Game of thrones-skrift... lol

Jag är, som ni alla säkert vet, ett stort GOT-fan... en stor nörd närmare bestämt. SÅ nördig att det faktiskt ibland är pinsamt. Pinsamt och underbart på samma gång.
Jag har tidigare inte skrivit något blogginlägg om detta, för jag har helt enkelt... inte behövt. Men det behöver jag ju. Det dröjer ett tag innan säsong 4 kommer och jag längtar nästan ihjäl mig och måste på något sätt stilla min hunger efter Westeros och the free cities och... skriva ett blogginlägg...

Först utav allt; Nej jag gillar inte Daenarys Targaryen längre. Woh woh woh woh innan ni hatar mig och skäller och skriver långa kommentarer om hur ni inte förstår detta och så vidare, låt mig förklara. I första säsongen och i första boken så älskade jag henne, verkligen avgudade henne. Hon var perfection in tv-series-human-form och det blev bara bättre och bättre ju längre man kom in i första säsongen. Daenarys har för det första haft en jävligt kass uppväxt tillsammans med Viserys vilket man förstår när man läser böckerna. Hon är verkligen hans lilla "husdjur", undergiven och vet inget annat än sin bror och är beroende utav honom. När hon sedan blir khaleesi förändras saker; hon får makt och hon blir självständig. För någon som aldrig tidigare haft makt eller varit självständig tidigare så blir det som en stor chock när man väl får det, speciellt när det varit på en sådan grad som för Daenarys. När hennes khal och son dör får hon sina tre drakar vilket betyder ännu mer makt och egentligen den ultimata makten - för vem kan stå emot tre drakar? Grejen är att Daenarys inte kan hantera sin makt. Hon vet inte hur man behåller makten eller hur man använder den på rätt sätt vilket framgår senare i böckerna och serien. Hon kommer ingenvart. Hon agerar innan hon tänker och jag gillar inte sånt, det är ett tecken på idioti och ointelligens. Hon vill för mycket och har blivit blind på grund utav all makt hon har fått. Självklart har hon i både säsong 2 och 3 bevisat att hon är förbannat jävla badass och en riktigt häftig och beundransvärd kvinna som t.ex. i Astapor... jag rös och grät som en liten bebis på den sista scenen där... Grejen med Daenarys är också att hon är för snäll och förstår inte att det måste finnas människor i lägre rang vilket också förstör för henne. Hon vet inte hur världen ser ut. Viserys uppfostrade henne med en förvriden syn på världen och det kommer ta otroligt lång tid för henne att kunna vara själv och kunna leva själv - utan katastrof. Jag tycker inte att hon ska sitta på the iron throne - hon kommer inte kunna hantera det och hon är alldeles för outbildad... Så, ja. Förlåt.

Vad har jag för favoritkaraktärer? Tyrion, som alla andra. Den som inte älskar Tyrion är ju... omänsklig på något sätt. Alla älskar Tyrion. Tyrion for president etc.

Men... självklart, som ni vet, så älskar jag Sansa. Jag har till och med döpt min katt efter den karaktären. Jag gillar alltid de svaga karaktärerna, de svaga med en liten touch of hidden strength for det finns verkligen en dold styrka i Sansas karaktär. Hon är, enligt mig, en utav de starkaste i hela serien/böckerna. För det första måste man kunna förstå hennes synsätt på världen. Hon är uppvuxen på Winterfell och har läst ballader och historier om hur det är i södern och är väldigt romantisk utav sig. Det hon alltid har velat är att få ha det som i sagorna och balladerna. Jag kan relatera till henne, så otroligt mycket. "I'm just a stupid girl with stupid dreams." Hon får äntligen som hon vill, hon får åka till Kings Landing och gifta sig med, vad hon tror, är sin drömprins och allt är underbart fram tills.... verkligheten kommer ikapp henne. Hon blir lurad utav både drottningen och Joffrey vilket framgår ännu mer i böckerna. De säger hela tiden hur mycket de älskar henne och hur de vill hennes och hennes familjs bästa = lögner utan dess like. Speciellt drottningen hjärntvättar henne. Hennes drömprins hugger av hennes pappas huvud och sen tvingar henne titta på det spetsat på en påle. Att vara i den situationen hon är i i slutet utav säsong 1 är verkligen helt fruktansvärd. Hon ska, till och med, knuffa ner Joffrey från en hög höjd och hon skulle göra det och hon hade till och med offrat sig själv och dött med honom - men Sandor Clegane hindrar henne. Folk glömmer bort den scenen....
Hon är mitt i the Lion's den om man säger så, ensam, svag och övergiven. De flesta jämför Arya med Sansa och det går inte att jämföra deras situationer för de är så annorlunda - det finns inte en chans att Sansa skulle överleva eller lyckas om hon försökte göra uppror i Kings Landing. Hon är inte så dum nog att hon försöker heller. Hon är den enda i serien som FÖRSTÅR att ibland måste man hålla käften och vänta på ett bättre tillfälle och inte bara mörda/fly och TÄNKA UTAN ATT AGERA (som jag nämnde tidigare är en stor synd för mig.) Det finns ingenting Sansa kan göra för att förbättra sin situation men däremot finns det massor hon kan göra som kan förvärra den - vilket hon förstår. Familjen Lannister tar allt ifrån henne och hon har INGEN hon kan lita på, absolut ingen. Trots allt som familjen Lannister gör mot henne så måste hon stanna kvar för hon har inget annat val just nu. Hon har dessutom lärt sig att det inte går att lita på någon, speciellt inte i Kings Landing och hur ska hon ENSAM kunna fly eller göra uppror?
I tredje säsongen ändras saker ännu mer. Hon blir, ännu en gång, lurad och hon får förhoppningar att hon ska gifta sig med sin riktiga drömprins Loras Tyrell (som iof är gay men det vet ju inte hon) men.... istället får hon gifta sig med dvärgen Tyrion. I samma veva blir hennes mamma och äldre bror mördade. Allt går åt helvete för henne, på riktigt (kunde varit värre men ändå)... Och jag tycker så otroligt synd om henne. Jag tycker hon är så stark som KAN vara i den situationen hon är utan att göra uppror eller göra någonting förhastat - för den självdisciplinen som krävs för det är verkligen beundransvärd. Det är DEN som gör henne så otroligt stark. Det är DÄRFÖR jag älskar henne.
Spoiler alert;
Senare i serien så kommer hon äntligen komma ifrån Kings Landing. Hon är (typ iallafall) den ENDA karaktären i serien som kommer någonvart. Säga vad man vill om Littlefinger egentligen men det finns inget tvivel om att han egentligen är den enda som någonsin brytt sig om henne eller hjälpt henne i serien. Hon får ett lyckligt slut och det förtjänar hon verkligen.

För övrigt så tycker jag att serien är brilliant, helt jävla fantastiskt. Den första boken är också brilliant men sen blir de sämre och sämre... och jag skulle faktiskt inte tipsa någon om att läsa mer än första boken om man inte är helt inne i serien/historien som jag är. Andra och tredje böckerna är bra också, förutom Daenarys kapitel (som jag slutade läsa efter andra boken.) Jag läste inte ens klart fjärde, så kass var den. Det händer till slut ingenting och man tröttnar på att karaktärerna inte kommer någonvart... och om jag som verkligen älskar serien och böckerna egentligen kan säga det så... tro på det.

I have some fucked up dreams man.

Jag drömde att jag skulle på kalas hos ett par tvillingar men jag ville inte gå så jag ljög ihop en historia om att jag var sjuk. Tvillingarna bodde i ett stort jävla hus med världens finaste trädgård (de var såna typiska svenska rikemansbarn) med en häck som inte hade en millimeter utanför utan var helt PERFEKT trimmad/klippt, hur man nu ska säga. En del av häcken var högre och såg ut som ett slags valv ni vet, en dörröppning utan dörr som är rundad längst upp ni vet (mina förklaringar är bäst, håll käften). Det var på sommaren men det hade regnat. Jag skulle ut och springa och skulle gena genom deras trädgård för att komma ut till ett fält som var utanför trädgården och jag tänkte att det spelar ju ingen roll och gena där för dom är inte ute nu ändå. Så jag sprang igenom och dom satt på altanen och fikade vilket gav mig smått panik. Jag försökte att inte bli sedd och skulle gå igenom det där "häck-valvet" som var mycket lägre än min höjd och jag hade för bråttom så jag sprang rakt in i häcken och tog sönder den (!!!!!) men de såg inget så jag låtsades som om inget hade hänt! De bjöd in mig senare och var glad att jag mådde bättre och så. Vi var typ barn i drömmen och kanske... 10-11 år gamla. Så skulle vi pyssla på en liten extra altan eller utehus som fanns bakom häcken på fältet och när vi skulle gå igenom så såg dom att häcken var sönder och fick panik och deras föräldrar sprang dit och ba blev helt förskräckta för deras perfekta häck var förstörd. Jag låtsades som ingenting och de var jätteupprörda! Så de bjöd dit ett par män i svarta mantlar som skulle förhöra f olk i området men när dom kom dit så såg dom direkt att jag såg skyldig ut så de förhörde mig först och det kom fram till att det var jag som var skyldig. De blev jätteledsna och sura och besvikna på mig som hade tagit sönder deras häck och jag mådde jättedåligt.

De två männen skulle föra mig till ett fängelse för mina brott och då ändrades tidsepoken och det såg ut som medeltiden typ, som nordlandskapen och Winterfell och The wall-stilen i Game of thrones! De två männen såg ut som såna typiska skarprättare och läskiga medeltidsmän ungefär litegrann som ringvålnaderna i Sagan om ringen. De red på två stora svarta hingstar framför mig och jag fick också en häst (nu var jag i min riktiga ålder också btw) och vi var påväg mot Azkaban, fängelset i Harry Potter. Vi red genom mörka skogar, och de red framför mig och jag såg en chans att fly! Jag hade också en svart lång mantel med huva och genade genom taggbuskar med hästen och lyckades komma undan! Så kom jag till en by där alla byborna låg döda och det var jätteläskigt, ni vet som i en typisk fantasymedeltidaktigfilm... Mitt i byn fanns det tre stora statyer av vargar som jag red fram till. Jag hoppade av hästen och såg en tjej ligga vid dom och jag rörde vid vargarna för att kolla vilket material och då kom ett stort ljus och jag åkte tillbaka i tiden för att se vad som hände i byn och varför de alla hade dött! Jag fick se allting genom flickans ögon. Ett virus hade kommit till byn som hade gjort att folk blev galna och dödade varann och hon hade blivit dödad av mannen hon älskade och det var jättesorgligt. När jag kom tillbaka till nuet så satt jag vid vargstatyerna och undrade om det fanns något jag kunde göra. Ett par män kom för att ta hand om kropparna och de begravde alla som hade dött. Jag la en röd ros på flickans grav och sen red iväg i gryningen.

Mina drömmar är alltid så detaljerade, därför jag verkligen kan beskriva det såhär! Fucked up och ganska underbart, det var ingen mardröm utan mer som en film. Så jävla häftigt, ska nog skicka in den idén.