Text.

Skrivet 2009.

Jag skulle ljuga om jag sa att droger inte är roligt. Jag älskar att vara hög, men känslan som lämnas kvar... när drogen går ur kroppen, det går inte beskriva med ord. Du vill skrika, sova, gråta, skada dig själv men framförallt vill du ha mer... mer droger, starkare droger och högre dos. Du tror du är så fräsch och snygg, den bästa personen i världen, men egentligen är du ett vrak. Du kan bara inte se det. Drogerna gör dig blind och du fastnar i din egen värld. Dina förhållanden fungerar inte någonstans, inte med dina föräldrar, dina vänner och inte heller med sina såkallade pojkvänner. Du tycker inte att du är en missbrukare, du har ju kontroll över det. Du behöver vakna ifrån din fantasivärld. Du behöver vakna ifrån drogsömnen. Det går inte att ruska om dig, sätta på en väckarklocka eller skrika i ditt öra. Det krävs mer än så. Du kanske vaknar, men du kommer ändå drömma om det, men på en annan nivå. Det krävs inte år av missbruk för att inse det här, det räcker med att man testar ett par gånger. Det är så uppenbart och ändå ser ingen det... Idah sa igår, något som var så komiskt, men så himla sant. "Nu ska jag hem och ha sex med Hampus, det är så roligt att ha sex när man är full för man tror man är så jävla bra." Det är så... sant! Och det gäller inte bara sex, utan allt.
Hälften av mina ärr är gjorda pga beroende av alkohol och droger. Men... trots att jag vet allt det här, jag vet hur elaka droger är och vad de gör med dig, så vill jag fortfarande ha dem. Ibland känns det som om jag skulle kunna ge upp allt, bara för att bli hög. Det skrämmer mig.

Ångest.

Jag kan inte se klart... Det blir suddigt framför ögonen, jag blinkar och blinkar men synen förändras inte. En annan verklighet bildas framför mig och det blir plötsligt svart omkring mig. Ett enda stort mörker. Det går inte att se vart jag går, jag bara springer fram i ingenting. Jag vill skrika och gråta, skära mig och springa iväg. Men jag kan inte röra mig och jag får inte fram ett ljud. Inga tårar heller. Det är precis som om de torkat ut. Det finns bara en utväg, att skära sig. Men jag kan inte... Det går inte... Det finns ingen plats längre. Det slog mig igår att jag inte har någon plats kvar, iallafall inte på armarna. Det går verkligen inte skära igenom ärr, tro mig jag har försökt, det är så tjock hud. På något sätt känns det som om min kropp på något sätt säger till "Nu räcker det!" och sätter på sig en rustning med ärr. Let me be your armor... Nu räcker det, för fan.

Paranoia.
Det går inte att bli av med det. Det sitter fast, det sitter insytt i mig. Ungefär som ett ärr en gång varit ett sår. Det försvinner ALDRIG, det sitter fast. Jag kan inte sluta tänka på det... Det finns inget gott i världen... eller? Jo det finns det... Nej. Jo. Du har bara svårt att se det, just nu.

Ännu mer ångest och panik.
Ikväll.. blir det nog så... att jag väljer den lättaste utvägen.