Skriver av mig.

Nu har jag bott här i... ja... nästan en månad. Det går väldigt mycket upp och ner.
Det är en hel del som fungerar bättre än vad jag hade förväntat mig och bättre än vad jag hoppats på. Tillexempel så har vi det aldrig särskilt stökigt här, förutom det vardagliga som kan dyka upp. Vi är båda (men mest Daniel) duktiga på att städa och ta undan efter oss, vilket känns väldigt skönt. Jag, som är stökig, behöver bo med någon som är ordentlig för det smittar av sig. Jag vill inte stöka ner själv, haha. Och vi sover på väldigt bra tider, även om jag har svårt att sova utan sömnmedicin nu för tiden... men jag är ändå vaken senast vid 11 varje dag (går oftast upp vid 9-10) och somnar, med sömntablett, vid senast 00-00.30. Och så är vi väldigt bra på att äta ordentligt! Jag lagar mat varje dag och det är riktigt roligt, och det blir "vanlig svensk husmanskost" och det passar oss båda perfekt.

Men när det går ner då... som nu... Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva eller hur jag ska beskriva det, men klockan är 01.04 och jag har försökt sova i två timmar nu. Jag fick bara ångest av att ligga ner utan att känna mig det minsta trött så jag smög upp med laptopen till vardagsrummet. Jag vet egentligen inte riktigt vad som är fel... eller så vet jag det men orkar inte ta itu med det. Det blev bara inte alls som jag ville, och jag känner bara att jag inte alls är redo eller motiverad till att göra det som jag nu måste göra. Jag har så svårt med det där... planer som inte fungerar... och det är så typiskt mig att bara göra 1-2 olika planer och sen rasera totalt när ingen utav de fungerar. Det känns som om varenda plan har gått i kras det här året. Jag hade så himla mycket förväntningar och förhoppningar på framtiden i våras och nu känns det så himla mörkt istället. Jag skulle klara av mina ämnen och sen söka in till högskolan och gå distanskurser där, sen gick inte det och jag skulle istället fixa en distansutbildning till undersköterska. Jag ville ha allting fixat och klart innan jag flyttade hit... och inte känna den här pressen.
Nu är det såhär att jag är arbetslös istället, och arbetssökande. Jag vill inte ha ett jobb... :( jag vill ju plugga... Jag vill sitta vid min dator och skriva uppsatser och uppgifter och läsa i böcker och lära mig saker och förundras över hur smart jag kan vara. Jag måste få ekonomiskt bistånd från socialen också för annars kan jag inte bo kvar här, Daniel kan inte betala allting själv och även om han kunde betala hyran själv så kan han inte försörja mig OCH betala hyran. Jag vill inte ha ekonomiskt bistånd av socialen... Jag vill inte känna att jag har den pressen på mig att jag måste sköta min ekonomi på ett speciellt sätt, att jag måste passa upp på reglerna gällande bidrag och jag vill inte känna mig som en waste of space som inte kommer någonvart. Det är inte JAG att vara sån... Jag vill kunna köpa vad jag vill, planera mina egna utkomster och inkomster och känna att min ekonomi är min och den sköter jag själv. Och OM jag inte får godkännande från socialen?! Då... får jag flytta hem igen och Daniel får flytta hem igen. Jag måste ringa soc mellan 9-10 idag.. och det är så jävla viktigt att jag gör det...
Jag känner mig så himla... svag och inte redo för det här. Jag känner hur stressen och ångesten bara växer inom mig som en bubbla, jag är inte... redo för det här... Och jag vet inte vad jag är redo för och jag vet att jag borde vara redo för det här men jag orkar inte. Alla mina tidigare praktikplatser har gått väldigt dåligt tillexempel och jag har ingen bra erfarenhet av arbetsmarknaden på det viset. Dessutom är jag inte "en vanlig tjej" och om jag bara INTE hade mina ärr så hade jag kanske... känt mig tryggare. Men jag vågar inte söka något jobb pga mina ärr och jag orkar inte med allting som ärren bidrar med - jag orkar inte få de där dömande/oroande/sympatiska/äcklade/tveksamma blickarna en gång till. Jag orkar inte förklara "jo det var så här att jag en gång var sjuk och blablablabla" och jag orkar inte att folk ska bli nervösa omkring mig, tro att jag på något sätt inte kan ta ett skämt om sånt t.ex. eller att jag är ett vrak som inte klarar av någonting eller att bara för att jag mår dåligt, är lite hängig eller deppig eller gråter ska skära upp handlederna eller ta livet av mig. Jag hatar mig själv så oerhört mycket för att jag har satt mig själv i den här situationen och jag vet att jag måste förlåta mig själv innan jag kan bli redo för det här. Jag är inte ens nära på att förlåta mig själv. Nu när jag vaknat upp ur dimman så ser jag att "fan jag hade kunnat klara av allt det där utan att skära mig" - men... jag är ju inte sjuk nu... jag har inte sjukdomens slöja över mig längre. Men det spelar ingen roll... jag ångrar mig ändå, så otroligt mycket. Jag ser inte att mina ärr är en del utav mig själv eller något slags minne eller påminnelse om att jag "har överlevt" för MINA ärr betyder inte det för mig. Mina ärr betyder att jag var svag, att jag var sjuk, att jag inte orkade, att jag tog den lätta vägen ut och att jag svek alla omkring mig och även mig själv genom att skära i mig själv.
Nu har jag gråtit lite, whine'at lite på instagram och... ja... nu vet jag inte mer vad jag ska göra. Kanske försöka sova igen...
"There's nothing beautiful with destroying yourself."