Uppdatering.

Mycket här hänt sen jag senast bloggade om någonting.

• Jobbade en månad som värvare åt Greenpeace. Det var utan tvekan en av de bästa upplevelserna i mitt liv och jag är oändligt tacksam för att jag fick den chansen att få jobba med en så fantastisk organisation och fantastiska teammedlemmar. 
• Jag var hemma i Halmstad någon vecka och träffade alla mina älsklingar. 
• Har hittat ny och bra musik jag snart kommer dela med mig utav.
• Färgat håret... litegrann... :$

Och ja... jag tänkte skriva en del om Halmstad-besöket i ett annat inlägg. Som ni kanske märker har jag importerat två utav mina bloggar till den här skrivarbloggen för att samla allting på ett ställe. Här finns min gamla blogg ettblogghelvete, den "nya" bloggen lunarunas och min gamla skrivarblogg writtenbyjonna. Döpte om hela bloggen till jonnajosefine, enkelt och stiligt. 

1 månad.

Nu har jag bott här i en månad. I söndags slog det mig lite hur långt bort jag faktiskt är, hur mycket jag faktiskt har gjort och offrat för att flytta hit. Det som många oförstående säkert undrar är "men ville du inte det här?" och jo det klart att jag ville och vill fortfarande. Jag ångrar inte min flytt överhuvudtaget, den här öppnat nya dörrar för mig och lämnat ett kapitel bakom mig och startat ett nytt. Men jag saknar min familj och mina vänner så otroligt mycket... det skär i hela mig att vara utan dom, att inte kunna fira Halloween med dom, att inte kunna träffa dom medan de väntar på bussen hem eller inte kunna fira deras födelsedagar ihop. Nu är det inte riktigt helt säkert hur det blir med jul heller, eftersom jag förmodligen jobbar fram till 23 december. Vi får se helt enkelt, men ändå...

Har iallafall fått jobb nu :D det känns hur roligt som helst! Är så pepp på det!! Är en hel del nervös också, eftersom jag kommer jobba kväll och inte dag... men jag tror att det kan vara bra också. Det enda jobbiga är att Daniel inte kan laga mat, så jag kan inte direkt komma hem och få äta en nylagad måltid... haha! Men får göra storkok varje helg och ha matlådor redo och sådär :) det får gå!

Skriver av mig.

Nu har jag bott här i... ja... nästan en månad. Det går väldigt mycket upp och ner.
Det är en hel del som fungerar bättre än vad jag hade förväntat mig och bättre än vad jag hoppats på. Tillexempel så har vi det aldrig särskilt stökigt här, förutom det vardagliga som kan dyka upp. Vi är båda (men mest Daniel) duktiga på att städa och ta undan efter oss, vilket känns väldigt skönt. Jag, som är stökig, behöver bo med någon som är ordentlig för det smittar av sig. Jag vill inte stöka ner själv, haha. Och vi sover på väldigt bra tider, även om jag har svårt att sova utan sömnmedicin nu för tiden... men jag är ändå vaken senast vid 11 varje dag (går oftast upp vid 9-10) och somnar, med sömntablett, vid senast 00-00.30. Och så är vi väldigt bra på att äta ordentligt! Jag lagar mat varje dag och det är riktigt roligt, och det blir "vanlig svensk husmanskost" och det passar oss båda perfekt.

Men när det går ner då... som nu... Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva eller hur jag ska beskriva det, men klockan är 01.04 och jag har försökt sova i två timmar nu. Jag fick bara ångest av att ligga ner utan att känna mig det minsta trött så jag smög upp med laptopen till vardagsrummet. Jag vet egentligen inte riktigt vad som är fel... eller så vet jag det men orkar inte ta itu med det. Det blev bara inte alls som jag ville, och jag känner bara att jag inte alls är redo eller motiverad till att göra det som jag nu måste göra. Jag har så svårt med det där... planer som inte fungerar... och det är så typiskt mig att bara göra 1-2 olika planer och sen rasera totalt när ingen utav de fungerar. Det känns som om varenda plan har gått i kras det här året. Jag hade så himla mycket förväntningar och förhoppningar på framtiden i våras och nu känns det så himla mörkt istället. Jag skulle klara av mina ämnen och sen söka in till högskolan och gå distanskurser där, sen gick inte det och jag skulle istället fixa en distansutbildning till undersköterska. Jag ville ha allting fixat och klart innan jag flyttade hit... och inte känna den här pressen.
Nu är det såhär att jag är arbetslös istället, och arbetssökande. Jag vill inte ha ett jobb... :( jag vill ju plugga... Jag vill sitta vid min dator och skriva uppsatser och uppgifter och läsa i böcker och lära mig saker och förundras över hur smart jag kan vara. Jag måste få ekonomiskt bistånd från socialen också för annars kan jag inte bo kvar här, Daniel kan inte betala allting själv och även om han kunde betala hyran själv så kan han inte försörja mig OCH betala hyran. Jag vill inte ha ekonomiskt bistånd av socialen... Jag vill inte känna att jag har den pressen på mig att jag måste sköta min ekonomi på ett speciellt sätt, att jag måste passa upp på reglerna gällande bidrag och jag vill inte känna mig som en waste of space som inte kommer någonvart. Det är inte JAG att vara sån... Jag vill kunna köpa vad jag vill, planera mina egna utkomster och inkomster och känna att min ekonomi är min och den sköter jag själv. Och OM jag inte får godkännande från socialen?! Då... får jag flytta hem igen och Daniel får flytta hem igen. Jag måste ringa soc mellan 9-10 idag.. och det är så jävla viktigt att jag gör det...
Jag känner mig så himla... svag och inte redo för det här. Jag känner hur stressen och ångesten bara växer inom mig som en bubbla, jag är inte... redo för det här... Och jag vet inte vad jag är redo för och jag vet att jag borde vara redo för det här men jag orkar inte. Alla mina tidigare praktikplatser har gått väldigt dåligt tillexempel och jag har ingen bra erfarenhet av arbetsmarknaden på det viset. Dessutom är jag inte "en vanlig tjej" och om jag bara INTE hade mina ärr så hade jag kanske... känt mig tryggare. Men jag vågar inte söka något jobb pga mina ärr och jag orkar inte med allting som ärren bidrar med - jag orkar inte få de där dömande/oroande/sympatiska/äcklade/tveksamma blickarna en gång till. Jag orkar inte förklara "jo det var så här att jag en gång var sjuk och blablablabla" och jag orkar inte att folk ska bli nervösa omkring mig, tro att jag på något sätt inte kan ta ett skämt om sånt t.ex. eller att jag är ett vrak som inte klarar av någonting eller att bara för att jag mår dåligt, är lite hängig eller deppig eller gråter ska skära upp handlederna eller ta livet av mig. Jag hatar mig själv så oerhört mycket för att jag har satt mig själv i den här situationen och jag vet att jag måste förlåta mig själv innan jag kan bli redo för det här. Jag är inte ens nära på att förlåta mig själv. Nu när jag vaknat upp ur dimman så ser jag att "fan jag hade kunnat klara av allt det där utan att skära mig" - men... jag är ju inte sjuk nu... jag har inte sjukdomens slöja över mig längre. Men det spelar ingen roll... jag ångrar mig ändå, så otroligt mycket. Jag ser inte att mina ärr är en del utav mig själv eller något slags minne eller påminnelse om att jag "har överlevt" för MINA ärr betyder inte det för mig. Mina ärr betyder att jag var svag, att jag var sjuk, att jag inte orkade, att jag tog den lätta vägen ut och att jag svek alla omkring mig och även mig själv genom att skära i mig själv.
Nu har jag gråtit lite, whine'at lite på instagram och... ja... nu vet jag inte mer vad jag ska göra. Kanske försöka sova igen...
"There's nothing beautiful with destroying yourself." 

Masugnen.

Idag var jag på vuxenutbildningen Masugnen här i Linde och gjorde en ansökan. Studievägledaren som jag pratade med sa att rektorn var tvungen att godkänna min ansökan precis som i Halmstad och att jag inte kan få CSN för hela utbildningen eftersom jag redan använt en del utav mina studiemedelsveckor, men enligt CSNs hemsida hade jag kvar lite mer än 60 veckor CSN och hela utbildningen ligger på 80 veckor. Så om jag kommer in, vilket känns jäkligt osäkert med min tur, så har jag iaf CSN till över hälften av tiden. Känns jättejobbigt med allt detta strul...

Lite positivt då; jag älskar MITT kök! Jag älskar att baka och laga mat, vilket jag inte riktigt kunnat göra på samma sätt. Här kan jag ju städa efter mig och sen komma tillbaka 3 timmar senare och det ser likadant ut. Igår gjorde jag köttfärspaj för första gången till mig, Daniel och hans kompis Olle och den blev supergod! Idag gjorde jag cheesecake men den har vi inte kunnat smaka än men det kändes som om jag gjorde den rätt iallafall...
Nu ska vi kolla på Horns :)

3 dagar kvar.

Om 3 dagar flyttar jag och Sansa 5 timmar bort...
På ett sätt känns det fel och konstigt av mig att vara nervös när jag har Emma som storasyster som faktiskt bott, i stort sett, över hela världen. Fast med Emma kanske det har varit annorlunda eftersom alla har haft förtroende i henne, att Emma kommer klara det. Jag kan tänka mig att det är många som tvivlar på om jag kommer klara av det här eller inte. Ett tag tvivlade jag också, eftersom alla andra verkade tvivla, och jag började tänka på scenarion som KAN ske och vad skulle jag göra ifall de hände? Efter ett par veckor av nästan olidlig osäkerhet bestämde jag mig för att bara ge upp det, för vem kan planera inför händelser man inte vet kommer komma? Och OM det nu händer, så får jag ändå inte reda på vad efterföljderna blir förrän efteråt. Hur mycket man än vill kan man ju inte skynda på tiden.

Jag frågade Daniel innan idag "är du inte nervös alls inför det här?" och han svarade "nej varför skulle jag det? Jag vill ju bo med dig och Sansa" och då blev jag livrädd att han skulle tro att min osäkerhet och nervositet på något sätt betydde att jag inte ville. Men jag tror inte att han tolkar det så. Jag vill ju det här, annars hade jag inte gjort det. Det här är ingen impulshandling som sker över en natt, eller en vecka, utan vi har planerat det här i flera månader.
I perioder har jag känt att jag knappt kan vänta på att få lämna Halmstad, och i perioder har jag känt att jag verkligen inte vill. Samtidigt så känner jag att jag faktiskt inte har någonting att stanna kvar för. Jag har inget jobb, ingen skola, ingenting som binder mig till Halmstad. (mina vänner och min familj kommer att finnas där för mig oavsett var jag bor, så jag räknar inte med er här) Men förutom min familj och mina vänner finns det ingenting. Visst, jag absolut ÄLSKAR Halmstad. Jag älskar parkerna, stan, affärerna, områdena, Galgberget, stränderna, Nissan... men det räcker inte. Och jag älskar Daniel, och mig själv, mer än det.
Jag flyttar heller inte bara för att min pojkvän finns i Lindesberg utan för att jag behöver komma någonstans. Det känns på något sätt som om jag stampar på samma ruta här i Halmstad, och en flytt hade gjort att jag iallafall kom någonstans, att någonting hände. Jag är så trött på att känna mig fast. När jag känner att jag inte gör någon nytta, för mig själv eller för någon annan, så känner jag mig fruktansvärt värdelös och allt rasar för mig. Det krävs inte mycket för att jag ska tappa fästet, men det är också lättare för mig att bli stadig igen efter ett fall, och det är ju faktiskt väldigt bra ändå.

Det här året har nog varit ett utav de absolut svåraste för mig på så många sätt, för det här året har verkligen tvingat mig att bevisa att jag klarar av saker, att jag klarar av motgångar. Motgångarna som jag har haft har inte bara gällt mig själv och därför har jag även fått bevisa att jag kan klara av andras motgångar också, att min kärlek för andra människor inte längre får mig att gå ner helt i mig själv. Jag trodde aldrig att det skulle vara riktigt såhär att vara stark... jag trodde att styrka betydde att man inte hade ont, att man inte brydde sig, att man inte föll. Styrka betyder att man får ont, att man bryr sig, och att man faller för det men det betyder att man reser sig upp igen - med smärta i bröstet, men man står upp. Jag antar att jag önskar att jag som i mitt liv har känt så mycket sorg aldrig skulle behöva göra det igen, men det är bara önsketänkande. Som tur är så vet jag att jag kan hantera sorg idag, och det kommer väl fortsätta så.

 Hoppas mina vänner och familj vill läsa och fortfarande vara intresserade utav mitt liv :)