Dikt: Melankoli

Skriven 2008

Ingen spegelbild är så mörk som min,
Mitt ansikte förvandlas till en elakt flin.
Två svarta vingar hänger livlöst bakom min rygg,
Jag säger till mig själv: du kommer aldrig kunna vara trygg.

Klockan är fem på morgonen och det är vår,
men inga fåglar kvittrar för mig där jag går.
Jag har svårt att uppfatta saker som dem är,
det finns bara jag själv i min atmosfär.

Pilar kastas och försöka träffa mitt hjärta,
istället träffar de armarna men jag känner ingen smärta.
Med händer för munnen kväver jag mina ord,
där jag säger att min enda utväg är att ta självmord.

Det var längesen tog droger och var hög,
då mina vingar levde och det kändes som om jag flög.
Mina ben är mekaniska, det är inte jag som styr,
men det är det här jag gör varje dag när morgonen gryr.

Jag har händerna på slottsmöllebrons räcke och tittar ut,
ett litet hopp och mina plågor är slut.
Om jag inte haft den tvekan som jag har,
så hade jag nog hoppat och inte funnits kvar.

Ni säger att ni älskar mig och min personlighet,
att jag inte tror på er är min lilla hemlighet.
En känsla av att alltid stå i mitten,
samtidigt känner jag mig ensam och försöker blockera det med snitten.

Jag kan inte gå till skolan för min framtid är redan förstörd,
och hur mycket jag än skriker så blir jag ändå aldrig hörd.
Jag tror inte ens de litar på hur jag mår,
jag kan inte förklara hur det känns för jag är svår.

På nätterna sitter jag vaken eller plågas med mardrömmar,
men det spelar ingen roll för i vaket tillstånd går jag runt i mina dagdrömmar.
Hur ska jag kunna förklara när jag inte själv förstår?
Varje dag är en kamp tillsammans med mitt hjärta som slår.

Sexuella kontakter med killar jag inte känner,
dagen efter skär jag mig med ett underliv som bränner.
Det finns ingen som vill ge sin kärlek till mig,
för ingen skulle kunna klara av en flickvän som mig.

Jag vet inte ens om jag vågar be om hjälp för ingen kommer lyssna på det jag har och säga,
jag tror inte de kommer förstå att idag är det självmord jag igen ska överväga.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen:
Om jag inte haft den tvekan som jag har,
så hade jag nog hoppat och inte funnits kvar.