söndag 31 maj 2015

Att leva med ärr - del 2

Den här delen kommer att handla om negativa reaktioner från andra människor. Jag förstår att det här inlägget kommer att uppröra många människor men tänk på att detta är längesen och att det var flera år sedan jag fick såhär starka negativa reaktioner gällande mina ärr - och att jag inte tar åt mig på samma sätt idag.

Jag har alltid varit väldigt öppen med hur jag mår på internet, både genom bilder och text. Jag har alltid sett internet som min fristad på något vis eftersom där kunde jag förmedla ut allt jag kände till de omkring mig utan att behöva säga det öga mot öga.

Bilder som visade mina ärr och även relativt nyskurna sår var inte ovanliga på min gamla blogg som idag är låst och ibland kunde jag även lägga ut sådana bilder på bilddagboken (inga sår som blödde utan med sårskorpor över.)  Det är från bilddagboken majoriteten utav hat kommer. Bilddagboken heter idag dayviews och är en sida där man lägger ut bilder med en text till. Jag hade som högst 5-600 följare på bilddagboken och det var förmodligen för att jag var så öppen med mina känslor och mitt mående. Idag ångrar jag att jag var SÅ öppen eftersom att jag vet hur mycket jag triggade andra tjejer och killar som mådde dåligt. Det är så viktigt att man är försiktig med vem som kan läsa eller bli påverkad och jag vill försöka framhäva att man absolut inte kan hållas ansvar för vad andra människor gör när de ser dina bilder eller läser dina texter - men man borde ha det i åtanke.

Det första som hände var anonyma kommentarer. Det klassiska "ta livet av dig" upprepades ofta men även detaljerade kommentarer. Någon skrev en lång kommentar på säkert 7-8 rader om hur jag borde ta livet av mig eftersom alla omkring mig egentligen hatade mig, att jag är så värdelös som är öppen på internet och hur jag bara sökte uppmärksamhet. Att skriva en kort kommentar är inte särskilt ansträngande... men folk lade verkligen ner TID på att trycka ner mig, tid som jag undrar om de inte kunde spendera på något bättre?
Sen började samtalen. Någon fick tag på mitt nummer. Tjejer med grov skånsk dialekt ringde mig och frågade om jag satt och skar mig just nu, om jag även skar mig i fittan, vem kille skulle vilja ha mig?, säljer jag sex? de hade hört det, att jag var så jävla äcklig... och så vidare. Meddelanden spelades även in på min telefonsvarare när jag inte ringde. När jag precis hade blivit dumpad ringde de och spelade in att det var "jävligt bra att *** gjorde slut med mig för jag förtjänade ingen pojkvän."
Sen klottrade folk på staketen runt omkring mina gungor i Frennarp. "Emo-förbjudet" och liknande. Riktigt "kreativt" och usel handstil.
Folk har även skrikit efter mig på stan. "Emo!" "Ska du inte skära dig lite till?" Oftast har det rört sig om yngre personer, mycket yngre än mig. Ett tag plingade de på hos oss och kunde till och med öppna dörren och ropa in - mina syskon blev helt galna. Ett tag blev jag så trakasserad på Frennarp att jag inte KUNDE gå ut.

Något som är kopplat till negativa reaktioner - eller egentligen bara reaktioner som fått ett konsekvens är när människor har blivit rädda för mig.

Jag brukade ofta skriva om det, hur jag förlorade vänner och förälskelser oerhört snabbt för att de blev så rädda för mig och mitt mående. Jag brukade hata mig själv för det, klandra mig själv, klandra dem för att de var så svaga, klandra världen, klandra allt... Men egentligen finns det ingen eller ingenting att klandra.
Alla människor klarar inte av psykisk ohälsa. Det är inget fel i att vilja distansera sig från människor med psykisk ohälsa. Vi kan absolut vara psykiska vampyrer, stjäla energi och livskraft från andra eftersom vi har så lite utav det själva. Det är inte medvetet och det är inte vi som personer utan det är vår sjukdom. Självklart finns det människor som är oerhört duktiga på att både inte ta emot negativ energi från de med psykisk ohälsa och så finns det dem som är sjuka och oerhört duktiga på att inte sända ut negativ energi. Jag säger inte att man ska döma psykiskt sjuka människor eller att man ska vara rädd för dom för det ska man inte - men jag som har erfarenhet måste samtidigt vara ärlig med hur mycket det här kan bryta ner inte bara den sjuke utan även de omkring den sjuke.

Om jag hade vågat och kunnat få tag på de jag skrämt iväg eller de jag negativt påverkat så hade jag bett om ursäkt, tusen gånger om. Jag ber inte om ursäkt för hur jag mådde för det är ingenting jag kan hållas ansvarig för men jag ber om ursäkt för hur jag hanterade det - jag önskar att jag hade kunnat hantera det bättre. Men... jag vill inte bara be om ursäkt utan jag vill också få fram att - jag var 14-17 år gammal. Jag var sjuk och jag var ung. Och jag är inte samma person idag som jag var då.

Det sista jag någonsin vill är att skada någon annan eller negativt påverka någon, det är helt tvärtemot det jag vill göra i mitt liv. Det är viktigt att få fram att så illa som jag hanterade min ångest tidigare - så hanterar inte alla det. Jag önskar verkligen inte att någon permanent blivit rädd för psykisk ohälsa på grund utav mig. Troligtvis är det inte så.

Finns det någonting ni vill att jag ska skriva om? Någonting speciellt ni undrar och så vidare? Tror att ni kan vara anonyma i era kommentarer här på bloggen och ingen fråga är för dum och inget förslag är för tokigt.

Medium och andra kontakter med det andliga.

Tänk dig att du börjar drömma om någon som har avlidit, någon som stod dig väldigt nära i livet. Känns och låter rätt naturligt, eller hur? Men när du sedan börjar drömma om andra som avlidit, som du själv inte har någon koppling till. Tänk dig att du får reda på hemligheter genom dessa drömmarna, sånt som du omöjligt kunde veta - du får ett budskap, ett meddelande att skicka vidare. Detta meddelande är ett sådant meddelande som bara den avlidne kunde känna till. Och tänk dig sen - att ingen tror dig.
En kompis berättade nyligen för mig om det jag beskrivit ovan; hon drömmer om avlidna och de vill att hon ska skicka vidare meddelanden och budskap till deras nära och kära som fortfarande lever. Min kompis sa själv "det låter som om jag ljuger" och det klart att det är svårt att tro på något sånt - men jag tror ju samtidigt på att det är möjligt, tänk om? Och jag tänker för mig själv - tänk om JAG skulle uppleva något liknande och så är det ingen som tror på mig? 

Det finns mycket tv-program som tar upp medium, bland annat Det Okända på tv4 (numera på sjuan.) Programmet Insider "avslöjade" Jörgen Gustafsson, ett medverkande medium i Det Okända som fejk och man började ifrågasätta alla medium som var med i programmet. Och om nu Jörgen Gustafsson bara fejkar - hur ska man kunna tro på någon som faktiskt är på riktigt då? 
När jag tittar på Det Okända så kan jag inte låta bli att se ibland hur vissa medium tolkar kroppsspråket och miner som de runt omkring gör, på något sätt känns det som om de vill ha bekräftelse "är jag inne på rätt spår nu?" Samtidigt finns det medium som medverkar som jag tycker verkar helt trovärdiga. Hur vet man skillnaden? 
Vem är på riktigt? Vem är inte? 

fredag 29 maj 2015

Att leva med ärr - del 1.

Jag tänkte först göra detta till ett enda inlägg men eftersom det finns så mycket att ta upp delar jag upp det i olika delar. Det ska alltså handla om: ärr. Att leva med ärr. Jag tänkte att jag skulle ta upp de frågorna som jag fått många gånger och som jag vet att folk undrar, men kanske inte vågar fråga. Och lite annat...

Ångrar du dina ärr? 
Jag tror att just den frågan egentligen bara förväntas ha ett svar: att jag ångrar mig. Och det gör jag, periodvis så ångrar jag mig så mycket att jag kan må riktigt dåligt över det. Jag försöker alltid att tänka att "gjort är gjort" för det finns ju inget sätt för mig att få det ogjort och med tanke på den mängd utav ärr som jag har så är det oerhört svårt för mig att låtsas som om det inte har hänt. Människor med mindre ärr än mig, som kanske bara har på ena underarmen eller på benen kan "komma undan" på ett annat sätt än mig. Jag har ärr över egentligen majoriteten utav min kropp, ungefär 60 % ärr och 40 % ärr-fri hud. Men samtidigt så är inte det 60 % utav MIG utan bara min kropp och det är så jag går vidare. Det finns ingen mening i att sitta och ångra mig trots att jag kan hamna där ibland.

Vad tycker din sambo om dina ärr? 
Daniel har sällan nämnt mina ärr på något sätt eller ens gjort antydan på att de finns där. Han sa en gång att han ser ju mig som jag är och ärren är en del utav mitt utseende, men att han inte tänker på det. Jag tror också att just Daniel som själv sticker ut inte tänker på det lika mycket då heller för "normalitet" är ingenting som han känner till, med tanke på sina tatueringar och med tanke på hur han är som person. Varken jag eller Daniel är normala svenssons och allt som inte hör till normen är normalt för oss och då även ärr. Jag tror inte att Daniel ens tänker på dem längre, överhuvudtaget. När jag har varit ledsen över mina ärr har han mest ryckt på axlarna, vilket han gör åt mycket jag är ledsen över (och det är en av de anledningarna till att jag älskar honom så mycket.) Han ser att det jag ofta är ledsen över inte är någonting att vara ledsen över utan något jag bara borde hantera och gå vidare ifrån och samma gäller mina ärr. Han stöttar mig i att tatuera över dem och har rådfrågat sin tatuerare och även bokat tid åt mig nu i höst (iof ska jag inte tatuera ärr då men kommer försöka göra upp en slags plan tillsammans med tatueraren Peter)

Hur känns dina armar? Att ta på? 
Mina ärr är vad man kallar för keloider, alltså ärr som står upp och bucklar ut. Mina ärr känns väldigt mycket när man tar på dem och många har till och med uttryckt äckel inför det (inga jag träffat utan randoms på internet, som tur är) och det är ju inte äckligt men kanske bara väldigt ovant. Mina ärr på överarmarna är hårda och utstående till skillnad från mina underarmar och ben och jag brukar säga att det känns som att dra fingret över någonting med mönster på. Just nu sitter jag och dricker en liten pepsiflaska i 33 cl och längst ner på den flaskan är det mönster och utbuktningar och drar jag fingret över dem så känns det nästan likadant, fast en aning mjukare alltså. Om ni har just en sån flaska närvarande så, haha, känn på den.

torsdag 28 maj 2015

P3-dokumentär!

Alltså... jag är ett stort fan, en stor lyssnare, av p3-dokumentär. Det är verkligen helt fantastiskt roligt och intressant.  Med inspiration av mitt tidigare inlägg gör jag en lista på de bästa p3-dokumentärerna:

6. Södertäljeflickan
1992 döms en 51-årig pappa från Södertälje till 10 års fängelse för att ha förgripit sig på sin dotter och även förmedlat henne till andra män. Men polisen håller fler förhör med den s.k. Södertäljeflickan... Med stor detaljrikedom berättar hon om organiserad barnsexhandel, sexuella övergrepp med rituella inslag, kannibalism och mord och det massmediala intresset är enormt.

5. Alexandramannen 
Han har sagt att han är prins, kampsportsmästare, massör och magiker. Han har sagt att han är spanjor, stridspilot och shaolinmunk. Omkring millennieskiftet börjar han på nätet utge sig för att vara en... 25-årig kvinna vid namn Alexandra.

4. Verklighetens Lilja 4-ever
16-åriga Danguole Rasalite flyr till Sverige i november 1999 ifrån ett liv i extrem utsatthet i Litauen. Men i Sverige kommer hon att låsas in och utnyttjas hänsynslöst av en rad hallickar och torskar... Den 7 januari 2000 orkar hon inte längre och hoppar från en motorvägsbro. Efter sin död kom hon att ge traffickingoffren ett ansikte.

3. Mordet i Keillers park
Den varma sommaren 1997 hittas en man i Keillers park i Göteborg. Kroppen ger inte alltför många ledtrådar. Det lilla sticksåret på bröstet som man först tror är ett knivsår, visar sig under obduktionen... vara ett kulhål - och kulan har gått rakt genom hjärtat. Bredvid mannen ligger en keps som tillhör hans pojkvän; som först grips - men sedan släpps.När genombrottet väl kommer får polisen en inblick i en av 90-talets alla extrema grupperingars kultur. (fans av Dissection borde lyssna på den här) 

2. Knutbydramat
En man blir skjuten i huvudet och en kvinna mördad i sin säng när hon sover. Det visar sig att de tillhör samma, lilla Pingstförsamling.Bara två dagar efter dådet har en 26-årig kvinna, som varit inneboende hos kvinnan och hennes familj, anhållits och erkänt mordet och mordförsöket på grannen. Polisen misstänker svartsjuka. Brottet verkar snabbt uppklarat.Men vissa detaljer indikerar att det inte är så enkelt. Långsamt rullar en historia, märkligare och mer kittlande än man kunnat ana upp. En historia som innehåller sex, religion, vanföreställningar, manipulation och ond bråd död.Det ska visa sig att den unga kvinnan inte varit ensam. Att hon under månader manipulerats till dåden. Den som ligger bakom är pastorn i församlingen, tillika mordoffrets make.P3 Dokumentär berättar historien om ett mord som planerats i månader och om hur media, populärkulturen och hobbyspanare vägrar släppa taget om fallet som fascinerar.
1. Fallet Linda Chen
32-åriga Linda Chen försvinner den 1 augusti 2009; åtta dagar innan hon ska stå brud i Stora Kopparbergs kyrka i Falun. Hon skulle bara gå ut och träffa en vän, uppger hennes sambo, som själv bedriver... ett aktivt sökande med hjälp av släkten och en sierska. Han vädjar om hjälp i tidningar och tv, men ingen har sett henne. Sju veckor senare försvinner även sambon spårlöst. Två dagar senare kommer han springande till en stuga vid riksväg 80 mellan Falun och Rättvik. Brännskadad och i bar överkropp. Han säger att två asiatiska män drogat honom och förvarat honom i bagageluckan på en bil. Och matat honom med gamla friterade räkor. Sextiofem timmar senare dumpas han, enligt egen uppgift, i skogen intill Linda Chens kropp. I P3 dokumentär berättar vi historien om Linda och varför man inte kan döma någon för ett brott, när dödorsaken inte är fastställd.

Mina favorit-spökjägarprogram. (torsdag)

Självklart så gillar jag att titta på spökjägarprogram. Det finns så sjuuuukt många spökjägarprogram, speciellt amerikanska, och de flesta är så kassa eller så fake att man skäms. MEN det finns en del bra också, och jag tänkte dela med mig utav dem! Här är mina 5 favorit spökjägar-program:

5. Paranormal state 















4. Psychic Kids 

3. Det okända













2. Destination Truth

Josh Gates är sååå fantastisk! Rolig, smart och tuff. Destination Truth handlar inte bara om spöken utan även om sägner om monster/djur/varelser vilket gör att Destination Truth står ut och de reser runt omkring i hela världen. Tredje säsongen är den som är bäst och den som har mest trovärdiga bevis.
De har till och med varit i Sverige (!) i två avsnitt; de undersökte Storsjöodjuret och ön Blå Jungfrun.






















1. Ghost Adventures

Det här programmet har 10 säsonger och jag är ändå inte nöjd - det måste komma mer! De kan verka lite töntiga då och då - eftersom de provocerar - men det är så otroligt bra. De får trovärdiga bevis och de blir rädda på riktigt - något som gör MIG rädd! Det är bara dessa 3: Aaron, Nick och Zak som spenderar en hel natt inne i något hemsökt hus med sina kameror vilket också gör det så bra; eftersom det inte finns något stort kamerateam. Bästa säsongen? Alla.












onsdag 27 maj 2015

Ockult-onsdag.

Som ni kanske märkt (speciellt om ni följer mig på instagram) så är både jag och min sambo intresserade utav det ockulta (speciellt Daniel.) Vi har mängder utav böcker om det ockulta och även föremål kopplade till det ockulta.

Ockultism är en systematisk användning utav det "fördolda." Det kan handla om att tillexempel söka kontakt med andliga krafter. Det är ett samlingsord för all magisk tro och beteende som tillexempel astrologi, demonologi, spiritism och alkemi. Allting som är dolt, mystiskt och hemligt.
De personer som sysslar med ockultism söker kunskap om den dolda verkligheten skulle man kunna säga. En verklighet som för ockultisten existerar och ockultister ser detta som vetenskap istället för tro eller religion egentligen. Ockultisten menar också att man kan bemästra och utnyttja de dolda krafterna. Visdomen inom ockultismen är esoterisk vilket betyder att kunskapen bara känns till utav en speciell grupp invigda, en utvald grupp.

Astrologi är en uråldrig stjärntydningslära. Man finner samband mellan placeringar på solsystemets himlakroppar och händelser i människors liv. Exempel på detta är tillexempel våra stjärntecken och hur det sägs att man har olika personlighetsdrag baserat på sitt stjärntecken.
Demonologi är kunskapen och läran om demoner, om deras verkningar. Exempel är boken The Lesser Key of Solomon (Ars Goetia)
Spiritism är övertygelsen om att vi kan få kontakt med andar, speciellt de avlidnas andar.
Alkemi är en uråldrig slags vetenskap (numera klassas den som pseudovetenskap) som den moderna kemin växte fram ifrån. Man experimenterade med olika ämnen och metaller för att framställa nya. Tillexempel försökte man under medeltiden framställa ett livselixir eller guld från andra ämnen. Om man blandade ämnena rätt så kunde man få fram vilket annat ämne som helst.

Magi är övertygelsen att människor kan påverka den fysiska världen med övernaturliga krafter. Till magi räknas ritualer i olika former - man kan tillexempel tända ett ljus av en speciell färg och säga en "trollformel" och sedan få hjälp med sina sömnproblem eller liknande.
Magi är någonting som jag är väldigt intresserad utav och faktiskt tror på. Det kan låta väldigt löjligt i vissa öron men i mina låter magi som något helt naturligt. Jag tror på en slags magi i naturen, att man kan nå naturen genom sinnet på ett sätt. Det är också därför som jag tror på helande kristaller och stenar (jag har ett helt fat fullt med helande stenar och kristaller, jag har tidigare bloggat om det) vilket är kopplat till New Age (ett samlingsnamn för "nya" och små religioner ofta med övernaturliga inslag.)  Det finns mycket kraft i naturen och det är därför som jag gillar att promenera i skogen så mycket. Så fort jag kommer in i skogen eller bland natur så känner jag mig plötsligt lugn. Man kan säga att naturen har blivit min Gud och min religion. Jag känner mig hemma och trygg där.

Kopplat till det ockulta är satanismen. Det är en filosofisk men även religiös tro där man tar ställningstagande för satan-figuren istället för Gud. Idag är satanism kopplat till LaVey-satanism och inte "djävulsdyrkan" som man också kan säga.
LaVey-satanismen är en ateistisk tro (man tror varken på Gud eller djävulen) och säger istället att människan är sin egen Gud. Istället beskriver man Satan som en mänsklig instinkt - en djurisk drivkraft. Idén kommer ifrån Friedrich Nietzsche - att en människa måste hitta sin egen mening med livet. LaVey sa en gång att "satanister har en sjukdom som kallas självständighet." LaVey-satanister är aggressiva ateister och gör motstånd mot all (speciellt kristen) religion.
Inom LaVey-satanism så är det självklart med en sexuell frihet, vilket inte finns i exempelvis kristen religion. Så länge man inte skadar någon så ska man få göra som man vill. Tyvärr ogillade LaVey feminismen eftersom den "uppmuntrade kvinnor att hata sin femininitet" och att man med sin femininitet kunde få styrka och välbehag, han menade att man skulle utnyttja den.
LaVey-satanismen säger att man bara ska ge medkänsla och sympati till de som förtjänar det och det ska inte slösas på otacksamma eller svaga individer. LaVey menade att intelligenta och starka människor gav för mycket tid till såkallade "psykiska vampyrer" som är människor som alltid krävde uppmärksamhet eller omsorg och aldrig gav någonting tillbaka. Man måste undvika sådana vampyrer så gott som man kan eftersom de bara är skadliga för LaVey-satanisten.
I gymnasiet gjorde jag ett skolarbete om LaVey-satanism och är troligtvis den religion jag mest dras till, trots att jag faktiskt ibland tror på både Gud och djävulen. Men jag är en sådan som gillar "sympathy for the Devil." Jag och Daniel har haft tim-långa samtal om Lucifer och vem eller vad det är. Jag tror inte alls på kristnas syn om Lucifer, för mig är han missförstådd - han är bara fri. Han är människans sanna förebild eftersom han förespråkade att man inte skulle låta sig underkastas någon, speciellt inte någon som egentligen är lägre än en själv. Jag tror att Lucifer och demoner är svåra och ingenting som människan ska ha något att göra med eftersom de inte bryr sig om människan överhuvudtaget, varken på ett bra sätt eller ett dåligt sätt. De finns men de märks inte. Människor som tillber Lucifer och demoner är lite löjliga i mina ögon, jag vill fnissa åt dem eftersom jag tror att Lucifer inte vill bli tillbedd eftersom det var det står emot allt han står för.

Men egentligen så är naturen min Gud, som jag sa innan. Min tro skiftar rätt mycket. Så fort jag närmar mig skogen så känner jag hur långt bort all annan religion ligger... och hur dum den låter. Min religion finns rakt framför mig, jag kan ta på den och jag kan känna den.

Det finns sååå otroligt mycket man kan ta upp när man pratar om det ockulta... men kan inte ta upp allt. Hoppas att ni gillade detta lååånga inlägg!

Uterus wants revenge.

Idag är en utav de dagarna då jag är riktigt glad över att jag varken har jobb eller skola att gå till. Jag har så mycket mensvärk att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Googlar huskurer mot det ena och det andra (ni vet väl att mens och ägglossning inte bara gör att man får lite ont i livmodern utan dessutom kan ge en massa andra fysiska problem samtidigt?)...

Panik-smsar till Daniel att köpa med sig diverse olika livsmedel och liknande från ICA och jag kommer bli jävligt pissed om han inte kommer hem med det... För jag får inte bara ont vid mens - jag kan även bli ett jävligt grinigt monster. Beware.





tisdag 26 maj 2015

Favorit-podden.

Måste ju också länka till min favorit-podd "Glädjeflickorna".
Jag kan nog iallafall hälften av avsnitten helt utantill eftersom jag repeat-lyssnat varje gång jag lagat mat eller städat eller bara haft tråkigt. Läs mer här: http://ladydahmer.nu/gladjeflickorna-en-cisadar-podd/ (podden finns också på appen podcaster)


Min mammas erfarenheter. (tisdag)

I det här inlägget tänkte jag dela med mig utav vad min mamma har berättat om sin mormor, min gammelmormor. Det är nog en utav de anledningarna till varför jag tror på det övernaturliga - för att min mamma gör det. 

När mamma var 13-14 år var hon och sina syskon ensamma hemma och hon och min moster sov i dubbelsängen. Min moster hade somnat och mamma låg och försökte somna. Då känner hon sig iakttagen och när hon tittar upp ser hon sin mormor stå vid fotändan av sängen och vinka till henne. Mamma reste sig upp och försökte få tag på henne men då försvann hon. 

Innan min gammelmormor dog så sa hon att "om det finns en andra sida, så ska jag komma tillbaka och visa mig" och det har hon gjort, inte bara för mamma. Mammas morbrors fru har också sett henne. 
Även ett medium har fått kontakt med henne. Mamma och några utav hennes vänner skulle få en reading av ett medium och mediumet berättade att redan tidigare under dagen när hon stod och tittade på ögonskuggor på Kicks kontaktade min gammelmormor henne och bestämt ville få fram att hon ville få kontakt med någon mediumet skulle träffa. Mediumet fick säga åt henne att "du får vänta, jag ska inte träffa dem än" och mamma visste direkt att det var gammelmormor som hade varit så ivrig. Mamma brukade ofta sminka gammelmormor så därför tror hon att det var därför hon kontaktade henne där. 

måndag 25 maj 2015

Byxor - bohemian style och "det nya idealet"



 Blev inbjuden till gruppen "bohemian royale" på Facebook och tänkte först "vad gör jag här?" men under månaderna som gått så har jag verkligen börjat fastna för bohem-stilen. Herregud så underbart snyggt det är - och det känns så jävla somrigt!

Så jag klickade hem dessa byxor <- från indiska och de andra två nedanför från H&M. Känns helt rätt och helt fantastiskt.

Brukar alltid ha svart, utan undantag, så att köpa tre par byxor som inte är svarta känns helt nytt för mig. I sommar kommer jag inte heller bry mig om om kläder sitter bra på mig eller inte - i stort sätt - för om kläderna i sig är snygga så är jag ju snygg i dom, eller hur? Kommer bli kämpigt men ska fan klara det.




Det är jättesvårt för mig att visa upp mig på sommaren. Det är ljusare, mer människor utomhus och man syns liksom mer på ett sätt då.

Jag har inte särskilt breda höfter eller "anaconda-rumpa" - vilket är det "nya idealet" bland kvinnor idag. Jag vet att det kanske menades som något bra - att kvinnor med stora lår och rumpor också ska få plats men det blev istället så att kvinnor med små och platta rumpor började hånas. Varför blir det alltid så? Varför är det alltid en speciell kropp som ska hyllas och de andra tryckas ner? Jag som har stora bröst brukade känna mig rätt okej med det innan eftersom det var idealet ett tag - storbystade kvinnor. Då kunde jag komma undan med att vara tjock på något sätt eftersom jag hade stora bröst. Nu känns det inte så längre. Jag kommer inte undan längre eftersom ingen "bryr sig om bröst längre." Låter jag dum som säger så? Jag bryr mig ju inte... egentligen... om vad andra tycker (speciellt inte män) men samtidigt är det en slags känsla... som omedvetet kommit dit. En omedveten oro.
Finns det fler "plattrövade" tjockisar där ute som känner igen sig? Eller bara "plattrövade" iallmänhet? Känner ni också er hotade av det här "nya idealet"?


Följ min blogg med Bloglovin