla sina dagar. Även för vuxna finns den här normen; äktenskapet, tvåsamheten och föräldraskap. Det innebär splittring av familjen ifall den ena är otrogen, det är det värsta som kan hända. Otrohet är en synd. Det är det absoluta slutet på relationen och efter en otrohet kan ingenting läkas. Otrohet är det värsta som kan hända i en relation. Jag måste ställa den frågan... om det verkligen är så?

Jag tror inte på att en människa kan vara allt för en annan människa, för ingen människa är perfekt. Vi människor är inte pusselbitar som ska pusslas ihop med EN annan människa. Vi är ett oändligt pussel som kopplas samman med flera olika människor, på olika sätt. Ingen kärlek är den andre lik.
Människor har olika sorters behov. Det måste inte vara så att man behöver flera partners samtidigt men det man inte får av sin partner får man från vänskapsrelationer och tvärtom. Det är sällan så att man gör samma saker med sina vänner som med sin partner och tvärtom, det är sällan så att man pratar på samma sätt med sin partner som med sina vänner och tvärtom. Jag tror på att vänskapsrelationerna är våra riktiga relationer - och de romantiska förhållandena är bara en grej vid sidan av. Inga har krossat mitt hjärta så hårt som vänner har gjort. Det är den ultimata smärtan, att få sitt hjärta krossat av en vän, inte av en kärlekspartner. Och vänskapsrelationer tar pauser och på så sätt kan de fortsätta - länge - så varför gör vi inte samma med våra partners? Vi har vänner vid sidan av våra vänner och på så sätt tröttnar vi aldrig på varandra. Så varför gör vi inte samma med våra partners? 

Otrohet innebär att man ställer sig själv frågan; duger jag inte till för min partner? Och det är så hemskt egentligen... att vi tror att vi ska duga till 100% för våra partners. Det är en enorm press att alltid duga till, alltid vara perfekt, alltid vara ren och att alltid matcha med varandra. Den här pressen är det som dödar kärleken. Så fort vi känner att vi inte duger till, att vi inte matchar, så gör vi slut. Vi tar död på den kärlek vi skulle kunna ha och dela eftersom vi inte känner att vi längre kan vara allt för varandra. Döden sprider sig som ett mörker, som ett oändligt mörker, och slukar all den kärlek som finns emellan två partners eftersom - de inte längre kan vara allt för varandra. Är det värt det?

Varifrån kommer den här pressen? Kort svar: från fiktion. Vi ser som barn på Aladdin och Lilla Sjöjungfrun. Som tonåringar tittar vi på Twilight. Som vuxna tittar vi på The Notebook. Monogami. Tvåsamhet. "Allt för varandra." Dessa filmer visar inte verkligheten. Det är beskrivningar av känslor som visas i handlingar. För så som Bella och Edward känner för varandra - känner säkert människor för varandra i verkliga livet - men det går inte till på det sättet som det gör i Twilight.

Kärleken dör. Tack vare fiktion...

Och vidare på det här med att vara perfekta för varandra. Det är så oerhört skadligt. Vi tror att kärleken övervinner allt, amor vincit omnia och så vidare. Varför skriver så många kvinnor romantiska brev till seriemördare? Varför blir så många kvinnor tillsammans med män som tidigare slagit, våldtagit eller mördat andra kvinnor? För de tror att kärleken övervinner allt. De tror att deras kärlek kan läka männen, att deras kärlek kan förändra männen och göra männen till bättre människor. Kärlek är den stora helaren, tror man. Men.. nej. Kärlek kan inte läka. Kärlek kan inte hela. Kärlek kan hjälpa på traven, vara en spark i rumpan, en anledning att vilja kämpa eller vilja förändra men kärlek för sig... har inte den styrkan. Låter jag väldigt pessimistisk när jag skriver såhär? Kanske det. Men jag vet också att det är realistiskt.

Extrem form av internkritik som blir till drev.

Alltså... jag skulle faktiskt kunna säga att jag är rätt trött på feminister. Inte feminism - men feminister. Jag har ingen lust att förknippas med människor som är skadliga, som suger ut energi, som förstör, som saboterar. Och det är just många feminister som blivit sådana - de saboterar.

I högra hörnet har vi QUEERFEMINISTERNA! I vänstra hörnet har vi RADIKALFEMINISTERNA! 
LET'S GET READY TO RUMBLEEEEEE!!!!! *ding ding*

Det känns inte längre som om vår fiende är mannen eller patriarkatet. Vår fiende är - varandra. Vi ska slåss mot varandra, feminister mot feminister, och vi ska inte bara slåss utan vi ska förstöra. Jag känner inte att det är någonting jag vill förknippas med. Jag tror inte på den form av extrema internkritik (läs; mobbning) som just nu pågår inom feminismen. Feminismen har blivit genomsyrad av elitism och I can't stand it alltså.
Jag förstår att det är viktigt att säga åt varandra att "hörru du, det där är problematiskt". Jag håller med om att det är jävligt viktigt att rätta varandra, när det behövs. Och det ÄR inte så svårt att hålla det till internkritik-nivå istället för att gå över till mobbning. Det gäller att förklara varför det är problematiskt, hur man kan undvika att vara problematisk och systerligt och kamratligt hjälpa varandra att bli mindre problematiska.

Det finns faktiskt inte så många feminister. Det kanske verkar så men nej, vi är inte så många. Vi kan inte slåss gentemot varandra för då kommer vi dö ut. Vi kommer skrämma bort potentiella feminister och vi kommer tysta ner feminister som faktiskt kan göra positiv förändring i samhället. Ska vi ta exempel? Okej vi tar exempel; Fanny Åström. Det pågår just nu ett drev mot Fanny eftersom Fanny, efter en lång tids tystnad, har blivit inbjuden att hålla tal för någon förening (har inte full koll). Varför ska Fanny tystas ner då, tycker feministerna? Pga hennes "transfobiska" inlägg och tweets.
Låt mig förklara här. Fanny är radikalfeminist. Vad innebär radikalfeminism? Det innebär, bland annat, oftast, att man tror på att kön är en social konstruktion. Så för en radikalfeminist är det inte så konstigt att uttala sig om kön och genus - eftersom det är en ganska stor grej inom just den grenen av feminism. Det Fanny Åström har skrivit om kön och genus i sin blogg kan kanske tolkas som transfobi. Fanny Åström förnekar dock inte transpersoner i sina blogginlägg och de inläggen jag fått länkade till mig som påstås vara transfobiska är - 2 år gamla. Ett inlägg handlade om att transpersoner identifierar sig med den sociala konstruktionen av att vara kvinna vilket, enligt Fanny, är misogynt. Det finns också inlägg där Fanny förklarat om radikalfeminism och trans.
Sen är det ju hennes tweets... hennes 3 tweets om genderfluid.
Genderfluid är, om jag förstått det rätt, människor som skiftar mellan man-kvinna-ickebinär. De är inget alls eller antingen eller.  Fanny tweetar om detta och säger att "de kopplar ihop genus och vilka kläder de vill ha vilket är antifeminism" och ja - det är antifeminism enligt Fanny, och mig själv, och andra feminister, att hävda att man vill ha en sorts typ av kläder på grund utav sitt kön. Det spär på bilden av att kvinnor och män är olika, att de är på olika sätt och tycker om olika saker på grund av deras kön. Att maskulint = manligt och feminint = kvinnligt. Att kvinnor gillar rosa och män gillar blått. Att kvinnor är känsliga och män är känslokalla. Det ÄR problematiskt, i en radikalfeminists ögon. (Det är inte säkert att alla som är Genderfluid tycker så, det är inte säkert att de "är" så. De kanske bara är Genderfluid och identifierar sig med både man och kvinna eller man-kvinna och ickebinär...) Hon skriver också att "kön är en social konstruktion, det är ingen känsla." Och exakt - exakt där har vi det. Det är alltså fullt förståeligt varför Fanny skriver som hon gör.
Men... nu kommer the million dollar question: Är det transfobi att hävda att kön är en social konstruktion? Jag kan nog inte svara på det... Det jag KAN svara på däremot är att oavsett om kön är en social konstruktion eller inte - så finns transpersoner. De finns och de ska få finnas. De ska få utrymme och de SKA få höras. Men om svaret är ja... om det är transfobi att hävda att kön är en social konstruktion... vad gör vi då med radikalfeminismen? 

En annan sak jag tycker är viktig att flika in är att cis-personer kommer ALDRIG förstå sig på transpersoner. Jag, och andra cis-personer som t.ex. Fanny, kommer inte till 100% förstå oss på transpersoner och vilken kamp de går igenom inom sig eftersom vi har enorma privilegier i att vara trygga i det kön vi blivit tilldelade vid födseln (jag... vet inte om detta är ett problematiskt uttryck, rätta mig i så fall). Att cis-personer är problematiska pga detta är ett faktum - och man kan ju försöka så gott det går att utbilda cis-personer... men hur utbildar man någon? Genom drev? Genom mobbning? Genom att tysta ner? Svar: Nej.

Edit: Så som Fanny beskriver Genderfluid i sina tweets är inte nödvändigtvis en korrekt beskrivning av vad det innebär att vara Genderfluid. Jag är ingen TERF. Jag försvarar inte TERFs. Jag är radikalfeminist men jag vill, så gott det går, inkludera ALLA transpersoner i min feminism. Om jag skrivit luddigt - fråga mig! Jag pratar gärna.

Manshat 2.O

Sitter och lyssnar på Portishead och fy Satan så bra. Låten just nu är "Glory box" och tycker iof om versionen "Scorn" bättre men det får duga (Scorn finns inte på spotify). "I just want to be a woman, so don't you stop being a man." Hej igen förresten. Jag är tillbaka.

Jag åkte bil innan. Då tänkte jag på att jag är så jävla trött på snubbar... vilket jag alltid är men nu mer än någonsin. Jag är manshatare, tänkte jag. Manshatare... det är jag. Det är all so clear. Och jag förnekar det jämt, trots att det faktiskt är helt förståeligt och TROTS att mitt manshat inte påverkar någon annan än mig själv osv osv osv. Jag tänkte på Onision och andra män som erkänner sig själv som manshatare och jag undrar... vilken sorts hat får dem på grund utav det? Vilka konsekvenser kan deras manshat ha? För det finns ju absolut män som också är manshatare. Men är deras manshat samma som mitt? Jag tror nog inte det. Manshat grundar sig i att man hatar sina förtryckare. Blir män förtryckta av andra män? En del skulle nog säga ja och jag... är ju inte man.. så jag kan ju egentligen inte uttala mig. Men jag skulle svara nej på den frågan.
Finns det destruktiva manshatet i männen som hatar andra män? Män är ju bevisligen mer aggressiva och våldsamma än kvinnor så... skulle mäns manshat vara det där destruktiva manshat som det ofta talas om? Innebär hat olika för män och kvinnor? Kvinnor uppfostras att hantera sina känslor inåt och manshat är inget annat än en känsla. Män är mer utåtagerande. Skulle de alltså kunna agera ut sitt manshat?

Jag har skrivit om manshat innan. Jag är inte särskilt nöjd med det inlägget idag. Det känns inte som jag beskrev det så som jag egentligen skulle vilja beskriva det och att det var någon slags "nej jag lovar jag hatar inte män egentligen jag hatar mansrollen hehehehehe nervös". Det är mycket mer invecklat och komplicerat än så som jag beskrev det då. Jag skulle vilja försöka beskriva det igen...
Manshat är en känsla. Det är en känsla som grundar sig i förtryck och den allmänna hopplösheten kvinnor känner gentemot män.
Manshat skadar ingen. Tvärtom - det gynnar bara, speciellt den som känner det. Försök nu inte med att Valerie Solanas minsann sköt Andy Warhol pga sitt manshat för nej, det gjorde hon inte. Om ni har någon koll på Valerie Solanas så vet ni att hon blev pissed för Andy Warhol nekade hennes pjäs/slarvade bort hennes pjäs I don't remember the details men nej, det var INTE för att han var en man som hon gjorde det. 
Manshat innebär att man inte ursäktar män längre. Det innebär alltså, egentligen, att man ser män som enskilda individer och inte en grupp. Manshatare tycker inte att gruppen män har gemensamma eller speciella beteenden, speciella lustar, drivkrafter och personlighetsdrag. Allt som män har gemensamt har dem gemensamt på grund utav patriarkatet.
Jag skrev i en facebook-kommentar; "Och jämförelse av kvinnohat och manshat; 
Kvinnohat handlar om att se kvinnor på ett speciellt sätt. Det handlar om att man ser på kvinnor som "bråkiga" med varandra, som inte kan vara flera stycken i ett sammanhang utan att snacka skit om varandra. Det handlar om att man ser på kvinnor som känslovarelser. Det handlar om att man ser på kvinnor att de saknar sexuell lust. Det handlar om att man ser ner på kvinnor, att de är svaga och ointelligenta och mindre värd. Att man ser på kvinnor på det här sättet innebär att kvinnor mördas. Kvinnor mördas av män för att detta kvinnohat, som oftast är helt omedvetet, finns inuti män och inuti andra kvinnor också. Det finns i samhället.
Manshat handlar om att INTE se på män på ett speciellt sätt. Det handlar om att vi INTE ser på män som trygga varelser. Det handlar om att vi inte tycker att det är "charmigt" när de likt Edward i Twilight vakar över oss när vi sover eller nästan dödar en snubbe för han stöter på oss/säger något förminskande till oss. Det handlar om att vi inte ger män ursäkter för destruktiva beteenden. Det handlar om att vi förnekar att det finns en genetisk orsak till destruktiva beteenden precis som vi förnekar att det finns en destruktiv orsak till såna "kvinnliga beteenden". Manshat dödar inte. Manshat ser inte ner på män. Manshat förminskar inte män.
Så ja. Enorm skillnad.´"Och där har vi det. Det är manshat och det är kvinnohat. Det finns inga fler frågor kring det.
Och don't get me wrong nu, det finns absolut manshat som kan vara mer aggressivt än den typen av manshat jag beskrev ovanför - men det är känslor. Vi blir förbannade för att män beter sig så som de gör, på grund utav patriarkatet. Vi blir förbannade för att vi inte kan ha värdefulla relationer med män, på grund utav patriarkatet. Vi blir förbannade för att vi blir förtryckta, för att vi blir förminskade, för att vi blir våldtagna och mördade på grund utav vårt kön. Klart vi blir förbannade. 
Men manshat är något personligt. Det är ingenting vi agerar på, förutom då att vi kanske väljer att inte ha relationer med män eller så många relationer med män eller som, för mig, inte ger några ursäkter åt män längre. Mitt manshat påverkar ingen man jag känner. Det påverkar ingen man jag inte känner. Det påverkar mig. Det gynnar mig. Punkt.

Selfie-skammen.

Att älska sig själv är något skämmigt idag. Att tycka om och vilja ha uppmärksamhet är ännu mer skämmigt. Vi ska vara ödmjuka och inte visa för mycket av oss själva online. Vi ska ha ett liv utanför internet och vi ska inte bry oss om våra utseenden, det är inte attraktivt att vara fåfäng osv... Men alltså... lägg av.

Selfies är ett fantastiskt sätt att uttrycka sig. Det är ett fantastiskt sätt att få självförtroende. Jag vill inte bli skammad för att jag tycker om att ta bilder på mig själv.

Folk kanske undrar "men du som är så osäker på dig själv, varför tar du massa selfies?" och det är ganska lätt att besvara den frågan; det är jag som bestämmer. Jag bestämmer ljuset, vinkeln, uttrycket i ansiktet.

Jag tar hur många jävla selfies jag vill, lägger ut hur många jag vill och det gör inte mig till en mindre attraktiv människa eller en sämre människa.

Erfarenhet går före fakta.

Igår la jag ut en video på Facebook där jag sa "fuck storlekarna i affärerna och fuck skönhetsideal" och ja, jag var redigt förbannad. På bara några veckor har två av mina närmaste vänner skrivit till mig i enorm panik och sorg eftersom de inte fått på sig kläder i storlek 42 (byxor). Jag menar inte att dessa kompisar har något emot storlekar över 42, verkligen inte, men de ÄR inte en storlek över 42. De är båda kurviga med breda höfter och de tycker båda om sina kroppar. Båda sa exakt samma saker "jag tycker ju om min kropp" "jag vill inte ändra på min kropp" och sen: "men jag får inte på mig de kläderna jag vill ha." Kläder kan vara en enorm del i ens identitet. Det kan vara ett sätt för oss att uttrycka oss och uttrycka oss själva. Kläder kan vara väldigt viktigt för oss.

Jag la som sagt ut min frustration på Facebook och det strömmade in kommentarer där människor kände igen sig, av alla storlekar. Så många som 13 stycken kände igen sig i det jag skrev och de flesta tyckte det gällde H&M och jag håller med. 2 stycken höll inte med. Jag menar inget illvilligt mot dessa, absolut inte, och jag hoppas inte de ser detta som ett slags påhopp. Dessa 2 kom med "fakta" om att det vi känner faktiskt inte kan stämma. En sa "gå och mät" och den andra påpekade hur storlekarna faktiskt blivit större sen 50-talet. Nu är det såhär va... att i detta fallet tror jag erfarenhet går före "fakta." Skönhetsindustrin är där för att hjärntvätta oss. Det klart att de inte skulle erkänna att deras kläder blivit mindre i storlekarna. Ja, storlekarna har blivit större sen 50-talet men det var inte 50-talet vi pratade om utan för 10 år sen. För 6 år sen kunde jag få på mig ett par byxor i storlek 44 och då vägde jag kanske 10 kg mer än vad jag gör idag. Idag får jag inte ens på mig 48. Däremot får jag på mig trikåbyxor i storlek M utan problem. Det är jättekonstigt. Och jag är inte ensam om att ha märkt detta. 

Erfarenhet går före fakta.