Kritiken mot feminism.

Kan vi sluta tro att feminism endast handlar om löneskillnaden? 

Det är det enda jag får upp när någon vill argumentera feminism med mig. "Löneskillnaden är en myt" som om det betydde slutet för feminism om det var så. "Feminism är tyvärr bara bullshit för löneskillnaden existerar inte". Jag tänker inte ljuga, jag har ingen aning om löneskillnaden faktiskt är en myt eller inte, men i Genusvetenskapen i höstas såg jag en föreläsning som beskrev att löneskillnaden totalt är 9000 kr i månaden. Jag litar på min högskolekurs. Det är min största kunskapskälla när det kommer till feminism och genom den anser jag mig veta mycket om feminism. Ni borde alltså lita på mig... kom igen... jag är högskoleutbildad i ämnet... 

Det finns så många ämnen som feminism berör idag. Kvinnor må ha fått rösträtt och det må ha varit födelsen till feminism men tar problemen slut där? Tar kvinnors förtryck slut vid rösträtt och icke-löneskillnad? Grunden till varför kvinnor inte fick rösträtt till skillnad från män är för att kvinnor sågs ned på som kön. Den synen har inte helt försvunnit. Modern feminism går ut på att det finns ett patriarkat dvs ett samhälle styrt av män. Jag tycker inte att man måste tro på just ett patriarkat för att kalla sig feminist egentligen. Patriarkatet är en förklaring på kvinnors förtryck. Kvinnoförtryck kommer att finnas där oavsett om man tror på ett patriarkat eller inte. 

Feminism berör bland annat: att det inte finns lika mycket kvinnor i höga positioner i arbeten t.ex. i chefspositioner, att "slutshaming" existerar men det finns inget likvärdigt med mäns sexuella aktivitet (att kalla någon för fuckboy är inte samma som "slutshaming"), att kvinnor anses vara mycket svagare än män både psykiskt och fysiskt, att kvinnor fortfarande ses på som "hemmafruar" (förväntas göra allt hushållsarbete) även om de arbetar fulltid, att kvinnor ses som naturliga mödrar, våldtäkter, kvinnomisshandel och så vidare. Det finns så mycket mer än bara löneskillnaden. 

Det finns också en enorm kritik mot feminism eftersom feminister inte tar upp "de riktiga problemen." Med detta menar man kvinnoförtrycket som finns i andra länder, särskilt muslimska länder. Det finns också den här kritiken inom feminismen och min sorts feminism kallas bland annat för "vit feminism" i nedsättande ton. Ett problem går egentligen att väga upp mot ett annat om man faktiskt upplever det. Jag som vit kvinna i Sverige är fortfarande förtryckt även om det finns en kvinna i exempelvis Saudiarabien som är mer förtryckt än mig. De problemen jag upplever som kvinna, oavsett var jag bor, finns fortfarande. Det är min verklighet. 

Det finns också någonting som kallas för tolkningsföreträde. Detta är en stor grej inom feministiska diskussioner. Det vore omöjligt för mig som vit kvinna i Sverige att ta upp problem kopplade till exempelvis muslimska länder eftersom jag inte har tolkningsföreträde. Jag skulle bli lynchad om jag försökte yttra mig om hur hemskt det är för de kvinnorna i de länderna för "jag har ju ingen aning." Personligen så tycker jag att det går att utbilda sig om förtryck på ett sätt som gör att man kan förstå även om man inte blivit utsatt för det själv och därmed kunna yttra sig om det, utan tolkningsföreträde. Fakta förblir fakta oavsett vem det är som säger det. Men det är inte så lätt att kunna ta itu med "de värre problemen" som man kan tro. Om jag skulle bestämma mig för att göra skillnad - hur skulle jag kunna göra det? (Sen går ju aktivism att diskutera... räknas internetaktivism som aktivism? osv). 

Det finns inte bara tolkningsföreträde som anledning till varför man som vit kvinna inte borde ta upp kvinnoförtryck i andra länder. Ett argument är också att de inte behöver hjälp från vita. Att som vit komma in och förklara "det här gör ni fel och såhär löser ni det" anses vara rasistiskt. I ojämställda samhällen kan det faktiskt finnas en sorts balans. I en del av Genusvetenskapen skrev jag om just detta; balansen. Det är inte säkert att kvinnor i exempelvis muslimska länder anser att de är förtryckta. Om vi säger att alla kvinnor i ett land är hemmafruar. Då blir hemmet deras domän, deras bestämmelse och det är där deras makt ligger. De behöver inte dela makt eller kämpa om makt med männen på arbetsmarknaden. Som mödrar och fruar får de en sorts respekt genom detta för männen vet att kvinnorna bestämmer över hans hem, hans mat, hans hälsa, hans hygien och därmed hans bekvämlighet och hans trygghet. Om de behandlar sina fruar på ett respektlöst sätt sätts deras bekvämlighet och trygghet på spel. Jag minns inte källor så kan inte hänvisa till något men det finns uttalanden och forskningar som tyder på att många kvinnor i så kallade ojämställda länder anser sig själva ha det bättre än kvinnor i västvärlden. De anser sig vara jämställda eftersom mannen står för en sak och kvinnorna för en annan när det kommer till makt. 

Ett annat exempel är slöjan som många muslimska kvinnor bär. För oss här i västvärlden ser vi det som ett förtryck. Kvinnor tvingas eller uppmanas att dölja sig själva, sådant hemskt förtryck! Ja fast... här i västvärlden tvingas eller uppmanas kvinnor att klä av sig, är inte det också ett förtryck? Rekommenderar att se den här videon om ämnet: https://www.theguardian.com/commentisfree/video/2015/jun/24/hijab-not-oppression-feminist-statement-video  (det ska självklart vara frivilligt. Nudity empowers some women and covering up empowers some. Du kan inte bestämma vilket som är rätt eller fel när kvinnor bestämmer över sina egna kroppar.) 

Mens är fan inte magiskt.

Alltså. Jag lider utav PMDS. Jag har bloggat mycket om det. Det är en utav de svåraste sjukdomarna kopplade till mens och hormoner. Det gör mig jävligt förbannad när människor lyfter fram mens som något "magiskt" för nä, det är fan inte magiskt för mig att ha mens. Det finns inget magiskt med mens överhuvudtaget, egentligen. Visst... det kanske är lite magiskt att kroppen kan berätta för oss om vi är gravida eller inte men.. mer än så? Nej.

"Vi måste prata om mens." Ja, det måste vi. Vi måste prata om hur hemskt det är att ha mens, för det mesta. Den enda gången mensen är välkommen är när man inte vill vara gravid och som en ansvarsfull vuxen hamnar man inte i såna situationer tillräckligt ofta för att tycka att mens är nice. Vi måste prata om hur katastrofalt hormoner kan påverka människor med mens. Vi måste prata om PMS och PMDS för vad det är.
Jag kan förstå varför en del feminister vill prata om mens som något "bra" för att få bort tabut och stigman kring mens. "Har du mens eller?!" så fort en kvinna är lite sur, t.ex. Jag avskyr att bli "anklagad för att ha mens" så fort jag är sur eller arg som om det inte finns någon logiskt förklaring till varför jag är sur eller arg. First of all: det finns aldrig en ologisk förklaring till varför jag är förbannad. Det kan vara så att du bara råkar finnas i min närhet. Är det ologiskt? Nej. Är det ologiskt att mina hormoner gör mig förbannad för att du stör mig med din oönskade närvaro? Nej. Låt mig vara och problem solved.

Och låt oss inte glömma mensvärken... en värk som gör att en stor portion av livmoderbärare behöver stanna hemma från jobb/skola eftersom de har alldeles för ont för att kunna prestera. Det är en värk som få värktabletter kan ta bort. Det är en smärta som kan göra att vi kräks och svimmar.
Och så känslorna... PMDS, exempelvis, gör mig självmordsbenägen. Är det magiskt att vara självmordsbenägen 1-2 veckor i månaden? Nej. Är det magiskt att gråta för ingenting, gråta för att man inte får upp ett lock eller gråta för att man ser en söt hund på gatan? Nej.

Jag håller inte med om att vi måste visa mens hela tiden. Vi behöver inte visa blodiga tamponger eller liknande för att göra en poäng. Vi kan prata om mens utan att visa mens. Vi kan prata om mens utan att romantisera mens. Vi kan prata om mens utan att göra mens till något äckligt. Vi kan säga att mens är äckligt (jag tycker dock att endast livmoderbärare ska få säga detta) utan att säga att de som har mens är äckliga.

To clarify: jag tycker uppenbarligen att vi ska prata mer om mens. Jag har själv varit i hetsiga debatter med män som tycker att mens är "så jävla äckligt" och t.ex. inte ens borde nämnas på något sätt och jämför det med bajs vilket är så jävla skrattretande... so I'm there with you. Jag tycker också att vi borde sluta se på mens som något äckligt på det sättet att inte kalla någon äcklig för denne råkar ha mensfläckar (det är inte alltid så lätt att upptäcka) eller bara för denne har mens.

mvh ska snart ha mens och är lite lättirriterad för detta

I've had it. Officially.

Jag hade egentligen inte några nyårslöften för 2017... men jag bestämde mig för att göra förändringar i mitt liv. Dessa förändringar var till för att endast gynna mig och mitt välmående.
Ett utav dessa löften/förändringar var; keep away from destructive people som ger andra skit för de inte är perfekta. Vad betyder detta, you might ask? Jo det betyder att jag är så jävla trött på bråk. Jag är trött på feminister som bråkar med andra feminister, kvinnor som bråkar med andra kvinnor och framförallt bråket mellan vänstern och typ alla andra.
Jag är seriöst väldigt vänster, jag har märkt det och håller fast vid det. Jag är vänster och jag är pk. Det innebär inte att jag krigar mot de som inte är som jag. Jag är antirasist, feminist, antinazist, pro-choice, krossa kapitalismen osv osv osv. Jag är sån. Jag tycker så. 
Jag är tillräckligt trygg i mina åsikter att jag inte känner att jag konstant behöver attackera människor med andra åsikter än mig själv som om vi vore på ett slagfält. Jag är tillräckligt trygg i mina åsikter att jag kan ta en diskussion med någon som inte tycker som jag och hålla nivån lugn och sansad. Jag känner inte ett behov av att försvara mina åsikter - för jag är trygg i dem. Jag vet att jag har rätt åsikter - jag behöver inte upprepa det eller övertyga andra om det för jag vet... att jag har rätt. När människor som inte är vänster eller inte är pk eller inte är feminister vill diskutera med mig så I'm all for it - let's discuss och se om vi kan lära oss någonting utav varandra!
Jag förstår att det är många som ser politik som ett slagfält; vi mot dem, liv eller död. Men jag tycker inte så. Jag tycker inte att det är rätt väg att gå för att driva sin politik eller presentera sin politik. Jag har helt respekt för att människor inte tycker som jag men jag tvivlar ibland på att de respekterar att jag inte tycker som dem. Det som är viktigt för mig är att känna igen; när ska jag slåss? När jag möter en rå-rasist online så känner jag det ganska snabbt; den här personen är rasist och den här personen är en idiot. Då slåss jag. Jag slåss på alla möjliga tänkbara sätt. Men.. det finns människor som kan bli tagna för rasister, transfober eller homofober när de egentligen bara är outbildade, ignoranta eller korkade. Ett exempel är Louise Andersson Bodin som fick en hel shitstorm efter sig med Adam Tensta i spetsen som under en TV4-intervju lämnade inspelningen eftersom TV4 bjudit in en "rasist." Vad hade Louise gjort? Hon hade gjort en video där hon sagt "jag tycker att n-ordet är ett vackert folk." Louise Andersson Bodin kommer ifrån och bor i Grums, en liten håla i Värmland. Hon hade ingen aning om att n-ordet var rasistiskt eller att det kunde uppfattas som rasistiskt. Hon fick dödshot och våldtäktshot. I do not fucking support any of that kind of shit. Det finns också människor som är rasister utan att de förstår det själva. Dessa människor går det oftast att styra i rätt riktning. "Du.. det är rasistiskt att säga n-ordet, säg inte det mer" och förstår hen fortfarande inte kan man länka till diverse texter om varför n-ordet är rasistiskt och så ser man hur hen tar emot det. Majoriteten utav gångerna jag har haft såna diskussioner har de slutat med "tack, nu vet jag, ska sluta säga det!". Det är en seger. Det är inte en seger att se någon bli av med sitt jobb för hen råkat säga eller skriva n-ordet utan att förstå att det är rasistiskt, likt Louise Andersson Bodin.

När jag skrev mitt inlägg om hur jag inte längre är vegan var jag livrädd. Jag var livrädd för jag vet att det finns veganer i min närhet, eller åtminstone såoppas nära i min umgängeskrets att de skulle kunna komma över min blogg, som skulle kunna ge mig enormt mycket skit för det inlägg. Min bästa vän Adam sa till mig, om det inlägget, "du behöver inte förklara dig. För någon" och han har helt rätt egentligen. Jag känner ett behov av att förklara mig för "vänstermänniskor" för jag är så jävla rädd för dem. Don't get me wrong, jag är rädd för rasister och nazister också på samma sätt MEN jag är inte nära några rasister eller nazister och därför är inte min rädsla lika stor (jämför dem inte, jämför bara rädslan). Jag ska inte behöva vara rädd för likasinnade. Det ska vara tryggt för mig i vänster-sammanhang men jag känner inte att det är det för mig längre. Om någon inte håller med mig - det är helt okej - men måste jag attackeras personligt för vi inte håller med varandra? Ska vi inte kunna umgås, prata eller ens andas i varandras närhet utan att slåss - bara för vi inte håller med varandra? Vi har ju samma grundåsikter. Vad spelar det för roll? Jag förstår det inte.

Jag håller på att ta avstånd från såna människor just nu. Jag håller på att ta avstånd från såna sammanhang och jag håller på att försöka stå upp för mig själv när jag inte håller med om något. Det går sådär men det går. De är inte bra för mig och de har aldrig varit bra för mig. Jag mår inte bra tillsammans med såna människor i längre perioder. Jag måste göra det som jag mår bra av... jag måste tänka på mig själv. Jag kommer dö annars, på riktigt. Jag har självmordstankar just nu och jag vill inte trigga igång dem och... såna här "bråk" triggar igång det.

Jag stöttar inte drev. Har aldrig gjort och kommer aldrig göra.

-

Jag tror att det finns något gott i alla människor. Det innebär inte att man ska umgås med människor som gjort onda gärningar så som mördat någon eller misshandlat någon. Men det är en tanke jag har och jag vill inte förlora den. Jag accepterar att det finns dåliga människor och människor som egentligen inte förtjänar att leva men det ska krävas ganska mycket för att jag ska kunna se på någon som en genuint dålig människa. Det är min största styrka men jag vet också att det är en svaghet. Jag måste bara lära mig känna igen när det är en styrka och när det är en svaghet att tänka så. Jag har försökt att ändra på mig själv utan resultat. Jag är snäll och jag är möjligtvis naiv men... jag är sån. Det är jag. Sorry but if you don't like who I am then beat it. Jag vägrar ändra på mig själv mer nu. Det är inte fel på mig och jag vet det nu.

Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal.

Nej, jag är inte vegan, längre.

I know for a fact att detta förmodligen kommer vara det mest provocerande inlägg jag någonsin kommer skriva. Varför? Eftersom jag har väldigt många i min närhet som tycker att det jag kommer skriva just nu är bullshit. Jag är rädd för att detta kommer göra att jag förlorar vänner eller att många av mina vänner/bekanta ser på mig på ett sämre eller annorlunda sätt men... jag måste skriva om detta. Jag tycker att det är viktigt att skriva om. Jag kommer försöka att inte bry mig om vad andra människor tycker om detta. 

Hösten 2015 bestämde jag mig för att äta mer veganskt och vegetariskt. Jag blev inspirerad av min fina vän Isa som lärde mig att det finns goda och lätta alternativ. Det verkade intressant och jag började göra mer och mer research. Det kändes som någonting jag skulle vilja göra; bli vegetarian eller vegan. Så under 2016 började jag. Jag åt uteslutande vegetariskt i flera månader och förutom ostbågar here and there så åt jag också helt veganskt flera månader. Jag hade svårt att hitta vegansk ost som smälte eller smakade lika gott som vanlig ost så jag hade även vanlig ost på pizza när jag väl åt det. Jag har försökt att köpa vegansk ost men det har varit alldeles för dyrt för någonting jag inte egentligen tyckte särskilt mycket om. De enda gångerna jag åt kött var när jag åt kycklingnuggets vilket verkligen inte hände ofta. Jag kom närmare och närmare mitt mål; att sluta äta kött, ägg och mjölkprodukter helt och hållet.
Nu kommer det; alla kan inte vara vegan. Att jag säger det kommer göra många upprörda och arga och jag kommer säkerligen få (om jag ens vågar publicera detta) en hel del "jo alla kan visst det!". Men nej, jag har försökt i över ett år och jag kan inte.

Först och främst fick jag järnbrist. Jag har en kopparspiral vilket gör att jag har mens ungefär 7-8 dagar varje månad och då riklig mens. Jag fick även b-vitaminbrist. Att ta tillskott var någonting jag var helt okej med men det tar ett tag för dem att verka ordentligt. I ungefär 2-3 månader var jag så trött på grund utav mina brister att jag knappt kunde fungera i vardagen. Jag började göra mer research. Vad behöver jag äta mer utav för att slippa ta tillskott? Så jag försökte variera min kost.

För det andra förlorade jag pengar. Jag försökte ett tag med diverse grytor och liknande som skulle kosta ungefär hälften eller mindre av vad det kostade med en måltid innehållandes kött. Jag menar linsgrytor och böngrytor. Jag tyckte inte om det. Jag tycker inte om indiska kryddor. Jag tycker inte om asiatiska kryddor. Jag tycker inte om den sortens mat och jag klarade inte av att äta det. Så jag köpte ersättningsmat istället det vill säga typ schnitzlar från t.ex. Hälsans kök. De kostar ungefär 35 kr per paket och det ligger 4 st i. Jag brukar vilja äta 2 st åt gången men det blev alldeles för dyrt så jag försökte med 1 åt gången. Jag blev mätt på detta men om jag åt middag vid kl 18.00 vaknade jag vid 04-05 på morgonen av extrema magsmärtor på grund utav hunger så det förstörde hela min dag efteråt. Det höll på så i flera månader. Jag försökte äta någonting innan jag gick och la mig men det var svårt att hålla den rutinen.

För det tredje så orkade jag inte längre när jag blev psykiskt sjuk igen. Jag är deprimerad igen och jag har svår ångest. Om jag ska kunna laga billig och vegansk mat måste jag lägga ungefär 1 timme (eller mer) i köket vid varje måltid eftersom jag måste laga allting from scratch. Jag menar bönbiffar och kikärtsbiffar exempelvis. Det är inte så lätt att göra egen mat som många tror och man måste ha ett genuint intresse för matlagning för att det ska kunna gå. Det måste också smaka bra. Jag har inte den orken längre. Jag har inte den energin eller den kreativiteten längre. Jag orkar inte... jag orkar knappt gå upp ur sängen... så hur ska jag orka laga mat 1-2 timmar per dag? Jag brukade ha en blogg och hela tiden lägga ut bilder och recept på min mat. Jag omvandlade icke-veganska recept till veganska recept och jag såg vegansk matlagning som ett stort intresse. Jag har inte det intresset längre, för jag är sjuk.

Vi kan jämföra priser också; en havremjölk kostar ungefär 19 kr där jag bor. En mjölk i samma storlek kostar 10 kr. Havremjölken kostar nästan dubbelt så mycket. Jag har haft tur med det eftersom jag endast har mjölk i kaffet och annars aldrig dricker mjölk eller har mjölk i maten. Men för någon som dricker mjölk varje dag, kanske till och med ett eller två paket i veckan...blir detta en enorm ekonomisk skillnad. Jag har inte så mycket pengar att spendera på mat. Jag är student och lever på studentlån. En vegansk ost från Astrid och aporna kostar ca 150 kr/kg. Vanlig ost kostar ca 90 kr/kg. För någon som äter ost varje dag blir också detta en enorm skillnad i utgifter.
Kosttillskott kostar dessutom också pengar. Det är åtminstone 50 kr/100 kr per månad beroende vilken sorts brist man har eller vilka sorters tillskott man tar. Alla har inte dem pengarna att lägga ut.

För att någon ska kunna lyckas vara vegan måste denna personen 1. tycka om en viss sorts mat 2. ha råd med det och/eller 3. ha tid, kunskap och energi att laga mat from scratch. Jag har inte allt det. Jag har försökt nu och jag ger upp. Jag kommer fortsätta äta veganskt så mycket som jag bara orkar och har råd med men jag har inte längre ett mål att bli vegan. Jag kommer fortsätta köpa havremjölk och jag kommer fortsätta använda sojagrädde eller havregrädde eftersom det har hjälpt både min hy och min mage att bli bättre. De senaste 2-3 månaderna har jag inte ätit särskilt mycket veganskt. Jag har mått bättre i kroppen än tidigare. Jag har inte haft ont i magen på morgonen längre av hunger och jag behöver inte längre ta några tillskott. Jag har även sparat väldigt mycket pengar.

Jag tänker heller inte vara aktiv inom veganrörelsen. Jag tänker inte vara medlem i några vegangrupper. Jag tänker inte diskutera veganism med någon. Majoriteten av vad jag stött på i veganska sammanhang är elitism och trångsynta och otrevliga, jag skulle till och med vilja säga elaka, människor. Jag tycker inte om sådana människor och det är mitt val att inte vilja beblanda mig med sådana längre.

Jag tycker att veganism är fantastiskt. Jag vill inte äta djur egentligen. Jag vill inte bidra till djurs lidande. Men jag kan inte... jag klarar inte av det. Jag vet att det låter själviskt och... då får jag vara självisk. Jag kan inte ge upp min fysiska hälsa, min psykiska hälsa och min vardag bara för att vara vegan. Det är inte värt det för mig. Om jag inte kan prestera i vardagen så blir jag hemlös och inkomstlös och skuldsatt eftersom jag inte kan betala mina räkningar. Jag kunde inte prestera på samma sätt när jag försökte vara vegan. Det är inte värt det för mig.

Jag hoppas att ingen hatar mig för detta. Om någon gör det... så vill jag ändå inte ha dig i mitt liv så... Hejdå no fucking loss for me tbh. Men jag är väldigt rädd för detta. Jag är rädd för att människor jag tycker om och bryr mig om ska prioritera min diet framför hur jag är som vän till dem. 

Antifeminister som Blaire White och Lauren Southern.

Antifeminism gör mig väldigt ledsen eftersom majoriteten utav antifeminism inte är antifeminism egentligen. 

Jag får fysiskt ont när antifeminister gör antifeminism-videos som egentligen är feminism-videos fast de förstår det inte själva. Det tycks vara en slags "coolhets"-grej att vara antifeminist i vissa kretsar precis som det är coolt att vara feminist i vissa kretsar. Jag försöker vara uppdaterad kring antifeminister också, inte bara feminister, vilket innebär att jag har sett många av bland annat Lauren Southern och Blaire White's videos. Grejen med dessa är att vad de säger... grundar sig i antifeminism. De problemen de tar upp, anledningarna till varför de är antifeminister.. de tror att de kritiserar feminism när de egentligen kritiserar antifeminism. De är feminister men de förstår det inte själva eftersom de inte har någon aning om vad feminism innebär. Jag kan försöka ge exempel:

I Blaire Whites video "Female Privilege" beskriver hon hur hon upplevt privilegier som kvinna jämfört med tidigare (hon är transkvinna). Ett exempel är att främlingar är mycket trevligare mot henne och exempelvis håller upp dörren för henne eller låter henne få en sittplats på tåget om alla är upptagna. "Ladies first". Sedan nämner hon vilka sorters orättvisor män står ut med som exempelvis att män sitter i fängelse dubbelt så lång tid för samma brott än kvinnor och att män är den primära gruppen som utsätts för gatuvåld. Hon nämner också kvinnors våld mot män och hur det inte tas på allvar.
Det som Blaire inte förstår är att främlingar är mer trevliga mot henne eftersom de tror att hon behöver det. De är mer försiktiga med henne eftersom de tror att hon är känslig, eftersom hon är kvinna. De privilegier hon beskriver är intressanta och absolut värda att ta upp. Som feminist kan jag granska dem och se att de finns där på grund utav antifeminism. 
Män ses som tuffare och som starkare. Det innebär att många män är utsatta och mår dåligt eftersom det faktiskt inte är ett karaktärsdrag typiskt för män. Det finns kvinnor som också är tuffa och starka. En kvinna kan slå en man lika hårt som en man kan slå en kvinna. Det är dock så att eftersom vi har våra bestämda roller som män och kvinnor blir vi behandlade olika - när vi borde bli behandlade lika. Antifeminister förstår inte att det är just det här feminism handlar om: att bli behandlade lika. Att bli behandlade lika innebär inte att vi ska få samma fängelsestraff för samma brott precis som vi ska ha samma lön för samma arbete. Grejen är att vi måste först kunna se kvinnor som lika bra som män för att vi ska kunna se dom som lika dåliga som män. Vi måste se på kvinnor som människor. Vi måste kunna se på varandra som människor och inte som kön.
Feminister vill avskaffa patriarkatet och könsrollerna. Feminister vill inte att män ska ses på som starkare och tuffare än kvinnor.
Män som blir slagna av kvinnor blir inte tagna på lika stort allvar som kvinnor som blir slagna av män på grund utav antifeminism. "Kvinnor kan inte göra lika stor skada som män och män är inte lika känsliga som kvinnor" = antifeministisk åsikt och en åsikt som feminister inte har.

Anledningen till att antifeminister som Lauren Southern och Blaire White inte förstår att de lika gärna skulle kunna driva en feministisk kamp med sina videos (om de bara bytte inriktning lite) är för att feminister ofta fokuserar på kvinnors förtryck och orättvisor som kvinnor utsätts för. Det är viktigt som feminist att vara medveten om att kvinnor är förtryckta men det innebär inte att man måste ignorera orättvisan som män utsätts för - på grund utav patriarkatet och på grund utav förtrycket mot kvinnor. Det blir dock svårt att veta vart fokusen ska ligga. När ska vi låta män ta plats? Får män ta plats alls? Och så vidare. Patriarkatet påverkar män negativt också. Det är denna negativa påverkan som gör att män blir negativa och destruktiva för kvinnor.

Lauren Southern är tjejen som är känd för "Girl destroys feminism in 3 minutes". Jag har skrivit ett inlägg om den videon tidigare men jag vet inte om jag har raderat det inlägget. I princip allting hon säger är, precis som Blaire Whites video, på grund utav antifeminism i samhället och inte feminism. Att män blir behandlade sämre är inte en produkt av feminism utan en produkt av antifeminism. Antifeminism innebär att se ner på allting som anses kvinnligt och mycket av det hon tar upp är "kvinnliga" egenskaper eller "kvinnliga problem" så som känslor, våldtäkt och psykisk ohälsa.

Det gör mig väldigt frustrerad, därmed den fysiska smärtan av dessa videos, eftersom kvinnor som Blaire White och Lauren Southern hade kunnat vara nyttiga för feminismen. De är inte korkade, de har bara missförstått. Jag klandrar inte dem egentligen. Det är inte så lätt att ha koll på feminism idag eftersom feminister hela tiden blir motarbetade av feminister men också eftersom feminismen är så stor idag. Det blir så att de som syns och hörs mest är de som inte presenterar feminismen på ett "bra" eller "rätt" sätt. Jag säger inte att jag är en sån som borde höras eller synas mer men jag tycker ändå att det finns mycket inom feminism som skulle kunna förbättras. Vi måste försöka få med dessa egentligen gömda feminister i vår kamp eftersom varje människa är viktig och kommer göra skillnad.

Glitterfeminism.

Nu är feminister i krig med varandra igen. Jag ska försöka sammanfatta vad det handlar om.

Den här gången handlar det om "glitterfeminister". Vad är en glitterfeminist? Antagligen är det någon med pastellfärgat hår, tjocka ögonbryn i samma pastellfärg, glittersmink, glitter-pastell-kläder och septumpiercing. Det låter som en antifeminists beskrivning av "the typical radical feminist" om du frågar mig och jag förstår inte varför en utseendebeskrivning skulle vara relevant alls (?) Det är också en feminist som inte är särskilt påläst om feminism. Nu ska inte jag komma här och ba "jag studerar faktiskt genusvetenskap 31-60 på universitetet så jag är fan påläst" och vara ett elitistiskt äckel. En glitterfeminist kan det mesta om sin feminism genom tumblr och är väldigt bråkig online. En glitterfeminist är alltså "den moderna" typen av feminist. Det är dock inte allt. Glitterfeminism beskrivs också i sammanhang där normsmala feminister lägger ut "hyllande" videos och bilder på sin halvnakna och normsmala/normsnygga kropp och beskriver det som "empowering." Det är "peppande" att se normsnygga tjejer visa minimala skavanker. Feminister som inte anser sig själva vara normsnygga/normsmala eller queerfeminister blir förbannade eftersom dessa "glitterfeminister" tar alldeles för mycket plats inom feminismen. Glitterfeminister blir den allmänna synen av feminister - vilket är en "felaktig" bild av hur feminister är, tycker, ser ut och beter sig. Glitterfeminister benämner alltså icke-feministiska handlingar som feministiska. Det är t.ex. inte feministiskt, enligt vissa, att använda smink eftersom det är ett patriarkalt påhitt. Det är kanske stärkande för den enskilda individen att använda smink men för feminismen i helhet är det tvärtom eftersom det spär på patriarkala värderingar. På samma sätt blir det inte feministiskt att ge plats åt halvnakna normsnygga och normsmala tjejer som visar upp sina kroppar på diverse kroppspositivitets-forum.
Glitterfeminism är förresten besläktat med "popfeminism" (Beyoncé och Taylor Swift typ se video här och här).

Jag kan förstå att man som påläst feminist irriterar sig på "unga glitterfeminister på tumblr" som skriker om patriarkat när de förmodligen inte har en aning om vad patriarkatet egentligen är och innebär. Gällande feminism måste man tyvärr ibland vara lite elitistisk eftersom det finns mycket inom feminism som är politiska termer, akademiskt språk blabla... Ja ni vet (jag försöker göra min blogg så lättläst som möjligt t.ex.). Jag kan också bli förbannad på det. Det är på grund utav den typen av "feminism" som jag inte blir tagen på allvar eller varför jag blir hånad online så fort jag nämner att jag är feminist (inte bara, men det är absolut en av anledningarna). Jag kan också förstå varför man som tjock blir förbannad är normsmala tar plats i rörelser där det faktiskt är dags för tjocka att få ta plats. Jag som tjock kan t.ex. bli förbannad när jag ser snygga kändisar praisa sina kroppar på instagram och få hyllningar för det för hela samhället praisar deras kroppar? De får alltid hyllningar? De är normsnygga och normsmala hello, varför ska de få mer uppmärksamhet? Ungefär. Jag förstår alltså grejen.



Det jag inte förstår är varför fellow feminister kan ta varje tillfälle i akt att på något sätt trycka ner varandra när det finns så mycket annat än fokusera på som ja jag vet inte... patriarkatet? Patriarkalt förtryck? Att färger/leksaker/barn könas på ett speciellt sätt? Löneskillnader? Våldtäkter? Mord? Kvinnohat? Osv osv osv. Jag säger inte att jag driver min feminism på ett bättre sätt än andra, verkligen inte. Men jag kommer aldrig någonsin stötta att trycka ner andra feminister. Jag är så jävla OVER IT, så fucking over it. De är mina systrar trots att de driver "dålig feminism"(sådan finns ju, glitterfeminism exempelvis är enligt mig dålig feminism som ska bekämpas men inte genom hat/drev/påhopp/hån/bråk). Forum där feminism diskuteras och drivs ska aldrig kännas otrygga för en annan feminist. Det är fan antifeministiskt, enligt mig, att trycka ner andra kvinnor så varför feminister det så mycket? Det jag inte heller förstår är varför en utseendebeskrivning krävs när en frågar vad en glitterfeminist är för någonting. Det är som att en queerfeminist skulle beskriva en radikalfeminist som "visar gärna upp en hårig armhåla på profilbilder, ofärgat och oklippt hår i naturliga färger som råttfärgat eller brunt, bär aldrig smink förutom läppstift ibland, klär sig i naturfärger som brunt, militärgrönt, vinrött och svart". Att bedömas på grund utav våra utseenden är patriarkalt. Det är antifeministiskt att beskriva en "glitterfeminist" som ett utseende. Jag stöttar inte patriarkala handlingar eller antifeministiska handlingar. Vill vi göra samhället mer feministiskt? Vill vi göra samhället mer kvinnovänligt? Vi kanske ska börja med att granska oss själva. Vi kanske ska börja med feminismen.

Hur löser vi detta? Det är trots allt rätt naturligt att alla inte kommer överens när det finns så många olika typer av feminism. Jag har inte ett svar på det, egentligen. Jag tror dock att kommunikation och diskussion kan lösa det mesta när det handlar om politik och speciellt när det handlar om interna problem. När jag stöter på en glitterfeminist i mina diskussioner så hånar inte jag henne, jag bråkar inte med henne, jag får inte henne att känna sig otrygg. Jag försöker lära henne om den feminism som jag tycker är "äkta" och försöker föra en sansad diskussion. Om jag märker att hon, trots mina försök, inte vill diskutera eller förstå mig så ger jag upp och låter henne vara.

Over and out. 

Krossa maskuliniteten (Feminist-kritik 1)

Har tänkt på mitt inlägg om internkritik och drev... och vad min poäng var där var att inte starta drev mot enskilda feminister eller enskilda kvinnor som driver dålig feminism. Som feminist säger det emot min "moraliska ståndpunkt" att beskylla kvinnor och attackera kvinnor. Det är kontraproduktivt. Men det innebär inte att man inte kan attackera deras feminism. Det finns olika sorters feminism idag eftersom den är så spridd och då blir det svårt att hålla med varandra om allting. Feminism är inte bara "lika lön för lika arbete" idag utan omfattar så mycket mer.

Det finns mycket inom feminism som jag inte håller med om, eller tycker om. Det är normalt. Det innebär inte att jag är mindre feminist än någon annan. Det innebär inte att jag inte håller med om feminismens grund - att kvinnor är lika mycket värda som män, jämställdhet och så vidare. Det är egentligen just det som är starkast hos mig; grunden. Och det som ligger runt omkring skiftar. Jag lär mig varje dag och utvecklar hela tiden min feminism och mina feministiska åsikter. Jag tänkte att det kunde vara intressant och lärande för mig, och kanske andra, att skriva om vad jag inte håller med om inom feminism och att faktiskt ge kritik till feminismen - utan att på något sätt beskylla enskilda kvinnor. Vi kan kalla det för en ny "serie" på min blogg. Vi kan ju se hur långt det går, det kanske bara blir ett inlägg.. eller två.. eller så blir det femton.

Någonting som jag har tänkt på det senaste är att modern feminism uppmanar kvinnor att ta plats på ett sätt som är destruktivt. Det känns som att feminismen lett till ett slags hyllande av det maskulina istället för det feminina. Feminismen försöker göra kvinnor till män, trots att feminismen borde veta att män och manlighet och maskulinitet är destruktivt. Ett ytligt och litet exempel är hur det är vanligt för kvinnor idag att ha byxor, det är ju helt standard, men det är fortfarande inte socialt acceptabelt för män att bära kjol. Det känns som det ligger mer prestige i att en kvinna är militär än att en man jobbar som dagisfröken. Det känns som kvinnor börjar komma in i "manliga yrken" så som exempelvis chef men vi ser fortfarande ingen större ökning av män i "kvinnliga yrken". (Det här är inte statistik, det är observation). Vi uppmanar kvinnor att ta vad dom vill ha, inte ta ett nej och dominera sin omgivning - vilket inte behöver vara destruktivt beroende på i vilken mängd - men vad vi samtidigt borde göra är att hylla kvinnlighet och femininitet. Jag är en sådan som inte tror på att manlighet och kvinnlighet existerar, eller åtminstone att det inte är någonting kopplat till något kön på ett genetiskt sätt. Kvinnlighet och manlighet är socialt konstruerat. Om vi fortsätter i denna banan kommer kvinnligheten att utrotas och vad kommer finnas kvar - människor som slåss med varandra, är aggressiva, inte tar nej som svar, brölar och pratar om erövringar. Det är destruktivt. Hur kan det vara så att vi kommit så långt inom feminism, att feminism är så stort just nu och vi värderar FORTFARANDE maskulinitet över feminitet? Vi värderar fortfarande män över kvinnor, även feminister. 
Men vad är kvinnlighet då? Varför värderar jag kvinnlighet och femininet så mycket? Om världen ser ner på det och till och med feminism ser ner på det - då borde det ju vara något dåligt? Kvinnlighet är kopplat till ömhet, känslor, kärlek, att ta hand om varandra och att bry sig om varandra. På vilket sätt är det någonting att se ned på? På vilket sätt är det rimligt att uppfostra kvinnor till att inte ha känslor eller inte bry sig om andra människor? Självklart borde det finnas en balans. Kvinnor ska inte behöva offra sig själva för att ta hand om någon annan.
Feminismen kan ibland verka tro som om förändringen behöver ske i kvinnor, och jag håller inte med om det. Kvinnor är fantastiska som dom är. Jag dyrkar kvinnlighet och allt feminint, allt som är femme, vilket jag kan uppleva som något negativt i vissa feministiska kretsar. Förändringen behöver ske i män. Den behöver ske i manligheten. Män behöver uppfostras att bli mer kvinnliga, mer feminina. Det är då feminismen på riktigt kommer slå igenom.

Ett tips jag kan ge är att se "The mask you live in." Den tar upp allt som är destruktivt med manlighet och efter att ha sett den... vad finns kvar att manligheten, vad finns kvar av det maskulina? I princip ingenting.
Män har en högre självmordsstatistik än kvinnor. (Jag vet inte om det finns en självmordsstatistik för ickebinära, så jag kan inte ta upp det, men hade gjort det om jag visste.) Och grunden till att män tar livet av sig i så stor bredd är på grund utav manligheten, av maskuliniteten. Det är på grund utav hur vi ser ner på vad som anses kvinnligt och feminint dvs att visa känslor. Maskulinitet och manlighet innebär dessutom enorm press för män som inte passar in standarden för hur "en man ska vara." Om maskulinitet ÄR manlighet så borde det ju finnas genetiskt hos alla män - så varför är inte alla män maskulina? Varför finns det män som tar livet av sig när män inte känner känslor? Varför finns det män som tar livet av sig när män är fulländade människor?

Vad jag vill få fram är; vi måste krossa maskuliniteten. Vi måste krossa manligheten. Vi måste hylla femininet. Vi måste hylla kvinnligheten. Vi måste hylla kvinnor.