Dikt: Hunger

Hunger

Skriven 2012

Hungern biter i mitt bröst
Jag vill känna dig i mig
Jag vill ha dig nära

Hungern river och biter i mitt bröst
Jag måste känna dig i mig
Jag måste ha dig nära

Jag vill ha dig
Jag måste ha dig
Jag törstar efter dig
Jag hungrar efter dig

Jag vill sluka dig
Du smakar så gott
När jag smakar på dig
Jag kan inte få nog

Jag måste sluka dig
Känna hur du rör dig inom mig
Hur du växer
Hur du pulserar
Hur du sprids inom mig
Hur vi enas från två till en

Dikt: Utveckling.

Jag behöver utvecklas

Växa från frö till träd

Sträcka mig upp mot himlen

Jag behöver utvecklas

Gå ifrån larv till puppa

Från puppa till fjäril

Lära mig att flyga

Jag behöver utvecklas

Frysa från regn till vacker snö

Skapa ett vitt täcke över jorden

Sprida lek och lycka

Jag behöver utvecklas

Växa upp från ful ankunge

Till svan

Jag behöver utvecklas

Men inte förändras

Fortfarande vara samma

Men lite bättre

Dikt 6.

When you cry and you don't know why,

you desperately want to be alive

now that the sadness dies.

You ask yourself "what's going to happen now?"

you feel like a newborn child.

You have no guide, you have no safety line,

you have nothing else but yourself.

The hardest part is to face yourself, every minute of every day.

You can not hide in your dark thoughts or daydreams.

And you shut your mouth, afraid of what's coming out

The only thing you fear is left eating you inside out

You cry but no tears come out

That thing you kept so deep in yourself

is here to stay.

Självmord.

För väldigt många år sen försökte jag begå självmord, den 14e oktober 2007 för att vara exakt. Efter att jag misslyckats skrev jag ner hela händelsen - hur det kändes, varför, hur det gick till och så vidare. Här kan ni läsa om det. Kom ihåg att det här var längesen.

"Klockan är 00.02 på natten. Det är söndag och imorgon ska jag gå till skolan. Jag vill inte. Jag känner ångesten krypa up inom mig och den börjar bita i mitt skelett. Det gör så ont. Efter ett tag så sitter jag och skakar, fryser och snyftar. Jag skär mig men det hjälper inte. Jag behöver något vassare än rakblad ikväll, något farligare. Jag kom på att mamma lämnat mina gamla mediciner i badrummet.

Jag häller ut alla överblivna sömnmedel, det är ca 25 st. När jag använde dom så skulle jag ta två för att kunna somna. Dom hjälpte inte. Jag häller tillbaka dom i burken och tänker. Vill jag dö? Eller jag kanske bara vill ha lite spänning? Jag bryr mig inte om svaren. Jag häller ut ca 15 st piller i handen och sväljer dom med vatten. Jag tar fram mina ångestdämpande och sväljer en hel karta. Jag lägger mig i sängen och sätter på Rufus Wainwright - Hallelujah på repeat och väntar. Jag känner ingenting på en halvtimme. Efter ett tag känner jag att mina ögon känns tunga och mina ben börjar försvinna. Jag ligger och känner hur min själ tynar bort i en timme.

Jag börjar må illa och dricker vatten ur en vattenflaska. Min murr är så torr att tungan är stel. Jag behöver gå och kissa och sätter mig upp. Wow! Huvudet snurrar och mina ben känns så tunga och vingliga. Det känns som om någon spänt fast tio-kilos tyngder vid min midja. Jag försöker ställa mig upp men mina ben viker sig, det känns som om golvet trycker ner mina ben och gör så att jag ramlar. Jag kryper på alla fyra in till badrummet och försöker sätta mig på toalettstolen. Jag ställer mig sedan upp, håller i handfatet för att inte ramla och tittar snurrigt på min spegelbild. Jag har bara trosor på mig och jag är ful, äcklig och blodig på armarna. Fula jävla Jonna. Jag grimaserar, släpper handfatet och faller till golvet igen. Jag kryper tillbaka till mitt rum och upp i sängen och väntar. Nu dör jag! Nu dör jag! Det är över nu! Hallelujah... hallelujah...

Jag ligger och vrider och vänder mig i sängen, Jag känner mig svimfärdig och jag är jätteyr. Hela taket snurrar över mig och sängen dansar. Ovanför mig flyter det runt färgmönster och ett utav dom bildas plötsligt till ett manansikte. Jag tittar bara på hans flygande ansikte ett tag. Det känns som om jag har 50 graders feber. Jag kryper till min byrålåda, jag vet inte varför, och försöker läsa vad det står på bipacksedlarna men jag kan inte se vad det står. Bokstäverna flyttar sig. Mina ben är tunga och dom gör ont. Jag har ont överallt. Min kropp skakar. Jag kommer inte ihåg vad som hände sen, jag kanske blev medvetslös? Jag vaknar av min väckarklocka klockan sju, på golvet och känner en sprängande huvudvärk. Jag ställer mig upp och mina ben är fortfarande tunga men jag kan gå. Jag vinglar in till badrummet och tvättar ansiktet.

Jag känner mig besviken, jag dog ju? Jag kände ju hur jag tynade bort! Varför dog jag inte? Jag börjar gråta lite smått och klär på mig. Pappa hämtar mig snart.

I skolan kan jag inte fokusera mig och det känns som om jag ska ramla ihop vilken minut som helst. Innan NO'n känner jag hur jag börjar må mer illa och hela min kropp skakar. Jag går till norra vägen och köper en cola, min murr är torr så det smakar äckligt. När jag sätter mig på bussen känner jag mig värdelös.

Jag känner mig fortfarande svimfärdig med suddig blick. Mina ben är fortfarande tunga och när jag går vinglar jag lite. Om folk hade sett mig så hade dom säkert trott att jag var hög eller full.

Överdos... Har aldrig vågat det innan men inatt vågade jag. Jag lyckades inte. Vad händer med mig nu?"

Novell: Älskade syster

Novell: Älskade syster

Skriven 2007

Du kallade på mig. Jag hade inget annat val än att ignorera dig. Dina skrik, dina klagande skrik. Du såg mig lämna platsen där du låg, blottad till vem som helst som ville ta på dig. Jag gjorde inget för att hindra dem. Din sista syn i livet var att se mig gå, att se mig lämna dig.

I tidningen dagen efter var rubrikerna stora med fet text. Jag blundade varje gång jag gick förbi en löpsedel. Ingen förhörde mig, det var ju ingen som visste att vi tillbringat de sista nätterna av lovet tillsammans. Du hade ingen familj, du hade inga vänner, du hade bara mig. Jag skämdes för mycket för att erkänna att du och jag var två, att vi hörde ihop. Vem skulle vilja umgås med en sån som du? Jag antar att ditt speciella och vackra utseende lockade mig att vilja lära känna människan under fasaden. Vi lekte med sprit och pulver så fort vi fick chansen. Att få vara hög med dig var det bästa jag visste. Jag hade aldrig känt sådan tillhörighet med någon, som jag gjorde med dig.

Jag ägde dig, precis som du ägde mig. Jag älskade dig, samtidigt som jag hatade dig. Jag avskydde mina handlingar som du fick mig att göra, du svälte mig samtidigt som du gjorde mig mätt. Vi kunde inte sluta med det vi gjorde. Vi var bunda till varandra och när medicinen dödade dig, den kvällen i skogen, kände jag mig så tom och ensam.

Ett tag efter att jag mött dig så blev jag inlagd på vuxenpsyk. Jag förstod aldrig vad det var för fel på mig. Inga piller verkade på mig och de satte diagnosen psykotisk schizofreni. Dagen efter jag blev utskriven bestämde du och jag att vi skulle ut och festa med pulver och sprit i skogen, bara du och jag, som vi brukade göra. Båda hade färska skärsår på armarna, vingliga lemmar och gnista i ögonen. Vi drog några linor tillsammans. Du hade berättat att du var rädd för närkontakt och att du sov på bänkar, ändå var dina kläder alltid nya och rena. Jag fick aldrig krama dig eller hålla din hand, du ville inte, och efter ett tag ville jag inte heller ha närkontakt med en tjej som luktade svett och cigaretter.

Vi dansade jämte varann i månljuset bland träden och det enda vi såg av varandra var vårat kritvita, tuperade hår och likadana vita spetsklänningar. Båda två drog varsinn lina till av mjölvitt kokain och lade oss i gräset bland kottar och barr. Du tittade på mig och sa att du älskade mig. Jag reste mig upp men du låg kvar och stirrade med frågande blick mot mig. Jag skrek att jag inte längre ville ha med dig och göra. ”FÖRSVINN! Försvinn ur min åsyn!” gal jag emot den tjej som låg på marken med vattniga ögon. Dessa jävla ögon, de lyste alltid gult i mörkret och jag tyckte du påminde om en katt. Jag vände mig om och såg dig ligga döende i månljuset. Du skrek mitt namn ett flertal gånger men jag vägrade gå tillbaka till dig. Du skrek och när jag vände mig om var du borta.

Jag berättade äntligen för min psykolog om dig. Med tvivlande ögon lyssnade han på mina historier. Han frågade ditt fullständiga namn och jag berättade att du hette Disa Ljung men att du inte hade någon familj.

Dagen efter berättade min psykolog att det inte fanns någon person som hette Disa Ljung, att du inte var folkbokförd. ”När dog hon sa du? Dagen efter du blev utskriven?” Jag tittade på honom och kände mig sviken, detta skulle föreställa min psykolog och han skulle ju förstå mig! Jag saknade dig vid min sida.

Efter flera år av terapi insåg jag att du aldrig funnits. Jag hade aldrig rört dig och ingen hade någonsin pratat med dig, eller lagt en blick åt ditt håll när du gick jämte mig. Det var så svårt för mig att inse att min bästa vän, aldrig existerat. Löpsedlarna som jag läst hade inte funnits, jag hade inbillat mig att det hade stått ”Tonårsflicka hittad död av överdos i skogen.”

Jag ritade av dig, mitt minne av dig. Jag kastade ditt porträtt i insjön tillsammans med det sista av mitt kokain. På porträttet hade jag skrivit ”farväl syster.”

Min nya medicin var det som dödade dig. Det var tydligen den medicinen som hjälpt mig bli frisk och se verkligheten, och du var inte med i den. Idag saknar jag dig men har insett att du bara var en hallucination. Det gör ont att veta att jag dragit linor av kokain för två och druckit två spritflaskor själv alla de gånger vi festat. Det var jag som dansade ensam i månskenet den kvällen och det var jag som skurit i både dina och mina armar. Jag har inte berättat om dig för någon annan än min psykolog och så ska det förbli. Du var min enda vän och min syster, och nu finns du inte mer.

Text/dikt: Varför?

Varför sa du att jag var ful ibland?

Varför sa du att jag var äcklig?

Varför stöttade du inte mig?

Varför tröstade du inte mig när jag var ledsen?

Varför kastade du omkring mig i raseri?

Varför knuffade du in mig i dörren?

Varför skrek du dig hes på mig?

Varför stod du och såg på när jag grät framför dig?

Varför förnedrade du varje liten del utav mig?

Varför tvingade du mig att göra det jag sa att jag inte ville göra?

Varför gav du mig skulden?

Varför sa du att allt var mitt fel?

Varför pratade du illa om mig bakom min rygg?

Varför bad du mig dra åt helvete när jag redan var där?

Varför försöker du fortfarande förstöra mig?

Varför försöker du fortfarande komma åt mig?

Varför försöker du fortfarande såra mig?

Varför gör du såhär mot mig?

Förtjänar jag verkligen det?

Dikt 4.

Om det fanns ett sätt för mig att få dig att se.

Jag skulle visa dig alla de saker du trodde du förlorat.

Om jag kunde få dig att tro.

Jag vill visa dig att ditt hopp fortfarande finns inom dig.

Om det fanns ett sätt för mig att få dig att älska.

Jag skulle visa dig att jag är den du borde ge din kärlek till.

Om jag kunde få dig att le.

Jag vill visa dig att lycka inte är något som bara kommer, sen går.

Om det fanns ett sätt för mig att få dig att sluta gråta.

Så slapp jag behöva torka dina tårar.

Om jag kunde få dig.

Jag skulle aldrig lämna dig.

Text: Kaktus

Jag är en kaktus. När folk kommer för nära kan jag sticka dem, men det är aldrig min mening, det är bara sån jag är. Många tar avstånd ifrån mig pga mitt fula utseende och mina vassa taggar, och de väljer heller någon annan blomma för denne är mycket vackrare, trots att den blomman kommer lämna dem om ett par dagar. De vackrare blommorna kräver så mycket vatten och skötsel och trots ansträngningen så dör de ändå, de sviker dig, lämnar dig. Det du inte vet är att jag klarar mig på väldigt lite vatten och skötsel, och att jag inte kommer lämna dig. Jag har överlevt en öken och trots den styrkan vill du inte ha mig. Jag kräver inte mycket, men det ser ut som om jag kräver mycket och därför vill du inte ha mig. Du ger mig inte ens en chans för du är rädd att dem i din närhet också ska tycka jag är ful och sticka sig så de skriker av smärta. Det är inte min mening. Om du verkligen lärde känna mig så kanske du skulle tycka att jag är väldigt vacker och intressant men mina taggar skrämmer dig, men det är inget jag kan göra något åt.

Skrivet 2007

Text: Att tämja en drake.

Jag undrar om alla de minnen jag försökt att glömma verkligen ska förbli glömda. Man kanske bara ska lägga dem någonstans, gömma dem någonstans? Livet är en eldsprutande drake. Om jag försöker förtränga det mörka så kommer även en del av ljuset att försvinna. Hur skulle jag någonsin kunna vilja glömma min och Hampus första kyss, alla de gånger jag och mina vänner har skrattat, alla de gånger mamma eller pappa stöttat mig, alla de som uppmuntrat mig, de gånger jag faktiskt har känt lycka? Det finns alltid någonting att leva för, vad det än är så finns det där. Det går att tämja en drake. Det förflutna gör dig till den du är och vem hade jag varit utan mitt förflutna? Jag tror inte att jag hade varit en bättre människa utan det. Det var precis som jag sa till Mimmi ”du har fastnat i en illusion att du inte duger, att du är svag och att du är skör” och kanske är det samma med mig? Jag har fått för mig att jag är svagare än vad jag är. Även om en drake alltid är vild så kan man få den att sitta. Det gäller bara att försöka se det positiva. Det finns positiva saker med att ha ett liv bakom sig som jag har haft, för man lär sig en hel del om livet, vänskap och kärlek men även om sorg, olycka och mörker. Jag har fått stå ut med så mycket men det hade inte varit möjligt utan dem omkring mig. Draken har en munkavel så han inte kan spruta ut elden. Just nu ska jag lägga det mörka åt sidan och leva i ljuset för en stund. Eld lyser också upp...

Skrivet 2010

Text: Sten

Skrivet 2011

Om ett lyckligt liv är lika skört som en såpbubbla så måste jag vara en sten. Jag är för tung, för grov och för hårdhudad för att kunna vistas i bubblan utan att slå sönder dess väggar. Bubblan spräcks, jag faller ner mot marken i en oändlig fart, slår i marken utan att gå sönder.

Jag vet inte om jag hatar eller älskar att jag är en sten.

Det går att ta sönder stenar också, med rätt kraft och med rätt vinkel. Jag kan ibland tänka att många utav de människor jag träffat har vetat den vinkeln och haft den kraften. Jag brukade vara större… men bitar utav mig har försvunnit, slagits bort.

Trots att jag ibland känner mig som en liten sten så slutar inte mitt elände mot andra människor. Att få småsten i skon eller under fötterna är ju så oerhört smärtsamt och jobbigt… Inte tillräckligt mycket för att man ska skrika men tillräckligt mycket för att man ska bli arg och vilja bli av med den lilla stenen, en liten sten som ligger där och gnager och slås emot, helt ofrivilligt. Om jag som sten hade fått välja hade jag velat vara för mig själv, på ett berg med andra stenar där jag inte stör andra människor, där jag inte tar sönder andra människors bubblor eller min egen, där jag bara kan få vara sten.

Stenar kan ju vara en prydnad också… något vackert att ha i trädgården, ett slags konstverk. Det finns vissa sällsynta stenar som människor samlar på, de är värda mycket pengar. Men en vanlig grå sten… Det spelar egentligen ingen roll vad man gör med en sten man hittar, stenen kommer alltid att bli missförstådd. Kastad som macka i sjön, trampad på, bli använd som vapen eller bara vara i någons väg.

Det är egentligen ingen som vet den riktiga meningen med stenar.

Jag är en sten.

Dikt 2.

Skriven 2009

Och jag undrar hur mycket jag betyder för honom,
om det verkligen är mig han tänker på när han inte sover.
Drömmer han om mig?
Eller är det om någon annan, som kanske vilar i hans tankar,
som bara kommer fram på natten när ingen vet,
när det inte finns några regler som säger att han inte får tänka på henne?
Och jag undrar om han kommer glömma mig,
om det verkligen spelar någon roll i slutet.
Och jag undrar om han älskat någon mer än mig,
och om han kommer kunna älska mig lika mycket.
Vem är jag för honom, egentligen?
Kommer han kunna se bakom de paranoida infallen?
Och jag undrar, kommer han förstå?
Och jag undrar... är han lika kär i mig som jag är i honom?
Det kan vi ju aldrig få veta, egentligen.
Det enda jag vet, det enda jag behöver veta,
är att han älskar mig.
Sen får resten säga vad de vill.
Tankarna får säga vad de vill,
det är en vetskap jag aldrig kan tvivla på.

Text/dikt.

Skrivet 2011

Hoppas att hon tar hand om dig på ett sätt som jag aldrig kunde,

hoppas att hon gör dig lycklig på ett sätt som jag aldrig lyckades med hur mycket jag än försökte,

hoppas att hon är den perfekta flickvännen enligt dig eftersom jag aldrig var det,

hoppas att hon delar sina intressen och liknande med dig för det gjorde aldrig jag,

hoppas att hon är finare än mig,

hoppas att hon är sötare än mig,

hoppas att hon gör alla de saker med dig som jag aldrig ville,

hoppas att hon förgyller ditt liv,

hoppas att hon gör allt för dig för allt precis som jag gjorde fast lite till,

hoppas att hon kommer att älska dig mer än vad jag gjorde,

för jag älskade antagligen inte dig tillräckligt mycket.

Text 3.

Skrivet 2009

Ibland undrar vad jag gör för världen, egentligen. Det pratas om att man aldrig ska ge upp, att det kommer solsken efter regn och att man aldrig kan se vitt om man inte sett svart, men ibland tror jag faktiskt att det finns dem som bara har dåligt väder. Istället för att se svart eller vitt så ser de olika nyanser av grått, d.v.s. aldrig lycka och aldrig sorg, bara mer eller mindre grått.

Varför behöver världen mig? Jag är bara ännu en individ som skräpar ner, röker bort ozonlagret och förstör alla mina inre organ för att sedan ligga och dö på sjukhus. Det skulle inte spela någon roll om jag försvann nu eller om 20 år. Den som skulle sakna mig till en början skulle glömma bort mig inom några år och min existens skulle inte betyda någonting, den skulle inte ha förändrat något i världen eller för någon annan alls. Jag behövs inte. Mitt liv är lika betydelsefullt som en myras. De blir ständigt ihjältrampade men inte fan skrivs det om dem i tidningen.

De som säger att de bryr sig, bryr sig bara för att de just vid det tillfället inte har något bättre för sig eller så säger de bara så för att de vet att det är precis det som du vill höra. Du ljuger ju själv om sådant. Det finns inte en enda god människa på jorden, även om vi gärna skulle vilja tro det och prisar nunnor och munkar som kallas helgon. De ljög säkert de med när de sa att dem minsann var oskulder men icke då, de blev utnyttjade av sina tyranniska pappor som barn. Inte ens ett helgon kan Gud rädda ifrån världens hemska sanningar.

Jag tror nog att min livsuppgift är att sitta och klaga, tycka synd om mig själv och bara vara en börda för alla omkring mig. Ibland tror jag nästan de hade rätt när de kallade mig värdelös. Ibland tror jag de hade rätt när de sa att jag var tjock, ful och att ingen någonsin kommer att tycka om mig. Inte fan blir jag nöjd när jag får något heller, för jag ska alltid sträva efter mer och mer. Kan aldrig glädjas åt det jag har för mina tankar skriker att det är falskt. Jag skulle önska att jag var någon annan.

Dikt: Tired

Skriven 2009

Tired of always crying
Tired of the feeling that I'm dying
Tired of looking like shit
Tired of seeing that my clothes doesn't fit
Tired of dreaming about how I die
Tired of watching the days go by
Tired of hating my reflection
Tired of feeling that there is no affection
I'm tired
Tired of being me.

Text 2.

Skrivet 2008/2009

När du inte vet om du lever eller om du är död.

Du kanske undrar, vad har jag gjort för att förtjäna detta?

En fråga du aldrig kommer finna svar på.

När din omgivning verkar opålitliga, då blir du misstänksam.

Du avfärdar deras värme som lögn, att de endast säger så för att få dig bortgjord.

De kanske undrar, vad de har gjort för att förtjäna det?

Du börjar fundera på döden, oftast tänker du inte ens på döden som något negativt,

Mer som något inbjudande och frestande.

Du börjar bli nyfiken och utsätter dig själv för smärta.

Du finner ett välbehag i smärtan, samtidigt som du endast skadar dig för att bli kvitt det onda som ligger och vilar inom dig.

Du förstår inte varför du blivit så, varför du blivit så annorlunda.

Du är rädd för döden, samtidigt som du gärna skulle vilja veta vad som händer när du dör.

Du fantiserar, du drömmer, bara om döden.

Du förstår inte varför människorna verkar så kalla och så likgiltiga mot dig.

Det var du själv som började, det var ditt fel.

Det var du som sökte tröst i ensamheten, eftersom du inte kunde lita på de omkring dig.

Ibland är det svårt att komma tillbaka till verkligheten, när du en gång kommit ifrån den.

Du ser den framför dig, men du kan inte få grepp om den.

Du flyr ifrån det som anses verkligt, för du tycker inte den räcker till.

Du vill så mycket mer än bara vara en i mängden.

Det finns för många människor för att du ska kunna ställas i mitten.

Deras värld kretsar inte omkring dig.När ska du börja förstå?När ska du inse?

Du är inte så ensam som du tror, de tycker inte illa om dig.

När du tror att de pekar eller skrattar, så tror du fel.

När ska du sluta lura dig själv?

Kom tillbaka till verkligheten och gemenskapen,

De saknar dig.

Men du vill inte tro på det.

Vad tror du på, egentligen?

Kom tillbaka, de älskar dig och vill ha dig med sig.

Tro på det, lika mycket som du tror på det onda.

Ett liv i mörker är inget liv alls.

Text om kärlek.

Ibland lever du i drömmarna, på något sätt jag inte kan förklara.

Jag kan glömma bort dig för en stund, glädjas åt denna stund, men sedan kommer du tillbaka på ett sätt som aldrig förr.

Du hittar alltid nya genvägar till mitt hjärta, nya platser att bosätta dig på och på något sätt smärtar sprickorna mer än vanligt när du är där.

Du hackar dig in i mig, förgiftar mina sinnen och låter mig leva där jag tror att du vill ha mig.

En illusion jag skulle ge allt för, en illusion jag skulle dö för, bara den försvann.

Jag försöker gråta bort dig, men din törst släcks aldrig, precis som din låga för all tid brinner, någonstans, kanske inte här, men någonstans långt borta, aldrig för mig.

Om du slutade andas skulle min värld rasa,

dina andetag blir som tyfoner när du är nära.

Min värld är byggd på dina kyssar som lätt nuddar vid mig, trots att du aldrig är här.

Du är alltid så långt borta, jag kan aldrig nå dig när jag vill, och detta spel vi spelar är på dina regler, jag blir aldrig mer än en åskådare.

Jag kan aldrig begripa mig på ditt sätt att förtrolla.

Trots att vi är det enda som existerar i en värld utan färg så vill du aldrig acceptera, aldrig öppna ögonen mot mig förutom när du själv gråter på nätterna, precis som jag gör.

De nätter då jag får sitta ensam blir till slut nätter utan slut.

Du blir sakta som de andra, du blir en med mörkret.

Jag tror jag förlorat dig, jag lyfts upp av Guds änglar, men att dina organ fortfarande fungerar drar ner mig.

Du kan vara på jordens andra sida, jag tillhör fortfarande bara dig.

Det är såhär jag kommer att sluta, det är såhär jag kommer att dö, med dig inuti mig.

Jag vill aldrig att du ska lämna mig, trots att din kropp lämnar mig så blir förnimmelsen av dig alltid kvar.

Jag tappar tråden, det enda jag försöker beskriva är ju dig men du går inte att beskriva med ord, du är för stor för det, enligt mig.

Du är det vackraste jag mött, det vackraste jag smakat, det vackraste jag känt doften av och det vackraste jag känt emot mig.

Hur kan något så vackert vara så ont?

Det är precis sådan du är.

Du ger mig så mycket njutning, glädje och du lurar mig varje gång.

Du tar aldrig slut, jag kan fortsätta för evigt…

Jag vill att den eviga tiden ska ta slut nu, för du dödar mig.

Text.

Skrivet 2009.

Jag skulle ljuga om jag sa att droger inte är roligt. Jag älskar att vara hög, men känslan som lämnas kvar... när drogen går ur kroppen, det går inte beskriva med ord. Du vill skrika, sova, gråta, skada dig själv men framförallt vill du ha mer... mer droger, starkare droger och högre dos. Du tror du är så fräsch och snygg, den bästa personen i världen, men egentligen är du ett vrak. Du kan bara inte se det. Drogerna gör dig blind och du fastnar i din egen värld. Dina förhållanden fungerar inte någonstans, inte med dina föräldrar, dina vänner och inte heller med sina såkallade pojkvänner. Du tycker inte att du är en missbrukare, du har ju kontroll över det. Du behöver vakna ifrån din fantasivärld. Du behöver vakna ifrån drogsömnen. Det går inte att ruska om dig, sätta på en väckarklocka eller skrika i ditt öra. Det krävs mer än så. Du kanske vaknar, men du kommer ändå drömma om det, men på en annan nivå. Det krävs inte år av missbruk för att inse det här, det räcker med att man testar ett par gånger. Det är så uppenbart och ändå ser ingen det... Idah sa igår, något som var så komiskt, men så himla sant. "Nu ska jag hem och ha sex med Hampus, det är så roligt att ha sex när man är full för man tror man är så jävla bra." Det är så... sant! Och det gäller inte bara sex, utan allt.
Hälften av mina ärr är gjorda pga beroende av alkohol och droger. Men... trots att jag vet allt det här, jag vet hur elaka droger är och vad de gör med dig, så vill jag fortfarande ha dem. Ibland känns det som om jag skulle kunna ge upp allt, bara för att bli hög. Det skrämmer mig.

Ångest.

Jag kan inte se klart... Det blir suddigt framför ögonen, jag blinkar och blinkar men synen förändras inte. En annan verklighet bildas framför mig och det blir plötsligt svart omkring mig. Ett enda stort mörker. Det går inte att se vart jag går, jag bara springer fram i ingenting. Jag vill skrika och gråta, skära mig och springa iväg. Men jag kan inte röra mig och jag får inte fram ett ljud. Inga tårar heller. Det är precis som om de torkat ut. Det finns bara en utväg, att skära sig. Men jag kan inte... Det går inte... Det finns ingen plats längre. Det slog mig igår att jag inte har någon plats kvar, iallafall inte på armarna. Det går verkligen inte skära igenom ärr, tro mig jag har försökt, det är så tjock hud. På något sätt känns det som om min kropp på något sätt säger till "Nu räcker det!" och sätter på sig en rustning med ärr. Let me be your armor... Nu räcker det, för fan.

Paranoia.
Det går inte att bli av med det. Det sitter fast, det sitter insytt i mig. Ungefär som ett ärr en gång varit ett sår. Det försvinner ALDRIG, det sitter fast. Jag kan inte sluta tänka på det... Det finns inget gott i världen... eller? Jo det finns det... Nej. Jo. Du har bara svårt att se det, just nu.

Ännu mer ångest och panik.
Ikväll.. blir det nog så... att jag väljer den lättaste utvägen.

Dikt: Fragile

Skriven 2009

So fragile...
I feel the blood running through my vains,
I want to slice a new open wound and let it all out.
It seems so easy to just let go,
but these things that are screaming inside my mind,
I just can't let go.
It's been two weaks since the blood touched my walls,
and the struggle keeps getting harder and harder.
But I'll try.
I'll try to let go.
I'll try not to make a new flesh wound in my heart.

Dikt: Drug overdose

Skriven 2009

Stop it now,
for I will vanish.
I want to steal your innocence,
crawl underneath your skin.
I want to feel through your hands,
I want to taste through your mouth.
I want to know if you really think about me.
Why did you turn out to be so cruel?
You'll soon forget me,
cause I was never something special.
I will linger here,
in the darkness
hiding behind nightmares and deceit.
You're too far away,
and I can't stand the miles that lies between us.
I will fight for you...
If only you'd let me in.
I'm jealous of her, she's so thin.
You'd rather save her than save me.
Drug overdose, here I come
I'll die with the thought of you in my head.
There's no use...
I'm already missing and you're already gone.

Dikt om kärlek 2.

Det är när hans hand tar hennes som hon kan känna sig hel.

Han är pusselbiten som fattades i hennes hjärta.
Det är han som håller henne vaken om nätterna,
För han finns i hennes tankar varje minut.
Trots att hon ligger vaken så är hon utvilad när morgonen gryr.
Det är hon som är månen,
För att hon ska kunna lysa behöver hon hans strålar.
När han sover ligger hon vaken och beundrar hans skönhet,
Hon har aldrig sett någon som honom förr.
De behöver inte säga något,
För deras ögon talar sitt egna språk.
Hennes ögon skriker att hon är kär, att hon är lycklig.
Han är den enda som får henne att känna såhär,
Och hennes kärlek till honom går bara att beskrivas med ett ord;
Älska.

Dikt om kärlek.

Det var så tyst.

Så tyst att jag kunde höra en knappnål falla.
Bara fåglarna kvittrade för oss denna vårmorgon.
Om jag kunde ha fått veta vad de sjöng,
Så skulle jag säkert fått höra fina sånger om oss.
Jag låg så tätt intill dig att jag kunde känna dina hjärtslag.
Din värme smekte min kropp,
Dina andetag var tunga och jag visste att du sov.
Jag låg och tittade på dig,
Du var så vacker, hela du var ett underverk.
Om någon skulle bli kallad perfekt så var det du.
Jag undrade…
Drömmer du just nu?
Vad drömmer du om?
Skulle jag kunna få vara med i dina drömmar?
Om inte, vem drömmer du om?
Jag lade armen om dig,
Försökte tränga mig in i dina drömmar.
Jag smekte försiktigt din kind och kände andetagen mot min arm,
Andas du för mig?
Om inte, vem andas du för?
Vad andas du för?
Jag vände mig om, släppte taget om dig,
För jag visste att mitt grepp var hårt.
Jag hoppades på sömn.
Din arm sökte sig om min kropp,
Och du höll om mig.
Jag viskade nästan ljudlöst ”du och jag”,
Blundade och lade handen på din arm som låste sig om mig.
Jag skulle kunna ligga såhär för evigt,
Det gav mig en sådan underlig känsla inombords.
Jag tror det kallas kärlek,
Det måste kallas för kärlek.

Dikt.

Skriven 2009

Det sägs att pojkar inte gråter,
Men gråter du ibland?
Om du gör det,
Låt mig vara den som tröstar.

Det sägs att pojkar är starka,
Men känner du dig aldrig svag?
Om du gör det,
Låt mig vara den som hjälper dig upp.

Det sägs att flickor inte kan skydda,
Men jag kan skydda dig ifrån livets bittra hörn.
I alla fall försöka,
För jag vill så gärna att du ska må bra.
Du är så hemlighetsfull,
Men jag vet att du är ledsen ibland.
Det är då jag lägger armarna om dig,
Det är mitt bevis på att jag bryr mig om dig.

Det sägs att pojkar bara skadar,
Men du har aldrig skadat mig.
Det sägs att pojkar leker med flickors känslor,
Men jag förlåter dig om du gör det med mig.

Det sägs att pojkar aldrig älskar,
Men det du kände för mig,
Det du aldrig ville erkänna,
Men jag vet att det kallades ”älska.”

Dikt: Melankoli

Skriven 2008

Ingen spegelbild är så mörk som min,
Mitt ansikte förvandlas till en elakt flin.
Två svarta vingar hänger livlöst bakom min rygg,
Jag säger till mig själv: du kommer aldrig kunna vara trygg.

Klockan är fem på morgonen och det är vår,
men inga fåglar kvittrar för mig där jag går.
Jag har svårt att uppfatta saker som dem är,
det finns bara jag själv i min atmosfär.

Pilar kastas och försöka träffa mitt hjärta,
istället träffar de armarna men jag känner ingen smärta.
Med händer för munnen kväver jag mina ord,
där jag säger att min enda utväg är att ta självmord.

Det var längesen tog droger och var hög,
då mina vingar levde och det kändes som om jag flög.
Mina ben är mekaniska, det är inte jag som styr,
men det är det här jag gör varje dag när morgonen gryr.

Jag har händerna på slottsmöllebrons räcke och tittar ut,
ett litet hopp och mina plågor är slut.
Om jag inte haft den tvekan som jag har,
så hade jag nog hoppat och inte funnits kvar.

Ni säger att ni älskar mig och min personlighet,
att jag inte tror på er är min lilla hemlighet.
En känsla av att alltid stå i mitten,
samtidigt känner jag mig ensam och försöker blockera det med snitten.

Jag kan inte gå till skolan för min framtid är redan förstörd,
och hur mycket jag än skriker så blir jag ändå aldrig hörd.
Jag tror inte ens de litar på hur jag mår,
jag kan inte förklara hur det känns för jag är svår.

På nätterna sitter jag vaken eller plågas med mardrömmar,
men det spelar ingen roll för i vaket tillstånd går jag runt i mina dagdrömmar.
Hur ska jag kunna förklara när jag inte själv förstår?
Varje dag är en kamp tillsammans med mitt hjärta som slår.

Sexuella kontakter med killar jag inte känner,
dagen efter skär jag mig med ett underliv som bränner.
Det finns ingen som vill ge sin kärlek till mig,
för ingen skulle kunna klara av en flickvän som mig.

Jag vet inte ens om jag vågar be om hjälp för ingen kommer lyssna på det jag har och säga,
jag tror inte de kommer förstå att idag är det självmord jag igen ska överväga.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen:
Om jag inte haft den tvekan som jag har,
så hade jag nog hoppat och inte funnits kvar.

Dikter: Lost love 1 och 2

Skrivna 2008

Del 1

Jag undrar varför du kom.
Varför kom du hit?
Jag ångrar att jag släppte in dig.
Ändå kan jag inte sluta drömma,
Om att du ska komma in igen.
Du lyssnade,
Jag vet att du lyssnade.
Du sa att du förstod,
Du förstod ingenting.
Jag förlorade dig,
Jag lät dig bli förlorad.
Tiden med dig gick alldeles för snabbt.
Vi hann inte med.
Det känns fortfarande som igår.
Du kommer aldrig hit igen.
Men mina dörrar är fortfarande öppna,
Bara för dig.
Jag kommer att vänta,
Men inte för alltid.

Del 2

Jag vinkade adjö till höstens mörker,
Jag hade hittat mitt ljus.
Jag måste ha varit blind, varit döv,
Och jag sa allt som jag trodde betydde något för dig.

Jag bara ligger och grubblar,
Kanske plågas ibland för du inte svarar.
Jag var för mycket för dig,
Samtidigt alldeles för lite.

Vårens ljus är på väg,
Men mitt mörker är här nu igen.
Att något så litet kunde vara så underbart,
Jag förstår inte själv vad som hände.

Är det tillåtet för mig att gråta över dig?
Är det svagt?
Är det fult?
Är det dåligt utav mig?

Jag river och jag skriker för jag vet inte vad som var sant,
Vad som var falskt,
Vad du menade eller hittade på.
Det spelar väl inte längre någon roll.
Ja för jag var ingen för dig, men du var allt för mig.