För väldigt många år sen försökte jag begå självmord, den 14e oktober 2007 för att vara exakt. Efter att jag misslyckats skrev jag ner hela händelsen - hur det kändes, varför, hur det gick till och så vidare. Här kan ni läsa om det. Kom ihåg att det här var längesen.
Jag häller ut alla överblivna sömnmedel, det är ca 25 st. När jag använde dom så skulle jag ta två för att kunna somna. Dom hjälpte inte. Jag häller tillbaka dom i burken och tänker. Vill jag dö? Eller jag kanske bara vill ha lite spänning? Jag bryr mig inte om svaren. Jag häller ut ca 15 st piller i handen och sväljer dom med vatten. Jag tar fram mina ångestdämpande och sväljer en hel karta. Jag lägger mig i sängen och sätter på Rufus Wainwright - Hallelujah på repeat och väntar. Jag känner ingenting på en halvtimme. Efter ett tag känner jag att mina ögon känns tunga och mina ben börjar försvinna. Jag ligger och känner hur min själ tynar bort i en timme.
Jag börjar må illa och dricker vatten ur en vattenflaska. Min murr är så torr att tungan är stel. Jag behöver gå och kissa och sätter mig upp. Wow! Huvudet snurrar och mina ben känns så tunga och vingliga. Det känns som om någon spänt fast tio-kilos tyngder vid min midja. Jag försöker ställa mig upp men mina ben viker sig, det känns som om golvet trycker ner mina ben och gör så att jag ramlar. Jag kryper på alla fyra in till badrummet och försöker sätta mig på toalettstolen. Jag ställer mig sedan upp, håller i handfatet för att inte ramla och tittar snurrigt på min spegelbild. Jag har bara trosor på mig och jag är ful, äcklig och blodig på armarna. Fula jävla Jonna. Jag grimaserar, släpper handfatet och faller till golvet igen. Jag kryper tillbaka till mitt rum och upp i sängen och väntar. Nu dör jag! Nu dör jag! Det är över nu! Hallelujah... hallelujah...
Jag ligger och vrider och vänder mig i sängen, Jag känner mig svimfärdig och jag är jätteyr. Hela taket snurrar över mig och sängen dansar. Ovanför mig flyter det runt färgmönster och ett utav dom bildas plötsligt till ett manansikte. Jag tittar bara på hans flygande ansikte ett tag. Det känns som om jag har 50 graders feber. Jag kryper till min byrålåda, jag vet inte varför, och försöker läsa vad det står på bipacksedlarna men jag kan inte se vad det står. Bokstäverna flyttar sig. Mina ben är tunga och dom gör ont. Jag har ont överallt. Min kropp skakar. Jag kommer inte ihåg vad som hände sen, jag kanske blev medvetslös? Jag vaknar av min väckarklocka klockan sju, på golvet och känner en sprängande huvudvärk. Jag ställer mig upp och mina ben är fortfarande tunga men jag kan gå. Jag vinglar in till badrummet och tvättar ansiktet.
Jag känner mig besviken, jag dog ju? Jag kände ju hur jag tynade bort! Varför dog jag inte? Jag börjar gråta lite smått och klär på mig. Pappa hämtar mig snart.
I skolan kan jag inte fokusera mig och det känns som om jag ska ramla ihop vilken minut som helst. Innan NO'n känner jag hur jag börjar må mer illa och hela min kropp skakar. Jag går till norra vägen och köper en cola, min murr är torr så det smakar äckligt. När jag sätter mig på bussen känner jag mig värdelös.
Jag känner mig fortfarande svimfärdig med suddig blick. Mina ben är fortfarande tunga och när jag går vinglar jag lite. Om folk hade sett mig så hade dom säkert trott att jag var hög eller full.
Överdos... Har aldrig vågat det innan men inatt vågade jag. Jag lyckades inte. Vad händer med mig nu?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar