Skräcknovell.

Jag har, i flera år nu, sovit med en ögonmask. Trots att det varit kolsvart i rummet med neddragna persienner, och trots att det skulle fortsatt vara kolsvart i rummet efter att solen gått upp, så har ögonmasken varit på. Jag själv har aldrig riktigt begrundat detta, eftersom det alltid känts som en naturlig grej. Jag har till och med försökt flera gånger att sova utan en ögonmask, men misslyckats. När jag försöker sova så kan det ibland hända att jag öppnar ögonen och stirrar ut lite i mörkret. Det går, tro det eller ej, att öppna ögonen fast man har på sig en ögonmask. Det är det som är så skönt med ögonmask, att jag kan öppna ögonen och titta ut i mörkret, och inte se någonting. Det kan stå någon, eller något, rakt framför mig... och jag skulle inte märka någonting. 

Vi flyttade in en oktoberdag. Redan första natten märkte jag att någonting inte stod rätt till, det var som om en tyngd hade satt sig i bröstet på mig. Jag berättade det för min sambo, som bara skakade av sig det och sa att det bara var ovanan. Det lät vettigt och jag höll med. Tack vare sömntabletter och utmattning efter flytten kunde jag somna relativt tidigt både första, andra och tredje natten. Det var på den fjärde natten som den första mardrömmen kom. Det började med att jag sprang, jag sprang så snabbt att träden bredvid mig forsade förbi. Jag sprang så snabbt att jag inte kunde utskilja hur de såg ut, bara att det var träd. Jag visste inte vilka sorters löv de hade, eller barr, men jag såg att de inte var björkar eftersom de var mörka, mörkare än något trä jag någonsin sett. Trots att jag sprang så låg håret stilla på axlarna, som om jag hade en slags dräkt på mig. Framför mig fanns det ett mörker, som jag kom närmare och närmare. Ett mörker som var svartare än det svartaste mörker, ett mörker som skiljde sig från annat mörker. Ingenting hade någonsin känt så skräckinjagande som det mörkret. Det var som om jag var en kräfta som snart skulle slängas ner i det kokande vattnet och jag kunde känna den heta ångan mot mina klor och bara vänta... vänta på plasket... och smärtan... och sen döden. Jag vaknade precis innan jag nådde mörkret. Jag öppnade ögonen och såg ett annat mörker, ett mörker jag kände igen, mörkret under ögonmasken. Jag drog ut armen och försökte få tag i min sambo som låg en bit ifrån mig i sängen. Jag slog till honom lite lätt, men han vaknade inte. Efter ett par hårdare slag grymtade han till och bara vetskapen om att han var vaken räckte för att jag skulle lugna ner mig, och inte andas lika häftigt. Jag tog aldrig av mig ögonmasken, och lyckades somna om.
Den sjätte natten hade jag samma dröm, men nu var det annorlunda. När jag vaknade och öppnade ögonen kände jag att... någon tittade på mig. Vi har alla känt den känslan någon gång, att vi är iakttagna. Det är en slags instinkt vi bara känner, som vi bara vet, utan att vi ser något. Det är som om rovdjurets ögon sänder osynliga signaler in i vårat kött. Jag trevade efter min sambo och den här gången räckte det inte med att han bara var vaken utan jag tvingade honom att resa sig upp och tända lampan, innan jag vågade ta av mig ögonmasken. När lampan var tänd försvann känslan av att vara iakttagen och jag synade rummet från vrå till vrå, försökte leta efter någonting som kunde ta skulden, försökte leta efter någonting som tittade på mig. Det var nästintill tomt i sovrummet, förutom vår säng och en bokhylla. Min sambo var irriterad och tyckte att jag var löjlig, och han somnade nästan direkt när hans huvud nådde kudden igen. Med lampan fortfarande tänd satte jag på mig ögonmasken igen och kunde efter ett tag somna om. Dagen efter skämdes jag och bad om ursäkt, men jag kunde ändå inte förneka det jag hade känt under natten. Jag kände att någon tittade på mig, jag var helt säker.
Den sjunde natten hade jag svårt att somna. Minnet utav att känna mig iakttagen vägrade släppa, och jag var rädd. Jag lyckades nästan somna flera gånger, ni vet när man känner att man är påväg att somna men sedan plötsligt vaknar igen. Det kan vara så att man hör ett ljud eller att den man sover bredvid råkar flytta på sig och ibland händer det, av en okänd anledning. Min sambo låg stilla, och sov tyst. Jag kollade klockan på mobilen ett par gånger, vinklade upp ena sidan av ögonmasken för att se siffrorna och klockan blev till slut halv ett på natten. Jag suckade, funderade på att gå upp och sätta mig vid teven, men kroppen var alldeles för trött för att resa sig. Det var då jag hörde det, handtaget till ytterdörren. Det åkte ner och upp igen, långsamt. Då började min sambo snarka och jag ansträngde mig så mycket som jag kunde för att lyssna bakom snarkandet. Jag hörde det igen, det ryckte i handtaget. Jag slog till min sambo, inte för att väcka honom utan för att få honom att sluta snarka. Då hörde jag det tydligare, någon försökte öppna våran låsta ytterdörr. Mitt hjärta slog snabbare, jag började hyperventilera och paniken spreds sig i kroppen. Jag försökte slå till min sambo för att väcka honom men jag var alldeles för rädd för att röra mig. Det blev tyst i lägenheten igen, i några sekunder. Det enda som hördes var mina panikslagna andetag. Då hörde jag krafsandet. Det krafsade i låset. Någon försökte låsa upp våran ytterdörr, kanske med nsågon slags nål. Inbrottstjuvar, tänkte jag och viskade min sambos namn i mörkret. Jag viskade högre, men vaknade inte. Jag lyckades till slut få tillbaka kraften i mina armar och vevade efter sambon, försökte desperat att väcka honom. Han vaknade och sa irriterat "vad är det?" och jag försökte, utan att låta galen, förklara att jag hade hört någon försöka ta sig in i våran lägenhet. Min sambo suckade, gick upp ur sängen och gick ut i hallen. Jag drog upp ögonmasken. Jag hörde hur han gick runt i hallen, ner för trappan till ytterdörren och ryckte i den. Den var fortfarande låst, och jag hörde hur han låste upp och tittade ut i trapphuset. Sedan hörde jag hur han suckade igen, stängde och låste dörren och sedan gick upp. I vår hall är det nämligen så att man måste gå upp för en trappa precis när man kommer in för att komma upp till själva lägenheten. "Det var ingen där, du måste ha drömt" säger han och jag protesterar. "Hur kan du veta det? De kan ju ha sprungit ut igen?" Min sambo suckar igen. "Nej, det knakar så mycket i trappan vet du ju, så vi hade hört om någon hade gått upp eller ner i trapphuset." Han har rätt, det hade hörts, tydligt. Jag tänker efter... hörde jag någon gå upp för trappan innan det började rycka i dörren? Nej. Jag hörde ingen gå upp. Är det grannen mitt emot? Nej, då hade vi hört deras ytterdörr öppnas också... det är för lyhört. Jag kanske... drömde ändå? Min sambo somnar om, och jag ligger fortfarande vaken, utan ögonmask med tänd lampa.
Efter den natten var det lugnt i flera dagar. Jag somnade tidigt, gick upp tidigt och kände mig relativt avslappnad i lägenheten. Min sambo och jag kom bra överens och lagade mat ihop, hade besök utav hans vänner och tittade på roliga svenska serier. Jag gick en dag ensam och handlade på den lilla ica-butiken som låg en bit bort. När jag kom in i trapphuset igen kom jag på att kolla låset till ytterdörren. Det kanske var trasigt? Isåfall var vi ju tvungna att ringa hyresvärden och få det fixat. Jag satte ner de båda kassarna på golvet i trapphuset och böjde mig framåt för att kolla på låset. Runt omkring låset där nyckeln skulle sättas i fanns det små märken... smala, långa och krokiga märken. Det såg ut som märken från en nål, en smal nyckel eller... klor. Jag backade från dörren och tog upp mobilen, ringde ner min sambo som också tittade på låset. "Det där är bara slitmärken... det finns på alla dörrar" sa han. Jag kollade på grannens dörr, som var utav en nyare modell, och där fanns inga märken. Jag försökte tänka som så att eftersom grannens dörr var ny så hade det inte hunnit komma dit några märken än, så som det var på vår dörr. Det gnagde fortfarande i mig när jag skulle sova den natten, men jag somnade in lugnt och sov drömlöst hela natten. Det höll sig så i ungefär sex dagar, sex dagar och fem nätter. Fem lugna och fridfulla nätter...
På den sjätte natten vaknade jag utav mardrömmen igen. Den här natten hade jag kommit mycket mer nära mörkret, så nära så jag kunde känna dess andetag mot mig. Mörkret var som en stor gapande käft som bara väntade på att få sluka mig. Jag vaknade med ena handen krampaktigt över ögonen och ögonmasken, som om någon hade försökt dra den av mig när jag sov. Jag försökte få tillbaka andningen, kände efter min sambo bredvid mig och fick tag om hans axel. Jag bara höll handen där, för att bara känna att han var där. Då hörde jag det igen... handtaget. Det rycktes upp och ner, först långsamt och sedan snabbare. Jag försökte lyssna närmare och vände mig om i sängen, la vänstra örat mot kudden så jag kunde lyssna bättre med högra örat. Det skrapade i låset, och jag hörde hur handtaget drogs ner... och hur ytterdörren öppnades. Den gnisslade och knakade medan den sakta gled upp och jag höll andan. Någon hade lyckats låsa upp våran ytterdörr utan nyckel. Jag lyssnade efter knakningarna i trappan, efter inbrottstjuvens smygande fotsteg... men ingenting kom. Jag låg fortfarande och höll andan, längre än vad jag någonsin lyckats hålla andan tidigare. Jag andades till slut ut och in, lätt och ljudlöst. Jag vågade inte sträcka ut armen mot min sambo igen, jag vågade inte säga hans namn för att väcka honom, jag vågade knappt andas. Jag låg så i vad som kändes som flera timmar, flera skräckslagna timmar. Jag hörde fortfarande inga knakningar i trappan och jag började andas långsammare, började lugna ner mig. Jag vände mig om i sängen, la mig på rygg och sträckte ut benen. Det kanske var fel på dörren då, tänkte jag. Då kände jag det... igen... känslan av att någon tittade på mig. Den var först väldigt lätt, bara som en liten olustig aning, och sedan blev den starkare. Jag kände mig konstigt nog inte rädd. Jag bestämde mig för att kika efter, och efter att jag sett att inget var där så kunde jag kanske somna om? Jag lyfte upp en liten flik utan ögonmasken, öppnade ögonen och tittade ut. Jag såg ut mot mina fötter i sängen, mot dörren som ledde ut till hallen och det var precis som jag trodde; ingenting där. Jag drog upp ögonmasken mot pannan och vände huvudet mot min sambo som låg på min vänstra sida. Han sov djupt och andades långsamt. Jag smekte honom över ryggen och vände mig sedan om. Jag vände blicken. Någonting stod bredvid mig, vid sängens högra sida. Det var en skepnad, formad som en människa, mörkare än mörkret och svartare än svart, skiljde ur sig från rummets dunkel. Jag försökte skrika men inget ljud kom fram, min mun bara öppnades. Jag försökte ropa min sambos namn men munnen bara gapade. Jag försökte röra min kropp men jag kunde inte, det var som om någon hade packat in mig i ett paket med den starkaste silvertejp. Tårar började rinna från mina vidöppna ögon. "Nej... snälla nej..." Skepnaden strålade ut mitt livs alla mardrömmar, mitt livs alla rädslor, allting som jag försökt fly ifrån. Skepnaden la sitt mörka huvud på sned och sedan böjde den sig framåt... rakt mot mig där jag låg i sängen. Skräcken greppade sig tag om mina lungor och jag kunde knappt andas, jag var så rädd. Den böjde sig långsamt framåt, kom närmare och närmare emot mig... "Daniel" pep jag men min sambo vaknade inte. Plötsligt var skepnadens mörka ansikte rakt framför mitt och dess ögon, som var ännu mörkare än den redan så mörka kroppen stirrade rakt in i mina. En mörk hand med långa smala fingrar kom ut från skepnadens kropp och sträckte sig mot mitt ansikte, långsamt. Fingrarna nådde mitt ansikte, drog ner ögonmasken över mina ögon igen. Sedan... blev det mörkt... mörkare än mörkret, svartare än svart och jag blev slukad... slukad utav mörker, och skräck.

Novell: Älskade syster

Novell: Älskade syster

Skriven 2007

Du kallade på mig. Jag hade inget annat val än att ignorera dig. Dina skrik, dina klagande skrik. Du såg mig lämna platsen där du låg, blottad till vem som helst som ville ta på dig. Jag gjorde inget för att hindra dem. Din sista syn i livet var att se mig gå, att se mig lämna dig.

I tidningen dagen efter var rubrikerna stora med fet text. Jag blundade varje gång jag gick förbi en löpsedel. Ingen förhörde mig, det var ju ingen som visste att vi tillbringat de sista nätterna av lovet tillsammans. Du hade ingen familj, du hade inga vänner, du hade bara mig. Jag skämdes för mycket för att erkänna att du och jag var två, att vi hörde ihop. Vem skulle vilja umgås med en sån som du? Jag antar att ditt speciella och vackra utseende lockade mig att vilja lära känna människan under fasaden. Vi lekte med sprit och pulver så fort vi fick chansen. Att få vara hög med dig var det bästa jag visste. Jag hade aldrig känt sådan tillhörighet med någon, som jag gjorde med dig.

Jag ägde dig, precis som du ägde mig. Jag älskade dig, samtidigt som jag hatade dig. Jag avskydde mina handlingar som du fick mig att göra, du svälte mig samtidigt som du gjorde mig mätt. Vi kunde inte sluta med det vi gjorde. Vi var bunda till varandra och när medicinen dödade dig, den kvällen i skogen, kände jag mig så tom och ensam.

Ett tag efter att jag mött dig så blev jag inlagd på vuxenpsyk. Jag förstod aldrig vad det var för fel på mig. Inga piller verkade på mig och de satte diagnosen psykotisk schizofreni. Dagen efter jag blev utskriven bestämde du och jag att vi skulle ut och festa med pulver och sprit i skogen, bara du och jag, som vi brukade göra. Båda hade färska skärsår på armarna, vingliga lemmar och gnista i ögonen. Vi drog några linor tillsammans. Du hade berättat att du var rädd för närkontakt och att du sov på bänkar, ändå var dina kläder alltid nya och rena. Jag fick aldrig krama dig eller hålla din hand, du ville inte, och efter ett tag ville jag inte heller ha närkontakt med en tjej som luktade svett och cigaretter.

Vi dansade jämte varann i månljuset bland träden och det enda vi såg av varandra var vårat kritvita, tuperade hår och likadana vita spetsklänningar. Båda två drog varsinn lina till av mjölvitt kokain och lade oss i gräset bland kottar och barr. Du tittade på mig och sa att du älskade mig. Jag reste mig upp men du låg kvar och stirrade med frågande blick mot mig. Jag skrek att jag inte längre ville ha med dig och göra. ”FÖRSVINN! Försvinn ur min åsyn!” gal jag emot den tjej som låg på marken med vattniga ögon. Dessa jävla ögon, de lyste alltid gult i mörkret och jag tyckte du påminde om en katt. Jag vände mig om och såg dig ligga döende i månljuset. Du skrek mitt namn ett flertal gånger men jag vägrade gå tillbaka till dig. Du skrek och när jag vände mig om var du borta.

Jag berättade äntligen för min psykolog om dig. Med tvivlande ögon lyssnade han på mina historier. Han frågade ditt fullständiga namn och jag berättade att du hette Disa Ljung men att du inte hade någon familj.

Dagen efter berättade min psykolog att det inte fanns någon person som hette Disa Ljung, att du inte var folkbokförd. ”När dog hon sa du? Dagen efter du blev utskriven?” Jag tittade på honom och kände mig sviken, detta skulle föreställa min psykolog och han skulle ju förstå mig! Jag saknade dig vid min sida.

Efter flera år av terapi insåg jag att du aldrig funnits. Jag hade aldrig rört dig och ingen hade någonsin pratat med dig, eller lagt en blick åt ditt håll när du gick jämte mig. Det var så svårt för mig att inse att min bästa vän, aldrig existerat. Löpsedlarna som jag läst hade inte funnits, jag hade inbillat mig att det hade stått ”Tonårsflicka hittad död av överdos i skogen.”

Jag ritade av dig, mitt minne av dig. Jag kastade ditt porträtt i insjön tillsammans med det sista av mitt kokain. På porträttet hade jag skrivit ”farväl syster.”

Min nya medicin var det som dödade dig. Det var tydligen den medicinen som hjälpt mig bli frisk och se verkligheten, och du var inte med i den. Idag saknar jag dig men har insett att du bara var en hallucination. Det gör ont att veta att jag dragit linor av kokain för två och druckit två spritflaskor själv alla de gånger vi festat. Det var jag som dansade ensam i månskenet den kvällen och det var jag som skurit i både dina och mina armar. Jag har inte berättat om dig för någon annan än min psykolog och så ska det förbli. Du var min enda vän och min syster, och nu finns du inte mer.