Dikt om kärlek.

Det var så tyst.

Så tyst att jag kunde höra en knappnål falla.
Bara fåglarna kvittrade för oss denna vårmorgon.
Om jag kunde ha fått veta vad de sjöng,
Så skulle jag säkert fått höra fina sånger om oss.
Jag låg så tätt intill dig att jag kunde känna dina hjärtslag.
Din värme smekte min kropp,
Dina andetag var tunga och jag visste att du sov.
Jag låg och tittade på dig,
Du var så vacker, hela du var ett underverk.
Om någon skulle bli kallad perfekt så var det du.
Jag undrade…
Drömmer du just nu?
Vad drömmer du om?
Skulle jag kunna få vara med i dina drömmar?
Om inte, vem drömmer du om?
Jag lade armen om dig,
Försökte tränga mig in i dina drömmar.
Jag smekte försiktigt din kind och kände andetagen mot min arm,
Andas du för mig?
Om inte, vem andas du för?
Vad andas du för?
Jag vände mig om, släppte taget om dig,
För jag visste att mitt grepp var hårt.
Jag hoppades på sömn.
Din arm sökte sig om min kropp,
Och du höll om mig.
Jag viskade nästan ljudlöst ”du och jag”,
Blundade och lade handen på din arm som låste sig om mig.
Jag skulle kunna ligga såhär för evigt,
Det gav mig en sådan underlig känsla inombords.
Jag tror det kallas kärlek,
Det måste kallas för kärlek.