Skräcknovell.

Jag har, i flera år nu, sovit med en ögonmask. Trots att det varit kolsvart i rummet med neddragna persienner, och trots att det skulle fortsatt vara kolsvart i rummet efter att solen gått upp, så har ögonmasken varit på. Jag själv har aldrig riktigt begrundat detta, eftersom det alltid känts som en naturlig grej. Jag har till och med försökt flera gånger att sova utan en ögonmask, men misslyckats. När jag försöker sova så kan det ibland hända att jag öppnar ögonen och stirrar ut lite i mörkret. Det går, tro det eller ej, att öppna ögonen fast man har på sig en ögonmask. Det är det som är så skönt med ögonmask, att jag kan öppna ögonen och titta ut i mörkret, och inte se någonting. Det kan stå någon, eller något, rakt framför mig... och jag skulle inte märka någonting. 

Vi flyttade in en oktoberdag. Redan första natten märkte jag att någonting inte stod rätt till, det var som om en tyngd hade satt sig i bröstet på mig. Jag berättade det för min sambo, som bara skakade av sig det och sa att det bara var ovanan. Det lät vettigt och jag höll med. Tack vare sömntabletter och utmattning efter flytten kunde jag somna relativt tidigt både första, andra och tredje natten. Det var på den fjärde natten som den första mardrömmen kom. Det började med att jag sprang, jag sprang så snabbt att träden bredvid mig forsade förbi. Jag sprang så snabbt att jag inte kunde utskilja hur de såg ut, bara att det var träd. Jag visste inte vilka sorters löv de hade, eller barr, men jag såg att de inte var björkar eftersom de var mörka, mörkare än något trä jag någonsin sett. Trots att jag sprang så låg håret stilla på axlarna, som om jag hade en slags dräkt på mig. Framför mig fanns det ett mörker, som jag kom närmare och närmare. Ett mörker som var svartare än det svartaste mörker, ett mörker som skiljde sig från annat mörker. Ingenting hade någonsin känt så skräckinjagande som det mörkret. Det var som om jag var en kräfta som snart skulle slängas ner i det kokande vattnet och jag kunde känna den heta ångan mot mina klor och bara vänta... vänta på plasket... och smärtan... och sen döden. Jag vaknade precis innan jag nådde mörkret. Jag öppnade ögonen och såg ett annat mörker, ett mörker jag kände igen, mörkret under ögonmasken. Jag drog ut armen och försökte få tag i min sambo som låg en bit ifrån mig i sängen. Jag slog till honom lite lätt, men han vaknade inte. Efter ett par hårdare slag grymtade han till och bara vetskapen om att han var vaken räckte för att jag skulle lugna ner mig, och inte andas lika häftigt. Jag tog aldrig av mig ögonmasken, och lyckades somna om.
Den sjätte natten hade jag samma dröm, men nu var det annorlunda. När jag vaknade och öppnade ögonen kände jag att... någon tittade på mig. Vi har alla känt den känslan någon gång, att vi är iakttagna. Det är en slags instinkt vi bara känner, som vi bara vet, utan att vi ser något. Det är som om rovdjurets ögon sänder osynliga signaler in i vårat kött. Jag trevade efter min sambo och den här gången räckte det inte med att han bara var vaken utan jag tvingade honom att resa sig upp och tända lampan, innan jag vågade ta av mig ögonmasken. När lampan var tänd försvann känslan av att vara iakttagen och jag synade rummet från vrå till vrå, försökte leta efter någonting som kunde ta skulden, försökte leta efter någonting som tittade på mig. Det var nästintill tomt i sovrummet, förutom vår säng och en bokhylla. Min sambo var irriterad och tyckte att jag var löjlig, och han somnade nästan direkt när hans huvud nådde kudden igen. Med lampan fortfarande tänd satte jag på mig ögonmasken igen och kunde efter ett tag somna om. Dagen efter skämdes jag och bad om ursäkt, men jag kunde ändå inte förneka det jag hade känt under natten. Jag kände att någon tittade på mig, jag var helt säker.
Den sjunde natten hade jag svårt att somna. Minnet utav att känna mig iakttagen vägrade släppa, och jag var rädd. Jag lyckades nästan somna flera gånger, ni vet när man känner att man är påväg att somna men sedan plötsligt vaknar igen. Det kan vara så att man hör ett ljud eller att den man sover bredvid råkar flytta på sig och ibland händer det, av en okänd anledning. Min sambo låg stilla, och sov tyst. Jag kollade klockan på mobilen ett par gånger, vinklade upp ena sidan av ögonmasken för att se siffrorna och klockan blev till slut halv ett på natten. Jag suckade, funderade på att gå upp och sätta mig vid teven, men kroppen var alldeles för trött för att resa sig. Det var då jag hörde det, handtaget till ytterdörren. Det åkte ner och upp igen, långsamt. Då började min sambo snarka och jag ansträngde mig så mycket som jag kunde för att lyssna bakom snarkandet. Jag hörde det igen, det ryckte i handtaget. Jag slog till min sambo, inte för att väcka honom utan för att få honom att sluta snarka. Då hörde jag det tydligare, någon försökte öppna våran låsta ytterdörr. Mitt hjärta slog snabbare, jag började hyperventilera och paniken spreds sig i kroppen. Jag försökte slå till min sambo för att väcka honom men jag var alldeles för rädd för att röra mig. Det blev tyst i lägenheten igen, i några sekunder. Det enda som hördes var mina panikslagna andetag. Då hörde jag krafsandet. Det krafsade i låset. Någon försökte låsa upp våran ytterdörr, kanske med nsågon slags nål. Inbrottstjuvar, tänkte jag och viskade min sambos namn i mörkret. Jag viskade högre, men vaknade inte. Jag lyckades till slut få tillbaka kraften i mina armar och vevade efter sambon, försökte desperat att väcka honom. Han vaknade och sa irriterat "vad är det?" och jag försökte, utan att låta galen, förklara att jag hade hört någon försöka ta sig in i våran lägenhet. Min sambo suckade, gick upp ur sängen och gick ut i hallen. Jag drog upp ögonmasken. Jag hörde hur han gick runt i hallen, ner för trappan till ytterdörren och ryckte i den. Den var fortfarande låst, och jag hörde hur han låste upp och tittade ut i trapphuset. Sedan hörde jag hur han suckade igen, stängde och låste dörren och sedan gick upp. I vår hall är det nämligen så att man måste gå upp för en trappa precis när man kommer in för att komma upp till själva lägenheten. "Det var ingen där, du måste ha drömt" säger han och jag protesterar. "Hur kan du veta det? De kan ju ha sprungit ut igen?" Min sambo suckar igen. "Nej, det knakar så mycket i trappan vet du ju, så vi hade hört om någon hade gått upp eller ner i trapphuset." Han har rätt, det hade hörts, tydligt. Jag tänker efter... hörde jag någon gå upp för trappan innan det började rycka i dörren? Nej. Jag hörde ingen gå upp. Är det grannen mitt emot? Nej, då hade vi hört deras ytterdörr öppnas också... det är för lyhört. Jag kanske... drömde ändå? Min sambo somnar om, och jag ligger fortfarande vaken, utan ögonmask med tänd lampa.
Efter den natten var det lugnt i flera dagar. Jag somnade tidigt, gick upp tidigt och kände mig relativt avslappnad i lägenheten. Min sambo och jag kom bra överens och lagade mat ihop, hade besök utav hans vänner och tittade på roliga svenska serier. Jag gick en dag ensam och handlade på den lilla ica-butiken som låg en bit bort. När jag kom in i trapphuset igen kom jag på att kolla låset till ytterdörren. Det kanske var trasigt? Isåfall var vi ju tvungna att ringa hyresvärden och få det fixat. Jag satte ner de båda kassarna på golvet i trapphuset och böjde mig framåt för att kolla på låset. Runt omkring låset där nyckeln skulle sättas i fanns det små märken... smala, långa och krokiga märken. Det såg ut som märken från en nål, en smal nyckel eller... klor. Jag backade från dörren och tog upp mobilen, ringde ner min sambo som också tittade på låset. "Det där är bara slitmärken... det finns på alla dörrar" sa han. Jag kollade på grannens dörr, som var utav en nyare modell, och där fanns inga märken. Jag försökte tänka som så att eftersom grannens dörr var ny så hade det inte hunnit komma dit några märken än, så som det var på vår dörr. Det gnagde fortfarande i mig när jag skulle sova den natten, men jag somnade in lugnt och sov drömlöst hela natten. Det höll sig så i ungefär sex dagar, sex dagar och fem nätter. Fem lugna och fridfulla nätter...
På den sjätte natten vaknade jag utav mardrömmen igen. Den här natten hade jag kommit mycket mer nära mörkret, så nära så jag kunde känna dess andetag mot mig. Mörkret var som en stor gapande käft som bara väntade på att få sluka mig. Jag vaknade med ena handen krampaktigt över ögonen och ögonmasken, som om någon hade försökt dra den av mig när jag sov. Jag försökte få tillbaka andningen, kände efter min sambo bredvid mig och fick tag om hans axel. Jag bara höll handen där, för att bara känna att han var där. Då hörde jag det igen... handtaget. Det rycktes upp och ner, först långsamt och sedan snabbare. Jag försökte lyssna närmare och vände mig om i sängen, la vänstra örat mot kudden så jag kunde lyssna bättre med högra örat. Det skrapade i låset, och jag hörde hur handtaget drogs ner... och hur ytterdörren öppnades. Den gnisslade och knakade medan den sakta gled upp och jag höll andan. Någon hade lyckats låsa upp våran ytterdörr utan nyckel. Jag lyssnade efter knakningarna i trappan, efter inbrottstjuvens smygande fotsteg... men ingenting kom. Jag låg fortfarande och höll andan, längre än vad jag någonsin lyckats hålla andan tidigare. Jag andades till slut ut och in, lätt och ljudlöst. Jag vågade inte sträcka ut armen mot min sambo igen, jag vågade inte säga hans namn för att väcka honom, jag vågade knappt andas. Jag låg så i vad som kändes som flera timmar, flera skräckslagna timmar. Jag hörde fortfarande inga knakningar i trappan och jag började andas långsammare, började lugna ner mig. Jag vände mig om i sängen, la mig på rygg och sträckte ut benen. Det kanske var fel på dörren då, tänkte jag. Då kände jag det... igen... känslan av att någon tittade på mig. Den var först väldigt lätt, bara som en liten olustig aning, och sedan blev den starkare. Jag kände mig konstigt nog inte rädd. Jag bestämde mig för att kika efter, och efter att jag sett att inget var där så kunde jag kanske somna om? Jag lyfte upp en liten flik utan ögonmasken, öppnade ögonen och tittade ut. Jag såg ut mot mina fötter i sängen, mot dörren som ledde ut till hallen och det var precis som jag trodde; ingenting där. Jag drog upp ögonmasken mot pannan och vände huvudet mot min sambo som låg på min vänstra sida. Han sov djupt och andades långsamt. Jag smekte honom över ryggen och vände mig sedan om. Jag vände blicken. Någonting stod bredvid mig, vid sängens högra sida. Det var en skepnad, formad som en människa, mörkare än mörkret och svartare än svart, skiljde ur sig från rummets dunkel. Jag försökte skrika men inget ljud kom fram, min mun bara öppnades. Jag försökte ropa min sambos namn men munnen bara gapade. Jag försökte röra min kropp men jag kunde inte, det var som om någon hade packat in mig i ett paket med den starkaste silvertejp. Tårar började rinna från mina vidöppna ögon. "Nej... snälla nej..." Skepnaden strålade ut mitt livs alla mardrömmar, mitt livs alla rädslor, allting som jag försökt fly ifrån. Skepnaden la sitt mörka huvud på sned och sedan böjde den sig framåt... rakt mot mig där jag låg i sängen. Skräcken greppade sig tag om mina lungor och jag kunde knappt andas, jag var så rädd. Den böjde sig långsamt framåt, kom närmare och närmare emot mig... "Daniel" pep jag men min sambo vaknade inte. Plötsligt var skepnadens mörka ansikte rakt framför mitt och dess ögon, som var ännu mörkare än den redan så mörka kroppen stirrade rakt in i mina. En mörk hand med långa smala fingrar kom ut från skepnadens kropp och sträckte sig mot mitt ansikte, långsamt. Fingrarna nådde mitt ansikte, drog ner ögonmasken över mina ögon igen. Sedan... blev det mörkt... mörkare än mörkret, svartare än svart och jag blev slukad... slukad utav mörker, och skräck.

Text; Ordinary.

Du har ett alldeles för vanligt namn. Varför var du tvungen att ha ett sådant vanligt namn? Dina föräldrar kunde inte ens spara mig den smärtan genom att döpa dig till något ovanligt, som Xavier eller Fritz. Ditt namn är till och med ett sådant som används i andra länder, så jag kan inte fly även om jag åker härifrån, inte ens om jag väljer att läsa en bok skriven utav en australienare kan jag vara fri från ditt namn. Ditt namn finns i eftertexterna på filmer, i karaktärer och i gillningar på facebook. Som om det inte räckte att allt annat redan påminner om dig... så ska ditt namn vara så jävla vanligt också.
Varför hade du brunt hår? Kunde du inte ha färgat ditt hår i en blå eller grön nyans så jag slapp se ditt hår på varannan människa som går förbi mig på stan. Halvlångt brunt hår och lagom bakomkammat, en sådan frisyr som många män strävar efter idag. Lite som Ben Barnes i filmen Dorian Gray. Din frisyr finns överallt. Det hugger till i hjärtat varje gång en brun kalufs studsar förbi mig eller skymtas i horisonten och jag önskar att jag kunde skicka ut flammor med ögonen, bränna upp håret och därmed bränna upp påminnelsen om dig.
Jag kan fortfarande varenda liten skiftning i dina ögon. När jag såg in i dem brukade jag tänka på hur ovanligt vackra de var, hur speciella de var. Idag ser jag dina ögon i kassan på ica, i min nya granne som flyttat in i lägenheten bredvid eller i den där nya ringen som min mamma precis har köpt. Ibland kan jag till och med se dem i mina egna ögon... en blinkning och plötsligt är dina ögon där, rakt framför mina, stirrandes rakt in i min själ. Precis lika snabbt som de kom försvann de, i bara någon sekund, och minnena som väller över mig varar i flera timmar.
De där låtarna som jag alltid lyssnade på, det där bandet jag bad dig att kolla upp... varför spelas de på radion varje gång jag råkar förbi? Om inte de spelas så spelas något liknande, en textrad som säger något i stil med "your face is like a melody, it won't leave my head" och så plötsligt är du, melodin, där och vägrar försvinna.
Din nya flickvän har en kråka tatuerad på armen, och kråkor flyger omkring överallt, de kraxar och de skriker, kraxar hennes namn. De kraxar att du och hon sitter i en träd och K-N-U-L-L-A-R och NI ÄLSKAR VARANDRA. Du älskar henne. Jag vet att du gör det, för jag kan känna det som en isande smärta i tänderna varje gång jag plågar mig själv genom att gå igenom din instagram och jag ser hur du ler när du tittar på henne, hur en gnista tänds i dina ögon på varje bild ni har tillsammans, hur dina läppar hungrigt sluter sig runt hennes. Jag önskar att det fanns ett hjärtekross-lås på telefonen, som liknade ett alkolås. Då kunde mobilen känna efter om jag skulle bli krossad utav det jag såg, och då skulle jag inte kunna komma åt dina konton.
Varför kan du inte byta användarnamn, varför kan du inte blockera mig, varför kan du inte åtminstone låtsas som om att du hatar mig? Om du hatade mig så kunde jag sitta här och njuta utav att du brydde dig tillräckligt mycket att hata mig, men du gör inte det... Istället är du neutral, och faktiskt behandlar mig med respekt och omtanke. För en gångs skull i mitt liv vill jag inte bli behandlad med respekt och omtanke. Jag vill att du ska hata mig, skicka hotbrev till mig, lägga ut bilder på citat som handlar om mig, skriva ut låttexter som är kopplade till mig, banka på min dörr mitt i natten och skrika att jag är en idiot. Jag hade förtjänat det...
Jag besökte en stad för två månader sen, en stad jag aldrig tidigare hade besökt. Jag besökte en vän där. När hon var på jobbet gick jag iväg till den lilla kiosken som låg en bit ifrån hennes lägenhetshus. Jag hade stora hörlurar på mig och en lila kappa. Mitt på gatan, när jag går med en nyköpt paket cigaretter i händerna, går du en bit framför, rakt emot mig. Jag hade kunnat fortsätta gå, möta dig på gatan och säga hej, utbyta artiga fraser och låtsas som om allt är bra med mig. Jag svängde istället in på ett hörn och vände ryggen mot gatan. Jag sneglade på dig när du gick förbi... och ditt namn kändes plötsligt unikt, ditt hår hade en alldeles egen nyans och dina ögon skiftade likt inga andras... och jag insåg att det inte spelade någon roll, för alla namn är dina, alla hårfärger är dina, alla ögonskiftningar är dina och allt... påminner om dig. Dig. Bara dig.

12/9 - 2013

Jag känner varma vindpustar träffa min nacke från det öppna fönstret,
inatt kan jag låtsas att det är dina andetag.
Jag undrar var du är,
och om det finns någon plats för mig där.

Jag vill inte fråga, för jag vill inte veta,
men inatt föreställer jag mig dina svar.
Jag undrar var du är,
och om du hade velat ha mig där.

Jag virar täcket omkring mig, hårdare och stramare,
inatt kan jag låtsas att det är dina armar.
Jag undrar var du är,
och om det är någon annan där. 

Jag blundar och jag önskar,
jag önskar till alla Gudar som kanske finns,
att du ska komma hit. 

Avgrunden.

Hör du mig?

Jag finns här nere,

i avgrunden.

Jag knackar på dörren till omvärlden,

försöker öppna,

men den är låst.

Hör du mig?

Jag skriker här nere,

i avgrunden.

Vi är samma,

du och jag,

ändå är vi olika.

Varför är vi två,

när vi borde vara en?

Jag är en färgkarta,

en annan människa för varje nyans,

när färgerna blandas samman blir det bara svart.

Mörkret vinner alltid,

till slut.

Avgrunden,

vinner alltid,

till slut. 

Dikt

Och det fanns den dagen då jag önskade att jag vore du

innan du ömsade skinn och din insida blev blottad

När likmaskarna kravlade sig fram

förstod jag att det som fanns inuti dig dött och ruttnat bort

Som Satan i söndagshatt

bara på låtsas, aldrig på riktigt

När din färg flagnade och du visade sig vara grå

Här kan jag så ett frö med mina bara händer

och ändå finns de dagar då jag fortfarande önskar att jag vore du...

Lilla Jonna.

Skriven 2012.

Lilla Jonna.

Alltid lilla Jonna.

Alltid lilla gumman,

Lilla vännen,

Lilla du.

Lilla.

Liten.

Alltid har jag varit liten,

Aldrig har jag varit stor.

Alltid har jag funnits i bakgrunden,

Iakttagit,

Beundrat,

Längtat,

Väntat,

På att få vara stor,

Att få vara någonting,

Tillhöra någonting.

Lilla Jonna har aldrig fått komma fram.

Lilla Jonna har aldrig fått chansen att växa.

Lilla Jonna är liten och kommer alltid att vara liten så länge hon inte slutar vänta.

Lilla Jonna förstår inte att man som stor måste ta egna steg fram,

Alldeles ensam.

Lilla Jonna vet inte hur hon ska göra,

För lilla Jonna är ändå fortfarande liten.

Liten.

Dikt: Hunger

Hunger

Skriven 2012

Hungern biter i mitt bröst
Jag vill känna dig i mig
Jag vill ha dig nära

Hungern river och biter i mitt bröst
Jag måste känna dig i mig
Jag måste ha dig nära

Jag vill ha dig
Jag måste ha dig
Jag törstar efter dig
Jag hungrar efter dig

Jag vill sluka dig
Du smakar så gott
När jag smakar på dig
Jag kan inte få nog

Jag måste sluka dig
Känna hur du rör dig inom mig
Hur du växer
Hur du pulserar
Hur du sprids inom mig
Hur vi enas från två till en

Dikt: Utveckling.

Jag behöver utvecklas

Växa från frö till träd

Sträcka mig upp mot himlen

Jag behöver utvecklas

Gå ifrån larv till puppa

Från puppa till fjäril

Lära mig att flyga

Jag behöver utvecklas

Frysa från regn till vacker snö

Skapa ett vitt täcke över jorden

Sprida lek och lycka

Jag behöver utvecklas

Växa upp från ful ankunge

Till svan

Jag behöver utvecklas

Men inte förändras

Fortfarande vara samma

Men lite bättre

Självmord.

För väldigt många år sen försökte jag begå självmord, den 14e oktober 2007 för att vara exakt. Efter att jag misslyckats skrev jag ner hela händelsen - hur det kändes, varför, hur det gick till och så vidare. Här kan ni läsa om det. Kom ihåg att det här var längesen.

"Klockan är 00.02 på natten. Det är söndag och imorgon ska jag gå till skolan. Jag vill inte. Jag känner ångesten krypa up inom mig och den börjar bita i mitt skelett. Det gör så ont. Efter ett tag så sitter jag och skakar, fryser och snyftar. Jag skär mig men det hjälper inte. Jag behöver något vassare än rakblad ikväll, något farligare. Jag kom på att mamma lämnat mina gamla mediciner i badrummet.

Jag häller ut alla överblivna sömnmedel, det är ca 25 st. När jag använde dom så skulle jag ta två för att kunna somna. Dom hjälpte inte. Jag häller tillbaka dom i burken och tänker. Vill jag dö? Eller jag kanske bara vill ha lite spänning? Jag bryr mig inte om svaren. Jag häller ut ca 15 st piller i handen och sväljer dom med vatten. Jag tar fram mina ångestdämpande och sväljer en hel karta. Jag lägger mig i sängen och sätter på Rufus Wainwright - Hallelujah på repeat och väntar. Jag känner ingenting på en halvtimme. Efter ett tag känner jag att mina ögon känns tunga och mina ben börjar försvinna. Jag ligger och känner hur min själ tynar bort i en timme.

Jag börjar må illa och dricker vatten ur en vattenflaska. Min murr är så torr att tungan är stel. Jag behöver gå och kissa och sätter mig upp. Wow! Huvudet snurrar och mina ben känns så tunga och vingliga. Det känns som om någon spänt fast tio-kilos tyngder vid min midja. Jag försöker ställa mig upp men mina ben viker sig, det känns som om golvet trycker ner mina ben och gör så att jag ramlar. Jag kryper på alla fyra in till badrummet och försöker sätta mig på toalettstolen. Jag ställer mig sedan upp, håller i handfatet för att inte ramla och tittar snurrigt på min spegelbild. Jag har bara trosor på mig och jag är ful, äcklig och blodig på armarna. Fula jävla Jonna. Jag grimaserar, släpper handfatet och faller till golvet igen. Jag kryper tillbaka till mitt rum och upp i sängen och väntar. Nu dör jag! Nu dör jag! Det är över nu! Hallelujah... hallelujah...

Jag ligger och vrider och vänder mig i sängen, Jag känner mig svimfärdig och jag är jätteyr. Hela taket snurrar över mig och sängen dansar. Ovanför mig flyter det runt färgmönster och ett utav dom bildas plötsligt till ett manansikte. Jag tittar bara på hans flygande ansikte ett tag. Det känns som om jag har 50 graders feber. Jag kryper till min byrålåda, jag vet inte varför, och försöker läsa vad det står på bipacksedlarna men jag kan inte se vad det står. Bokstäverna flyttar sig. Mina ben är tunga och dom gör ont. Jag har ont överallt. Min kropp skakar. Jag kommer inte ihåg vad som hände sen, jag kanske blev medvetslös? Jag vaknar av min väckarklocka klockan sju, på golvet och känner en sprängande huvudvärk. Jag ställer mig upp och mina ben är fortfarande tunga men jag kan gå. Jag vinglar in till badrummet och tvättar ansiktet.

Jag känner mig besviken, jag dog ju? Jag kände ju hur jag tynade bort! Varför dog jag inte? Jag börjar gråta lite smått och klär på mig. Pappa hämtar mig snart.

I skolan kan jag inte fokusera mig och det känns som om jag ska ramla ihop vilken minut som helst. Innan NO'n känner jag hur jag börjar må mer illa och hela min kropp skakar. Jag går till norra vägen och köper en cola, min murr är torr så det smakar äckligt. När jag sätter mig på bussen känner jag mig värdelös.

Jag känner mig fortfarande svimfärdig med suddig blick. Mina ben är fortfarande tunga och när jag går vinglar jag lite. Om folk hade sett mig så hade dom säkert trott att jag var hög eller full.

Överdos... Har aldrig vågat det innan men inatt vågade jag. Jag lyckades inte. Vad händer med mig nu?"

Novell: Älskade syster

Novell: Älskade syster

Skriven 2007

Du kallade på mig. Jag hade inget annat val än att ignorera dig. Dina skrik, dina klagande skrik. Du såg mig lämna platsen där du låg, blottad till vem som helst som ville ta på dig. Jag gjorde inget för att hindra dem. Din sista syn i livet var att se mig gå, att se mig lämna dig.

I tidningen dagen efter var rubrikerna stora med fet text. Jag blundade varje gång jag gick förbi en löpsedel. Ingen förhörde mig, det var ju ingen som visste att vi tillbringat de sista nätterna av lovet tillsammans. Du hade ingen familj, du hade inga vänner, du hade bara mig. Jag skämdes för mycket för att erkänna att du och jag var två, att vi hörde ihop. Vem skulle vilja umgås med en sån som du? Jag antar att ditt speciella och vackra utseende lockade mig att vilja lära känna människan under fasaden. Vi lekte med sprit och pulver så fort vi fick chansen. Att få vara hög med dig var det bästa jag visste. Jag hade aldrig känt sådan tillhörighet med någon, som jag gjorde med dig.

Jag ägde dig, precis som du ägde mig. Jag älskade dig, samtidigt som jag hatade dig. Jag avskydde mina handlingar som du fick mig att göra, du svälte mig samtidigt som du gjorde mig mätt. Vi kunde inte sluta med det vi gjorde. Vi var bunda till varandra och när medicinen dödade dig, den kvällen i skogen, kände jag mig så tom och ensam.

Ett tag efter att jag mött dig så blev jag inlagd på vuxenpsyk. Jag förstod aldrig vad det var för fel på mig. Inga piller verkade på mig och de satte diagnosen psykotisk schizofreni. Dagen efter jag blev utskriven bestämde du och jag att vi skulle ut och festa med pulver och sprit i skogen, bara du och jag, som vi brukade göra. Båda hade färska skärsår på armarna, vingliga lemmar och gnista i ögonen. Vi drog några linor tillsammans. Du hade berättat att du var rädd för närkontakt och att du sov på bänkar, ändå var dina kläder alltid nya och rena. Jag fick aldrig krama dig eller hålla din hand, du ville inte, och efter ett tag ville jag inte heller ha närkontakt med en tjej som luktade svett och cigaretter.

Vi dansade jämte varann i månljuset bland träden och det enda vi såg av varandra var vårat kritvita, tuperade hår och likadana vita spetsklänningar. Båda två drog varsinn lina till av mjölvitt kokain och lade oss i gräset bland kottar och barr. Du tittade på mig och sa att du älskade mig. Jag reste mig upp men du låg kvar och stirrade med frågande blick mot mig. Jag skrek att jag inte längre ville ha med dig och göra. ”FÖRSVINN! Försvinn ur min åsyn!” gal jag emot den tjej som låg på marken med vattniga ögon. Dessa jävla ögon, de lyste alltid gult i mörkret och jag tyckte du påminde om en katt. Jag vände mig om och såg dig ligga döende i månljuset. Du skrek mitt namn ett flertal gånger men jag vägrade gå tillbaka till dig. Du skrek och när jag vände mig om var du borta.

Jag berättade äntligen för min psykolog om dig. Med tvivlande ögon lyssnade han på mina historier. Han frågade ditt fullständiga namn och jag berättade att du hette Disa Ljung men att du inte hade någon familj.

Dagen efter berättade min psykolog att det inte fanns någon person som hette Disa Ljung, att du inte var folkbokförd. ”När dog hon sa du? Dagen efter du blev utskriven?” Jag tittade på honom och kände mig sviken, detta skulle föreställa min psykolog och han skulle ju förstå mig! Jag saknade dig vid min sida.

Efter flera år av terapi insåg jag att du aldrig funnits. Jag hade aldrig rört dig och ingen hade någonsin pratat med dig, eller lagt en blick åt ditt håll när du gick jämte mig. Det var så svårt för mig att inse att min bästa vän, aldrig existerat. Löpsedlarna som jag läst hade inte funnits, jag hade inbillat mig att det hade stått ”Tonårsflicka hittad död av överdos i skogen.”

Jag ritade av dig, mitt minne av dig. Jag kastade ditt porträtt i insjön tillsammans med det sista av mitt kokain. På porträttet hade jag skrivit ”farväl syster.”

Min nya medicin var det som dödade dig. Det var tydligen den medicinen som hjälpt mig bli frisk och se verkligheten, och du var inte med i den. Idag saknar jag dig men har insett att du bara var en hallucination. Det gör ont att veta att jag dragit linor av kokain för två och druckit två spritflaskor själv alla de gånger vi festat. Det var jag som dansade ensam i månskenet den kvällen och det var jag som skurit i både dina och mina armar. Jag har inte berättat om dig för någon annan än min psykolog och så ska det förbli. Du var min enda vän och min syster, och nu finns du inte mer.

Text/dikt: Varför?

Varför sa du att jag var ful ibland?

Varför sa du att jag var äcklig?

Varför stöttade du inte mig?

Varför tröstade du inte mig när jag var ledsen?

Varför kastade du omkring mig i raseri?

Varför knuffade du in mig i dörren?

Varför skrek du dig hes på mig?

Varför stod du och såg på när jag grät framför dig?

Varför förnedrade du varje liten del utav mig?

Varför tvingade du mig att göra det jag sa att jag inte ville göra?

Varför gav du mig skulden?

Varför sa du att allt var mitt fel?

Varför pratade du illa om mig bakom min rygg?

Varför bad du mig dra åt helvete när jag redan var där?

Varför försöker du fortfarande förstöra mig?

Varför försöker du fortfarande komma åt mig?

Varför försöker du fortfarande såra mig?

Varför gör du såhär mot mig?

Förtjänar jag verkligen det?

Dikt 4.

Om det fanns ett sätt för mig att få dig att se.

Jag skulle visa dig alla de saker du trodde du förlorat.

Om jag kunde få dig att tro.

Jag vill visa dig att ditt hopp fortfarande finns inom dig.

Om det fanns ett sätt för mig att få dig att älska.

Jag skulle visa dig att jag är den du borde ge din kärlek till.

Om jag kunde få dig att le.

Jag vill visa dig att lycka inte är något som bara kommer, sen går.

Om det fanns ett sätt för mig att få dig att sluta gråta.

Så slapp jag behöva torka dina tårar.

Om jag kunde få dig.

Jag skulle aldrig lämna dig.

Text: Kaktus

Jag är en kaktus. När folk kommer för nära kan jag sticka dem, men det är aldrig min mening, det är bara sån jag är. Många tar avstånd ifrån mig pga mitt fula utseende och mina vassa taggar, och de väljer heller någon annan blomma för denne är mycket vackrare, trots att den blomman kommer lämna dem om ett par dagar. De vackrare blommorna kräver så mycket vatten och skötsel och trots ansträngningen så dör de ändå, de sviker dig, lämnar dig. Det du inte vet är att jag klarar mig på väldigt lite vatten och skötsel, och att jag inte kommer lämna dig. Jag har överlevt en öken och trots den styrkan vill du inte ha mig. Jag kräver inte mycket, men det ser ut som om jag kräver mycket och därför vill du inte ha mig. Du ger mig inte ens en chans för du är rädd att dem i din närhet också ska tycka jag är ful och sticka sig så de skriker av smärta. Det är inte min mening. Om du verkligen lärde känna mig så kanske du skulle tycka att jag är väldigt vacker och intressant men mina taggar skrämmer dig, men det är inget jag kan göra något åt.

Skrivet 2007

Text: Att tämja en drake.

Jag undrar om alla de minnen jag försökt att glömma verkligen ska förbli glömda. Man kanske bara ska lägga dem någonstans, gömma dem någonstans? Livet är en eldsprutande drake. Om jag försöker förtränga det mörka så kommer även en del av ljuset att försvinna. Hur skulle jag någonsin kunna vilja glömma min och Hampus första kyss, alla de gånger jag och mina vänner har skrattat, alla de gånger mamma eller pappa stöttat mig, alla de som uppmuntrat mig, de gånger jag faktiskt har känt lycka? Det finns alltid någonting att leva för, vad det än är så finns det där. Det går att tämja en drake. Det förflutna gör dig till den du är och vem hade jag varit utan mitt förflutna? Jag tror inte att jag hade varit en bättre människa utan det. Det var precis som jag sa till Mimmi ”du har fastnat i en illusion att du inte duger, att du är svag och att du är skör” och kanske är det samma med mig? Jag har fått för mig att jag är svagare än vad jag är. Även om en drake alltid är vild så kan man få den att sitta. Det gäller bara att försöka se det positiva. Det finns positiva saker med att ha ett liv bakom sig som jag har haft, för man lär sig en hel del om livet, vänskap och kärlek men även om sorg, olycka och mörker. Jag har fått stå ut med så mycket men det hade inte varit möjligt utan dem omkring mig. Draken har en munkavel så han inte kan spruta ut elden. Just nu ska jag lägga det mörka åt sidan och leva i ljuset för en stund. Eld lyser också upp...

Skrivet 2010

Text: Sten

Skrivet 2011

Om ett lyckligt liv är lika skört som en såpbubbla så måste jag vara en sten. Jag är för tung, för grov och för hårdhudad för att kunna vistas i bubblan utan att slå sönder dess väggar. Bubblan spräcks, jag faller ner mot marken i en oändlig fart, slår i marken utan att gå sönder.

Jag vet inte om jag hatar eller älskar att jag är en sten.

Det går att ta sönder stenar också, med rätt kraft och med rätt vinkel. Jag kan ibland tänka att många utav de människor jag träffat har vetat den vinkeln och haft den kraften. Jag brukade vara större… men bitar utav mig har försvunnit, slagits bort.

Trots att jag ibland känner mig som en liten sten så slutar inte mitt elände mot andra människor. Att få småsten i skon eller under fötterna är ju så oerhört smärtsamt och jobbigt… Inte tillräckligt mycket för att man ska skrika men tillräckligt mycket för att man ska bli arg och vilja bli av med den lilla stenen, en liten sten som ligger där och gnager och slås emot, helt ofrivilligt. Om jag som sten hade fått välja hade jag velat vara för mig själv, på ett berg med andra stenar där jag inte stör andra människor, där jag inte tar sönder andra människors bubblor eller min egen, där jag bara kan få vara sten.

Stenar kan ju vara en prydnad också… något vackert att ha i trädgården, ett slags konstverk. Det finns vissa sällsynta stenar som människor samlar på, de är värda mycket pengar. Men en vanlig grå sten… Det spelar egentligen ingen roll vad man gör med en sten man hittar, stenen kommer alltid att bli missförstådd. Kastad som macka i sjön, trampad på, bli använd som vapen eller bara vara i någons väg.

Det är egentligen ingen som vet den riktiga meningen med stenar.

Jag är en sten.

Dikt 2.

Skriven 2009

Och jag undrar hur mycket jag betyder för honom,
om det verkligen är mig han tänker på när han inte sover.
Drömmer han om mig?
Eller är det om någon annan, som kanske vilar i hans tankar,
som bara kommer fram på natten när ingen vet,
när det inte finns några regler som säger att han inte får tänka på henne?
Och jag undrar om han kommer glömma mig,
om det verkligen spelar någon roll i slutet.
Och jag undrar om han älskat någon mer än mig,
och om han kommer kunna älska mig lika mycket.
Vem är jag för honom, egentligen?
Kommer han kunna se bakom de paranoida infallen?
Och jag undrar, kommer han förstå?
Och jag undrar... är han lika kär i mig som jag är i honom?
Det kan vi ju aldrig få veta, egentligen.
Det enda jag vet, det enda jag behöver veta,
är att han älskar mig.
Sen får resten säga vad de vill.
Tankarna får säga vad de vill,
det är en vetskap jag aldrig kan tvivla på.

Text/dikt.

Skrivet 2011

Hoppas att hon tar hand om dig på ett sätt som jag aldrig kunde,

hoppas att hon gör dig lycklig på ett sätt som jag aldrig lyckades med hur mycket jag än försökte,

hoppas att hon är den perfekta flickvännen enligt dig eftersom jag aldrig var det,

hoppas att hon delar sina intressen och liknande med dig för det gjorde aldrig jag,

hoppas att hon är finare än mig,

hoppas att hon är sötare än mig,

hoppas att hon gör alla de saker med dig som jag aldrig ville,

hoppas att hon förgyller ditt liv,

hoppas att hon gör allt för dig för allt precis som jag gjorde fast lite till,

hoppas att hon kommer att älska dig mer än vad jag gjorde,

för jag älskade antagligen inte dig tillräckligt mycket.

Text 3.

Skrivet 2009

Ibland undrar vad jag gör för världen, egentligen. Det pratas om att man aldrig ska ge upp, att det kommer solsken efter regn och att man aldrig kan se vitt om man inte sett svart, men ibland tror jag faktiskt att det finns dem som bara har dåligt väder. Istället för att se svart eller vitt så ser de olika nyanser av grått, d.v.s. aldrig lycka och aldrig sorg, bara mer eller mindre grått.

Varför behöver världen mig? Jag är bara ännu en individ som skräpar ner, röker bort ozonlagret och förstör alla mina inre organ för att sedan ligga och dö på sjukhus. Det skulle inte spela någon roll om jag försvann nu eller om 20 år. Den som skulle sakna mig till en början skulle glömma bort mig inom några år och min existens skulle inte betyda någonting, den skulle inte ha förändrat något i världen eller för någon annan alls. Jag behövs inte. Mitt liv är lika betydelsefullt som en myras. De blir ständigt ihjältrampade men inte fan skrivs det om dem i tidningen.

De som säger att de bryr sig, bryr sig bara för att de just vid det tillfället inte har något bättre för sig eller så säger de bara så för att de vet att det är precis det som du vill höra. Du ljuger ju själv om sådant. Det finns inte en enda god människa på jorden, även om vi gärna skulle vilja tro det och prisar nunnor och munkar som kallas helgon. De ljög säkert de med när de sa att dem minsann var oskulder men icke då, de blev utnyttjade av sina tyranniska pappor som barn. Inte ens ett helgon kan Gud rädda ifrån världens hemska sanningar.

Jag tror nog att min livsuppgift är att sitta och klaga, tycka synd om mig själv och bara vara en börda för alla omkring mig. Ibland tror jag nästan de hade rätt när de kallade mig värdelös. Ibland tror jag de hade rätt när de sa att jag var tjock, ful och att ingen någonsin kommer att tycka om mig. Inte fan blir jag nöjd när jag får något heller, för jag ska alltid sträva efter mer och mer. Kan aldrig glädjas åt det jag har för mina tankar skriker att det är falskt. Jag skulle önska att jag var någon annan.

Text 2.

Skrivet 2008/2009

När du inte vet om du lever eller om du är död.

Du kanske undrar, vad har jag gjort för att förtjäna detta?

En fråga du aldrig kommer finna svar på.

När din omgivning verkar opålitliga, då blir du misstänksam.

Du avfärdar deras värme som lögn, att de endast säger så för att få dig bortgjord.

De kanske undrar, vad de har gjort för att förtjäna det?

Du börjar fundera på döden, oftast tänker du inte ens på döden som något negativt,

Mer som något inbjudande och frestande.

Du börjar bli nyfiken och utsätter dig själv för smärta.

Du finner ett välbehag i smärtan, samtidigt som du endast skadar dig för att bli kvitt det onda som ligger och vilar inom dig.

Du förstår inte varför du blivit så, varför du blivit så annorlunda.

Du är rädd för döden, samtidigt som du gärna skulle vilja veta vad som händer när du dör.

Du fantiserar, du drömmer, bara om döden.

Du förstår inte varför människorna verkar så kalla och så likgiltiga mot dig.

Det var du själv som började, det var ditt fel.

Det var du som sökte tröst i ensamheten, eftersom du inte kunde lita på de omkring dig.

Ibland är det svårt att komma tillbaka till verkligheten, när du en gång kommit ifrån den.

Du ser den framför dig, men du kan inte få grepp om den.

Du flyr ifrån det som anses verkligt, för du tycker inte den räcker till.

Du vill så mycket mer än bara vara en i mängden.

Det finns för många människor för att du ska kunna ställas i mitten.

Deras värld kretsar inte omkring dig.När ska du börja förstå?När ska du inse?

Du är inte så ensam som du tror, de tycker inte illa om dig.

När du tror att de pekar eller skrattar, så tror du fel.

När ska du sluta lura dig själv?

Kom tillbaka till verkligheten och gemenskapen,

De saknar dig.

Men du vill inte tro på det.

Vad tror du på, egentligen?

Kom tillbaka, de älskar dig och vill ha dig med sig.

Tro på det, lika mycket som du tror på det onda.

Ett liv i mörker är inget liv alls.

Text om kärlek.

Ibland lever du i drömmarna, på något sätt jag inte kan förklara.

Jag kan glömma bort dig för en stund, glädjas åt denna stund, men sedan kommer du tillbaka på ett sätt som aldrig förr.

Du hittar alltid nya genvägar till mitt hjärta, nya platser att bosätta dig på och på något sätt smärtar sprickorna mer än vanligt när du är där.

Du hackar dig in i mig, förgiftar mina sinnen och låter mig leva där jag tror att du vill ha mig.

En illusion jag skulle ge allt för, en illusion jag skulle dö för, bara den försvann.

Jag försöker gråta bort dig, men din törst släcks aldrig, precis som din låga för all tid brinner, någonstans, kanske inte här, men någonstans långt borta, aldrig för mig.

Om du slutade andas skulle min värld rasa,

dina andetag blir som tyfoner när du är nära.

Min värld är byggd på dina kyssar som lätt nuddar vid mig, trots att du aldrig är här.

Du är alltid så långt borta, jag kan aldrig nå dig när jag vill, och detta spel vi spelar är på dina regler, jag blir aldrig mer än en åskådare.

Jag kan aldrig begripa mig på ditt sätt att förtrolla.

Trots att vi är det enda som existerar i en värld utan färg så vill du aldrig acceptera, aldrig öppna ögonen mot mig förutom när du själv gråter på nätterna, precis som jag gör.

De nätter då jag får sitta ensam blir till slut nätter utan slut.

Du blir sakta som de andra, du blir en med mörkret.

Jag tror jag förlorat dig, jag lyfts upp av Guds änglar, men att dina organ fortfarande fungerar drar ner mig.

Du kan vara på jordens andra sida, jag tillhör fortfarande bara dig.

Det är såhär jag kommer att sluta, det är såhär jag kommer att dö, med dig inuti mig.

Jag vill aldrig att du ska lämna mig, trots att din kropp lämnar mig så blir förnimmelsen av dig alltid kvar.

Jag tappar tråden, det enda jag försöker beskriva är ju dig men du går inte att beskriva med ord, du är för stor för det, enligt mig.

Du är det vackraste jag mött, det vackraste jag smakat, det vackraste jag känt doften av och det vackraste jag känt emot mig.

Hur kan något så vackert vara så ont?

Det är precis sådan du är.

Du ger mig så mycket njutning, glädje och du lurar mig varje gång.

Du tar aldrig slut, jag kan fortsätta för evigt…

Jag vill att den eviga tiden ska ta slut nu, för du dödar mig.