Ghost Radar.

Det finns en app som går att ladda ner gratis som tydligen ska hitta och få kontakt med andar. Jag har länge velat testa appen sen jag såg Shane Dawson och Trevor Moran använda den i två videos men inte vågat tidigare. Hade helst velat testa den tillsammans med någon och gå runt någonstans och testa men vågar inte själv, haha!

Tror jag på appen? Hm... vet inte. Kan lika gärna vara random ord som ibland passar ihop. Men nu har jag testat den. Vad tror ni?

Det första jag fick upp när jag startade appen var en grön prick och ordet "Pen." Det ligger en penna rakt framför mig så jag tar upp den och börjar skriva upp vad appen säger. Då säger den "Doctor" och "Factor." Det ligger en apotekspåse framför mig så kan ju ha något med det o göra men ja... Sen är det tyst ett tag. Jag tittar runt omkring i vardagsrummet och när jag tittar mot bokhyllan säger den "Religious." I våran bokhylla har vi enormt mycket ockulta symboler och föremål bland annat två posters på Ouija-bräden så det skrämde mig rätt mycket tbh, haha.
Sen gick jag ut i hallen. En grön prick igen. När vår ena katt kommer fram mot mig säger den "Animal." I köket säger den "Farm" och sen "Hang" och "Knew." Det var ganska obehagligt.
I sovrummet säger den "Became."
I Daniels rum säger den "Path."
När jag går ut i hallen igen och tittar ut säger den "Coast" och just då blåser det extra mycket ute, kanske har med det o göra? När vår andra katt kommer fram säger jag "ska du vara med mig?" då säger den "Everywhere" och ja det stämmer ju, katterna är med mig överallt.
I köket säger den "Did".
I vardagsrummet "Direct."
Andra ord: Honor, Advice, America, Arrive, Sharp, Escape, First, Pour och Managed.
Sen var det få ord och få andar som kom fram. Kändes rätt tryggt ändå att knappt få någon kontakt. Det kanske bara inte spökar här?

Vad färgerna betyder: Hur stark och närvarande anden är som den får kontakt med. Röd är starkast, Gul är lite svagare än röd, Grön är lite svagare än gul och Blå visar en svag ande.

Ladda ner appen på Appstore; https://itunes.apple.com/se/app/ghost-radar-classic/id368470785?mt=8

Se Shane och Trevor här:

Sömnparalys och Hattmannen.

Håller just nu på att titta på dokumentären "The nightmare" som handlar som sömnparalyser. För er som inte vet vad sömnparalys innebär så kan jag förklara det snabbt; Det är ett förlamande tillstånd som kan hända mellan vaket och sovande tillstånd. Under detta tillståndet känner du dig förlamad, ibland mer ibland mindre och du kan även få hallucinationer samtidigt. 
Många kopplar detta till en övernaturlig upplevelse, vilket jag kan förstå. Men samtidigt fick jag en bra vetenskaplig förklaring till detta av min vän Michael. Han sa att sömnparalys i stort sett är samma sak som att gå i sömnen, bara tvärtom. När du går i sömnen fungerar kroppen som om den är vaken men du själv sover, under sömnparalys fungerar hjärnan och medvetandet precis som om den är vaken men kroppen sover. Det är bara en slags felkoppling i hjärnan. Men det går inte att neka till att det är obehagligt att diskutera... och ännu värre uppleva själv.

Jag har upplevt sömnparalys ett par gånger men då har jag inte varit medveten om att det fanns ett namn för det. Redan när jag var liten kunde jag hamna mellan "vaket och sovande tillstånd" och oftast höra skrik, gråt och röster från olika håll. Det varade bara några sekunder och jag vaknade snabbt upp igen. Under de sekunderna var jag paralyserad. Men eftersom jag vaknade så snabbt så tyckte jag bara att det var obehagligt för stunden och ingenting som jag kopplade till varken övernaturligt eller underligt.
Nyligen upplevde jag en längre upplevelse. Jag vaknade bredvid Daniel och jag låg på sidan, men kunde inte röra på mig. Jag kände en obeskrivlig rädsla och skräck direkt när jag vaknade. Jag ville direkt väcka Daniel så jag försökte säga hans namn men det gick inte. Munnen vill inte röra på sig och jag ansträngde mig i säkert en-två minuter innan jag gav upp. Att försöka skicka signaler från hjärnan till kroppen utan att lyckas är verkligen skrämmande - och ansträngande dessutom. Skräcken jag kände var verkligen enorm och jag är glad att jag hade min ögonmask på mig... Det som jag var mest rädd för var tystnaden, så jag försökte röra mig för att sätta på en ljudbok på mobilen. Det gick inte. Efter ytterligare ett par minuters ansträngning lyckades jag få liv i kroppen och jag kunde till slut sätta på ljudboken och somna om igen.

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om mina erfarenheter gällande det övernaturliga som ni kan läsa här. I det inlägget nämnde jag skuggmannen som både jag, Lina och en tidigare boende sett i en gammal lägenhet. Det som jag inte skrev då var att den som bodde där tidigare hade sett mannen med en hatt eller cowboyhatt på sig, eftersom jag tänkte att det inte var så viktig info. Men nu när jag ser den här dokumentären... En kille nämner nämligen att han har sett skuggmän både med och utan cowboyhatt och att det är vanligt. Men varför det? Och om det kan förklaras vetenskapligt - varför upplever alla samma sak och hur kunde vi uppleva det på samma ställe men inte någon annanstans? Jag har för mig att jag läst om detta innan också.  "The hat-man"/hattmannen är en skuggfigur som många har påstått sig sett i samband med sömnparalys. Skillnaden mellan hattmannen och andra skuggfigurer är att hattmannens närvaro upplevs som mycket mer skrämmande. Han stannar även en längre tid vid offret och kan ibland röra eller attackera den som upplever sömnparalysen. Många har också sagt att det känns som om hattmannen "livnär sig på rädslan de känner."

Här kan ni se dokumentär om hattmannen; 

Berätta vad ni tycker! Har ni upplevt sömnparalys eller har ni sett hattmannen? 

SCUM (TW: självskada)

Jag vill ibland tro att jag föddes skadad, att jag redan var förlorad vid födseln. Jag lägger hellre skulden på mig själv än på andra människor eftersom jag vägrar tro att människor kan vara så hemska, att de är kapabla till att förstöra en människa. Men jag vill inte längre lägga skuld på mig själv... jag vill lyfta upp mig själv.

Många undrar säkert varför jag blivit så extrem gällande mitt manshat det senaste. Få förstår att det kan ligga sorg bakom hat eller att det kan ligga personliga erfarenheter bakom hat. Hat är någonting man bara känner utan anledning, vill man tro. Det kanske är för man inte vill ta itu med en sådan känsla som hat eftersom man känner att det inte går, men det gör det. Analysera hatet. Förstå hatet. 

Alla mina ärr har en historia och bakom mina ärr ligger sorg och hat; mestadels manshat. För det är helt sant - det är mestadels män som fått mig att skada mig själv på det här sättet. Absolut beror det på psykisk sjukdom, en psykisk sjukdom som jag vet funnits där sen barnsben men... varför utvecklades den? Vad matade min sjukdom så mycket att den exploderade och omringade mig? Jag kan berätta det: män.  Jag har vägrat hata män i mitt förflutna. Jag har bara älskat, jag har bara bjudit in och försökt förstå. Jag har litat på män, försökt se det goda i män. Om jag hade lärt mig att hata män redan när jag var 13 hade mitt liv sett helt annorlunda ut idag. Jag hade varit en så mycket mer lycklig individ.

Män har våldtagit mig, flera gånger. Män har våldtagit mig oralt och vaginalt, försökt analt. 
Män har utnyttjat mig och min godhet, behandlat mig som en soptunna där de kunde tömma både känslor och säd när ingen annan fanns där för dem. 
Män har tagit mina pengar, levt på mig när de själva slösat bort sina pengar på alkohol eller droger. 
Män har fått mig att överge både ansvar och skola vilket lett till ett stort fördärv i mitt liv. 
Män har tryckt ner mig, flera gånger. Män har sagt att jag varit värdelös, äcklig, vidrig, ful... att jag varit en hora, att jag förtjänar att dö och att jag borde ta livet av mig eller skära mig lite till. 
Män har manipulerat mig. Män har övertygat mig om att de älskar mig när det egentligen handlat om att ha mig som en slav, både sexuellt och känslomässigt. 
Män har tvingat mig att offra andra människor som jag älskar eller bryr mig om. 
Män har drivit med mig. Män har legat med mig sedan skrattat åt det tillsammans med vänner. Män har sagt att de älskat mig, fått mig att älska dem tillbaka och sedan skrattat åt mig, gärna tillsammans med andra.
Män har ljugit om mig, gett mig rykten som sträckt sig över hela Halmstad. 
Män har lovat att hjälpa mig, att stötta mig bara för att låta mig öppna upp mig själv och sedan lämnat mig ensam med min sorg, blottad och förtvivlad. 
Män har tafsat på mig utan min tillåtelse. Män har förföljt mig på stan och tagit på min kropp, kysst min kropp och fått mig att känna att min kropp inte tillhör mig själv utan alla andra. 
Män har förstört människor omkring mig, på sätt som ni inte ens skulle kunna drömma om. 
Och jag kan fortsätta med den här listan men jag tror att min poäng kommit fram.

Jag känner egentligen inte att jag behöver förklara mig. Men jag är helt förstörd idag. Jag har haft en förjävlig vecka/månad och ännu mer förjävlig dag. Nästa gång ni ser ner på mig för mitt manshat, nästa gång ni anklagar mig för att vara dum i huvudet som någon gång då och då uttrycker hat mot män... läs ovanstående lista. Om ni vill ha mer ingående detaljer kan jag ge er det. Jag skäms inte längre för hur män har förstört mig. Jag erkänner det och jag har all jävla rätt att hata om jag vill.

Samtidigt vill jag att ni ska tänka på hur många män det faktiskt finns i mitt liv som jag älskar och bryr mig om, trots allt hemskt som män har utsatt mig för. Det är starkt av mig att inte hata män så fullt ut som jag kanske borde.

Jag vill också säga att trots detta inlägg så har ni ingen aning. Ni har inte sett mig påverkas, ni har inte hört mig påverkas eller varit med mig under de stunder då män påverkat mig negativt. Det finns få vänner som verkligen sett, hört och varit med. Och inte ens dem vet fullt ut hur skadad jag är, hur lemlästad min själ och mitt hjärta är på grund utav män. Det var allt. Nu ska jag inte vara lika öppen med mina känslor gällande detta för jag får bara skit för det ändå. 

Idrotten i skolan är ett jävla skämt.

Jag måste få ranta. För just nu är jag arg. 

Idrotten i skolan måste vara frivillig. Jag skiter i alla era ursäkter eller anledningar till varför idrotten ska vara obligatorisk. Ska jag förklara för er som tror att idrott i skolan är nyttigt för eleverna hur det upplevdes av mig? Och hur mycket igenkänning jag fått när jag berättat detta för andra?

Det var rena jävla ångesten för mig. Inte nog med att man var värdelös och småtjock med noll bollsinne, läraren skulle minsann vara snäll och ge extra uppmärksamhet och "visa mig" hur det går till. Det gjorde det bara värre för här tog läraren extra tid och extra energi åt mig, en enskild elev, bara för att alla eleverna ännu en gång skulle se hur jag misslyckades med att hoppa över en plint eller sparka till en boll. "Ja men försök" sa hen och hela klassen stöttade mig (trodde hen men det handlade bara om en annan sorts mobbning, aldrig hört talas om ironi?)
I femman var det friluftsdag och vi skulle tävla tre och tre mot varandra i att springa 60 meter. Jag fick springa bredvid den snabbaste killen och den snabbaste tjejen i hela årsgruppen. Det var inte bara eleverna som skrattade bakom min rygg när jag kom stapplandes sist utan jag hörde även lärare och vissa föräldrar som var där "aw stackarn, som hon springer." Då började jag gråta. Jag grät bakom läktaren på arenan, grät så mycket att jag ville kräkas och min bästa vän försökte trösta så gott det gick. Det var sista gången jag var med på friluftsdagen.
Idrott handlar även om andra aktiviteter som t.ex. att åka skridskor. Alla barn kan ju åka skridskor. Alla barn utom jag dvs... Min mamma hade aldrig tid med att lära mig eller mina syskon att åka skridskor eftersom hon var för upptagen med att jobba så vi kunde ha mat på bordet och kläder på kroppen (fast det knappt räckte till det.) Men jag var med och åkte skridskor på lågstadiet, bland alla barn som vant svävade fram över isen. Jag fick hålla i en kon medan jag åkte och det gick inte så bra. När jag kom hem till mamma försökte jag få sympati och sa att "alla barnen kunde göra piruetter förutom jag som bara ramlade." Hon trodde nog att jag överdrev och visst, det gjorde jag väl men det låg mer sanning i det än vad hon förmodligen trodde.

Men... inte nog med det - man blev inte bara bedömd på hur duktig man var. Man skulle dessutom ha "rätt idrottskläder" på sig. När jag växte upp var vi fattiga och jag kan helt ärligt utan skam i kroppen säga det - vi var fattiga som levde i ett medelklassområde. Min mamma försörjde oss på först CSN sen fick hon ett uselt jobb med ännu mer usel lön och då hjälpte det inte med pappas bidrag. Idrottskläderna man skulle ha på sig skulle vara nya, knappt använda och nästan skräddarsydda för ens kropp. Märken som Adidas, Reebok och Nike var viktiga och tuffa. Jag kommer ihåg hur en tjej utan syskon och höginkomstföräldrar alltid hade så fina idrottsbyxor på sig. Tighta jazzbyxor i rosa, lila eller turkos, det verkade som om hon hade flera olika par. Avundsjukan brände i mig när jag tittade ner på mina egna slitna och ärvda idrottsbyxor i blek-svart.

Efter idrotten var det värre. Då skulle barnen duscha ihop. De skulle vara nakna ihop, döma varandras kroppar vilket blev ännu värre när vuxna inte var i närheten. Om du inte duschade efter idrotten var du äcklig - även om du bara suttit på bänken eller bara stått och väntat på att få bollen i en fotbollsmatch (vilket stämde in på mig majoriteten utav gångerna.) Och barn svettas ju inte... så varför ska man duscha egentligen? Om du duschade och inte använde tvål var du också äcklig. Om du tvättade håret när du duschade var du tuff. Om du hade en "billig" tvål blev du retad för att du var fattig. Råkade du titta liiite för länge på de andra tjejernas kroppar - utan att kommentera något negativt - så var du "lesbisk och så jävla äcklig." De lesbiska ryktena flödade i mellanstadiet. "Jag tror att Sara är lesbisk, såg du hur hon tittade på dig i duschen?"
Om du var tjock blev du retad. Om du inte hade fått bröst blev du retad MEN det är underligt för HADE du fått bröst blev du också retad, men det berodde lite på var i rangordningen du befann dig.

Jag hatar idrotten med hela mitt hjärta. Det har gjort mig ärrad för livet att tvingas vara med på det. Jag bönade mina föräldrar att ge mig ursäkts-lappar och när det inte funkade skrev jag egna och fejkade deras underskrift, vilket läraren märkte och jag fick nästan inte följa med på skolresan i sexan. Inte en enda jävel frågade mig VARFÖR men iof... jag var ju tjock, så det var ju självklart att det var på grund utav lathet, eller hur? Ja visst var det så. För barn kan ju inte ha ångest över sina kroppar, de är ju oskyldiga och inte ännu påverkade av samhällets ideal. Sorry to burst your bubble men jag försökte "banta" för första gången när jag gick i lågstadiet.

Och ni kan inte komma och säga att "det är skolans/lärarnas fel" för det jag har gått på tre olika skolor och det var samma jävla sak på varenda en. Den enda skillnaden var att majoriteten utav lärare och övrig personal på Örjanskolan var helt jävla underbara så jag fick gå på promenader under idrottslektionerna.
Och egentligen.. idrott ska ju handla om hälsa och man kan nog försöka med den där "det är ju viktigt för barnen att röra på sig." Men seriöst, hur mycket rör man sig på skolidrotten egentligen? Jag gjorde det iallafall inte. När vi spelade fotboll var det max 4-5 stycken i varje lag som rörde på sig, alla andra stod bara vid sidan av och bad till Gud om att bollen inte skulle komma till dem. Låt barnen gå ut och gå istället. Det är roligare, mindre press och bättre för deras hälsa. Dessutom måste man inte duscha efter en promenad.

Idag är det svårt för mig att ens gå ut och promenera på grund utav ärren jag har från idrottslektionerna. Jag är rädd att någon ska mäta hur snabbt jag går, hur mycket jag flåsar eller hur mycket mitt fläsk dallrar vid varje steg.
Jag kan fortfarande drömma mardrömmar om idrotten i skolan. Det är ett trauma jag varit med om som fortfarande - trots att det var 10 år sen - ger mig ångest, mardrömmar och panikattacker. 
Idrotten i skolan har inte bara bidragit till min fysiska ohälsa utan också min psykiska. När jag sitter och skriver detta skakar mina fingrar och jag vill gråta och jag vill sluta skriva för jag VILL INTE tänka på det och jag vill förtränga... men... jag vill bli av med det. Jag vill att någon ska läsa och känna "jag är inte ensam."

Antifeminist-skräcken.

Jag vet egentligen inte varför jag väljer att ta upp diskussioner med dem som kallar sig själva för antifeminister. Kanske handlar det om att jag vill frälsa alla.
Eller... så handlar det om att jag är livrädd för att leva i en värld där det finns människor som förnekar mig rättigheter för jag råkar vara kvinna och om det finns någonting jag kan göra för att stoppa dem så gör jag det. 
Det är nästan som att jag tar upp diskussionerna för att försäkra mig om att "okej... de kallar sig inte feminister men KAN de ändå möjligtvis tycka som jag?" för det går, tror jag. Precis som det finns feminister som inte har särskilt bra feministiska åsikter finns det människor som inte kallar sig feminister som har bra feministiska åsikter. För mig är den stämpeln oerhört viktig; FEMINIST. Det är jag, det är mitt liv, det är mina åsikter, det är vad jag tror på och vad jag lever för.

Jag vill inte tro att det finns människor som förnekar mig rättigheter, som ser mig som en lägre varelse på grund utav mitt kön. Det är egentligen underligt eftersom diskussioner om feminism ofta går ut på att prata om alla dessa människor som tycker så, som inte vill att jag ska ha rättigheter. Men för mig har det bara varit en "massa". Det har varit strukturer, kulturer, patriarkat... det har inte varit människor, individer, på samma sätt. Så när jag väl möter dessa individer så blir jag rädd för - ni ska ju bara vara en massa?

Detta är en slags skräck för mig. En skräck som jag lever med dagligen. "Kommer den här personen som jag tycker om, bryr mig om och respekterar hata mig för jag är feminist eller plötsligt vilja attackera och döda mig på grund utav mina feministiska åsikter?"

Detta gör mig så oerhört rädd och ledsen. Jag vill egentligen inte dra paralleller med sånt som jag inte exakt vet hur det känns men... jag kan ju känna sympati. Detta är nog det närmaste jag kan komma till hur en rasifierad känner sig när det gäller rasister.

Rasister bryr sig bara om en enda sak.

Ni som läser måste lära er och förstå en så jävla viktig sak: rasister bryr sig INTE om er.

(fyi: alla män är inte rasister, kvinnor kan också vara rasister men jag använder "man" som exempel)

Ni kanske tror att mannen som argt skriver om hur upprörd han är över attackerna i Köln är upprörd för att han bryr sig om offren, att han tycker synd om offren. Det stämmer inte. Den här mannen är rasist. För honom är det "rena julafton." Han har bara väntat på att något sånt här ska hända så han kan utnyttja situationen till sin egen rasistiska vinning. Gå inte på hans manipulation för han bryr sig inte - trust me on this. Rasister bryr sig bara om en enda sak - sin egen rasism. Det finns ingenting annat som betyder mer i en extrem-rasists ögon än hens egna förvridna åsikter. 

Låt er inte luras av "jag vill beskydda kvinnorna från taharrush" för det borde översättas till "jag använder kvinnors utsatthet för att jag hatar människor från andra länder"

Om de män som skriver om attackerna i Köln verkligen hade brytt sig om hur kvinnor lider av sexuella trakasserier hade de skrivit om det tidigare. De hade lyssnat på de kvinnor som i FUCKING ÅRATAL försökt belysa världen om att sånt här händer, varje dag, varje minut i VARJE jävla land. 

Sexuella trakasserier har ingen etnicitet men det har ett kön - det manliga.

Pratade mycket igår om "varför feminister inte pratar om det som händer i Köln utan verkar vilja prata om annat" och det är väldigt viktigt att få fram det här: Feminister är för det första inte förvånade. Feminister är, oftast iaf, inte rasister och väldigt belysta om hur rasister fungerar eftersom en kamp mot rasismen ofta ingår i feminism. Vi vet att det här bara kommer vändas till rasisternas vinning och vi vet att rasisterna FÖRSTÖR så jävla mycket för oss. Vi försöker få fram att det som hände i Köln hände inte för att gärningsmännen var "utländska" utan för att dom var vidriga jävla män. Och vi försöker få fram att dessa vidriga jävla män finns i varje kultur, i varje land med olika färger på sin hud. Det är ingen unik sak för "utländska män" att begå såna här brott. Men om det nu är så att "taharrush" existerar och att det bara är något som utförs av muslimska män - hur fan ska man kunna ta den diskussionen? Det går inte. För rasisterna förstör.

Om ni undrar vart "feministerna tagit vägen" och varför vi inte tar upp problem som taharrush så finns det ett enkelt svar på det; för rasisterna gör det. De försöker bygga upp en mask som säger att de är för jämställdhet och för feminism men egentligen är de bara rasister. Det gör mig så jävla förbannad. 

Dustin Hoffman och Samir Badran.

Det är sällan jag brukar bli imponerad av män men det händer - absolut. Min syster länkade en video till mig för ett tag sen, en intervju med Dustin Hoffman. Jag länkade vidare den på min Facebook-sida men fick varken likes eller kommentarer, antar att ingen brydde sig och can't blame them, det är ju en man (!) med i videon. Men iaf. Jag läste nyss Samir Badrans blogginlägg om hur tjejer ser honom som ett "sexobjekt" sen han blev kändis och hur tjejer bara vill ligga med honom för att kunna berätta det för sina kompisar sen. Tragiskt men knappast ovanligt, varken för kändismän eller kändiskvinnor. Var tvungen att kommentera "Välkommen till sexobjektsklubben, jag själv blev ofrivilligt medlem när jag föddes (jag är kvinna). Skönt för dig att du bara upplevt detta sen du blev "kändis"." Först ville jag skriva något mer ilsket typ "och du går säkert bara ute efter såna modellsnygga tjejer för deras utseenden och missar bra personligheter för du bara bryr dig om utseende" (menar inte att snygga tjejer inte kan ha en awesome personlighet) men njae, det hade han faktiskt inte förtjänat. Men jag tänkte så i alla fall i några ilskna minuter. Sen tänkte jag att.. So what? Alla har egna preferenser och smaker, man får tycka om precis vad man vill oavsett om det är modellsnygga, trådsmala tjejer med perfekt hy eller tjocka tjejer med flottigt hår och finnig hy (dvs jag.)
Sen kom jag och tänka på Dustin Hoffman-videon igen... och vad han säger i den, vad han faktiskt förmedlar. Så jag vill länka den här också och ifall ni är tveksamma eller lata gällande intervjun så tänkte jag citera den;

"Jag var chockad över att jag inte var mer attraktiv. Jag sa att okej ni har fått mig att se ut som en kvinna men gör så att jag ser ut som en vacker kvinna. För jag trodde att jag skulle vara vacker, att om jag skulle vara kvinna så skulle jag vilja vara så vacker som möjligt. De sa till mig att det var så vackert som det kunde bli, bättre än såhär blir det inte. Och under det tillfället fick jag en uppenbarelse så jag gick hem och började gråta samtidigt som jag pratade med min fru. Jag sa att jag ÄR en intressant kvinna och jag vet att om jag hade träffat mig själv på en fest hade jag ALDRIG pratat med mig själv eftersom jag inte uppföljer det fysiska som vi tänker att kvinnor måste ha för att vi ska bjuda ut dem på dejt. Och min fru frågade vad jag menade och jag sa *börjar gråta* att det finns alldeles för många intressanta kvinnor som jag inte haft upplevelsen att lära känna för att jag har blivit hjärntvättad. Och *gråter* det var aldrig en komedi för mig."



Jag vill att alla, oavsett vilket kön du har, lyssnar på vad han försöker få fram. Jag vill att alla, oavsett kön, ska tänka efter och bestämma hur viktigt de tycker att utseende är när det gäller till vem de inleder en kärleksrelation med. Hur viktigt är det, egentligen?
Hur många intressanta människor har DU missat i ditt liv - för att inte ansetts "vackra"?