Novell: Älskade syster
Skriven 2007
Du kallade på mig. Jag hade inget annat val än att ignorera dig. Dina skrik, dina klagande skrik. Du såg mig lämna platsen där du låg, blottad till vem som helst som ville ta på dig. Jag gjorde inget för att hindra dem. Din sista syn i livet var att se mig gå, att se mig lämna dig.
I tidningen dagen efter var rubrikerna stora med fet text. Jag blundade varje gång jag gick förbi en löpsedel. Ingen förhörde mig, det var ju ingen som visste att vi tillbringat de sista nätterna av lovet tillsammans. Du hade ingen familj, du hade inga vänner, du hade bara mig. Jag skämdes för mycket för att erkänna att du och jag var två, att vi hörde ihop. Vem skulle vilja umgås med en sån som du? Jag antar att ditt speciella och vackra utseende lockade mig att vilja lära känna människan under fasaden. Vi lekte med sprit och pulver så fort vi fick chansen. Att få vara hög med dig var det bästa jag visste. Jag hade aldrig känt sådan tillhörighet med någon, som jag gjorde med dig.
Jag ägde dig, precis som du ägde mig. Jag älskade dig, samtidigt som jag hatade dig. Jag avskydde mina handlingar som du fick mig att göra, du svälte mig samtidigt som du gjorde mig mätt. Vi kunde inte sluta med det vi gjorde. Vi var bunda till varandra och när medicinen dödade dig, den kvällen i skogen, kände jag mig så tom och ensam.
Ett tag efter att jag mött dig så blev jag inlagd på vuxenpsyk. Jag förstod aldrig vad det var för fel på mig. Inga piller verkade på mig och de satte diagnosen psykotisk schizofreni. Dagen efter jag blev utskriven bestämde du och jag att vi skulle ut och festa med pulver och sprit i skogen, bara du och jag, som vi brukade göra. Båda hade färska skärsår på armarna, vingliga lemmar och gnista i ögonen. Vi drog några linor tillsammans. Du hade berättat att du var rädd för närkontakt och att du sov på bänkar, ändå var dina kläder alltid nya och rena. Jag fick aldrig krama dig eller hålla din hand, du ville inte, och efter ett tag ville jag inte heller ha närkontakt med en tjej som luktade svett och cigaretter.
Vi dansade jämte varann i månljuset bland träden och det enda vi såg av varandra var vårat kritvita, tuperade hår och likadana vita spetsklänningar. Båda två drog varsinn lina till av mjölvitt kokain och lade oss i gräset bland kottar och barr. Du tittade på mig och sa att du älskade mig. Jag reste mig upp men du låg kvar och stirrade med frågande blick mot mig. Jag skrek att jag inte längre ville ha med dig och göra. ”FÖRSVINN! Försvinn ur min åsyn!” gal jag emot den tjej som låg på marken med vattniga ögon. Dessa jävla ögon, de lyste alltid gult i mörkret och jag tyckte du påminde om en katt. Jag vände mig om och såg dig ligga döende i månljuset. Du skrek mitt namn ett flertal gånger men jag vägrade gå tillbaka till dig. Du skrek och när jag vände mig om var du borta.
Jag berättade äntligen för min psykolog om dig. Med tvivlande ögon lyssnade han på mina historier. Han frågade ditt fullständiga namn och jag berättade att du hette Disa Ljung men att du inte hade någon familj.
Dagen efter berättade min psykolog att det inte fanns någon person som hette Disa Ljung, att du inte var folkbokförd. ”När dog hon sa du? Dagen efter du blev utskriven?” Jag tittade på honom och kände mig sviken, detta skulle föreställa min psykolog och han skulle ju förstå mig! Jag saknade dig vid min sida.
Efter flera år av terapi insåg jag att du aldrig funnits. Jag hade aldrig rört dig och ingen hade någonsin pratat med dig, eller lagt en blick åt ditt håll när du gick jämte mig. Det var så svårt för mig att inse att min bästa vän, aldrig existerat. Löpsedlarna som jag läst hade inte funnits, jag hade inbillat mig att det hade stått ”Tonårsflicka hittad död av överdos i skogen.”
Jag ritade av dig, mitt minne av dig. Jag kastade ditt porträtt i insjön tillsammans med det sista av mitt kokain. På porträttet hade jag skrivit ”farväl syster.”
Min nya medicin var det som dödade dig. Det var tydligen den medicinen som hjälpt mig bli frisk och se verkligheten, och du var inte med i den. Idag saknar jag dig men har insett att du bara var en hallucination. Det gör ont att veta att jag dragit linor av kokain för två och druckit två spritflaskor själv alla de gånger vi festat. Det var jag som dansade ensam i månskenet den kvällen och det var jag som skurit i både dina och mina armar. Jag har inte berättat om dig för någon annan än min psykolog och så ska det förbli. Du var min enda vän och min syster, och nu finns du inte mer.
Du kallade på mig. Jag hade inget annat val än att ignorera dig. Dina skrik, dina klagande skrik. Du såg mig lämna platsen där du låg, blottad till vem som helst som ville ta på dig. Jag gjorde inget för att hindra dem. Din sista syn i livet var att se mig gå, att se mig lämna dig.
I tidningen dagen efter var rubrikerna stora med fet text. Jag blundade varje gång jag gick förbi en löpsedel. Ingen förhörde mig, det var ju ingen som visste att vi tillbringat de sista nätterna av lovet tillsammans. Du hade ingen familj, du hade inga vänner, du hade bara mig. Jag skämdes för mycket för att erkänna att du och jag var två, att vi hörde ihop. Vem skulle vilja umgås med en sån som du? Jag antar att ditt speciella och vackra utseende lockade mig att vilja lära känna människan under fasaden. Vi lekte med sprit och pulver så fort vi fick chansen. Att få vara hög med dig var det bästa jag visste. Jag hade aldrig känt sådan tillhörighet med någon, som jag gjorde med dig.
Jag ägde dig, precis som du ägde mig. Jag älskade dig, samtidigt som jag hatade dig. Jag avskydde mina handlingar som du fick mig att göra, du svälte mig samtidigt som du gjorde mig mätt. Vi kunde inte sluta med det vi gjorde. Vi var bunda till varandra och när medicinen dödade dig, den kvällen i skogen, kände jag mig så tom och ensam.
Ett tag efter att jag mött dig så blev jag inlagd på vuxenpsyk. Jag förstod aldrig vad det var för fel på mig. Inga piller verkade på mig och de satte diagnosen psykotisk schizofreni. Dagen efter jag blev utskriven bestämde du och jag att vi skulle ut och festa med pulver och sprit i skogen, bara du och jag, som vi brukade göra. Båda hade färska skärsår på armarna, vingliga lemmar och gnista i ögonen. Vi drog några linor tillsammans. Du hade berättat att du var rädd för närkontakt och att du sov på bänkar, ändå var dina kläder alltid nya och rena. Jag fick aldrig krama dig eller hålla din hand, du ville inte, och efter ett tag ville jag inte heller ha närkontakt med en tjej som luktade svett och cigaretter.
Vi dansade jämte varann i månljuset bland träden och det enda vi såg av varandra var vårat kritvita, tuperade hår och likadana vita spetsklänningar. Båda två drog varsinn lina till av mjölvitt kokain och lade oss i gräset bland kottar och barr. Du tittade på mig och sa att du älskade mig. Jag reste mig upp men du låg kvar och stirrade med frågande blick mot mig. Jag skrek att jag inte längre ville ha med dig och göra. ”FÖRSVINN! Försvinn ur min åsyn!” gal jag emot den tjej som låg på marken med vattniga ögon. Dessa jävla ögon, de lyste alltid gult i mörkret och jag tyckte du påminde om en katt. Jag vände mig om och såg dig ligga döende i månljuset. Du skrek mitt namn ett flertal gånger men jag vägrade gå tillbaka till dig. Du skrek och när jag vände mig om var du borta.
Jag berättade äntligen för min psykolog om dig. Med tvivlande ögon lyssnade han på mina historier. Han frågade ditt fullständiga namn och jag berättade att du hette Disa Ljung men att du inte hade någon familj.
Dagen efter berättade min psykolog att det inte fanns någon person som hette Disa Ljung, att du inte var folkbokförd. ”När dog hon sa du? Dagen efter du blev utskriven?” Jag tittade på honom och kände mig sviken, detta skulle föreställa min psykolog och han skulle ju förstå mig! Jag saknade dig vid min sida.
Efter flera år av terapi insåg jag att du aldrig funnits. Jag hade aldrig rört dig och ingen hade någonsin pratat med dig, eller lagt en blick åt ditt håll när du gick jämte mig. Det var så svårt för mig att inse att min bästa vän, aldrig existerat. Löpsedlarna som jag läst hade inte funnits, jag hade inbillat mig att det hade stått ”Tonårsflicka hittad död av överdos i skogen.”
Jag ritade av dig, mitt minne av dig. Jag kastade ditt porträtt i insjön tillsammans med det sista av mitt kokain. På porträttet hade jag skrivit ”farväl syster.”
Min nya medicin var det som dödade dig. Det var tydligen den medicinen som hjälpt mig bli frisk och se verkligheten, och du var inte med i den. Idag saknar jag dig men har insett att du bara var en hallucination. Det gör ont att veta att jag dragit linor av kokain för två och druckit två spritflaskor själv alla de gånger vi festat. Det var jag som dansade ensam i månskenet den kvällen och det var jag som skurit i både dina och mina armar. Jag har inte berättat om dig för någon annan än min psykolog och så ska det förbli. Du var min enda vän och min syster, och nu finns du inte mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar