Hur ska tjockacceptans bäst bedrivas?

Det finns diskussioner inom tjockacceptans-rörelsen som handlar om att tjockacceptans, eller body positivity, inte handlar om att vara vacker. Det handlar inte om att ses som vacker utan att ses som en människa och där i en bra människa. Dessa diskussioner brukar leda till att aktivister, med negativ ton, diskuterar andra aktivister och hur de bedriver sin tjockacceptans. "Att ta bild på sig själv i sexiga underkläder, tjock eller inte, är patriarkalt och därmed inte hemmahörande i tjockacceptansrörelsen." Jag förstår detta. Men jag själv är en sådan som gör det på ett "patriarkalt sätt". Det är väldigt svårt för mig att lägga ut en osmickrande bild på mig själv... iallafall enligt mig själv en osmickrande bild.

Jag tänker som så att om tjocka människor ses som vackra... tillkommer en rad andra positiva egenskaper i detta. Att ses som vacker är inte bara att ses som vacker. Det finns enorma fördelar med att vara "vacker" (vad det nu innebär egentligen) och dessa fördelar är inte bara utseendemässigt. En vacker människa ses som driven, energisk, smart och glad. De blir automatiskt mer önskvärda människor i samhället. 
Vi måste självklart sluta döma varandra utefter hur vi ser ut.. men vi är inte där än, tyvärr, och tills dess får man göra det bästa man kan av situationen. Jag tror att det är ett enormt steg framåt att faktiskt se tjocka som vackra, för en gångs skull.

Hur som helst bör man aldrig ifrågasätta någon annan kvinnas aktivism, egentligen. Jag är inte med på att göra det i alla fall, inte på det sättet som det görs just nu. Kvinnor vill känna sig vackra och sexiga eftersom vi lever i ett samhälle där kvinnor ska vara vackra och sexiga. Alla kvinnor kan inte göra motstånd mot patriarkatet. De har inte styrka nog, de har inte mod nog, de har inte ork nog. Det är helt förståeligt.

Vi behöver ta bort ätstörningen i tjockacceptansrörelsen.

Det senaste har jag hamnat i blåsväder, eller ja, andra har satt mig där, på grund utav tjockacceptans vs ätstörningar. Det är inte första gången de två sakerna nämns tillsammans - när de inte alls borde göra det. Att blanda in ätstörningar i debatten om tjockacceptans och fatshaming är så oerhört fel och missledande. Det blir kontraproduktivt för rörelsen och det blir bara tjafs istället för en ordentlig och viktig diskussion. Vi måste ta bort ätstörningen i tjockacceptansrörelsen.

Tjock är ingen känsla. När jag säger det så reagerar människor. De reagerar eftersom det antyder att jag förnekar en ätstörd som känner sig tjock. Det gör jag inte. Ätstörningar är komplicerade och kan betyda olika för alla egentligen men "the main thing" är att man känner sig tjock och därmed svälter sig själv. Tillhörande "tjock" kommer en hel rad andra negativa känslor ihopblandat med "tjock" vilket blir ett kaosartat liv fyllt självhat. Problemet med detta är att ätstörningar inte på något sätt har med tjockacceptans att göra. En ätstörd människa är inte tjockskammande utan ser bara sig själv som tjock. De kan se på andra människor som väger den siffran de själva är livrädda för och tycka att de är vackra, kanske till och med känna avundsjuka för att de inte ser ut sådär. Det är för att ätstörda människor bara ser sig själva som tjocka. Det går dock att diskutera om detta stämmer på alla. Jag har själv märkt att det inte gör det eftersom ätstörda människor har kallat mig för tjock. Det jag har lärt mig är att de människorna inte har kallat mig tjock för att de är ätstörda utan för att de är elaka och kassa människor. En ätstörning är vad det låter; det är en sjukdom. Det är en sjukdom som gör att man, oftast, känner sig tjock. Sjukdomar hör inte hemma i tjockacceptansrörelsen eftersom det inte är sjukdomar som lägger grunden för skeva ideal eller ett tjockskammande samhälle. 
När jag säger att tjock inte är en känsla så menar jag det. Tjock är en storlek, en siffra, en kropp och ett förtryck. Hur tjock en ätstörd må känna sig så är inte den här personen förtryckt på grund utav den känslan. Det innebär inte att deras känslor inte borde tas på allvar för det är allvarligt att vara sjuk och se sig själv som tjock. Det är allvarligt att vara ätstörd. Men ätstörda har inte med tjockacceptans att göra, alls. Nu gör jag en ganska rå jämförelse, som jag kanske inte bör göra, men det är som att säga att en person med hallucinationer kanske ser ett träds blad som blåa istället för gröna. Personen som hallucinerar ser ju dem som blåa men det är inte på riktigt. Det är sjukdomen som gör de blåa, fast de i verkligheten är gröna. Det är bara personen med hallucinationer som ser bladen som blåa och alltså borde inte den personen få skriva i ett uppslagsverk att "det här trädets blad är blå" eftersom det inte stämmer. Förstår ni hur jag menar där?

Det finns människor som känner sig tjocka som inte är ätstörda. Det räcker med att läsa en tidning så ser ni "dieter! Såhär går du ner i vikt! Redo för Beach 2017? Bästa träningspassen för att bli av med putmagen!" och så vidare. Det är inte människor med ätstörningar som dessa riktar sig till och det är inte människor med ätstörningar som skriver detta. Det är vårt tjockskammande samhälle. Att se på någon som tjock innebär inte bara att man ser på den personen som en större storlek utan det kommer en rad andra personlighetsdrag tillhörande en tjock kropp. En tjock människa är icke önskvärd, någonstans. En tjock människa är lat, odisciplinerad, har en oförmåga att kontrollera sig själv och sitt ätande, lite korkad och tar för mycket plats. Det finns påståenden att tjocka har svårare att få jobb på grund utav dessa fördomar om den tjocka kroppen.

Det går inte att blanda ihop en sjukdom med ett samhällsförtryck. Ett samhällsförtryck på grund utav vikt grundar sig i hur man ser ut - inte hur man känner sig. Om en person som väger hälften så mycket som jag känner sig tjock så är inte den personen förtryckt.

Jag är väldigt trött på att se den här diskussionen om ätstörda tas upp varje gång jag försöker diskutera fatshaming eller fatacceptance. Vi måste kunna lära oss att skilja på de båda. Det känns, varje gång, som om det kommer någon smal och kapar min tråd om tjockacceptans och vänder det till att handla om någonting helt annat, vilket både är väldigt ledsamt och tröttsamt...

Social ångest 2.O

Jag har skrivit om social ångest innan... detta kanske kommer låta likadant...

"Människor som lider utav social ångest vill inte socialisera sig med människor."
Jag är egentligen en "social butterfly" på många sätt trots att jag vill och behöver vara ensam ibland. Jag tycker om att prata med människor. Jag tycker om att lära känna människor, träffa nya människor, interaktioner med människor. Jag vill gärna jobba någonstans där jag får träffa mycket människor och påverka människor så som lärare eller liknande. Det är det som gör min sociala fobi så otroligt smärtsam; det hindrar mig från att göra det jag egentligen tycker om. 
Det är också en myt att social ångest endast visar sig när det gäller människor man inte känner eller människor i grupp. Jag kan fly undan från släktträffar, där jag känner varenda en, där jag egentligen är bekväm, bara på grund utav min sociala ångest. Självklart är det lättare att träffa människor man redan känner men det är inte lätt.
Social ångest hör även ihop med telefonfobi, åtminstone för mig. Jag kan inte prata i telefon med människor, knappt ens med mamma eller pappa vissa dagar. Jag kan undvika att svara när jag ser att det är mamma eller pappa som ringer bara för att jag får ångest av den sociala interaktionen, vilket känns väldigt sorgligt.

Social ångest gör mig till en oerhört ensam människa... det är därför jag sitter vid sociala medier så mycket. Jag tar väldigt illa vid mig när någon säger att sociala medier förstör för människor eftersom det är min stora räddning just nu. Utan sociala medier skulle jag vara så ensam att jag inte skulle stå ut. Men även online kan min sociala ångest visa sig. Det är jättesvårt för mig att svara på vissa typer utav meddelanden eller bara meddelanden i allmänhet så jag låter de bara ligga i inkorgen i flera veckor. Sen får jag ångest eftersom jag låtit det ligga och vågar inte svara alls istället. Många utav mina vänner tror säkert att jag inte vill prata med dom... när de egentligen bara skrev vid ett tillfälle där min sociala ångest var extra jobbig...

Någonting som jag undrar är om min sociala ångest hör ihop med att jag är HSP. Eftersom HSP gör att sociala interaktioner lätt blir ansträngande för mig så kanske min hjärna använder social ångest som en slags försvarsmekanism. "Försök inte ens, det kommer bara bli overwhelming" ungefär... Hm. 

8 mars.

En del av mig, glitterfeminist-delen, blir lite irriterad av dessa partypoopers som inte vill fira internationella kvinnodagen med pepp och hyllningar...
Men... sen... finns det ju... feminist-delen av mig.. den riktiga delen... den förbannade delen som tycker att det är helt jävla absurt att vi kvinnor bara "får" en dag om året där vi ska uppmärksamma ojämställdhet, för det är precis vad 8 mars handlar om. Den internationella kvinnodagen handlar inte om att man ska hylla kvinnor. Den handlar inte om att man ska fira. Den handlar om att man ska UPPMÄRKSAMMA ojämställdhet och kvinnors situation i världen. Hade vi levt i en jämställd värld hade den internationella kvinnodagen inte funnits.
Jag tänker varken fira eller uppmärksamma ojämställdhet idag för det är ingenting som bara går att fokusera på en dag om året. Det är en daglig kamp, för alla kvinnor, även för dem som inte kallar sig själva feminister.
Och hehe... här kommer glitterfeministen in och säger; kvinnor är bäst i världen. Tjoho!

Jag vill bli bekräftad.

Vad betyder det att bli bekräftad? Jag antar att det betyder olika för alla. För mig betyder det att bli sedd, uppmärksammad och uppskattad.

Jag har spenderat längre perioder av mitt liv osynlig. Åtminstone har jag känt mig osynlig. Jag tror att det hör till psykisk ohälsa - att känna sig osynlig. Ni vet hela det här "ingen förstår mig"-grejen... det är ju ändå en form av osynlighet.
Förutom att vara osynlig har jag känt mig nekad och avvisad i längre perioder av mitt liv. Det är väldigt svårt för mig att bli avvisad och nekad även om jag logiskt förstår att det är en del utav livet att bli det. Det går inte att bli omtyckt utav alla precis som det inte går för mig att tycka om alla. Varför är det just logiken som är så svår att lyssna på? Varför lyssnar vi istället på känslor, som kan vara ologiska och onödiga?

Detta hör också ihop med att bli förstådd. Jag känner mig väldigt oförstådd och missuppfattad. Det är som om ingen riktigt lyssnar eller så är jag bara för dålig på att förklara.

Vi blir alla missförstådda tonåringar när vi är deprimerade. 

Jag är inte dum i huvudet.

(OBS detta är inte en hint till någon/några.)
Det absolut värsta jag vet är när någon försöker säga till mig hur jag bör leva mitt liv. 
Med detta menar jag att människor gärna talar om för mig hur jag ska hantera konflikter, ångest, relationsproblem, känslor, vänskaper och ekonomi. Jag menar också att människor gärna talar om för mig hur andra människor är och tycker att min personliga uppfattning och värdering av den människan är felaktig.

Det känns nedlåtande när någon antar att jag är oansvarig bara för att jag lider utav psykisk ohälsa... Och om jag är oansvarig är det någonting som påverkar mig själv. Jag har aldrig missat en enda räkning. Jag har aldrig missat en enda betalning, en enda skuld. Jag har aldrig köpt upp matkassan till "något annat". Jag har aldrig haft sopor framme längre än några dygn, jag har aldrig haft ingrodd smuts som är omöjlig att få bort, jag har aldrig rökt i min lägenhet, jag har aldrig försummat mitt hem på något sätt.
Jag har aldrig fått icke godkänt i något moment i mina högskolekurser. Nu tänker jag ta ett IG i 1 eller 2 moment endast för jag inte har tid med dem, inte för att jag är "dålig som student" eller hellre sysslar med annat. Att prioritera någonting före något annat är inte oansvarigt.

Jag är inte dum i huvudet. Jag tolkar det som att människor antar att jag är dum i huvudet när de försöker styra mig till att tycka/känna/göra någonting annat än det jag tycker/känner/gör. Jag vet att jag inte är perfekt men jag vet också att jag är en bra människa. Jag är mogen, insiktsfull, fördomsfri (relativt), öppen, snäll och vänlig, osjälvisk och hjälpsam. Jag bryr mig och jag anstränger mig.

När jag väljer att sätta mig själv i första hand, för min egen psykiska hälsa, så är inte jag självisk. 
Jag är inte respektlös när jag respekterar mig själv framför någon annan. 
När jag väljer att inte ta dina strider med andra människor tillsammans med dig så betyder inte det att jag inte bryr mig eller tycker att du har fel. Och om jag tycker att du har fel betyder det inte att vi När jag väljer att studera istället för att lugna dig när du har ångest så är jag inte självisk. Jag kan tyvärr inte göra allting som jag vill göra. Jag kan inte alltid vara där för någon eftersom jag har ett eget liv, tyvärr. Jag önskar att jag kunde det men jag kan inte. 
När jag säger att jag älskar dig så älskar jag dig. Jag ljuger aldrig. När jag säger att du är min vän och att jag uppskattar dig så gör jag det. Om vår syn på älska/vänskap/uppskatta någon inte stämmer överens med varandra så måste vi försöka se det så: vi är inte överens. Vi är inte bättre respektive sämre för att vi är olika. 

Jag tänker aldrig förändra på mig själv för någon annan. Aldrig någonsin. Det är sån här som jag är. Acceptera det. Eller dra.

Hur känns ångest?

The1janitor på youtube la ut en väldigt viktig och väldigt bra video om ångest. En rad olika människor fick beskriva sin ångest och hur de upplevde den, ofta med hjälp utav metaforer. Det är ganska svårt att förklara för någon hur det känns att ha ångest när det inte finns någon exakt beskrivning av det någonstans. Det upplevs olika för alla samtidigt som det upplevs på samma sätt för alla. 

Många beskriver ångest som ett tryck över bröstet och att hjärtat slår snabbare. Ibland kan det slå så snabbt att de får svårt att andas, som om de sprungit ett maratonlopp, vilket gör dem livrädda att de håller på att dö. Jag skulle snarare beskriva det som panikångest. Panikångest är dödsångest, trycket över bröstet och svårigheten att andas. Ångest för mig är mer smygande, mer i bakhuvudet. Jag kan bli stirrig och aktiv men inte kunna fokusera på någonting eller ta in någonting. Det är som om min hjärna är ett garnnystan med massa knutar som bara far runt runt, det är omöjligt att försöka få upp knutarna trots att jag försöker. Jag känner mig instängd och jag känner mig jagad. 

Det är så viktigt att prata om ångest och att beskriva ångest. Jag tror absolut att det finns människor som inte har känt ångest men jag tror att många utav dessa människor har, men inte vet, att de har känt ångest. 

Min kommentar:
"I describe my anxiety as being a rabbit chased by a fox... all of the sudden I'm being chased by something that wants to eat me and I can't do anything or go anywhere that's safe, I have to run to stay alive. But what do I run from? There is no fox behind me and I am not a rabbit.
I often get paranoid when I have anxiety like when you know something is really bad like... "trust your gut" or "trust your instincts" but my gut and my instincts tell me that everybody hates me, that I deserve to die, that there is no place in the world for me, that there is no safe place for me anywhere and that I'm worthless.
I can also describe it as standing on a traintrack and hearing the train coming towards you. You know that you're going to get hit by the train if you don't move but you can't go anywhere because the train is coming for you wherever you go."

Är smink antifeministiskt? Del 2.

Med tanke på mitt tidigare inlägg om hur smink kan vara antifeministiskt vill jag diskutera lite kring vad som generellt klassas som antifeministiskt och om det verkligen ÄR antifeministiskt.

Lisa Eldridge har studerat sminkets historia och skrivit en bok om det (som jag väldigt gärna vill läsa). I den här videon avslutar hon med dagens syn på smink; "Vi kan välja mellan en ljus läppfärg, en färgstark läppfärg eller inget smink alls." Det är även min syn på smink idag. Vi har aldrig sett så mycket variation i olika sminkningar som vi gör idag. 

Jag tycker att den här diskussionen är viktig. Men det som är ännu viktigare är att inte trycka ner kvinnor som faller för patriarkal påverkan. Alla kvinnor är inte upplysta och även om någon är upplyst så är det inte så lätt att bryta mot normen för alla. Alla har inte den styrkan, den självkänslan eller den säkerheten i sig själv att våga bryta mot normer genom att inte sminka sig, inte raka sig, inte klä sig i fina kläder och så vidare. Det blir svårt med internkritik eftersom det lätt kan skifta åt att bli kvinnohat. Vi måste kritisera skönhetsideal, inte kvinnor som vill se ut som satta skönhetsideal och försöker se ut som satta skönhetsideal. Är skönhetsideal samma för alla? Finns det flera olika skönhetsideal? Osv osv osv.

Jag tror också att många saker som var patriarkala en gång i tiden inte riktigt är det längre. Kvinnor har börjat ta tillbaka saker och jag tror att smink kan vara en sådan sak och kanske till och med blivit en sådan sak. Vad man även kan se i historien om smink-videon är ju att smink blev mer vanligt och mer uttrycksfullt ju mer frigjorda kvinnorna blev. Kvinnor kan utveckla sitt utseende bäst dem vill nu... vilket innebär variation. Slutsats: Smink är inte antifeministiskt så länge en kvinna själv väljer att bära smink? Färre kvinnor sminkar sig naturligt idag trots att män jämt och ständigt försöker med "jag gillar den naturliga looken" (den naturliga looken innebär smink men det ska inte synas alltså). Om smink var till för att se attraktiva ut inför män och därmed tolkas som antifeministiskt - borde inte kvinnor lyssna på män och satsa på en naturlig look hela tiden? Majoriteten utav kvinnor, särskilt kvinnor intresserade utav smink som jag är, struntar fullständigt i vad män tycker och gör dramatiska sminkningar, med stolthet. Det ska inte se naturligt ut. För vem tror att ett silverglittrigt ögonlock är naturligt? Jag är kluven kring detta.

Är smink antifeministiskt?

Feministisk diskussion och teori: Smink är i grund och botten ett patriarkalt påhitt. Det är ett hjälpmedel för kvinnor att se "vackrare" ut och att se vackrare ut har varit för att passa till bättre för männen. Det handlar om skönhetsideal. Det handlar om att se "knullbar" ut. Därför är det inte feministiskt att bära smink, kanske till och med tvärtom. Det är möjligtvis bra för den enskilda individen att få patriarkal bekräftelse via smink (för alla som bär smink gör det medvetet eller omedvetet för patriarkal bekräftelse) men för gruppen kvinnor är smink stjälpande. 

Smink började som kroppsmålningar. Det var symboliskt med vissa mönster och dess syfte var inte att "se bättre ut" utan snarare att förmedla någonting. Det kan man se redan på stenåldern när man använde rödockra till att skapa grottmålningar med men det användes också som kroppsmålningar. Det var inte förrän i Kina egentligen som smink började användas i estetiskt syfte på det sättet ungefär 1500 f.Kr. Sen finns det ju också i antika Egypten där smink användes för att framhäva ögonen, för att se mer vacker ut. Det användes från början både på kvinnor och på män. Så stämmer det att smink är ett patriarkalt påhitt? Ja, förmodligen. Det handlar om att framhäva skönhet. Men måste allting som är patriarkalt vara antifeministiskt? 

Jag känner mig egentligen väldigt töntig som tar illa upp av att bli anklagad för att syssla med något som är antifeministiskt. Men samtidigt... jag som feminist, som identifierar mig som feminist, tar illa upp eftersom det är Jag. Det är en hjärtefråga, det är en identitet. Det handlar inte endast om en politiskt åsikt utan det är också en överlevnadsstrategi. Det känns tungt att ett utav mina största intressen bidrar till kvinnors lidande... och är det verkligen så?

Och jag tänker såhär... vem sminkar jag mig för, egentligen? För män? För patriarkal bekräftelse? När jag tänker efter så nej... det handlar verkligen inte om mäns godkännande även om det handlar om skönhet. Jag känner en press från skönhetsideal. Jag känner en press på att vara vacker men pressen med att använda smink kommer inte från patriarkatet eller ifrån män. Jag har levt som kvinna i snart 25 år. Jag anser ha mycket livserfarenhet. Jag har aldrig märkt den minsta press från män om att ha smink på mig, tvärtom. Alla män jag har träffat har uttryckt hur mycket "finare jag är osminkad" som om det egentligen spelar någon roll vad dom tycker. Jag använder mycket contouring, lösögonfransar, jag overlinear mina läppar och jag målar i mina ögonbryn i en annan form än vad de egentligen har. Jag har löshår. Jag fejkar allting med mitt utseende, egentligen. Jag tycker inte att jag gör det för patriarkal bekräftelse för det gör jag inte... jag fick mer patriarkal bekräftelse när jag inte sminkar mig lika mycket som jag gör nu.
Jag sminkar mig av många anledningar. Främst: 1. Det ger mig självförtroende. Och självförtroende för mig handlar inte om att få bekräftelse från män, tvärtom. Jag blir obekväm av mäns blickar, mäns uppmärksamhet, mäns komplimanger. Det är inte män jag försöker imponera utan andra sminkintresserade individer. Det handlar inte om att hitta en partner. 2. För att det är kul. Jag har aldrig varit särskilt nöjd med mitt ansikte, egentligen. Jag har inte alltid varit missnöjd men aldrig riktigt nöjd heller. Nu när jag upptäckt ett hjälpmedel att framhäva de ansiktsdragen jag önskar framhävdes mer och så vidare är väldigt roligt. Jag ser det lite som konst faktiskt.

Jag har svårt att se på smink som antifeministiskt men jag vet faktiskt inte. Jag vet inte om ett av mina stora intressen bidrar till kvinnors lidande. Jag vet inte om jag stjälper feminism genom att älska att sminka mig så som jag gör. Jag vet inte om något som är bra för mig som enskild kvinna kanske inte är bra för kvinnor i allmänhet. Jag vet bara att kritiken inte känns bra. Jag tycker att den framhävs på ett dåligt sätt. Det är svårt för mig att bestämma... vad är det jag känner? Tycker jag verkligen såhär för att jag tycker såhär eller för att det är personligt? Varför känns det personligt? Borde det inte kännas personligt? Hur får jag det att kännas mindre personligt?

Kritiken mot feminism.

Kan vi sluta tro att feminism endast handlar om löneskillnaden? 

Det är det enda jag får upp när någon vill argumentera feminism med mig. "Löneskillnaden är en myt" som om det betydde slutet för feminism om det var så. "Feminism är tyvärr bara bullshit för löneskillnaden existerar inte". Jag tänker inte ljuga, jag har ingen aning om löneskillnaden faktiskt är en myt eller inte, men i Genusvetenskapen i höstas såg jag en föreläsning som beskrev att löneskillnaden totalt är 9000 kr i månaden. Jag litar på min högskolekurs. Det är min största kunskapskälla när det kommer till feminism och genom den anser jag mig veta mycket om feminism. Ni borde alltså lita på mig... kom igen... jag är högskoleutbildad i ämnet... 

Det finns så många ämnen som feminism berör idag. Kvinnor må ha fått rösträtt och det må ha varit födelsen till feminism men tar problemen slut där? Tar kvinnors förtryck slut vid rösträtt och icke-löneskillnad? Grunden till varför kvinnor inte fick rösträtt till skillnad från män är för att kvinnor sågs ned på som kön. Den synen har inte helt försvunnit. Modern feminism går ut på att det finns ett patriarkat dvs ett samhälle styrt av män. Jag tycker inte att man måste tro på just ett patriarkat för att kalla sig feminist egentligen. Patriarkatet är en förklaring på kvinnors förtryck. Kvinnoförtryck kommer att finnas där oavsett om man tror på ett patriarkat eller inte. 

Feminism berör bland annat: att det inte finns lika mycket kvinnor i höga positioner i arbeten t.ex. i chefspositioner, att "slutshaming" existerar men det finns inget likvärdigt med mäns sexuella aktivitet (att kalla någon för fuckboy är inte samma som "slutshaming"), att kvinnor anses vara mycket svagare än män både psykiskt och fysiskt, att kvinnor fortfarande ses på som "hemmafruar" (förväntas göra allt hushållsarbete) även om de arbetar fulltid, att kvinnor ses som naturliga mödrar, våldtäkter, kvinnomisshandel och så vidare. Det finns så mycket mer än bara löneskillnaden. 

Det finns också en enorm kritik mot feminism eftersom feminister inte tar upp "de riktiga problemen." Med detta menar man kvinnoförtrycket som finns i andra länder, särskilt muslimska länder. Det finns också den här kritiken inom feminismen och min sorts feminism kallas bland annat för "vit feminism" i nedsättande ton. Ett problem går egentligen att väga upp mot ett annat om man faktiskt upplever det. Jag som vit kvinna i Sverige är fortfarande förtryckt även om det finns en kvinna i exempelvis Saudiarabien som är mer förtryckt än mig. De problemen jag upplever som kvinna, oavsett var jag bor, finns fortfarande. Det är min verklighet. 

Det finns också någonting som kallas för tolkningsföreträde. Detta är en stor grej inom feministiska diskussioner. Det vore omöjligt för mig som vit kvinna i Sverige att ta upp problem kopplade till exempelvis muslimska länder eftersom jag inte har tolkningsföreträde. Jag skulle bli lynchad om jag försökte yttra mig om hur hemskt det är för de kvinnorna i de länderna för "jag har ju ingen aning." Personligen så tycker jag att det går att utbilda sig om förtryck på ett sätt som gör att man kan förstå även om man inte blivit utsatt för det själv och därmed kunna yttra sig om det, utan tolkningsföreträde. Fakta förblir fakta oavsett vem det är som säger det. Men det är inte så lätt att kunna ta itu med "de värre problemen" som man kan tro. Om jag skulle bestämma mig för att göra skillnad - hur skulle jag kunna göra det? (Sen går ju aktivism att diskutera... räknas internetaktivism som aktivism? osv). 

Det finns inte bara tolkningsföreträde som anledning till varför man som vit kvinna inte borde ta upp kvinnoförtryck i andra länder. Ett argument är också att de inte behöver hjälp från vita. Att som vit komma in och förklara "det här gör ni fel och såhär löser ni det" anses vara rasistiskt. I ojämställda samhällen kan det faktiskt finnas en sorts balans. I en del av Genusvetenskapen skrev jag om just detta; balansen. Det är inte säkert att kvinnor i exempelvis muslimska länder anser att de är förtryckta. Om vi säger att alla kvinnor i ett land är hemmafruar. Då blir hemmet deras domän, deras bestämmelse och det är där deras makt ligger. De behöver inte dela makt eller kämpa om makt med männen på arbetsmarknaden. Som mödrar och fruar får de en sorts respekt genom detta för männen vet att kvinnorna bestämmer över hans hem, hans mat, hans hälsa, hans hygien och därmed hans bekvämlighet och hans trygghet. Om de behandlar sina fruar på ett respektlöst sätt sätts deras bekvämlighet och trygghet på spel. Jag minns inte källor så kan inte hänvisa till något men det finns uttalanden och forskningar som tyder på att många kvinnor i så kallade ojämställda länder anser sig själva ha det bättre än kvinnor i västvärlden. De anser sig vara jämställda eftersom mannen står för en sak och kvinnorna för en annan när det kommer till makt. 

Ett annat exempel är slöjan som många muslimska kvinnor bär. För oss här i västvärlden ser vi det som ett förtryck. Kvinnor tvingas eller uppmanas att dölja sig själva, sådant hemskt förtryck! Ja fast... här i västvärlden tvingas eller uppmanas kvinnor att klä av sig, är inte det också ett förtryck? Rekommenderar att se den här videon om ämnet: https://www.theguardian.com/commentisfree/video/2015/jun/24/hijab-not-oppression-feminist-statement-video  (det ska självklart vara frivilligt. Nudity empowers some women and covering up empowers some. Du kan inte bestämma vilket som är rätt eller fel när kvinnor bestämmer över sina egna kroppar.)