I've had it. Officially.

Jag hade egentligen inte några nyårslöften för 2017... men jag bestämde mig för att göra förändringar i mitt liv. Dessa förändringar var till för att endast gynna mig och mitt välmående.
Ett utav dessa löften/förändringar var; keep away from destructive people som ger andra skit för de inte är perfekta. Vad betyder detta, you might ask? Jo det betyder att jag är så jävla trött på bråk. Jag är trött på feminister som bråkar med andra feminister, kvinnor som bråkar med andra kvinnor och framförallt bråket mellan vänstern och typ alla andra.
Jag är seriöst väldigt vänster, jag har märkt det och håller fast vid det. Jag är vänster och jag är pk. Det innebär inte att jag krigar mot de som inte är som jag. Jag är antirasist, feminist, antinazist, pro-choice, krossa kapitalismen osv osv osv. Jag är sån. Jag tycker så. 
Jag är tillräckligt trygg i mina åsikter att jag inte känner att jag konstant behöver attackera människor med andra åsikter än mig själv som om vi vore på ett slagfält. Jag är tillräckligt trygg i mina åsikter att jag kan ta en diskussion med någon som inte tycker som jag och hålla nivån lugn och sansad. Jag känner inte ett behov av att försvara mina åsikter - för jag är trygg i dem. Jag vet att jag har rätt åsikter - jag behöver inte upprepa det eller övertyga andra om det för jag vet... att jag har rätt. När människor som inte är vänster eller inte är pk eller inte är feminister vill diskutera med mig så I'm all for it - let's discuss och se om vi kan lära oss någonting utav varandra!
Jag förstår att det är många som ser politik som ett slagfält; vi mot dem, liv eller död. Men jag tycker inte så. Jag tycker inte att det är rätt väg att gå för att driva sin politik eller presentera sin politik. Jag har helt respekt för att människor inte tycker som jag men jag tvivlar ibland på att de respekterar att jag inte tycker som dem. Det som är viktigt för mig är att känna igen; när ska jag slåss? När jag möter en rå-rasist online så känner jag det ganska snabbt; den här personen är rasist och den här personen är en idiot. Då slåss jag. Jag slåss på alla möjliga tänkbara sätt. Men.. det finns människor som kan bli tagna för rasister, transfober eller homofober när de egentligen bara är outbildade, ignoranta eller korkade. Ett exempel är Louise Andersson Bodin som fick en hel shitstorm efter sig med Adam Tensta i spetsen som under en TV4-intervju lämnade inspelningen eftersom TV4 bjudit in en "rasist." Vad hade Louise gjort? Hon hade gjort en video där hon sagt "jag tycker att n-ordet är ett vackert folk." Louise Andersson Bodin kommer ifrån och bor i Grums, en liten håla i Värmland. Hon hade ingen aning om att n-ordet var rasistiskt eller att det kunde uppfattas som rasistiskt. Hon fick dödshot och våldtäktshot. I do not fucking support any of that kind of shit. Det finns också människor som är rasister utan att de förstår det själva. Dessa människor går det oftast att styra i rätt riktning. "Du.. det är rasistiskt att säga n-ordet, säg inte det mer" och förstår hen fortfarande inte kan man länka till diverse texter om varför n-ordet är rasistiskt och så ser man hur hen tar emot det. Majoriteten utav gångerna jag har haft såna diskussioner har de slutat med "tack, nu vet jag, ska sluta säga det!". Det är en seger. Det är inte en seger att se någon bli av med sitt jobb för hen råkat säga eller skriva n-ordet utan att förstå att det är rasistiskt, likt Louise Andersson Bodin.

När jag skrev mitt inlägg om hur jag inte längre är vegan var jag livrädd. Jag var livrädd för jag vet att det finns veganer i min närhet, eller åtminstone såoppas nära i min umgängeskrets att de skulle kunna komma över min blogg, som skulle kunna ge mig enormt mycket skit för det inlägg. Min bästa vän Adam sa till mig, om det inlägget, "du behöver inte förklara dig. För någon" och han har helt rätt egentligen. Jag känner ett behov av att förklara mig för "vänstermänniskor" för jag är så jävla rädd för dem. Don't get me wrong, jag är rädd för rasister och nazister också på samma sätt MEN jag är inte nära några rasister eller nazister och därför är inte min rädsla lika stor (jämför dem inte, jämför bara rädslan). Jag ska inte behöva vara rädd för likasinnade. Det ska vara tryggt för mig i vänster-sammanhang men jag känner inte att det är det för mig längre. Om någon inte håller med mig - det är helt okej - men måste jag attackeras personligt för vi inte håller med varandra? Ska vi inte kunna umgås, prata eller ens andas i varandras närhet utan att slåss - bara för vi inte håller med varandra? Vi har ju samma grundåsikter. Vad spelar det för roll? Jag förstår det inte.

Jag håller på att ta avstånd från såna människor just nu. Jag håller på att ta avstånd från såna sammanhang och jag håller på att försöka stå upp för mig själv när jag inte håller med om något. Det går sådär men det går. De är inte bra för mig och de har aldrig varit bra för mig. Jag mår inte bra tillsammans med såna människor i längre perioder. Jag måste göra det som jag mår bra av... jag måste tänka på mig själv. Jag kommer dö annars, på riktigt. Jag har självmordstankar just nu och jag vill inte trigga igång dem och... såna här "bråk" triggar igång det.

Jag stöttar inte drev. Har aldrig gjort och kommer aldrig göra.

-

Jag tror att det finns något gott i alla människor. Det innebär inte att man ska umgås med människor som gjort onda gärningar så som mördat någon eller misshandlat någon. Men det är en tanke jag har och jag vill inte förlora den. Jag accepterar att det finns dåliga människor och människor som egentligen inte förtjänar att leva men det ska krävas ganska mycket för att jag ska kunna se på någon som en genuint dålig människa. Det är min största styrka men jag vet också att det är en svaghet. Jag måste bara lära mig känna igen när det är en styrka och när det är en svaghet att tänka så. Jag har försökt att ändra på mig själv utan resultat. Jag är snäll och jag är möjligtvis naiv men... jag är sån. Det är jag. Sorry but if you don't like who I am then beat it. Jag vägrar ändra på mig själv mer nu. Det är inte fel på mig och jag vet det nu.

Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal.

Broken beyond repair.

Kite - True colours.
Låt mig bara dansa till denna... ensam... så jävla ensam... vill bara vara ensam, Ensam förevigt. 

Nej, jag är inte vegan, längre.

I know for a fact att detta förmodligen kommer vara det mest provocerande inlägg jag någonsin kommer skriva. Varför? Eftersom jag har väldigt många i min närhet som tycker att det jag kommer skriva just nu är bullshit. Jag är rädd för att detta kommer göra att jag förlorar vänner eller att många av mina vänner/bekanta ser på mig på ett sämre eller annorlunda sätt men... jag måste skriva om detta. Jag tycker att det är viktigt att skriva om. Jag kommer försöka att inte bry mig om vad andra människor tycker om detta. 

Hösten 2015 bestämde jag mig för att äta mer veganskt och vegetariskt. Jag blev inspirerad av min fina vän Isa som lärde mig att det finns goda och lätta alternativ. Det verkade intressant och jag började göra mer och mer research. Det kändes som någonting jag skulle vilja göra; bli vegetarian eller vegan. Så under 2016 började jag. Jag åt uteslutande vegetariskt i flera månader och förutom ostbågar here and there så åt jag också helt veganskt flera månader. Jag hade svårt att hitta vegansk ost som smälte eller smakade lika gott som vanlig ost så jag hade även vanlig ost på pizza när jag väl åt det. Jag har försökt att köpa vegansk ost men det har varit alldeles för dyrt för någonting jag inte egentligen tyckte särskilt mycket om. De enda gångerna jag åt kött var när jag åt kycklingnuggets vilket verkligen inte hände ofta. Jag kom närmare och närmare mitt mål; att sluta äta kött, ägg och mjölkprodukter helt och hållet.
Nu kommer det; alla kan inte vara vegan. Att jag säger det kommer göra många upprörda och arga och jag kommer säkerligen få (om jag ens vågar publicera detta) en hel del "jo alla kan visst det!". Men nej, jag har försökt i över ett år och jag kan inte.

Först och främst fick jag järnbrist. Jag har en kopparspiral vilket gör att jag har mens ungefär 7-8 dagar varje månad och då riklig mens. Jag fick även b-vitaminbrist. Att ta tillskott var någonting jag var helt okej med men det tar ett tag för dem att verka ordentligt. I ungefär 2-3 månader var jag så trött på grund utav mina brister att jag knappt kunde fungera i vardagen. Jag började göra mer research. Vad behöver jag äta mer utav för att slippa ta tillskott? Så jag försökte variera min kost.

För det andra förlorade jag pengar. Jag försökte ett tag med diverse grytor och liknande som skulle kosta ungefär hälften eller mindre av vad det kostade med en måltid innehållandes kött. Jag menar linsgrytor och böngrytor. Jag tyckte inte om det. Jag tycker inte om indiska kryddor. Jag tycker inte om asiatiska kryddor. Jag tycker inte om den sortens mat och jag klarade inte av att äta det. Så jag köpte ersättningsmat istället det vill säga typ schnitzlar från t.ex. Hälsans kök. De kostar ungefär 35 kr per paket och det ligger 4 st i. Jag brukar vilja äta 2 st åt gången men det blev alldeles för dyrt så jag försökte med 1 åt gången. Jag blev mätt på detta men om jag åt middag vid kl 18.00 vaknade jag vid 04-05 på morgonen av extrema magsmärtor på grund utav hunger så det förstörde hela min dag efteråt. Det höll på så i flera månader. Jag försökte äta någonting innan jag gick och la mig men det var svårt att hålla den rutinen.

För det tredje så orkade jag inte längre när jag blev psykiskt sjuk igen. Jag är deprimerad igen och jag har svår ångest. Om jag ska kunna laga billig och vegansk mat måste jag lägga ungefär 1 timme (eller mer) i köket vid varje måltid eftersom jag måste laga allting from scratch. Jag menar bönbiffar och kikärtsbiffar exempelvis. Det är inte så lätt att göra egen mat som många tror och man måste ha ett genuint intresse för matlagning för att det ska kunna gå. Det måste också smaka bra. Jag har inte den orken längre. Jag har inte den energin eller den kreativiteten längre. Jag orkar inte... jag orkar knappt gå upp ur sängen... så hur ska jag orka laga mat 1-2 timmar per dag? Jag brukade ha en blogg och hela tiden lägga ut bilder och recept på min mat. Jag omvandlade icke-veganska recept till veganska recept och jag såg vegansk matlagning som ett stort intresse. Jag har inte det intresset längre, för jag är sjuk.

Vi kan jämföra priser också; en havremjölk kostar ungefär 19 kr där jag bor. En mjölk i samma storlek kostar 10 kr. Havremjölken kostar nästan dubbelt så mycket. Jag har haft tur med det eftersom jag endast har mjölk i kaffet och annars aldrig dricker mjölk eller har mjölk i maten. Men för någon som dricker mjölk varje dag, kanske till och med ett eller två paket i veckan...blir detta en enorm ekonomisk skillnad. Jag har inte så mycket pengar att spendera på mat. Jag är student och lever på studentlån. En vegansk ost från Astrid och aporna kostar ca 150 kr/kg. Vanlig ost kostar ca 90 kr/kg. För någon som äter ost varje dag blir också detta en enorm skillnad i utgifter.
Kosttillskott kostar dessutom också pengar. Det är åtminstone 50 kr/100 kr per månad beroende vilken sorts brist man har eller vilka sorters tillskott man tar. Alla har inte dem pengarna att lägga ut.

För att någon ska kunna lyckas vara vegan måste denna personen 1. tycka om en viss sorts mat 2. ha råd med det och/eller 3. ha tid, kunskap och energi att laga mat from scratch. Jag har inte allt det. Jag har försökt nu och jag ger upp. Jag kommer fortsätta äta veganskt så mycket som jag bara orkar och har råd med men jag har inte längre ett mål att bli vegan. Jag kommer fortsätta köpa havremjölk och jag kommer fortsätta använda sojagrädde eller havregrädde eftersom det har hjälpt både min hy och min mage att bli bättre. De senaste 2-3 månaderna har jag inte ätit särskilt mycket veganskt. Jag har mått bättre i kroppen än tidigare. Jag har inte haft ont i magen på morgonen längre av hunger och jag behöver inte längre ta några tillskott. Jag har även sparat väldigt mycket pengar.

Jag tänker heller inte vara aktiv inom veganrörelsen. Jag tänker inte vara medlem i några vegangrupper. Jag tänker inte diskutera veganism med någon. Majoriteten av vad jag stött på i veganska sammanhang är elitism och trångsynta och otrevliga, jag skulle till och med vilja säga elaka, människor. Jag tycker inte om sådana människor och det är mitt val att inte vilja beblanda mig med sådana längre.

Jag tycker att veganism är fantastiskt. Jag vill inte äta djur egentligen. Jag vill inte bidra till djurs lidande. Men jag kan inte... jag klarar inte av det. Jag vet att det låter själviskt och... då får jag vara självisk. Jag kan inte ge upp min fysiska hälsa, min psykiska hälsa och min vardag bara för att vara vegan. Det är inte värt det för mig. Om jag inte kan prestera i vardagen så blir jag hemlös och inkomstlös och skuldsatt eftersom jag inte kan betala mina räkningar. Jag kunde inte prestera på samma sätt när jag försökte vara vegan. Det är inte värt det för mig.

Jag hoppas att ingen hatar mig för detta. Om någon gör det... så vill jag ändå inte ha dig i mitt liv så... Hejdå no fucking loss for me tbh. Men jag är väldigt rädd för detta. Jag är rädd för att människor jag tycker om och bryr mig om ska prioritera min diet framför hur jag är som vän till dem. 

Antifeminister som Blaire White och Lauren Southern.

Antifeminism gör mig väldigt ledsen eftersom majoriteten utav antifeminism inte är antifeminism egentligen. 

Jag får fysiskt ont när antifeminister gör antifeminism-videos som egentligen är feminism-videos fast de förstår det inte själva. Det tycks vara en slags "coolhets"-grej att vara antifeminist i vissa kretsar precis som det är coolt att vara feminist i vissa kretsar. Jag försöker vara uppdaterad kring antifeminister också, inte bara feminister, vilket innebär att jag har sett många av bland annat Lauren Southern och Blaire White's videos. Grejen med dessa är att vad de säger... grundar sig i antifeminism. De problemen de tar upp, anledningarna till varför de är antifeminister.. de tror att de kritiserar feminism när de egentligen kritiserar antifeminism. De är feminister men de förstår det inte själva eftersom de inte har någon aning om vad feminism innebär. Jag kan försöka ge exempel:

I Blaire Whites video "Female Privilege" beskriver hon hur hon upplevt privilegier som kvinna jämfört med tidigare (hon är transkvinna). Ett exempel är att främlingar är mycket trevligare mot henne och exempelvis håller upp dörren för henne eller låter henne få en sittplats på tåget om alla är upptagna. "Ladies first". Sedan nämner hon vilka sorters orättvisor män står ut med som exempelvis att män sitter i fängelse dubbelt så lång tid för samma brott än kvinnor och att män är den primära gruppen som utsätts för gatuvåld. Hon nämner också kvinnors våld mot män och hur det inte tas på allvar.
Det som Blaire inte förstår är att främlingar är mer trevliga mot henne eftersom de tror att hon behöver det. De är mer försiktiga med henne eftersom de tror att hon är känslig, eftersom hon är kvinna. De privilegier hon beskriver är intressanta och absolut värda att ta upp. Som feminist kan jag granska dem och se att de finns där på grund utav antifeminism. 
Män ses som tuffare och som starkare. Det innebär att många män är utsatta och mår dåligt eftersom det faktiskt inte är ett karaktärsdrag typiskt för män. Det finns kvinnor som också är tuffa och starka. En kvinna kan slå en man lika hårt som en man kan slå en kvinna. Det är dock så att eftersom vi har våra bestämda roller som män och kvinnor blir vi behandlade olika - när vi borde bli behandlade lika. Antifeminister förstår inte att det är just det här feminism handlar om: att bli behandlade lika. Att bli behandlade lika innebär inte att vi ska få samma fängelsestraff för samma brott precis som vi ska ha samma lön för samma arbete. Grejen är att vi måste först kunna se kvinnor som lika bra som män för att vi ska kunna se dom som lika dåliga som män. Vi måste se på kvinnor som människor. Vi måste kunna se på varandra som människor och inte som kön.
Feminister vill avskaffa patriarkatet och könsrollerna. Feminister vill inte att män ska ses på som starkare och tuffare än kvinnor.
Män som blir slagna av kvinnor blir inte tagna på lika stort allvar som kvinnor som blir slagna av män på grund utav antifeminism. "Kvinnor kan inte göra lika stor skada som män och män är inte lika känsliga som kvinnor" = antifeministisk åsikt och en åsikt som feminister inte har.

Anledningen till att antifeminister som Lauren Southern och Blaire White inte förstår att de lika gärna skulle kunna driva en feministisk kamp med sina videos (om de bara bytte inriktning lite) är för att feminister ofta fokuserar på kvinnors förtryck och orättvisor som kvinnor utsätts för. Det är viktigt som feminist att vara medveten om att kvinnor är förtryckta men det innebär inte att man måste ignorera orättvisan som män utsätts för - på grund utav patriarkatet och på grund utav förtrycket mot kvinnor. Det blir dock svårt att veta vart fokusen ska ligga. När ska vi låta män ta plats? Får män ta plats alls? Och så vidare. Patriarkatet påverkar män negativt också. Det är denna negativa påverkan som gör att män blir negativa och destruktiva för kvinnor.

Lauren Southern är tjejen som är känd för "Girl destroys feminism in 3 minutes". Jag har skrivit ett inlägg om den videon tidigare men jag vet inte om jag har raderat det inlägget. I princip allting hon säger är, precis som Blaire Whites video, på grund utav antifeminism i samhället och inte feminism. Att män blir behandlade sämre är inte en produkt av feminism utan en produkt av antifeminism. Antifeminism innebär att se ner på allting som anses kvinnligt och mycket av det hon tar upp är "kvinnliga" egenskaper eller "kvinnliga problem" så som känslor, våldtäkt och psykisk ohälsa.

Det gör mig väldigt frustrerad, därmed den fysiska smärtan av dessa videos, eftersom kvinnor som Blaire White och Lauren Southern hade kunnat vara nyttiga för feminismen. De är inte korkade, de har bara missförstått. Jag klandrar inte dem egentligen. Det är inte så lätt att ha koll på feminism idag eftersom feminister hela tiden blir motarbetade av feminister men också eftersom feminismen är så stor idag. Det blir så att de som syns och hörs mest är de som inte presenterar feminismen på ett "bra" eller "rätt" sätt. Jag säger inte att jag är en sån som borde höras eller synas mer men jag tycker ändå att det finns mycket inom feminism som skulle kunna förbättras. Vi måste försöka få med dessa egentligen gömda feminister i vår kamp eftersom varje människa är viktig och kommer göra skillnad.

Vad är kvinnohat?

Jag tror faktiskt inte att jag någonstans läst en lättläst, lättförståelig eller beskrivande text om vad kvinnohat egentligen är och innebär. Jag som inbiten och erfaren feminist har faktiskt inte särskilt stor koll på vad det innebär alla dagar... eftersom det bara används i samband med manshat (som jag kan mycket om). Jag tänkte att jag måste ta reda på vad kvinnohat är, på riktigt, och skriva om det.

Kvinnohat och "misogyni" (samma sak) innebär ett förtryck mot kvinnor. Det är egentligen inte ett hat så som "jag hatar curry". Det jobbigaste inom feminismen måste egentligen vara felanvändandet av "hat". Människor förstår inte vad "hata" innebär när det kommer till politik och speciellt inte när det kommer till feminism.
Kvinnohat innebär att man ser ner på kvinnor vilket leder till förtryck av kvinnor. Och vad betyder förtryck? Förtrycka skulle kunna vara bestämma över/styra över/plåga/hämma/trycka ner och orättvist behandla. En slags politisk orättvisa = förtryck.

Ett exempel på en kvinnohatare är Charlie Harper i tv-serien Two and a half men. Charlie förstår inte själv att han är kvinnohatare och säger till sitt försvar "jag är tvärtom, jag älskar ju kvinnor!". Charlie Harper ser inte kvinnor som en jämlike, han ser dem som objekt, visserligen ett objekt som han älskar men nevertheless ett objekt. Charlie Harper kan inte föreställa sig en givande romantisk relation med en kvinna eller ens kunna se en kvinna som en riktig vän. Han ser kvinnor som kvinnor, som kön - inte som människor eller som individer. 


Kvinnohat = se kvinnor som mindre värda än män.
Kvinnohat = se kvinnor som sexuella objekt.
Kvinnohat = att se kvinnor som lite mindre intelligenta än män.
Kvinnohat = att se kvinnor på ett speciellt sätt (oftast på ett dåligt sätt)

Feminister pratar mycket om att det finns ett "internaliserat kvinnohat" i samhället. Vad innebär detta? Det innebär att även kvinnor hatar kvinnor. Det innebär att alla bär på ett kvinnohat eftersom vi lär oss att hata kvinnor. Läs mer här: http://ladydahmer.nu/tag/internaliserat-kvinnohat/ 

På vilket sätt kan kvinnohat leda till privilegier? Nu kanske ni undrar: vadå privilegier? Kvinnor har ju inga privilegier? Och nä, egentligen har dem inte det. Det är inga "privilegier" de har för de ses på som starka eller bättre utan tvärtom. Det talas ofta om att kvinnor också har privilegier i samhället, speciellt från antifeminist-sidan. Det kan mycket väl stämma. Men... dessa privilegier grundar sig i kvinnohat. Privilegier på grund utav kvinnohat är exempelvis hur en kvinna kan "rise to the power" genom att ligga med sina chefer (så jävla många meninists som grinar över detta, har det ens hänt eller är det bara en myt?) eftersom hon endast ses som ett sexuellt objekt och kan utnyttja detta till sin "fördel" (hur det nu är en fördel att ligga med män man inte vill ligga med förstår ju inte jag dock). + Hur kan det vara en fördel att inte få ett jobb på grund utav sin kompetens utan tvingas ligga för att få det? Ah jag vet inte. Men iaf. Meninists brukar ta upp det.

Här går att läsa mer: https://en.wikipedia.org/wiki/Misogyny

Men att vara kvinnohatare innebär inte alltid att man är medveten om det (tillexempel Charlie Harper som jag nämnde ovan). Det behöver inte vara medvetet att man eller hur man förtrycker kvinnor heller. Det är det som är så jävla svårt och tricky med kvinnohat. När är det kvinnohat och när är det "så det alltid har varit?" När är det kvinnohat och när är det "normalt"? Kan det vara så att kvinnohat = så som det alltid har varit och kan det vara så att kvinnohat = "normalt"? Och det är också därför det är så svårt att känna igen och bestämma kvinnohat. Det är så vanligt, så normaliserat, så inlärt och så inpräntat i oss. Kvinnohat har alltid funnits. Manshat är något nytt. Utan kvinnohat hade det inte funnits något manshat.
Det är just detta som är feministers främsta punkt: att ta bort kvinnohatet från samhället.

"She cuts for attention"

Jag är så jävla förbannad just nu.

Det här är inte så jävla ovanligt. Jag har fått tonvis med kommentarer liknade de som står ovan för att jag har "visat" mina ärr på mina bilder. Det visar bara vilken jävla okunskap som finns kring att skada sig själv och då speciellt skära sig själv. Så låt mig utbilda er lite.

Det absolut vanligaste handlar om att någon "skär sig för att få uppmärksamhet". Jag har också varit sån - anklagat andra för att göra det "för uppmärksamhet" och därmed inte må dåligt på riktigt. Nu är jag äldre och förstår att jag periodvis varit likadan och under dessa perioderna har jag mått dåligt på riktigt. Vad innebär det om någon skär sig själv för att få uppmärksamhet? Varför vill vi ha uppmärksamhet på det sättet? För att vi mår dåligt. Det finns inget fel i att vilja ha uppmärksamhet för att man mår fucking piss. Att skära sig själv kan vara ett rop på hjälp till omgivningen och för att ropet på hjälp ska höras så visar man sina ärr/sår på något sätt. Jag har kämpat med självskadebeteende i 12 år nu. Jag började inte skära mig för att få uppmärksamhet men jag har använt det som ett sätt att få uppmärksamhet. Jag skar mig huvudsakligen för att jag ville kontrollera min ångest men när skadan var gjord så använde jag ärren och såren till att få uppmärksamhet. Det blev som en dubbel användning av självskadebeteendet. När jag var 19-20 fick jag ett återfall efter att ha varit självskadefri i 2 år. Då handlade det plötsligt inte alls om att få uppmärksamhet och tiden efter handlade det inte om det heller. Jag var inte längre en osäker tonåring som behövde hjälp utan jag var en osäker vuxen som behövde kontroll. Jag ville inte att någon skulle se mina sår men jag struntade blankt i om någon gjorde det för jag brydde mig inte om någonting. När människor då försökte hindra mig från att skära mig så dolde jag det - för jag ville inte sluta. Det var mitt enda sätt att hantera ångest.

"Skär vertikalt för resultat, horisontalt för uppmärksamhet". Det finns ingen som skär sig för att dö. Att skära sig handlar inte om att dö på något sätt, det handlar om att hantera och bearbeta psykisk smärta genom att man byter ut den till en fysisk. Det kan handla om att skada sig själv för att man hatar sig själv. Det kan handla om att kontrollera ångest. Det kan handla om att rena sig själv. Det kan handla om att straffa sig själv. Det finns många olika anledningar till varför men inte en enda av dessa är för att man försöker ta livet av sig. Många har använt uttrycket "jag skär inte för att dö, jag skär för att leva" och det är faktiskt en ganska bra beskrivning av vad det egentligen innebär att skära sig själv.

(Och alltså... detta är egentligen ingenting jag vill skriva om längre, alls. Jag vill inte skriva om det på grund utav stigmat och okunskapen, på grund utav att det är triggande för mig, på grund utav att jag vill gå vidare och framförallt för jag inte längre vill vara "Jonna som skär sig". Den stämpeln har hemsökt mig i flera år och jag vill. inte. vara. den personen längre och jag är inte den personen längre. Jag blev bara så arg och så ledsen när jag läste deras kommentarer (som inte var till mig, det var till en annan tjej) att jag bara.. kände mig tvungen att skriva någonting om det.) 

Glitterfeminism.

Nu är feminister i krig med varandra igen. Jag ska försöka sammanfatta vad det handlar om.

Den här gången handlar det om "glitterfeminister". Vad är en glitterfeminist? Antagligen är det någon med pastellfärgat hår, tjocka ögonbryn i samma pastellfärg, glittersmink, glitter-pastell-kläder och septumpiercing. Det låter som en antifeminists beskrivning av "the typical radical feminist" om du frågar mig och jag förstår inte varför en utseendebeskrivning skulle vara relevant alls (?) Det är också en feminist som inte är särskilt påläst om feminism. Nu ska inte jag komma här och ba "jag studerar faktiskt genusvetenskap 31-60 på universitetet så jag är fan påläst" och vara ett elitistiskt äckel. En glitterfeminist kan det mesta om sin feminism genom tumblr och är väldigt bråkig online. En glitterfeminist är alltså "den moderna" typen av feminist. Det är dock inte allt. Glitterfeminism beskrivs också i sammanhang där normsmala feminister lägger ut "hyllande" videos och bilder på sin halvnakna och normsmala/normsnygga kropp och beskriver det som "empowering." Det är "peppande" att se normsnygga tjejer visa minimala skavanker. Feminister som inte anser sig själva vara normsnygga/normsmala eller queerfeminister blir förbannade eftersom dessa "glitterfeminister" tar alldeles för mycket plats inom feminismen. Glitterfeminister blir den allmänna synen av feminister - vilket är en "felaktig" bild av hur feminister är, tycker, ser ut och beter sig. Glitterfeminister benämner alltså icke-feministiska handlingar som feministiska. Det är t.ex. inte feministiskt, enligt vissa, att använda smink eftersom det är ett patriarkalt påhitt. Det är kanske stärkande för den enskilda individen att använda smink men för feminismen i helhet är det tvärtom eftersom det spär på patriarkala värderingar. På samma sätt blir det inte feministiskt att ge plats åt halvnakna normsnygga och normsmala tjejer som visar upp sina kroppar på diverse kroppspositivitets-forum.
Glitterfeminism är förresten besläktat med "popfeminism" (Beyoncé och Taylor Swift typ se video här och här).

Jag kan förstå att man som påläst feminist irriterar sig på "unga glitterfeminister på tumblr" som skriker om patriarkat när de förmodligen inte har en aning om vad patriarkatet egentligen är och innebär. Gällande feminism måste man tyvärr ibland vara lite elitistisk eftersom det finns mycket inom feminism som är politiska termer, akademiskt språk blabla... Ja ni vet (jag försöker göra min blogg så lättläst som möjligt t.ex.). Jag kan också bli förbannad på det. Det är på grund utav den typen av "feminism" som jag inte blir tagen på allvar eller varför jag blir hånad online så fort jag nämner att jag är feminist (inte bara, men det är absolut en av anledningarna). Jag kan också förstå varför man som tjock blir förbannad är normsmala tar plats i rörelser där det faktiskt är dags för tjocka att få ta plats. Jag som tjock kan t.ex. bli förbannad när jag ser snygga kändisar praisa sina kroppar på instagram och få hyllningar för det för hela samhället praisar deras kroppar? De får alltid hyllningar? De är normsnygga och normsmala hello, varför ska de få mer uppmärksamhet? Ungefär. Jag förstår alltså grejen.



Det jag inte förstår är varför fellow feminister kan ta varje tillfälle i akt att på något sätt trycka ner varandra när det finns så mycket annat än fokusera på som ja jag vet inte... patriarkatet? Patriarkalt förtryck? Att färger/leksaker/barn könas på ett speciellt sätt? Löneskillnader? Våldtäkter? Mord? Kvinnohat? Osv osv osv. Jag säger inte att jag driver min feminism på ett bättre sätt än andra, verkligen inte. Men jag kommer aldrig någonsin stötta att trycka ner andra feminister. Jag är så jävla OVER IT, så fucking over it. De är mina systrar trots att de driver "dålig feminism"(sådan finns ju, glitterfeminism exempelvis är enligt mig dålig feminism som ska bekämpas men inte genom hat/drev/påhopp/hån/bråk). Forum där feminism diskuteras och drivs ska aldrig kännas otrygga för en annan feminist. Det är fan antifeministiskt, enligt mig, att trycka ner andra kvinnor så varför feminister det så mycket? Det jag inte heller förstår är varför en utseendebeskrivning krävs när en frågar vad en glitterfeminist är för någonting. Det är som att en queerfeminist skulle beskriva en radikalfeminist som "visar gärna upp en hårig armhåla på profilbilder, ofärgat och oklippt hår i naturliga färger som råttfärgat eller brunt, bär aldrig smink förutom läppstift ibland, klär sig i naturfärger som brunt, militärgrönt, vinrött och svart". Att bedömas på grund utav våra utseenden är patriarkalt. Det är antifeministiskt att beskriva en "glitterfeminist" som ett utseende. Jag stöttar inte patriarkala handlingar eller antifeministiska handlingar. Vill vi göra samhället mer feministiskt? Vill vi göra samhället mer kvinnovänligt? Vi kanske ska börja med att granska oss själva. Vi kanske ska börja med feminismen.

Hur löser vi detta? Det är trots allt rätt naturligt att alla inte kommer överens när det finns så många olika typer av feminism. Jag har inte ett svar på det, egentligen. Jag tror dock att kommunikation och diskussion kan lösa det mesta när det handlar om politik och speciellt när det handlar om interna problem. När jag stöter på en glitterfeminist i mina diskussioner så hånar inte jag henne, jag bråkar inte med henne, jag får inte henne att känna sig otrygg. Jag försöker lära henne om den feminism som jag tycker är "äkta" och försöker föra en sansad diskussion. Om jag märker att hon, trots mina försök, inte vill diskutera eller förstå mig så ger jag upp och låter henne vara.

Over and out. 

Ventilation nummer två.

Jag är så arg på mig själv. Jag är så arg på mig själv för att jag inte ger upp... låter det helt galet? Jag blir arg på min egen styrka och uthållighet för det hade varit så Satans skönt att ge upp och gå in i helt i min sorg. Innebär "ge upp" att man kan slappna av mer? Jag tror det. När jag har gett upp tidigare har jag mått dåligt men jag kan inte jämföra det med någonting som jag känner nu. Nu har jag ett ansvar och jag har måsten. Jag kan inte bara ligga i sängen hela dagen även om jag så gärna vill det. Det kanske låter som om jag har en enorm fördel som faktiskt orkar ta mig ur sängen och... ja det kanske jag har. Det är ingen tävling. Jag mår fortfarande dåligt. Jag går upp och jag andas men jag lever inte längre. Jag existerar men jag finns inte längre. Jag hatar att jag känner att jag måste förklara mig och ursäkta mig för att bli "tagen på allvar". Det känns så töntigt att hålla på så. Men jag vet ju... att när det kommer till psykisk ohälsa så jämför alla. Alla känner sig så missförstådda och ensamma så de kan inte tro på att någon någonsin kan känna sig så ledsna som de själva gör. Jag vet hur det är. Jag är likadan.

Det största problemet för mig just nu är tryggheten. Jag känner ingen trygghet någonstans längre. Det är ingens fel. Jag känner mig otrygg i mig själv och därför blir det otryggt med andra människor också. Jag är livrädd för min påverkan på andra människor. Vart ska jag ta vägen? Jag är så vilsen och jag har inte längre någon bas, inget space som är mitt, ingen trygg plats att landa på. Jag bara springer omkring... slungas runt. Jag når inte marken.

Den senaste tiden har jag undrat vad det är för fel på mig och varför vissa människor inte "vill ha mig". Jag klandrar min ångest. Jag klandrar mitt mående. Vem orkar med någon som ibland vill dö eller skada sig själv? Jag vet ju själv att jag inte hade orkat med det. Det är ju så att vissa blir mer påverkade än andra. Jag vill inte påverka någon negativt. Jag står inte ut med den tanken. Och samtidigt vet jag att det inte är mitt fel. Hur ska jag göra för att inte påverka någon negativt? Stänga in allt i mig själv? Det går inte. Vara tyst? Det går inte. Låtsas som ingenting? Det går inte. Hantera det ensam? Jag försöker men jag kan inte... 

Jag känner mig så oerhört gammal... och så oerhört ung. Jag dras hela tiden mellan detta. Jag känner mig inte som 24 år. Jag känner mig inte vuxen. Jag känner mig som ett barn. Samtidigt känner jag mig som en väldigt gammal människa med väldigt mycket bagage. Allting känns så tungt idag. Och jag måste skriva om det. Jag kan inte bara sitta här och känna det längre. Jag måste få det ur mig.

Ventilation.

Jag är faktiskt inte den som gråter särskilt mycket, eller ofta. Så när jag väl gör det känns det jobbigt för då vet jag att jag nått min gräns. När jag gråter så gråter jag inte "lite" utan det blir alltid för mycket, som om allting vill komma ut på samma gång, som om någonting försöker tränga sig ut ifrån hål som är alldeles för små. Det blir en slags klaustrofobisk känsla för mig eftersom det som ligger inuti mig inte kan komma ut, som om min kropp är alldeles för trång för att hålla kvar det. Och ja, så känns det... min kropp är alldeles för trång, alldeles för liten och jag är alldeles för instängd. Jag vill bara krypa ut ur min kropp och sträcka ut mig, så mycket som jag bara kan.
Jag vet inte hur jag ska beskriva psykisk smärta egentligen. Jag måste jämföra det med något annat, gärna något fysiskt. Det hör ihop så mycket, psykisk och fysisk. Och jag har kombinerat de två alldeles för mycket. Jag hatar att jag har självskadeärr över i princip hela min kropp. Ibland undrar jag varför jag hatar det, om det är för att jag skäms, inte vill ha dem där eller förknippas med självskada eller för att jag inte längre har någonstans att skära mig på, om jag skulle vilja börja igen? Fan så jobbigt det var att skriva det där... för jag har verkligen undrat.

Jag vet inte hur jag ska hantera psykisk smärta egentligen. Jag vet bara hur jag har hanterat den tidigare - genom att skada mig själv - och därför ligger det i bakhuvudet hela tiden. Jag önskar att jag aldrig någonsin började skära mig själv men samtidigt vet jag att jag förmodligen inte hade varit vid liv om jag inte gjort det. Jag har inte skurit mig på över 3 år. Officiellt slutade jag 2011 men hade ett kort återfall hösten 2013. Trots att jag haft så långa perioder där jag inte skurit mig så.. vet jag inte riktigt hur jag ska hantera psykisk smärta utan att tänka på det. Jag vet ju att det går.. men ändå tänker jag på det. Jag står bara inte ut med den där klaustrofobiska känslan... den där ångesten... den där paniken... den där sorgen... Och jag vet inte hur jag ska beskriva det. Inga ord räcker till.

Nej, jag röstar inte på F!.

Jag är avstängd från Facebook i 7 dagar (hur överlever jag? Jag vet inte. Jag bloggar istället) och blev taggad i en länk av en snubbe som tyckte att jag skulle "kritisera mina egna åsikter" och eftersom jag är blockerad kan jag inte svara så jag svarar här. Han skrev "du kommer säkert inte titta på hela videon, det är jag rätt säker på. Men en av de viktigaste egenskaperna som vuxen är att kunna kritisera sina egna åsikter och värderingar även reflektera över varför man har dom och se brister i dem. Gör ett försök!" och så länkade han Angry Foreigners video "Vad innebär F!s politik?". Den här snubben verkar känna mig bättre än vad jag känner mig själv för jag hade ingen aning om att jag röstade på F!. Well that's news to me! Är det inte fantastiskt när snubbar berättar för mig om vem jag är, vilka åsikter jag står för och vilka värderingar jag har baserat utifrån min titel som "feminist"? Also: det finns nog ingen som kritiserar och reflekterar över sina egna åsikter och värderingar mer än mig, speciellt nu lol. 

Det finns en grundläggande regel för att vara feminist. Det finns en sak som man "måste" stå för; det ska vara jämlikhet mellan könen. Men hur man sedan når jämlikhet mellan könen kan skifta från feminist till feminist. Alla tycker olika kring hur samhället ser ut och fungerar och därmed: tillvägagångssättet blir annorlunda. Det finns olika typer av feminism. Det finns exempelvis högerfeminister, vänsterfeminister, radikalfeminister, liberalfeminister och queerfeminister och så vidare. Det kommer ta alldeles för lång tid för mig att förklara vad allt innebär men jag räknar med att ni förstår vad vänster, höger och liberal betyder. Att anta att jag röstar på F! eftersom jag är feminist det... well, jag ska vara snäll... innebär att man inte är så insatt i politik. Den här snubben är inte ensam om att göra detta. Min pappa t.ex. som varje gång vi diskuterar feminism säger att "ni säger ju att" och "ni tycker ju att" och jag förstår inte alls vad han menar för jag tycker inte så och jag säger inte så. Att "vara feminist" innebär inte att jag är på ett speciellt sätt. Det är en politisk åsikt, en värdering, inte ett typ personlighetsdrag.
Min feminism innebär inte så mycket egentligen. Jag tror på ett patriarkat och jag tror på att kvinnor är förtryckta och jag tror på att kvinnor är lika mycket värda som män och män är lika mycket värda som kvinnor och att ickebinära är lika mycket värda som män och kvinnor. Det är inte mycket mer än så (jag har redan skrivit väldigt många gånger att manshat inte har någonting med feminism och göra, speciellt inte min). 

Nej, jag röstar inte på F!. Det finns inte något parti som speglar mina värderingar eller mina åsikter. Det spelar egentligen ingen roll om jag hade röstat heller för valet står i princip mellan att rösta på sossarna eller borgarna. Jag måste också erkänna att jag inte är så insatt i politik att jag tycker att jag kan ta ställning för något parti alls. Jag har ingen aning om F!s punktprogram eller exempelvis Sverigedemokraternas punktprogram eller Socialdemokraternas punktprogram så hur ska jag kunna veta vad dessa står för egentligen? Jag vet bara vad jag själv tycker och vad ifrån jag vet så finns det inget riksdagsparti som passar mig.

Vilka är de riktiga manshatarna?

Okej, jag vet att jag i princip bara skrivit om manshat det senaste men jag håller på att gå igenom en slags inre utveckling så låt mig. 

"Manshat" betyder olika för alla, i stort sett. Jag har bloggat om det innan och skrivit om hur manshat kan yttra sig på olika sätt; här exempelvis. Nu är det så att jag tänker inte sitta här och låtsas som att manshat inte kan betyda "hata män som kön" för jag kan absolut tänka mig att det kan betyda det också (dock inte för mig och dock är det väldigt sällsynt). Men vilka hatar och uttrycker manshat på riktigt? Är manshat och feminism besläktat? Är det endast feminister som "hatar" män? Svar: Nej. 

En studie visar att kvinnliga feminister tycker om män mer än vad kvinnliga antifeminister gör. Visst är det underligt? Sure nu uttryckte de kvinnliga antifeministerna hat mot i princip allt och alla (överraskning där) men tycker ändå det är intressant. Antifeminister brukar ofta hellre värna om mäns rättigheter och uttrycka att de är för mäns rättigheter och att män är förtryckta i samhället - inte kvinnor. Läs mer här eller här.  

Jag har en ganska stor gemenskapskrets av "manshatare" och många utav dem är faktiskt inte feminister. Det finns vissa, som uttrycker mer (eller lika mycket) manshat än feministerna, som är "antifeminister och antivänster." 

In search of the male feminist.

Finns det manliga feminister, på riktigt? Det känns som många män som titulerar sig som feminister gör endast detta - de har titeln. De kallar sig feminister men driver inte på något sätt en feministisk diskussion. Det är en titel, ett svagt ställningstagande och kanske till och med en slags modegrej. Jag har pratat med en del manliga feminister och jag blir lika förvånad varje gång jag diskuterar feminism med en man som faktiskt vet vad han pratar om och på riktigt har den åsikten att kvinnor är lika värda som män. (Det går att diskutera feminism med män utan att han mansplainar men det är, tyvärr, sällan det händer.) Jag pratade med en manlig feminist-vän som sa att han gärna ville skriva någon bok om hur destruktiv maskulinitet och patriarkatet har påverkat honom negativt. Jag tyckte då, och tycker fortfarande, att det är en fantastisk idé.
Jag skulle vilja se manliga feminister ta upp frågor som handlar om män. Det är ingen som lyssnar på kvinnliga feminister som diskuterar detta för inga män vill lyssna på kvinnor och särskilt inte kvinnor som är feminister (vi har ett.. ehrm.. dåligt rykte...). Jag skulle vilja se manliga feminister som pratar om våldtäkt mot män, hur män också har rätten att säga nej, att mäns psykiska ohälsa grundar sig i patriarkala värderingar och så vidare. Och jag hade velat se män prata om detta på ett sätt så de INTE tar plats från kvinnor eller ta plats i diskussioner om kvinnoförtryck. När jag ser män försöka diskutera dessa frågor fokuserar de alldeles för mycket på "tävlingen om vem som är värst" så som "kvinnor kan också misshandla, kvinnor kan också våldta." Fokusen bör ligga mer på det manliga offret. Hur påverkas män som blir våldtagna? Hur påverkas män som blir misshandlade av kvinnor? För deras reaktioner och påverkan grundar sig i patriarkatet. Många män som blivit våldtagna av kvinnor förstår inte att de blivit det och de som förstår det vågar inte prata om det. Varför? Eftersom patriarkatet säger åt dem att de inte får. Genom att analysera och diskutera deras reaktioner kan vi analysera och diskutera patriarkatet och på så sätt nå ut till män. Jag tror absolut att vi kan ta död på patriarkatet på detta vis och en död av patriarkatet innebär en enorm lättnad både för män och kvinnor och ickebinära. Ibland undrar jag om män verkligen bryr sig om sig själva eller om andra mäns psykiska hälsa. Jag som har väldigt många manliga vänner och viktiga män i mitt liv tycker att det är förjävligt att de ska behöva må så dåligt på grund utav patriarkala värderingar. Det handlar inte bara om att jag som feminist vill ta död på patriarkatet för min egen skull utan även för mäns skull, speciellt de män som jag bryr mig om.

Inga har, förresten, någonsin tagit våldtäkt mot män på allvar lika mycket som feminister. Feminister är medvetna om att kvinnor kan vara lika "jävliga" som män eftersom kvinnor och män = EQUAL. Att vara jämlika innebär inte bara att vi är lika bra utan också att vi kan vara lika dåliga. Feminister är väl medvetna om detta faktum. Och don't get me wrong; feminism går ut på att det är kvinnor som är förtryckta i samhället och att vi lever i ett samhälle styrt av män = män kan inte/bör inte/får inte ta lika mycket plats. Men det innebär inte att de inte ska få ta någon plats alls. En annan note; män kan också känna och uttrycka manshat. Varför? För män blir negativt påverkade av män också. 

Jag är en sådan människa som tycker att TF (tolkningsföreträde) tas på alldeles för stort allvar. Jag tycker att vita ska få vara delaktiga i diskussioner om rasism och att vita faktiskt, någorlunda, kan förstå rasism och studera rasism och vara kunniga inom rasism men - jag tycker inte att vita ska föra den diskussionen eller ta onödig plats inom den diskussionen. På samma sätt tycker jag att kvinnor absolut kan diskutera patriarkala värderingar och hur dessa påverkar män men... borde vi och kan vi ta så stor plats i den frågan? Grejen handlar om att nå ut till andra och bli tagen på allvar. Kvinnor kan inte nå ut till män om hur destruktivt patriarkatet är för dem eftersom ingen tar kvinnor på allvar.

Var finns manliga feminister? Vart gömmer de sig? Skulle man kunna ge dem plats i feministiska diskussioner? Eller ska de få en egen diskussion, en egen plattform?

(Jag skulle även vilja tillägga, utan att på något sätt klandra kvinnliga feminister, att män (i synnerhet riktiga manliga feminister) kanske inte vågar ta plats inom feministiska sammanhang och därav frågan om de borde få en egen plattform på något sätt) 
Also: Det handlar väldigt mycket om att kvinnor inte bör ta detta ansvaret. Vi tar redan så mycket ansvar åt män så det kanske är dags att de tar ansvar över sina egna rättigheter också. 

Min sociala ångest.

Jag lider utav någonting som jag kallar för social ångest. Jag vill inte säga fobi eftersom "fobi" för mig känns som ett väldigt extremt ord. När en säger "fobi" så gör folk direkt kopplingen till något som en person omöjligt kan göra. Om jag skulle säga att jag hade social fobi skulle det kännas som om jag gav fel bild av vad social fobi egentligen innebär. You get me? Mm.
Social ångest visar sig på helt olika sätt. Min visar sig på en rad olika sätt och tänkte förklara dem, inte bara för de som känner samma kanske ska känna igen sig utan också för de omkring mig.

Det finns "the basic stuff" som att inte prata i telefon, inte prata med auktoritetsfigurer, inte småprata/kallprata, inte kunna vistas i folksamlingar, inte träffa nya människor osv... Men det finns andra saker kopplade till min sociala ångest som är så jävla töntigt när jag tänker på det. Ett exempel är att jag ibland inte kan svara på komplimanger på sociala medier. Jag är rädd att jag ska ge ett svar som inte är "nog" eller att den andra personen ska tro att jag inte uppskattar deras komplimang. Jag är också rädd för om jag svarat "du med" till en och sen "tack" till en annan så ska den andra se mitt första svar och undra varför jag inte skrev "du med" till hen också. Det är enorm ångest för mig att både ge och ta emot komplimanger. Jag vet liksom inte hur jag ska bete mig. Det är också kopplat till att jag inte riktigt vet hur jag ska svara på en flirt. Jag kopplar sällan att människor flirtar med mig och när jag väl kopplar det - fryser jag till.
På den senaste tiden har "chatta" med andra människor varit svårt eftersom det oftast varit småprat eller kallprat. Jag står inte ut med "vad gör du" "hur mår du"... Men jag står ut med långa konversationer om allt och ingenting (ja, gärna, snälla). Tyvärr finns det inte många som vill ha den sortens kontakt med mig längre (jag har väl skrämt bort folk). Minsta lilla ändring i mitt humör eller om jag någon gång är trött och inte orkar svara "bra" så kan jag fly och bara skita i att svara i flera månader framåt. Jag kan tänka mig att folk tror att jag inte vill prata med dom eller inte tycker om att prata med dom men så är det inte.
Det är inte omöjligt för mig att vistas i sociala situationer, verkligen inte. Jag träffar vänner, jag träffar familj och släkt, jag går på fest, jag går på krogen och jag går till affären (oftast). Men för att kunna göra det måste jag förbereda mig, gärna flera dagar i förväg. När planer ställs in kan jag bli på väldigt dåligt humör eftersom jag nu förberett mig, vilket innebär hantera ångest, och då haft ångest i onödan. Det som är jobbigast för mig är förmodligen inte före eller under sociala möten utan efteråt. Jag kan gå och tänka på vad som "gick fel" i månader, till och med år, efteråt. Det finns t.ex. en grej jag minns som jag fortfarande får ångest för. Jag var hemma hos en vän för första gången och kunde inte öppna balkongdörren... en sån liten grej som jag fortfarande nojar över. Jag överanalyserar alltid mig själv efter sociala situationer. "Vad sa jag, vad gjorde jag? Hur kunde det uppfattas? Kunde jag misstolkas? Vad skulle jag sagt/gjort istället? Åh jag önskar jag sagt det/gjort det istället! Hur satt jag/hur stod jag? Hur knöt jag skorna? Hur tog jag det där blosset på cigaretten?" Och så kan jag backa ur från att träffa den personen igen eftersom jag helt enkelt överanalyserat vårat första möte alldeles för mycket. Det gör det väldigt svårt för mig att träffa nya vänner, även om jag väldigt gärna vill. Det är sällan någon annans fel. Människor gör mig inte obekväm med vilje, det är jag som känner mig obekväm i mig själv. Jag kan träffa nya människor som utstrålar positiv energi och varm trygghet men jag kan ändå inte fullständigt slappna av eftersom jag hela tiden överanalyserar och har ångest. Jag tycker om så många människor... och jag kan inte träffa dom... Jag vill så gärna visa min bästa sida, mitt "riktiga" jag och den som jag känner att jag kan vara... och den pressen är enorm, den ångesten är enorm. 

Min sociala ångest gör det, faktiskt, omöjligt för mig att jobba eller gå i skolan. Jag studerar just nu distans och det är det enda som fungerar för mig. Det är dock extremt svårt för mig att ens maila min lärare eller be om hjälp via mail (även om mail kan verka och vara väldigt tryggt.) Det är omöjligt för mig att gå till arbetsförmedlingen. Det är omöjligt för mig att gå på arbetsintervju. Det är omöjligt för mig att prestera/försöka prestera framför andra människor. Jag skulle inte klara av att överanalysera de mötena så mycket som jag just nu gör. Det tar enormt mycket tid och energi men framförallt ; ångest. Jag klarar inte av ångesten. Det är jättejobbigt för jag VET att jag kan prestera och att jag kan vara en god medarbetare på många jobb men... jag står inte ut. Och kanske värst; jag kan inte be om hjälp. Att be om hjälp innebär att jag måste ringa och boka tid, träffa en ny människa, öppna upp mig för en ny och främmande människa, riskera att inte bli tagen på allvar och... nej jag har inte tid eller energi för det.

Exit wounds.

Det finns en låt... som är extra speciell för mig. Det är Placebo - Exit wounds. Jag har säkert länkat den flera gånger tidigare. Men... jag vet inte om jag verkligen skrivit om den på det här sättet som jag tänker göra nu.

Den 18e oktober 2016 såg jag Placebo live i Stockholm. Det förmodligen viktigaste ögonblicket under hela konserten var när jag fick höra Exit wounds live (förutom Soulmates). Den låten har bara funnits med mig några få år men den beskriver så mycket utav mina känslor, mina tankar, mina drömmar, mina erfarenheter och mitt liv. Den har följt med mig, fått mig att gråta, fått mig att förstå, fått mig att vilja leva, fått mig att vilja dö. Om mitt känsloliv skulle vara en låt skulle det vara denna. Och alltså... Brian veeeet verkligen vad han sjunger om...vilket gjorde liveframträdandet så mycket mer episkt och sorgligt.

Låten handlar om att älska någon man inte kan vara med. Jag tror att vi alla någon gång har varit i den situationen, på något sätt. Ni som läser bara måste lyssna på låten, eller läsa texten. Feel it!

"In the arms of another who doesn't mean anything to you
There's nothing much to discover
Does he shake, does he shiver as he sidles up to you
Like I did in my time?

As you wake does he smother you in kisses long and true?
Does he even think to bother?
And at night under covers as he's sliding into you
Does it set your sweat on fire?

Want you so bad I can taste it
But you're nowhere to be found
I'll take a drug to replace it
Or put me in the ground

In the arms of another who doesn't mean anything to you
Do you lose yourself in wonder?
If I could, I would hover while he's making love to you
Make it rain as I cry

Want you so bad I can taste it
But you're nowhere to be found
I'll take a drug to replace it
Or put me in the ground"

Om att känna sig vilseledd.

Jag har, i hela mitt liv, känt mig väldigt vilsen. Jag kan inte hitta ett bättre sätt att beskriva det än just vilsen. Att känna sig vilsen innebär att man känner sig missnöjd, missförstådd, den konstanta känslan av att inte tillhöra någonting och inte känna sig hemma någonstans. Jag har försökt hitta tillhörighet i olika sorters grupper människor och i olika sorters relationer med olika sorters människor men aldrig hittat rätt. Jag börjar fundera på om det är min känsla av att det ska kännas rätt som gör att jag känner mig vilsen?

Jag känner att jag inte är en särskilt accepterande människa. Det låter motsägelsefullt eftersom jag ofta skriver om hur open minded jag är - vilket absolut stämmer - men jag är väldigt kräsen. Jag har alltid haft en uppfattning om hur "det" ska vara och ska kännas. Minsta lilla avvikelse gör att jag känner tvivel. Det gäller alla sorters relationer och alla sorters situationer. Jag tror att anledningen till detta är att människor aldrig är ärliga med hur deras liv egentligen ser ut eller egentligen är/känns. Media bygger upp ett idealt liv med ideala relationer och ideala situationer. Det ska gå att vara lycklig i allt och det finns människor som känner lycka i allting. Vi tävlar om vem som är lyckligast och vem som har det bäst genom att endast visa det som är bra i våra liv. Det är inte verkligheten. Detta har inneburit att jag blivit vilseledd. Jag har en felaktig syn på relationer och på livet som gör mig olycklig.
Det är väldigt viktigt för mig att öppet prata om sådant som inte känns bra eller är bra. Det är därför jag skriver mycket om min psykiska ohälsa men även om mina personliga relationer och vilka problem som finns där i. Självklart är det svårt att balansera privatliv och att vara öppen - för kan jag skriva om mina och min pojkväns problem och samtidigt ta hänsyn till hans privatliv? Ta hänsyn till hans integritet? Kan jag skriva om vilka problem som finns och har funnits i min familj och samtidigt ta hänsyn till deras privat liv och deras integritet? Svaret är förmodligen inte. Detta innebär inte att jag inte kan prata om hur jag känner eller hur jag tänker. Mitt privatliv och min integritet är ingenting jag värderar särskilt högt egentligen...

Med detta sagt; jag ska försöka att skriva mer om min ångest eftersom jag har märkt att varje gång jag gör det så når jag ut till någon. Varje gång jag publicerar en text om ångest gällande relationer, självbild eller stress så är det någon som skriver till mig "jag känner igen mig! Jag känner sådär!" och det är guld värt för mig. Om jag få någon att känna sig mindre vilsen så gör jag det.

Jag vill sluta känna manshat?

Jag förstår att jag i princip bara skrivit om manshat det senaste... och jag tänker inte sluta. Det är ett ämne som tar upp väldigt mycket plats i mitt huvud just nu. Jag tycker inte bara det är intressant att skriva om - det hjälper mig att förstå mig själv samtidigt.

Jag har ett mål. Det målet är att sluta känna manshat. Varför? Varför skulle jag vilja sluta känna någonting som jag skrivit om gynnar mig, och andra? Det finns en anledning till varför en känner manshat. Det finns en grund som bottnar bland annat i kvinnohat, något som vi tyvärr inte kommer kunna komma ifrån på ett tag men det bottnar också i personliga känslor och tankar. Det är dessa personliga känslor och tankar som jag inte känner att jag vill ha längre. Jag skulle dock inte påstå att mitt manshat på något sätt har påverkat hur jag ser på män egentligen (läs inlägget Män som magneter). Jag har, trots mitt manshat, försökt och velat ha relationer med män. Det är inte därför som jag vill sluta känna manshat eftersom det inte begränsat mig på det sättet. 

First of all: jag tycker inte om ilska. Jag tycker inte om när människor är arga - tvärtom - det gör mig oerhört obekväm och kan i värsta fall sluta med ångest. Jag tycker inte om när människor skriker, bråkar, brölar och hatar. Det är negativ energi för mig. Manshat är kopplat till ilska - en ilska som faktiskt inte är destruktiv, en ilska som inte ger ångest MEN jag känner att det tar över mig. Jag känner att jag kan bli så arg att jag faktiskt blir destruktiv för mig själv, att jag ger mig själv ångest. Jag känner att... det måste finnas mer vettiga saker att ägna min tid åt än att vara arg på män. Jag klandrar inte mig själv på något sätt för detta. Jag klandrar män för det är trots allt dem som fått mig att känna såhär. Men män har begränsat mitt liv tillräckligt, känner jag. I det ligger manshatet, mitt manshat. Det är inte alls säkert att alla som uttrycker manshat eller känner manshat håller med om detta eftersom manshat yttrar sig på helt olika sätt (som jag tidigare nämnt). Men... jag vill inte hata män, egentligen.  Jag vill inte vara arg på män. Jag vill bara inte bry mig om män. Förstår ni hur jag menar när jag säger så? Jag vill inte att män ska vara en så stor del av mitt liv och just nu är manshatet en stor del av mitt liv. Att män kan vara destruktiva för mig måste inte innebära att jag känner ilska eller hat mot dem, att jag vill distansera mig från män måste inte innebära att jag känner ilska eller hat mot dem.
Och jag tänker inte, på något sätt, predika om att manshat är dåligt. Jag tänker inte, någonsin, råda andra att inte känna manshat eftersom det är deras val och deras känslor. Men jag vill inte vara destruktiv för mig själv... och jag börjar misstänka att detta faktiskt är destruktivt för mig. Det är inte andra feministers manshat som är destruktivt - tvärtom - det är mitt eget. Det är mina tankar och mina känslor och att andra uttrycker manshat påverkar inte mig alls. Alltså verkligen inte alls. Och det är just det - jag kan se på andra som erkänner sig själva som manshatare som trots det är stabila och mår bra?

Jag tror att mitt manshat har varit ett sätt för mig att bearbeta dåliga relationer och dåliga möten med män. Jag har blivit utsatt för sexuella övergrepp, jag har blivit våldtagen, jag har blivit tafsad på, jag har blivit psykiskt misshandlad och jag har blivit utnyttjad (både sexuellt och på andra sätt). Istället för att rikta mitt hat, eller ilska, mot de individerna som har gjort såhär mot mig har jag riktat hatet och ilskan mot de patriarkala värderingarna som är en anledning till varför de gjorde så mot mig (de var genomruttna människor också obviously). Jag har gått runt och varit så arg, så upptagen med att vara arg och... jag vill inte vara arg mer. Jag känner att när jag kan släppa min ilska... så kommer jag kunna leva ett bättre och mer fritt liv. 

(Jag har skrivit om att manshat kan yttra sig i att inte bry sig om män eller inte inkludera män i sitt liv eftersom en helt enkelt inte känner intresse av män, men det stämmer inte riktigt överens med hur mitt manshat har yttrat sig. Läs mer här.)

På vilket sätt kan manshat vara bra?

Jag ska försöka förklara detta så lätt, så bra och så utförligt som jag bara kan.

Om patriarkatet; patriarkat är ett samhälle där män styr. Män har, i patriarkatet, den sociala, ekonomiska och politiska makten i samhället och då även - över kvinnor. 
Först måste vi ta upp hur patriarkatet påverkar män och vilket ideal som finns för män på grund utav patriarkatet. Hur ska en man vara? Enligt patriarkatet ska män vara framgångsrika, sociala, rika, vita, dominanta, starka och kompetenta. Män har ett yttre ideal såväl som ett inre. Män formas utifrån patriarkatet och uppfostras utifrån just detta ideal. Detta innebär en enorm press för män som inte passar in i beskrivningen av hur en man "ska vara."
Män ska vara sexuella och endast se på kvinnor som sexuella föremål. Män uppmanas att hela tiden tänka på sex eller att agera utefter sina sexuella lustar. Detta innebär att män har svårt med vänskapsrelationer med kvinnor eftersom vi också lever i ett heteronormativt samhälle. Det innebär också att mäns sexualitet på ett sätt är begränsad eftersom män inte "får" säga nej till sex eller inte "får" tycka om vissa typer av sex så som exempelvis att få analsex. Män ska också vara händiga och praktiska. Män ska kunna fixa vad som helst och bygga vad som helst. Det är också manligt med skägg. Män som inte har skägg/kan få skägg är omanliga och därmed inte accepterade.
Hur får män inte vara? Män får inte vara svaga, de får inte gråta och de får inte ha några känslor. Detta innebär att män tar till helt andra metoder att bearbeta sina känslor så som alkoholmissbruk och agerar ofta ut en destruktiv ilska istället för exempelvis sorg.
Läs mer här: https://www.bustle.com/articles/124983-6-ways-the-patriarchy-is-harmful-to-men-because-feminism-isnt-just-for-women och http://www.vagabomb.com/Ways-Patriarchy-Is-Equally-Harmful-to-Men/  
Mycket utav detta grundar sig i kvinnohat. Varför får män inte vara svaga? För män får inte vara som kvinnor, på något sätt. Det är absolut förbjudet att vara feminin som man eftersom det är "kvinnligt" och kvinnor ses ned på. Alltså innebär feminism, som går ut på att lyfta fram kvinnor, en enorm positiv förändring för män också. Men... vad har detta med manshat och göra? 

Alla män är olika och påverkas olika av patriarkatet men det finns något patriarkalt med varje man. Att män påverkas negativt av patriarkatet kan innebära att de blir som patriarkatets ideal och att de inte blir som patriarkatets ideal. Om de påverkas och blir som patriarkatet vill så blir män automatiskt skadliga för kvinnor. För en kvinna blir det svårt att ha en relation med en man som exempelvis inte får visa känslor eller känner att han behöver/måste styra över henne.
Vad jag har märkt så är just detta - de personliga relationerna - anledningen till varför många kvinnor känner manshat. Det kan vara en pappa, en bror eller en pojkvän (eller alla) som varit så påverkade av patriarkatet att de utsatt kvinnan för förtryck av olika slag. Det kan också vara så att kvinnan blivit särbehandlad på sitt jobb/i skolan eller sett män blir positivt särbehandlade på sitt jobb/i skolan vilket lett till att hon känt sig förtryckt. Det kan finnas andra anledningar till manshat men jag valde att ta upp de som, jag märkt, är mest vanliga.
På vilket sätt kan manshat vara stärkande för dessa kvinnor? Det beror på hur hennes manshat yttrar sig;
1. Det är ett sätt för henne att få ut aggressioner över sin situation och sitt liv om hennes manshat innebär att hon skriver om det eller pratar om det med likasinnade.
2. Hon tar medvetet avstånd från män eller relationer med män eftersom hon anser att det är destruktivt för henne. Hon känner inte att hon behöver en man i sitt liv för att vara "hel" eller må bra. På så sätt blir hennes liv lättare att leva.
3. Hon litar inte på män eller litar inte på mäns bedömning av henne. Det gör att hon känner sig mer säker i sig själv och kritiskt kan granska män och deras "att de har rätt i allt." Det kan också vara så att hon inte utsätter sig för situationer där hon kan hamna i fara på grund utav män, i och med att hon inte litar på dem.
4.  Hon klandrar inte längre sig själv för att hon blivit förtryckt eller illa behandlad av män. Detta gör att hon känner sig bättre i sig själv och kan gå vidare från traumatiska/dåliga upplevelser i sitt liv.
5. Hon lyder inte längre män. Det kan exempelvis vara sexuellt: hon har inte sex med män hon inte vill ha sex med, hon har inte sex på sätt som hon inte vill ha sex på och så vidare (finns ju massa olika exempel på hur man inte längre kan lyda män).
Det kan, som sagt, yttra sig på ett sätt eller på alla sätt jag tagit upp. Det kan till och med yttra sig på andra sätt än dessa. Det är helt individuellt hur manshat yttrar sig och det är helt personligt.

På vilket sätt är manshat bra för mig? Och på vilket sätt yttrar sig mitt manshat?
Jag har varit väldigt beroende av män tidigare i mitt liv. Jag har trott att en man är det som kommer läka mig, som kommer göra mig lycklig. Jag har känt mig fullständigt värdelös utan en man som kan bekräfta mig. Manshat, och kanske främst feminism egentligen, har gjort att jag känner ett egenvärde. Jag baserar inte längre mitt värde utefter vad män tycker, tänker eller känner om mig (detta är jättesvårt och skiftar dag till dag men det är ett mål jag har). Det är ganska svårt för mig att sära på manshat och feminism när jag försöker rada upp på vilket sätt manshat varit bra för mig. När jag radar upp varför feminism varit bra för mig så låter det ganska likadant. Men flera exempel: Jag kan stå upp för mig själv mer när det gäller mot män. Om en man säger något till mig som jag inte håller med om så vågar jag säga ifrån eftersom han inte står högre upp än mig. Jag ger inga ursäkter till män längre. Om män behandlar mig illa så finns det inga ursäkter till det vilket gör att jag kan lämna destruktiva män eller destruktiva relationer med män på ett lättare sätt. Jag klandrar inte mig själv längre för att män har behandlat mig illa. Det är inte mitt fel att jag blivit våldtagen till exempel. Jag skulle vilja säga att mitt manshat även gör att jag tar avstånd från män men det stämmer inte. Jag tar avstånd från män som jag märker är destruktivt patriarkala men jag har fortfarande många män omkring mig. Mitt manshat yttrar sig också så att jag inte tycker det är charmigt med patriarkala beteenden. Det är inte charmigt att han känner att han vill ta hand om mig ekonomiskt eller vill skydda mig från allt ont eftersom det grundar sig i ett maktspel och patriarkatet. Manshat har hjälpt mig att se på män på ett annorlunda sätt. Manshat har hjälpt mig att känna igen destruktiva "manliga" beteenden och beteenden som grundar sig i patriarkatet. Det har hjälpt mig att sålla ut män jag inte vill ha mitt liv och män jag vill ha i mitt liv.
Men... manshat innebär också för mig att jag får lov att hata män. Jag får lov att vara arg på män. Jag får lov att säga att män är skit, att män är destruktiva, att män är idioter och att män är dåliga för mig. Jag måste inte redogöra "inte alla män" eller "vissa män" eftersom de som känner manshat vet precis vad jag menar när jag säger så.

Fick jag fram detta bra? Förstår ni lite mer? Förhoppningsvis. Manshat är någonting som jag försöker lista ut och klura ut. Det är något som jag vill lära mig mer om. Jag vill analysera manshat. Jag skriver inte bara om manshat och feminism för att andra ska acceptera mig eller förstå mig - det handlar också om att jag ska kunna acceptera och förstå mig själv.

Män som individer.

Det var en vän till mig som skrev att han är en vit cis-man och umgås nästan uteslutande bara med feminister. Han förstod inte hur män i allmänhet kan ha fått bilden av att de blir negativt behandlade av feminister och de som känner så är män som har minst kontakt med feminister. Han, som umgås med feminister, märker inga påhopp alls. Det var väldigt intressant att höra honom säga det för det fick mig att tänka... Jag tror och upplever att feminister är de som faktiskt lyckas ha givande vänskapsrelationer med män. Feminism handlar egentligen väldigt mycket om att se på varandra individuellt. Det innebär att kvinnliga feminister ser på män som individer. De kan uppskatta män som individer och inte som kön eftersom de inte längre är lika påverkade av hur samhället hela tiden vill dela upp män och kvinnor. Det går inte förstå sig på kvinnor, får män lära sig. Det går inte förstå sig på män, får kvinnor lära sig. Feminister vet ju att det inte finns några genetiska orsaker till "manliga" respektive "kvinnliga" beteenden och därför kan se på varandra på ett annat sätt.

Jag tänker på inlägget jag skrev som hette "Män som magneter" och fick en helt annan syn på vad jag skrev nu. Jag skrev att jag lagt väldigt mycket fokus på män den senaste tiden och att jag inte förstod riktigt varför. Det gör jag nu. Dessa männen har varit fantastiska individer. Jag kan inte förneka att jag fokuserat på dom för jag faktiskt tyckt om dom som människor. Anledningen till att jag inte fokuserat lika mycket på mina kvinnliga vänner är för att jag inte kan fokusera på flera personer samtidigt (det är väldigt svårt för mig). Nu när jag inte längre har de männen i mitt liv som jag skrev om fokuserar jag på mina kvinnliga vänner igen, eftersom de också är fantastiska individer och för att jag nu har tid/energi/plats för det.

Detta innebär inte att jag kommer sluta skriva om manshat och det innebär inte att jag kommer sluta känna manshat. Jag känner exempelvis att anledningen till varför jag blev så övergiven av de männen jag skrev om grundar sig i uppfattningen om att män och kvinnor inte kan vara vänner och därmed - en anledning att känna manshat. Att läsa vad min vän skrev var ändå en helt ny grej för mig och det öppnade upp mina ögon väldigt mycket. Visst är det fantastiskt att lära sig nya saker om sig själv?

Samtal med mig själv.

Har känt typ... ett sug efter att skriva massa men jag kan inte uttrycka mig ordentligt. Det känns inte som om jag får ur mig det jag vill få ur mig. Ingenting låter rätt. Det här är ett slags sätt för mig att reda ut tankar. Ett samtal med mig själv, helt enkelt.

Jag vill skriva ett inlägg om varifrån manshat kommer, om det verkligen är så att manshat endast grundar sig i förtrycket mot kvinnor. Jag vet inte om det stämmer. Manshat kan komma från många olika sorters bakgrunder och erfarenheter - vilket också innebär att manshat kan yttra sig på helt olika sätt. Jag vill också skriva om olika sorters manshat. Jag har försökt måla upp bilden av manshat som helt ofarligt och jag håller fast vid det, det ÄR ofarligt men det är den typen av manshat som jag beskriver och finns det fler sorters manshat än det? Finns det, på riktigt, hat mot män som kön och individer? Och på vilket sätt skulle det i så fall yttra sig? Jag vill gärna kunna svara på det men jag känner, just nu, att jag inte kan. Det är inte den sortens manshat som jag är bekant med, alls, i så fall. Och hur kan jag skriva om någonting jag inte vet någonting om?

Jag sitter och försöker tänka på vilka sätt jag, som kvinna, har blivit förtryckt. Finns det uppenbara exempel i mitt liv? Kan jag ens känna igen förtryck när det händer mig själv, är det ens möjligt att analysera sitt eget liv på det sättet? Jag har hela tiden skrivit om kvinnor som grupp, inte om mig själv. Vill jag ens skriva om mig själv? Vill jag skriva om varför just jag känner manshat? Är det för personligt?..

Jag vet inte ens vad jag vill med detta inlägget. Jag känner mig bara tankspridd och förvirrad. Jag känner nog en press... för jag skriver om sådant som måste förklaras för många. Jag skriver om sådant som kräver mycket energi och tid. Jag behöver skriva på rätt sätt för att kunna nå fram, för att undvika att bli misstolkad. Och varför lägger jag så stor vikt vid det egentligen? Skriver jag för mig själv... eller för någon annan? Om människor misstolkar mig... varför spelar det så stor roll?

Amenra.

Amenra - The pain. It is shapeless. 

Ett nytt år botar inte min psykiska ohälsa.

Nu öppnar jag upp mig.
Jag har fått för mig att jag inte varit särskilt öppen om hur jag egentligen har mått under sista delen av 2016, in the public eye dvs. Jag har skrivit om det på min privata instagram och jag har berättat det för mina vänner och för vissa i min familj. Jag har alltid varit en sån människa som tycker att det är viktigt att vara öppen - på alla sätt och vis. Det är viktigt att vara öppen med sina känslor, sina tankar, sina åsikter, sitt liv och sig själv. Att öppna upp sig kan vara väldigt läkande och det är en fin kontrast när människor öppnar upp sig idag eftersom mycket handlar om att upprätthålla en lycklig fasad, speciellt online. Psykisk ohälsa och liknande "hanterar man bakom stängda dörrar", ungefär. Jag tycker tvärtom. Men av någon anledning har jag inte orkat eller vågat skriva om mitt mående. Jag vet inte om jag faktiskt blivit påverkad av alla som ville ta bort mig/tog bort mig eller skällde på mig eller hånade mig eller klagade på mig... För det är tydligen inte okej att söka stöd eller ventilera online, det är tydligen patetiskt. Det är kanske för jag inte trott att någon skulle ta mig seriöst. Det känns lite "standard att Jonna mår dåligt", inget att bry sig om, eller så är det bara min noja. Vad som har skrämt mig mest är nog just det... att inte bli tagen på allvar.

När jag har försökt prata med en närstående om detta har hen uttryckt att hen inte tycker mina psykiska problem är särskilt "farliga". Hen har uttryckt att "du är inte psykiskt sjuk" och det har gjort mig förbannad och faktiskt, väldigt nedbruten och inåtvänd. Jag vet att hen har en väldigt annorlunda syn på psykisk ohälsa och jag skulle till och med vilja påstå att hen inte tycker viss psykisk ohälsa existerar. Eller så är det bara hens sätt att hantera att hens närstående mår dåligt, som en försvarsmekanism för sig själv. Hen kanske vill övertyga sig själv om att det inte är "så farligt" eftersom hen då slipper oroa sig... Men på grund utav detta har jag varit väldigt rädd för att öppna upp mig, och prata om det.

Det är väldigt viktigt för mig att kunna identifiera min sjukdom. Det har tagit år, men jag kan göra det nu. Jag är sjuk och ingen kan fucking säga något annat. Den frågan jag dock kan ställa åt mig själv är - varför är du sjuk? Är du sjuk just nu för att du har en dålig period i ditt liv eller har det kommit från ingenstans? Psykisk ohälsa kan nämligen komma på olika sätt, av olika anledningar. Det kan komma genom en dålig period i livet eller från ingenstans. Jag vet varför. Jag har en dålig period i mitt liv just nu.

Anledningen till att jag kan tänka mig varför folk inte, just nu, tar mitt prat om psykisk ohälsa på allvar är detta; jag skär mig inte, jag har rutiner och jag gör alla mina skolarbeten. Jag funktionerar fortfarande i vardagen, till en viss del. Det finns fler sätt än att skära sig som man kan skada sig själv på, bet you never thought of that. Men allt sker på automatik. Jag går upp, dricker kaffe, äter mat, pluggar, sover.... allt på automatik. Det finns inget ljus, det finns ingen gnista, ingen energi, ingen glädje inuti mig. Jag bara existerar, förutom när jag får ångestattacker och då är min existens ren tortyr. Jag kan inte beskriva min ångest mer än som just det; tortyr. När jag får ångest vill jag krypa ut ur mitt skinn för jag står inte ut med att vara kvar. Jag vill fly, jag vill springa, jag vill gråta, jag vill skrika, jag vill få bort det... bara få bort det. Ångest är verkligen att känna sig jagad, på något sätt. Ångest är den där lilla kaninen som blir jagad av en räv. Ibland känns det som om jag inte står ut... med någonting. Jag har både tänkt på och planerat självmord under det här sista halvåret... Jag orkar inte ljuga om det längre. Jag vet faktiskt inte om jag vill leva längre. Det skiftar från dag till dag.

Jag vill inte, och kan inte, gå in på detaljer om varför jag mår så dåligt som jag gör just nu. Det räcker med att jag säger att det här sista halvåret har varit fullt av rejection, svek och allmänt emotionellt kaos. Jag har blivit sårad på sätt som jag inte ens... vågar tänka på... för om jag tänker på det vet jag inte vad som händer. Det är viktigt att hålla det under kontroll. Det har också varit på grund utav stress. Jag har pluggat så mycket att jag inte hunnit andas, tänka, äta eller sova ordentligt. Jag har presterat bra, men det har tärt på mig, enormt. Stress i kombination med emotionellt kaos är verkligen... ja, kaos. Totalt kaos.

Just nu är det väldigt svårt för mig med social kontakt. Jag orkar inte... och jag hatar mig själv för att jag inte orkar. Jag orkar inte engagera mig på det sättet som jag skulle vilja. Det finns dagar då jag inte orkar svara eller orkar prata. Det kan gå månader innan jag orkar träffa någon. Jag bara... orkar inte just nu. Förlåt.

Jag tänker inte låtsas som att det här nya året kommer innebära en slags... revolution för mig. Eller en drastisk och plötslig förändring i mitt mående. Det funkar inte så, tyvärr. Jag är sjuk och jag kan inte bli frisk bara för det är nytt år. Men jag försöker, så gott det går, att se detta som en nystart för mig. Jag ska flytta tillbaka till Halmstad under 2017. Det innebär inte att min relation tar slut, det är faktiskt tvärtom. Det innebär, förhoppningsvis, en förbättring i min relation och mig själv. Jag behöver ensamhet, självständighet och trygghet. Jag behöver mina vänner och jag behöver min familj. Jag behöver landa. Jag behöver andas. Min partner behöver verkligen att pressen, som just nu läggs på honom eftersom vi bor ihop, lättar så han ordentligt kan jobba på sitt mående och sin framtid, som jag förhoppningsvis kommer finnas i. Det kommer nog bli bra. Det kanske tar ett tag innan jag får en lägenhet här i Halmstad, och vi får väl se när det blir. Det kanske blir till våren, till sommaren, till hösten, till vintern 2017. Jag vet inte. Jag vet bara att jag kommer göra allt jag kan för att må bättre igen. Verkligen...

Krossa maskuliniteten (Feminist-kritik 1)

Har tänkt på mitt inlägg om internkritik och drev... och vad min poäng var där var att inte starta drev mot enskilda feminister eller enskilda kvinnor som driver dålig feminism. Som feminist säger det emot min "moraliska ståndpunkt" att beskylla kvinnor och attackera kvinnor. Det är kontraproduktivt. Men det innebär inte att man inte kan attackera deras feminism. Det finns olika sorters feminism idag eftersom den är så spridd och då blir det svårt att hålla med varandra om allting. Feminism är inte bara "lika lön för lika arbete" idag utan omfattar så mycket mer.

Det finns mycket inom feminism som jag inte håller med om, eller tycker om. Det är normalt. Det innebär inte att jag är mindre feminist än någon annan. Det innebär inte att jag inte håller med om feminismens grund - att kvinnor är lika mycket värda som män, jämställdhet och så vidare. Det är egentligen just det som är starkast hos mig; grunden. Och det som ligger runt omkring skiftar. Jag lär mig varje dag och utvecklar hela tiden min feminism och mina feministiska åsikter. Jag tänkte att det kunde vara intressant och lärande för mig, och kanske andra, att skriva om vad jag inte håller med om inom feminism och att faktiskt ge kritik till feminismen - utan att på något sätt beskylla enskilda kvinnor. Vi kan kalla det för en ny "serie" på min blogg. Vi kan ju se hur långt det går, det kanske bara blir ett inlägg.. eller två.. eller så blir det femton.

Någonting som jag har tänkt på det senaste är att modern feminism uppmanar kvinnor att ta plats på ett sätt som är destruktivt. Det känns som att feminismen lett till ett slags hyllande av det maskulina istället för det feminina. Feminismen försöker göra kvinnor till män, trots att feminismen borde veta att män och manlighet och maskulinitet är destruktivt. Ett ytligt och litet exempel är hur det är vanligt för kvinnor idag att ha byxor, det är ju helt standard, men det är fortfarande inte socialt acceptabelt för män att bära kjol. Det känns som det ligger mer prestige i att en kvinna är militär än att en man jobbar som dagisfröken. Det känns som kvinnor börjar komma in i "manliga yrken" så som exempelvis chef men vi ser fortfarande ingen större ökning av män i "kvinnliga yrken". (Det här är inte statistik, det är observation). Vi uppmanar kvinnor att ta vad dom vill ha, inte ta ett nej och dominera sin omgivning - vilket inte behöver vara destruktivt beroende på i vilken mängd - men vad vi samtidigt borde göra är att hylla kvinnlighet och femininitet. Jag är en sådan som inte tror på att manlighet och kvinnlighet existerar, eller åtminstone att det inte är någonting kopplat till något kön på ett genetiskt sätt. Kvinnlighet och manlighet är socialt konstruerat. Om vi fortsätter i denna banan kommer kvinnligheten att utrotas och vad kommer finnas kvar - människor som slåss med varandra, är aggressiva, inte tar nej som svar, brölar och pratar om erövringar. Det är destruktivt. Hur kan det vara så att vi kommit så långt inom feminism, att feminism är så stort just nu och vi värderar FORTFARANDE maskulinitet över feminitet? Vi värderar fortfarande män över kvinnor, även feminister. 
Men vad är kvinnlighet då? Varför värderar jag kvinnlighet och femininet så mycket? Om världen ser ner på det och till och med feminism ser ner på det - då borde det ju vara något dåligt? Kvinnlighet är kopplat till ömhet, känslor, kärlek, att ta hand om varandra och att bry sig om varandra. På vilket sätt är det någonting att se ned på? På vilket sätt är det rimligt att uppfostra kvinnor till att inte ha känslor eller inte bry sig om andra människor? Självklart borde det finnas en balans. Kvinnor ska inte behöva offra sig själva för att ta hand om någon annan.
Feminismen kan ibland verka tro som om förändringen behöver ske i kvinnor, och jag håller inte med om det. Kvinnor är fantastiska som dom är. Jag dyrkar kvinnlighet och allt feminint, allt som är femme, vilket jag kan uppleva som något negativt i vissa feministiska kretsar. Förändringen behöver ske i män. Den behöver ske i manligheten. Män behöver uppfostras att bli mer kvinnliga, mer feminina. Det är då feminismen på riktigt kommer slå igenom.

Ett tips jag kan ge är att se "The mask you live in." Den tar upp allt som är destruktivt med manlighet och efter att ha sett den... vad finns kvar att manligheten, vad finns kvar av det maskulina? I princip ingenting.
Män har en högre självmordsstatistik än kvinnor. (Jag vet inte om det finns en självmordsstatistik för ickebinära, så jag kan inte ta upp det, men hade gjort det om jag visste.) Och grunden till att män tar livet av sig i så stor bredd är på grund utav manligheten, av maskuliniteten. Det är på grund utav hur vi ser ner på vad som anses kvinnligt och feminint dvs att visa känslor. Maskulinitet och manlighet innebär dessutom enorm press för män som inte passar in standarden för hur "en man ska vara." Om maskulinitet ÄR manlighet så borde det ju finnas genetiskt hos alla män - så varför är inte alla män maskulina? Varför finns det män som tar livet av sig när män inte känner känslor? Varför finns det män som tar livet av sig när män är fulländade människor?

Vad jag vill få fram är; vi måste krossa maskuliniteten. Vi måste krossa manligheten. Vi måste hylla femininet. Vi måste hylla kvinnligheten. Vi måste hylla kvinnor.