Han.

Jag springer. Jag springer någonstans men jag vet inte var. Jag har sprungit i hela mitt liv, försökt fly från det jag inte klarat av att möta. Det har flåsat mig i nacken, rivit mig i ryggen och försökt sätta upp hinder men jag har fortsatt att springa. Livet är väl lite som ett slags maratonlopp...
Nu när jag springer ser jag mig inte om som jag gjorde innan. Nu vet jag att vad jag än springer ifrån snart kommer ifatt, men jag är beredd nu. Jag har saktat ner.
Jag har alltid sprungit ensam, ensam på det där förtvivlade sättet, på det där sättet som nästan varit outhärdligt. Efter ett tag gjorde jag ensamheten till min vän, till min rustning. Ensamheten blev min trygghet. Misslyckade förhållanden, känslor som inte passat in och knivar i ryggen... Jag blev så van.
Jag vill inte vara ensam mer, av den enda anledningen att jag har hittat någon jag vill vara med. Att vara med någon bara för att man vill vara med någon är inte hälsosamt, det är svagt. I sådana tillfällen är ensam stark. Jag är stark i hans sällskap, i hans blotta närvaro, i hans existens. Med honom kom så mycket annat. Visst är det underligt hur en person kan ta med sig så mycket, göra så mycket och väcka till liv så många känslor? Han får mig att vilja nå ut och framförallt; han får mig att vilja springa åt ett annat håll. Det finns fler vägar än en. Vi skapar en egen väg och jag har aldrig känt mig mer säker på att det är det här jag vill, att det här är rätt väg. Om han försvinner, om han lämnar mig, om han sviker... Så hade jag bara fel. Jag bryr mig inte om att jag kanske har fel. Det är en risk man måste ta. Och det finns en annan risk, eller snarare chans; jag kan ha rätt. En chans jag skulle kunna dö för. Han får mig att lita på människor, för jag litar på honom. Han får mig att våga älska andra människor, för att jag älskar honom. Han får mig att öppna upp mig för andra människor, för jag öppnade upp mig för honom och det ledde till kärlek och det ledde till lycka. Det KAN bli bra också.
Jag tänker på de jag har förlorat och känner att jag inte behöver dem. De som är menade att stanna stannar. Jag har lärt mig det nu.
Han har gjort mig till en bättre människa. Hans kärlek väckte mig... Och idag lever jag, springandes men inte längre flyende.

Trolljägarna.

Har följt det här programmet #Trolljägarna med Robert Aschberg nu sen det sändes och herre gud...
Jag kommer nog aldrig kunna förstå varför folk är så elaka mot varandra utan anledning och NEJ det finns INGEN anledning för att vara elak, varken på nätet eller i verkligheten.
Folk kommer upp med dessa ursäkter och anledningar till varför de skrivit som de skrivit och jag kan förstå att folk blir provocerade och kan skriva saker i impulsivt raseri men vissa går inte att förklara. Varför skriver man till exempel till någon att denne ska ta livet utav sig? Varför skriver man att någon är ful/tjock/äcklig/hora? Jag förstår det inte. Jag har också skrivit och sagt saker som jag ångrat i min ungdom men då var jag 15 år eller yngre och i Trolljägarna är majoriteten vuxna människor som de konfronterar.
Hade velat skriva mer om det här ämnet men är alldeles för upprörd. Här är några saker jag fått till mig under årens gång:
Read it and weep, I know I did. 

Alkoholfri i 110 dagar.

Säger med stolthet i tonen att jag varit alkoholfri i hela 110 dagar!
Jag har absolut ingenting emot människor som dricker alkohol eller som festar men jag personligen vill bara dricka kanske 2-3 gånger per år för jag finner ingen sorts glädje eller underhållning i alkohol (förutom de där 2-3 gångerna per år.) Själva grejen handlar inte om att jag försöker hålla mig undan från alkohol för att jag har haft problem med det eller för att jag försöker bevisa något eller vara märkvärdig eller något nyårslöfte osv utan för att jag helt enkelt bara dricker när JAG vill och när JAG känner för det. Jag vill inte dricka. Jag känner inte för att dricka.
Ni har säkert sett den där reklamen när de pushar på en kille att äta en extra kaka fast han inte vill för alla andra tog ju en extra kaka. Jag hittar inte ett klipp på den nu men ja ni har säkert sett den ändå. I slutet står det något i stil med "om vi ändå tjatade om allt på samma sätt som vi tjatar om alkohol" och det är verkligen sant. Många pushar verkligen andra att dricka. Jag brukade dricka oftare på grund utav grupptryck och för att jag ville "ha kul som alla andra" men jag ser inte att alkohol är lika med ha kul. Jag önskar att fler kunde göra samma val som jag och bara dricka när de själva vill eller känner för det.


Det är viktigt att komma ihåg att man kan ha roligt utan alkohol. Folk tycker att jag är tråkig som inte vill dricka eller festa och jag tycker att folk är tråkiga för att de inte vill ha ett svettigt och flottigt LOTR/Harry Potter/Game of thrones-maraton med diskussion efteråt tillsammans med mig. Alla är olika, helt enkelt.

This whole body-type thing...

Alltså.
Vissa kanske inte vet om det - men jag har nyligen gått ner 12 kilo, totalt 26 kilo efter flera år av ohälosamt leverne och övervikt.

Jag har, så länge jag kan minnas, blivit kallad för fet. Fet... jaha... sen när blev "fet" något negativt, egentligen? Att vara tjock eller fet behöver inte förknippas med någonting negativt men det gör det idag. När man kallar någon annan människa "fet" så gör man det för att man är elak och vill såra den andra personen - försök inte ens att förneka det. Men.. vi "feta människor" måste sluta se det som något negativt. Att vara fet är inte fult. Tjock, fet, stor, kraftig är inte synonymer till ful, oattraktiv och motbjudande. Det är ungefär som att säga att någon har mörkt eller långt hår - det är bara ett adjektiv - med negativ ton.
Förra sommaren var jag på Östra Stranden här i Halmstad med en kompis som är en ganska stor strand med mycket folk (skall dock inte jämföras med Tylösand.) Jag badade för första gången på flera år och visade mig i bikini för första gången på flera år och jag hade JÄTTEKUL. Jag var nervös och osäker från början men det gick och jag tänkte inte ens på hur folk såg på mig. När vi gått ifrån stranden satt vi på en gräsplätt och en ruta vevades ner från en bil som körde förbi och några killar skrek "jävla fetto!" till mig. Jag måste erkänna att jag blev helt förstörd, helt totalt jävla förstörd. Efter den kommentaren bestämde jag mig för att göra ändring. Jag kunde ligga och gråta för mig själv för att jag var äcklig och för att jag hatade mig själv lika mycket som andra gjorde eller så kunde jag ta tag i mig själv och göra förändring. Jag valde både och... Jag slutade för det första att förneka min kropp. Jag tillhör inte en utav de tjejer som egentligen är smala men som bara kallar sig tjocka för deras låga självkänsla och förvridna kroppsbild utan jag är faktiskt en tjockis, fortfarande. Men jag slutade se min kroppsform som något negativt. Jag gjorde ingen annan förändring än att jag blev mer hälsosam. Helt sant, det var allt.
Och alltså, det här är en utav de historier jag har att berätta gällande "skrika-fetto-på-offentlig-plats" men det finns en annan sida av egentligen samma sak nämligen "jag tror att jag är snäll." Människor har kallat mig tjock för att de "menar väl" och "vill hjälpa" men vad fan i hela helvetet - har jag bett om er "hjälp"? Er så kallade hjälp är inget annat än en ursäkt för att vara elak. Om jag är överviktig och väljer att äta godis på en onsdag, låt mig. Du är ingen läkare eller dietist som känner till mina matvanor och gjort tester på mig för att kolla hur min kropp mår.
Läs det här; http://www.fettmagazine.com/patriarkatet-och-fat-shaming/
"Att skamma tjocka ses med detta i ryggen ofta som något vilket till och med är önskvärt. Om en ger tjockisen dåligt självförtroende kanske hen slutar vara så himla tjock. Men skam är inte en katalysator, snarare något som paralyserar och befäster. Och man kan inte, hur mycket man än tror det – se någons hälsa och allmänna tillstånd genom att enbart se dennes kroppsform. Och även om det gick är det fortfarande inte okej att kommentera det. Det är inte ER KROPP. Kroppar tillhör inte allmänheten utan är personliga. Alla har lika stor rätt att gå ute och delta i samhället utan att bli påhoppad och skymfad genom okvädningsord."
Jag känner igen hela det här inlägget och kan relatera så jävla hårt. Folk har också påpekat mitt klädval för att det "inte passar en större tjej" och jag blir så jävla förbannad. Dessutom hör jag folk kommentera det om andra hela tiden.
Det HÄR *pekar ovan* är en utav anledningarna till varför jag knappt går ut på sommaren. Jag vågar inte. Folk skulle kunna säga till mig nu "bry dig inte om vad andra tycker, om du är nöjd själv, varför bryr du dig?" men det klart att jag bryr mig?! På stranden förra sommaren brydde jag mig inte men blev trots det helt förstörd. Jag vågar inte gå i shorts och linne för (den största anledningen är mina ärr, folk kommenterar gärna och stirrar och pekar och har sig för det också... herrejösses) att jag är osäker på vad folk kommer säga eller vad deras blickar kommer att säga. Det handlar inte om att jag är osäker på min kropp utan för att människor är idioter. Det är liksom inte bara "mitt eget fel" att jag väljer att inte gå ut. Det här kommer dock inte hindra mig helt från att gå ut i sommar men det HAR hindrat mig och kommer säkert någon dag eller några dagar att hindra mig.
Oavsett - sluta kommentera varandras utseenden och varandras vikt, sluta kommentera varandra överhuvudtaget! Det finns ingen anledning, det finns ingen ursäkt. Ni är bara idioter. Så fort någon kommenterar någon annans utseende "negativt" så vill jag bara slå dom för det är INTE OKEJ oavsett vad du säger.

P.S. "Så smal du är :o" är precis lika oacceptabelt som "så tjock du är :o" men "tjock" har råkat bli ett skällsord och "smal" är inte ett skällsord på samma sätt vilket är därför det tas upp mer.

MUSIK! :D

Har ju hittat en massa bra musik det senaste... så tänkte skriva och tipsa... och så... även gammal musik, bara musik som jag älskar helt enkelt.
(spotify-länkar)

Först vill jag tipsa om Kerli från Estland, MEN bara hennes första album som finns på Spotify. I det albumet är hennes stil mer grunge-lolita-aktigt. Hela albumet är väldigt bra men låtarna Bulletproof och Love Is Dead är de bästa, enligt mig.
Kerli – Love Is Dead, Kerli – Bulletproof 

Metal
Sen vill jag tipsa om Agathodaimon, ett black metal band från Rumänien. Det finns väldigt mycket o lyssna igenom med dom på Spotify men det finns guldkorn jag kan länka här, som är hur bra som helst.
Agathodaimon – To Our Ashes, Agathodaimon – Serpent's Embrace, Agathodaimon – Somewhere, Somewhen
Dissection är helt fantastiska!
Dissection – God Of Forbidden Light
Även Behemoths nya album är awesome! Behemoth – Blow Your Trumpets Gabriel, Behemoth – O Father O Satan O Sun!

Folk-viking-metal
Sen blir det lite folk-viking-metal! Heidevolk sjunger på holländska och är hur bra som helst.
Heidevolk – Vulgaris Magistralis (Bonus), Heidevolk – Een nieuw begin, Heidevolk – Alvermans wraak, Heidevolk – Nehalennia, Heidevolk – Reuzenmacht
Inne på samma bana kommer Tyr från Färöarna.
Týr – Evening Star, Týr – Turið Torkilsdóttir, Týr – Lokka Táttur
Sen kommer det ganska nya bandet Northland som är helt underbara. Finns tyvärr bara ett album på Spotify men förhoppningsvis kommer det fler snart.
Northland – Northland, Northland – Revenge
Och mina absoluta favoriter Svartsot som sjunger på danska.
Svartsot – Havfruens Kvad, Svartsot – Jotunheimsfærden, Svartsot – Tvende Ravne
Även här på samma spår, men en aning mjukare kommer Amorphis som var en utav de första folk-liknandemetal-banden, har jag för mig.
Amorphis – Silver Bride, Amorphis – You I Need
Och självklart - Grimner! Jag brukar alltid säga "om du inte har hört Grimner har du inte levt" för det är verkligen musik som ger liv!
Grimner – Forna Dagar,  Grimner – Blotet, Grimner – Skogsdömd
Einherjer är väldigt bra också, speciellt Balladen om Bifrost. 
Einherjer – Balladen Om Bifrost, Einherjer – Ware Her Venom
Fast det går nog inte att slå Falkenbach som är helt underbar och vacker musik.
Falkenbach – Vaer Stjernar Vaerdan, Falkenbach – Eweroun
Samma gäller Folkstone.
Folkstone – Omnia fert aetas 

Industrial
Agonoize – C.O.A. - Agonoize <3 mina idoler från förr, alltid lika bra.
Panzer AG – Sick Is The One Who Adores Me - Panzer AG är också favoriter från förr, grym industrial med väldigt bra texter!  Panzer AG – When Death Embrace Me, Panzer AG – Monster, Panzer AG – When I Am You

Lite mer industrial-metal som finska Turmion Kätilöt sitter aldrig fel för mig! Jag älskar blandningen mellan elektroniskt och industrial med metal, det passar så bra.
Turmion Kätilöt – Jalopiina, Turmion Kätilöt – Minä Määrään, Turmion Kätilöt – Kirosana

Mind.in.a.box passar kanske inte på industrial eftersom det är trance-electro-ebm och det finns tre utav deras låtar som verkligen fastnat för mig, som alla borde höra. Det är avslappnande och vackert - och det bästa; det är en man som sjunger! Texterna är så fantastiska dessutom.
Mind.in.a.box – Fear, Mind.in.a.box – Change, Mind.in.a.box – Lightforce 

Random, mestadels electro
Say Lou Lou – Beloved - väldigt vacker och jag absolut älskar Say Lou Lou som är elektroniskt. Även Say Lou Lou – Julian är en favorit.
The 1975 – Chocolate - typisk glad-låt!
Blutengel – Fairyland - mmmmm Blutengel har faktiskt gjort väldigt bra låtar, även om jag fastnat för få.
Chicane – Far Away from You - gammal favorit! Trance när det är som bäst.
Don Diablo – M1 Stinger - min och Malins låt. Typiskt glad-låt och egentligen borde man se musikvideon samtidigt, så kolla musikvideon!
Jonathan Johansson – Aldrig ensam - Krunegård-style!
The Neverdies – Miss U - också glad-låt och väldigt trallvänlig!
Of The Wand & The Moon – Lucifer - Daniel visade mig den här och den är så otroligt fin.
Painbastard – Torn (feat. Torben Wendt / Diorama) - feat. Torben Wendt / Diorama - Så... vacker!
Linkin Park – CASTLE OF GLASS - Det nya albumet är verkligen bra med Linkin Park, trots ändringarna de gjort! 

Game of thrones-skrift... lol

Jag är, som ni alla säkert vet, ett stort GOT-fan... en stor nörd närmare bestämt. SÅ nördig att det faktiskt ibland är pinsamt. Pinsamt och underbart på samma gång.
Jag har tidigare inte skrivit något blogginlägg om detta, för jag har helt enkelt... inte behövt. Men det behöver jag ju. Det dröjer ett tag innan säsong 4 kommer och jag längtar nästan ihjäl mig och måste på något sätt stilla min hunger efter Westeros och the free cities och... skriva ett blogginlägg...

Först utav allt; Nej jag gillar inte Daenarys Targaryen längre. Woh woh woh woh innan ni hatar mig och skäller och skriver långa kommentarer om hur ni inte förstår detta och så vidare, låt mig förklara. I första säsongen och i första boken så älskade jag henne, verkligen avgudade henne. Hon var perfection in tv-series-human-form och det blev bara bättre och bättre ju längre man kom in i första säsongen. Daenarys har för det första haft en jävligt kass uppväxt tillsammans med Viserys vilket man förstår när man läser böckerna. Hon är verkligen hans lilla "husdjur", undergiven och vet inget annat än sin bror och är beroende utav honom. När hon sedan blir khaleesi förändras saker; hon får makt och hon blir självständig. För någon som aldrig tidigare haft makt eller varit självständig tidigare så blir det som en stor chock när man väl får det, speciellt när det varit på en sådan grad som för Daenarys. När hennes khal och son dör får hon sina tre drakar vilket betyder ännu mer makt och egentligen den ultimata makten - för vem kan stå emot tre drakar? Grejen är att Daenarys inte kan hantera sin makt. Hon vet inte hur man behåller makten eller hur man använder den på rätt sätt vilket framgår senare i böckerna och serien. Hon kommer ingenvart. Hon agerar innan hon tänker och jag gillar inte sånt, det är ett tecken på idioti och ointelligens. Hon vill för mycket och har blivit blind på grund utav all makt hon har fått. Självklart har hon i både säsong 2 och 3 bevisat att hon är förbannat jävla badass och en riktigt häftig och beundransvärd kvinna som t.ex. i Astapor... jag rös och grät som en liten bebis på den sista scenen där... Grejen med Daenarys är också att hon är för snäll och förstår inte att det måste finnas människor i lägre rang vilket också förstör för henne. Hon vet inte hur världen ser ut. Viserys uppfostrade henne med en förvriden syn på världen och det kommer ta otroligt lång tid för henne att kunna vara själv och kunna leva själv - utan katastrof. Jag tycker inte att hon ska sitta på the iron throne - hon kommer inte kunna hantera det och hon är alldeles för outbildad... Så, ja. Förlåt.

Vad har jag för favoritkaraktärer? Tyrion, som alla andra. Den som inte älskar Tyrion är ju... omänsklig på något sätt. Alla älskar Tyrion. Tyrion for president etc.

Men... självklart, som ni vet, så älskar jag Sansa. Jag har till och med döpt min katt efter den karaktären. Jag gillar alltid de svaga karaktärerna, de svaga med en liten touch of hidden strength for det finns verkligen en dold styrka i Sansas karaktär. Hon är, enligt mig, en utav de starkaste i hela serien/böckerna. För det första måste man kunna förstå hennes synsätt på världen. Hon är uppvuxen på Winterfell och har läst ballader och historier om hur det är i södern och är väldigt romantisk utav sig. Det hon alltid har velat är att få ha det som i sagorna och balladerna. Jag kan relatera till henne, så otroligt mycket. "I'm just a stupid girl with stupid dreams." Hon får äntligen som hon vill, hon får åka till Kings Landing och gifta sig med, vad hon tror, är sin drömprins och allt är underbart fram tills.... verkligheten kommer ikapp henne. Hon blir lurad utav både drottningen och Joffrey vilket framgår ännu mer i böckerna. De säger hela tiden hur mycket de älskar henne och hur de vill hennes och hennes familjs bästa = lögner utan dess like. Speciellt drottningen hjärntvättar henne. Hennes drömprins hugger av hennes pappas huvud och sen tvingar henne titta på det spetsat på en påle. Att vara i den situationen hon är i i slutet utav säsong 1 är verkligen helt fruktansvärd. Hon ska, till och med, knuffa ner Joffrey från en hög höjd och hon skulle göra det och hon hade till och med offrat sig själv och dött med honom - men Sandor Clegane hindrar henne. Folk glömmer bort den scenen....
Hon är mitt i the Lion's den om man säger så, ensam, svag och övergiven. De flesta jämför Arya med Sansa och det går inte att jämföra deras situationer för de är så annorlunda - det finns inte en chans att Sansa skulle överleva eller lyckas om hon försökte göra uppror i Kings Landing. Hon är inte så dum nog att hon försöker heller. Hon är den enda i serien som FÖRSTÅR att ibland måste man hålla käften och vänta på ett bättre tillfälle och inte bara mörda/fly och TÄNKA UTAN ATT AGERA (som jag nämnde tidigare är en stor synd för mig.) Det finns ingenting Sansa kan göra för att förbättra sin situation men däremot finns det massor hon kan göra som kan förvärra den - vilket hon förstår. Familjen Lannister tar allt ifrån henne och hon har INGEN hon kan lita på, absolut ingen. Trots allt som familjen Lannister gör mot henne så måste hon stanna kvar för hon har inget annat val just nu. Hon har dessutom lärt sig att det inte går att lita på någon, speciellt inte i Kings Landing och hur ska hon ENSAM kunna fly eller göra uppror?
I tredje säsongen ändras saker ännu mer. Hon blir, ännu en gång, lurad och hon får förhoppningar att hon ska gifta sig med sin riktiga drömprins Loras Tyrell (som iof är gay men det vet ju inte hon) men.... istället får hon gifta sig med dvärgen Tyrion. I samma veva blir hennes mamma och äldre bror mördade. Allt går åt helvete för henne, på riktigt (kunde varit värre men ändå)... Och jag tycker så otroligt synd om henne. Jag tycker hon är så stark som KAN vara i den situationen hon är utan att göra uppror eller göra någonting förhastat - för den självdisciplinen som krävs för det är verkligen beundransvärd. Det är DEN som gör henne så otroligt stark. Det är DÄRFÖR jag älskar henne.
Spoiler alert;
Senare i serien så kommer hon äntligen komma ifrån Kings Landing. Hon är (typ iallafall) den ENDA karaktären i serien som kommer någonvart. Säga vad man vill om Littlefinger egentligen men det finns inget tvivel om att han egentligen är den enda som någonsin brytt sig om henne eller hjälpt henne i serien. Hon får ett lyckligt slut och det förtjänar hon verkligen.

För övrigt så tycker jag att serien är brilliant, helt jävla fantastiskt. Den första boken är också brilliant men sen blir de sämre och sämre... och jag skulle faktiskt inte tipsa någon om att läsa mer än första boken om man inte är helt inne i serien/historien som jag är. Andra och tredje böckerna är bra också, förutom Daenarys kapitel (som jag slutade läsa efter andra boken.) Jag läste inte ens klart fjärde, så kass var den. Det händer till slut ingenting och man tröttnar på att karaktärerna inte kommer någonvart... och om jag som verkligen älskar serien och böckerna egentligen kan säga det så... tro på det.

31.

"Det är lugnt, vi hjälper dig." Men förstår ni inte? Jag vill inte ha mer hjälp nu. Det handlar inte om att jag inte vill få mina problem lösta för det vill jag men jag vill kunna lösa dem själv. Jag är så trött på att vara en liten bebis som inte klarar av någonting.
Jag försöker hela tiden att agera vuxen och normal men det går inte. Det sitter inuti mig. Det är någonting som är fel med mig och jag känner det i hela kroppen, i varje mm utav min hjärna - fel.
"Bara gör det." Jag hör det hela tiden. "Så fort det är gjort kommer det kännas bättre, bara gör det." Men det är inte "bara och göra det" för mig. Jag känner mig psykiskt handikappad för jag KAN inte göra sådana saker som andra människor kan och det går inte att beskriva för någon som inte varit där själv. Man kan inte be en lam att gå, att bara ta ett steg på marken och balansera sin vikt på foten, det går inte. Precis så är det med mig. Man kan inte be en lam att gå.
Jag vill inte vara sån här mer. Jag vill inte. Jag vill klara mig själv och jag vill komma någonstans med mitt liv och jag vill inte må dåligt mer. Jag vill inte ha ångest på kvällarna mer. Jag är rädd för att gå och lägga mig varje kväll för jag vet att ångesten kommer så fort jag sluter ögonen och försöker sova oavsett om jag lyssnar på ljudbok eller inte, oavsett om jag är så trött så jag inte kan göra något annat än o bara ligga... för det spelar ingen roll... ångesten är så stark.

Jag hatar mig själv för jag är som jag är. Jag hatar det så mycket och med ett sådant brinnande hat så jag inte kan beskriva det. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill vara lite bättre, massor med bättre.

Och jag skiter i vad som händer nu. Jag förtränger det. Känsloexplosionen som kommer sen får helt enkelt komma. Jag måste trycka undan allt just nu. Annars kommer jag att förstöra allting. Som vanligt.

Daniel.

Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu

Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så

Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår



Det har bara gått några dagar och jag saknar dig redan så mycket så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Du får mig att känna mig så trygg, så hemma... Det är så mycket jag inte förstår; hur du kan vilja kalla dig min, hur du kan ens se åt mitt håll, hur du kan få mig att må så bra eller att det ens är möjligt att vara så vacker som du...
Kan knappt vänta tills vi ses igen, shekh ma shieraki anni. 

22.

"Dunkelheit" viskar han, samtidigt som hans långa klor river mig över halsen. Han drar ner klorna över bröstet och där stannar han, börjar istället och hugga med de vassa taggarna rakt in i mitt hjärta. Han, med sina långa klor, sina svarta ögon och raspiga röst är den perfekta avbilden av allt som jag någonsin älskat och förlorat, allt som jag någonsin varit rädd för, allt som jag kunde ha fått men aldrig förtjänade och han är den värsta påminnelsen om hur livet vridit sönder mig. "Du kan gömma dig hur mycket du vill, försök om du kan, men jag hittar dig alltid" viskar han. Han ligger bakom mig i sängen och ibland ligger han där utan att röra mig, men jag vet att han är där. Hans närvaro och hans existens sänder ut signaler och det stackars rädda lilla djuret inom mig vaknar till liv. Alla människor förvandlas någon gång till små rädda kaniner - bara det att jag har räven i hasorna. Han är räven, han är Satan, han är mörkret, han är rädslan, han är ångesten, han är kylan och han är alla minnen jag har försökt att förtränga.
Jag vänder mig om i sängen, stirrar in i avgrunden som är hans ögon och viskar tillbaka "kom då" sedan sätter jag upp mitt försvar, det lilla och trasiga försvar som jag har. Jag kämpar och han kämpar, vi kämpar mot varandra och jag har accepterat att kampen aldrig kommer att ta slut för han kommer aldrig att försvinna oavsett hur mycket jag försöker gömma mig. Han har rätt, jag kan försöka och gömma mig och han kommer att hitta mig - men det betyder inte att han har vunnit. Krigsärr, jo, visst är det ärr efter krig, både på insidan och på utsidan.

Vissa människor kommer aldrig att få fred med sig själva. Jag är en utav dem, och det gör inget. Så länge jag aldrig ger upp så gör det inget. Min rustning blir hårdare för varje dag, mer och mer härdad... starkare... och tjockare. Alltid en krigare. Alltid en soldat.

D.

Låt oss skapa en egen värld, en värld där bara du och jag existerar, en värld där mörker blott är ett minne, undangömt någonstans, någonstans där det inte kan nå oss...