Den långa vägen mot att bli blond... DEL 2

Från svart till blond - del 2
Nu har det gått drygt 8 dagar sen senaste blekningen och jag är redo för en ny. Planen var ju att jag skulle hålla mig minst 14 dagar... men tålamod gällande hår är inte riktigt min grej. Den här gången använde jag två förpackningar Schwarzkopf L1++, varav den sista flaskan räckte till två gånger. Jag hade i blekningarna 40 minuter var, eftersom jag inte vågar ha i dom längre pga slitage. Jag blekte bara topparna den tredje gången.

Direkt efter den tredje blekningen tvättade jag håret med shampo och la i Redken Extreme Cat proteinspray. Jag lät det sitta i 5 minuter sen tog efterbehandlingarna som följde till blekningarna och lät den sitta i 5 minuter.

Session 3;
Startfärg: Orange med lite rött i topparna
Antal blekningar: 3
Slutfärg: Ljust orange med blonda fläckar
Slitage: Högt
Håravfall: Medel, var tvungen att toppa 2-3 cm och håret bröts av en liten bit vid luggen där jag inte toppade

Nu är det dags att verkligen låta håret återhämta sig ordentligt!  Det gör jag genom att använda mycket inpackning och även använda värmeskydd ute i solen :) 

Frisk.

Är på bättre humör idag, det känns skönt. Det är nog för det är så bra väder ute. Jag gillar solen och jag gillar att sola, det gjorde jag inte för några år sen. Jag har alltid avskytt sommaren och allt som tillkommer; svetten, värmen, det kvava, solen, bränna sig, alla småkryp, alla människor... Men den här sommaren trivs jag med sommarvädret. Det är synd att det varit så dåligt väder det senaste, jag tror det har påverkat mitt mående rätt mycket också. Det är svårt att hitta motivation till någonting när det är regnigt och grått ute.

Det är ganska svårt att ha en blogg som fortsätter rinna på, har jag märkt många gånger. Jag har tidigare försökt skriva om min vardag på ett sätt som låter intressant men jag tycker inte det finns något intressant med att läsa om människors vardagar. Min syster sa "man vill inte läsa om deras vardag, utan om deras liv" och det är så väldigt sant. Liv och vardag är två helt olika saker. Varje inlägg jag skriver nu behöver inte ha ett speciellt ämne, utan det går att bara skriva allmänt också. Att skriva om sin vardag i handlingar är inte roligt men om någon skriver om sin vardag samtidigt som de lägger till hur de tänkt, känt, upplevt och reflekterat över saker i vardagen samtidigt så blir det så kul att läsa. Jag älskar att se hur människor upplever saker, eftersom jag känner att jag alltid upplever allt så annorlunda. Jag ska försöka att hålla den här bloggen relativt intressant, men sen tycker jag ju inte att jag är en särskilt intressant människa heller...

Jag måste börja skriva mer positivt, trots min PMDS-tid. Det är så viktigt att folk förstår hur mycket bättre jag mår och hur mycket jag har förändrats. På instagram fick jag nyligen kontakt med två gamla vänner som var två utav mina närmaste under min mörkaste period i livet. De frågade mig om jag ville ses och jag blev så glad, för jag har saknat dem väldigt mycket. Nu kunde jag inte eftersom jag hade andra planer men jag var också livrädd för när vi väl ska träffas igen. Jag är rädd att de ska tro att jag är samma person som innan, att de fortfarande sitter bredvid "Emo-Jonna". Det känns som om jag vill be om ursäkt till alla som fanns i min närhet, speciellt under 2008, men jag tror att de förstår. Jag vet ju att alla mina underbara vänner som stöttade mig under den tiden var smarta nog att förstå att det bara var sjukdomen som gjorde mig "så som jag var." Mina positiva sidor är ju detsamma, fast det tillkommit en hel del nya också. Jag är ju mig själv igen. Det är ganska svårt att övertyga människor som följt mig så länge att jag verkligen mår bättre nu och jag tror att de är precis lika rädda som mig när jag får ångest eller känner mig nedstämd. Men att ha ångest och känna sig nedstämd är något som alla känner, även friska och "normala" människor. Alla kan inte ligga på topp, men när man varit sjuk så blir man så rädd när dessa svackor väl kommer. Det känns som om vi med sjukdomshistoria har ett mycket längre fall än friska människor, eller kanske bara lite ostadigare mark. Däremot reser man sig ju igen precis som friska människor, oavsett hur långt ner man hamnade under svackan. Det är det som är skillnaden, som man inte får glömma bort. Förmågan att resa sig igen efter att man har fallit. Jag känner i hela mig att jag inte är sjuk längre, vilket är en helt otrolig känsla. Jag känner att jag är redo för ett liv nu, ett riktigt liv.

Måste få ur mig det här så jag kan sova.

Nu är klockan 04.59 och jag har fortfarande inte somnat. Jag har varit vaken sen ungefär 10 imorse och tog till och med en sömntablett innan jag gick och la mig... Mina ögon är trötta och det är svårt att hålla dem öppna, min kropp är trött och utmattad trots the occasional "myrkryp"... men min hjärna är inte trött. Den är på högvarv. Jag kan inte slappna av, inte ens litegrann. Jag hatar att stress tär så mycket på mig. Det känns som om jag inte kommer kunna klara av någonting när jag är så stresskänslig. Jag tål ju knappt någon stress alls... och vilken stress finns egentligen i mitt liv just nu? Det är väl att jag/vi ska flytta eller om jag kommer in på högskolan eller inte och om jag kommer klara av dem kurserna... Ett hem är så viktigt för mig, ett hem som jag vet inte är tillfälligt eller kan försvinna när som utan ett hem som jag vet är permanent. Men sen gissar jag ju iof på annat också...

Som många kanske redan vet så har jag misstänkt länge att jag lider utav något som kallas för PMDS. Premenstruellt dysforiskt syndrom, som det heter utan förkortning. Det innebär att 1-1 och en halv vecka varje månad i samband med min ägglossning så blir jag sjuk igen. Den andra tiden på månaden är helt okej för mig och jag glömmer alltid bort det när symtomen slår till, vilket är så typiskt. De veckorna jag känner mig glad så verkar inte det här som något problem, för problemet finns ju inte och när jag väl är på botten är jag alldeles för trött och nedstämd för att försöka göra något åt det.
SYMTOM:

• nedstämdhet
• irritabilitet
• humörsvängningar/affektlabilitet
• ångest/oro
• minskat intresse för dagliga aktiviteter
• koncentrationssvårigheter
• trötthet/minskad energi
• aptitförändring/sötsug
• sömnstörning
• känsla av kontrollförlust
• bröstspänning/-svullnad

Jag måste säga att jag känner av alla symtomen, absolut alla. Tidigare idag slog det till som värst, det som jag skrev om i mitt förra inlägg. Dessa små incidenter kallar jag för "psykoser" fast det är säkert helt fel term. När detta händer, vilket är så otroligt sällsynt nu för tiden, så är jag inte mig själv, därav "psykos." Det börjar med att jag får upp paranoida tankar i huvudet som kan handla om allt möjligt, men oftast handlar det om att Daniel är otrogen eller att någon utav mina vänner/familj/släkt hatar mig. När dessa tankarna väl är igång kommer ångesten och paniken, sen bruset. Jag blir någon annan. Jag gör eller säger saker jag annars aldrig skulle få för mig att göra eller säga, och jag kan inte kontrollera det. Lusten att skada mig själv är enorm, ibland blir jag till och med självmordsbenägen, men jag har inte skadat mig själv på 7 månader. Ibland är jag vid medvetande och ibland känner jag mig halvt vid medvetande, som om jag inte riktigt är där, som om jag är en åskådare. Jag gråter aldrig, vilket nästan är värre, för känslorna kommer inte ut på något sätt. Det kan sitta i flera minuter, ibland flera timmar. Det är även under sådana här "psykoser" som jag kan köpa mängder utav onödiga saker, utan att veta vad jag egentligen håller på med och det är vid såna tillfällen jag shoppat upp alla mina pengar. Det kan även bli att jag äter alldeles för stora mängder mat eller godis vilket gör att jag mår illa och nästan behöver kräkas. Mina impulser blir så himla starka och hastiga. Tiden försvinner för mig under "psykosen" och jag får ofta minnesluckor. Efteråt känner jag mig dum och skäms, och då kommer en annan sorts ångest. Jag känner mig värdelös igen... och jag vill bara fly från allt. Det är då jag måste återhämta mig, som alltid efter stressiga dagar eller en ångestattack. Det innebär total isolering och ett film eller seriemaraton som gör att jag tänker på annat. Men... detta händer så sällan nu för tiden. Jag kan bara komma på att det hänt kanske två gånger det här året, det brukade ske varje vecka och gick i perioder under min mörkaste sjukdomstid. Det gör mig så rädd för jag tror att jag håller på att få ett återfall, och det kanske det är på ett sätt men ändå inte. Det håller inte i sig och jag hamnar inte i sjukdomen igen, jag är fortfarande frisk men det kommer perioder... Jag tror att det var p.g.a. detta som de feldiagnosticerade mig med bipolär sjukdom, det låter ju rätt likt.

Det var väldigt skönt att få skriva ut det här. Nu vill jag inte att folk ska oroa sig för mig eller tro att jag är sjuk igen, för det är jag som sagt inte. Det är bara väldigt svårt för mig under dessa perioderna och jag hoppas att människorna omkring mig kan förstå och hjälpa mig hantera det. Förhoppningsvis orkar jag söka hjälp snart så det kan bli bättre, men just nu känner jag inte ens för att gå ur sängen. Känner ingen motivation till något och orkar inte ens laga mat trots att hungern skriker i magen. Nu ska jag försöka sova igen.

Känslor.

Jag kände det redan igår, hur stormen kom... hur ovädret drogs in. Vinden ilade i träden, luften blev plötsligt tjock och kvav. Förnimmelser av regn, med bara små små droppar. Jag försökte förbereda mig, byggde vindskydd och tak men skyddet slogs sönder av havet som drog in över land, taket ramlade ihop över mig och kvävde mig och min, vad jag trodde var, säkra plats. Allt föll ihop, och jag med det.

Bruset kom. Det där statiska bruset. Plötsligt fanns "jag" inte längre. Jag blev den där personen jag alltid har varit rädd för, den som jag alltid har avskytt. Tiden fanns inte, den gick för fort och jag bara agerade, bara gjorde, bara lät "den andra" ta över. Planer på hämnd kom upp i mitt huvud, om jag hittade någonting att hämnas för. Andra planer kom till, om hur jag skulle skära sönder mina armar och ben ännu en gång, om hur jag skulle ta alla piller jag hittade, om hur jag skulle slå mig själv i ansiktet och hur jag skulle klösa ut mina ögon för jag vill inte se, jag vill inte känna... Det kändes så bekant, alldeles för bekant. "Den andra" skrattade åt mig och min rädsla när den släppt sitt grepp och lämnade efter en äcklig eftersmak. Lik, ruttet, unket... eftersmaken var över hela mig. Skakningarna kom... och bara fanns där.

Nu har huvudvärken kommit. Spänningarna i musklerna har också kommit... det är över, men ändå inte.
Det kallas väl återfall, antar jag. Jag överlevde. Jag gick helskinnad ut ur kaoset... men trots det är jag rädd. Jag känner mig inte stark... inte just nu...
Jag är ju inte sån här... inte längre... jag är ju frisk, på sätt och vis. Jag vet inte varför det kommer ibland, men det gör det. Det kommer och jag kan inte hindra det. 

Säger en hel del.

De flest använda fraserna hemma hos syskonen Bengtsson;
- jag vill dö
- SANSA NEJ!
- när ska vi handla?

Folk-musik.

Jag ser människor som skriver "jag älskar musik" eller att de har "musik" som intresse och liknande, men dessa människor ser jag sällan lyssna på musik eller skriva om musik eller prata om musik, oftast mindre än vanliga människor. Det gör mig alltid så fundersam, döljer dem att de älskar musik eller är det liksom bara att "de älskar musik men lägger inte ner tid på det för det"?
Så när jag skriver att jag älskar musik så menar jag att jag verkligen älskar musik, ungefär som jag älskar Daniel eller Sansa fast på olika sätt.
Jag har tänkt skriva mer om musik i min blogg, eftersom det är en så stor del utav mitt liv och min vardag och tänkte börja med något som jag faktiskt inte har lyssnat på tidigare utan bara lyssnat på det senaste året eller åren. Jag är sämst på genrer och skulle helt enkelt kalla det för: folk. Men alltså... folk-musik låter som något helt annat när någon nämner det så. Men när jag nämner folkmetal så förstår folk direkt vilken sorts musik det är och det är folkmetal minus det som är metal i låtarna (helt enkelt.)

När jag lyssnar på nordic folk eller celtic folk-musik så känner jag mig stark på ett sätt som jag annars inte brukar känna. Det är så sagolikt, bokstavligt talat. Det är bara att lägga sig ner, eller ännu bättre ta en skogspromenad och försvinna in i musiken...

Dessa två låtar "Fehu" och "Heimta thurs" är från det norska bandet Wardruna. Det som är så häftigt med Wardruna, iof finns det ju en hel del häftigt med dom, är att deras musik är baserad på gamla runor. Musiken är alltså bokstavligen uråldrig vilket bara gör den ännu mer magisk och trollbindande. Trots att jag inte förstår vad de sjunger så känner man äktheten i deras sång.

För er som tittar på TV-serien Vikings så känner ni säkerligen igen dessa eftersom Wardruna varit med och gjort soundtracket till säsong 2, men jag vill även minnas att en del Wardruna spelas även i första säsongen.

En utav sångarna i Wardruna är den kände blackmetalmusikern Gaahl, som bland annat är den tidigare sångaren i Gorgoroth.

Jag brukar ligga och lyssna på Wardruna när jag inte kan sova eller när jag är ute och går. De väcker alltid så mycket styrka i mig, kanske mer än något annat folk-band. Man skulle iof kunna kalla detta för dark folk mer än bara "folk."

Bandet Folkstone har hela 9 medlemmar, från Italien. Deras sound är mer celtic än viking, om man jämför med t.ex. Wardruna. Däremot gör Folkstone mestadels folkmetal, men den här låten jag länkade här är utan tvekan en av de bästa låtarna jag vet; "Omnia fert aetas". Låten sjungs på latin, vilket är awesome. Omnia fert aetas betyder "time cancels everything" och ja "tiden stoppar allt." De har gjort andra bra låtar också, så som "In taberna" eller "Anomalus".

Tyska Corvus Corax skapades redan 1989 och är stor inspiration till bland annat Folkstone och andra liknande folk-band. Även dessa har mer en celtisk vibe med säckpipor. Corvus corax är det latinska namnet för korp. Personligen är deras album från 2011 det bästa, låten som jag länkade, "Sverker" och "Havfru".

Självklart finns det svensk folk-musik också, så som bandet Fejd. Just den här låten är en utav mina favoriter men jag gillar även "Offerrök" och "Drängen och kråkan" en hel del. Just Fejd är väl en sån musik som man skulle tänka sig typisk för svensk folk, och man känner verkligen hur SVENSKT det är när man lyssnar på dem, men det kanske är för sångaren låter så... "himla svensk" om man kan säga så.

Och självklart - Nordman. Iof är Nordman mer kopplat till schlager och pop men deras musik är inte mindre folk är andra folk-grupper, bara med en liten extra twist. Säga vad man vill om schlager så är faktiskt Nordman helt fantastiska. Sångaren Håkan Hemlin har en speciell och raspig röst som passar perfekt in till musiken, och deras texter har oftast en djupare mening när man kollar in närmare på det. Hur sorglig är t.ex. egentligen inte deras mest kända låt "Vandraren"? Lyssna även på mina favoriter "Under norrskenet", "Förlist" och "Ensam varg".

Förändring woho!

Idag drog jag ner persiennerna, stängde och låste min dörr och gjorde något som gör att jag fnissar av skam bara jag tänker på det. Det kändes så spännande för det var något jag inte gjort sedan mina yngre dagar. Jag styrketränade, hemma med hantlar. Jag kände Sansas dömande blickar mot mig när jag gjorde hantelcurls, sidolyft och hantelrodds... och jag tänkte på att om någon som t.ex. Lina eller mamma hade sett mig hade de nog garvat ihjäl sig för det måste verkligen varit en rolig syn, ungefär som när jag försökte göra squats och Emma nästan låg på golvet av skratt. FYI jag KAN INTE göra squats, mina fötter kan inte stå på sulorna liksom om jag knäar... aeh går inte beskriva, men jag kan inte iaf. Anyway så ska det här bli någon slags rutin då. Har till och med skrivit upp ett fint schema. Det ska bli intressant hur många dagar eller veckor jag kan hålla det här... förra sommaren var jag ju redigt duktig, kanske kan bli det igen?

Träningsschema

Måndag – Styrketräning med hantlar - promenad

Tisdag – Pilates - promenad

Onsdag – Styrketräning med hantlar - promenad

Torsdag - Styrketräning med hantlar - crosstrainern

Fredag - Pilates - promenad

Lördag - Vila

Söndag – Vila

Med all jävla rätt.

Min mamma berättade idag att hon hade drömt mardrömmar där hon var elak mot mig och sedan sagt "men det är så lätt att vara elak mot Jonna" och jag sa "det är ju faktiskt sant" och det är det. Jag är nog den lättaste personen att förolämpa eller kasta skit på. Det finns en anledning till att jag inte vill umgås med folk och jag all jävla rätt att undvika människor så gott det går. Jag är faktiskt förvånad över hur bra jag hanterar människor och hur snäll jag är mot människor med tanke på hur jag blivit behandlad.
Många tror säkert att jag är en sådan som sitter och tycker synd om mig stora delar av mitt liv och jag tycker faktiskt att jag får göra det ibland - för det HAR varit jävligt synd om mig. Jag tycker att det är viktigt att man erkänner för sig själv att man faktiskt har blivit behandlad dåligt och att man varit ett offer för andra människors ondska bara för att då erkänner man också att det inte är MITT fel att jag blev behandlad så dåligt. De flesta glömmer bort att majoriteten utav skiten du får kastad på dig är inte din skit utan andras som de försöker få av sig på andra. Folks skit smittar av sig, väldigt lätt.
Det som också gör att jag kan sitta och tycka synd om mig själv är för att jag inte fastnar där. Jag går inte runt och tycker synd om mig själv hela tiden utan jag har fortfarande ett liv. Om man tycker synd om sig själv hela tiden så kan man inte leva, och jag lever.
Jag frågar mig själv ibland varför jag inte blivit eremit eller ensamvarg trots allt skit, kanske för jag har en hel flock vänner och en underbar pojkvän och jag litar på den flocken - tros allt. Det är ganska enkelt; RENSA UT ALL SKIT. Alla människor som du känner har minsta lilla negativa effekt på dig ska bara BORT ur ditt liv, ju fortare desto bättre. Om du har en vän som inte GER dig någonting trots att du GER den någonting så ska den BORT. Det är helt jävla okej att vara kräsen idag när det finns så mycket människor där ute som jävlas med andra för skojs skull. Och... det viktigaste utav allt gällande det här är att själv inte bete dig illa mot andra bara för att folk beter sig illa mot dig. Om du kan vara en bra människa så kan andra vara det också, och det är det jag försöker varje dag; sätta mig själv som exempel. "Om jag kan hjälpa den här förvirrade mannen att hitta vägen till Ica så kan någon annan göra samma för mig någon dag" och så är det. Det låter så klyschigt - behandla andra som du själv vill bli behandlad - men det är så jävla sant.
Nu har jag väl bittrat klart. Hoppas ni förstod poängen och att detta inte bara var någon slags "buhu"-post.

Den långa vägen mot att bli blond... DEL 1

Från svart till blond - del 1
Jag blekte mitt hår 4 gånger första sessionen. Två stycken H&M's egna blekningar och två stycken MOOD ultrablond nr 105. Trots hela 4 blekningar blev mitt hår "bara" rött. Det fanns fortfarande svartbrunt kvar på vissa ställen också. Mitt hår brukar dra åt sig blekningar som bara den men det blev inte så den här gången.

Session 1;
Startfärg: Svart (2 veckor sen senaste färgningen)
Antal blekningar: 4
Slutfärg: Mörkrött med orangea och svartbruna fläckar
Slitage: 7/10 - lite torrare men annars ingen större skillnad
Håravfall: Inget 










Några dagar senare tvättade jag håret utan balsam och blekte det två gånger igen. Den här gången använde jag 1 MOOD ultrablond nr 105 och en Schwarzkopf Blonde L++. Jag skulle egentligen inte rekommendera att bleka bara med några dagars mellanrum eftersom det sliter så otroligt mycket och håret behöver återhämta sig.
 

Session 2;
Startfärg: Mörkrött med orangea och svartbruna fläckar (4 dagar sen senaste blekning)
Antal blekningar:2
Slutfärg: Orange med lite rött i topparna
Slitage: 8/10 - håret är nu torrare och mer slitet än tidigare
Håravfall:Lite, håret bröts av ytterst lite


 





Nu är det dags för håret att få återhämta sig ordentligt till nästa session. Hur? För det första sov jag med Barnängens balsam Pärlglans i topparna. Före det hade jag i Ricinolja i topparna i 10 minuter. Idag (dagen efter) sprayade jag även i Redken Extreme Cat som är en proteinspray för håret och verkligen HUR bra som helst. Man sprayar i lite, väntar 5 minuter sen sköljer ur. Innan jag fönade håret hade jag även i Tre Semmé's heat protection spray. Det är SÅ viktigt att skydda håret mot värme och det sliter mer än vad man kan tro med plattång, locktång och hårfön. 

Stay tuned for part 2 ;> 

Halmstad.

Jag är så trött på Halmstad. Jag är trött på centrum. Jag är trött på alla fulla människor som skriker på gatan, som kommer fram och pratar med mig när jag gungar, som vinglar bakom mig när jag är ute och går. Jag är så trött på mina grannar som festar, som pratar högljutt, och grillar på sin altan så det stinker tändvätska i mitt rum. Jag är så trött på att inte känna mig hel, att inte känna mig trygg. Jag måste dock påpeka att jag älskar Halmstad också, på ett sätt. Jag älskar alla parker, alla butiker. Jag älskar Nissan, Galgberget och Östra stranden. Jag älskar att min familj och mina vänner finns här. Men det räcker inte... vilket känns så hemskt att skriva, men det är sant. Jag har aldrig riktigt känt att jag vill bort från Halmstad i sig, utan bara området i Halmstad jag befunnit mig på, men nu känner jag verkligen hur Halmstad tröttar ut mig... men det kanske är tomheten staden har... för Daniel bor inte här. Jag har gått runt i hela mitt liv och känt mig halv, för jag inte har haft honom innan, och nu när jag har honom vill jag bara vara nära hela tiden. Jag har aldrig känt att jag vill vara med någon hela tiden, aldrig någonsin... Måste bli en förändring. I augusti får jag skjuts upp till Daniel, och då följer Sansa med mig. Hon ska stanna där (och förbereda för den nya katten Saphira), så jag kan spendera så mycket tid som möjligt hos dem, min familj, mina älsklingar. Det ska nog gå bra...