Text; Ordinary.

Du har ett alldeles för vanligt namn. Varför var du tvungen att ha ett sådant vanligt namn? Dina föräldrar kunde inte ens spara mig den smärtan genom att döpa dig till något ovanligt, som Xavier eller Fritz. Ditt namn är till och med ett sådant som används i andra länder, så jag kan inte fly även om jag åker härifrån, inte ens om jag väljer att läsa en bok skriven utav en australienare kan jag vara fri från ditt namn. Ditt namn finns i eftertexterna på filmer, i karaktärer och i gillningar på facebook. Som om det inte räckte att allt annat redan påminner om dig... så ska ditt namn vara så jävla vanligt också.
Varför hade du brunt hår? Kunde du inte ha färgat ditt hår i en blå eller grön nyans så jag slapp se ditt hår på varannan människa som går förbi mig på stan. Halvlångt brunt hår och lagom bakomkammat, en sådan frisyr som många män strävar efter idag. Lite som Ben Barnes i filmen Dorian Gray. Din frisyr finns överallt. Det hugger till i hjärtat varje gång en brun kalufs studsar förbi mig eller skymtas i horisonten och jag önskar att jag kunde skicka ut flammor med ögonen, bränna upp håret och därmed bränna upp påminnelsen om dig.
Jag kan fortfarande varenda liten skiftning i dina ögon. När jag såg in i dem brukade jag tänka på hur ovanligt vackra de var, hur speciella de var. Idag ser jag dina ögon i kassan på ica, i min nya granne som flyttat in i lägenheten bredvid eller i den där nya ringen som min mamma precis har köpt. Ibland kan jag till och med se dem i mina egna ögon... en blinkning och plötsligt är dina ögon där, rakt framför mina, stirrandes rakt in i min själ. Precis lika snabbt som de kom försvann de, i bara någon sekund, och minnena som väller över mig varar i flera timmar.
De där låtarna som jag alltid lyssnade på, det där bandet jag bad dig att kolla upp... varför spelas de på radion varje gång jag råkar förbi? Om inte de spelas så spelas något liknande, en textrad som säger något i stil med "your face is like a melody, it won't leave my head" och så plötsligt är du, melodin, där och vägrar försvinna.
Din nya flickvän har en kråka tatuerad på armen, och kråkor flyger omkring överallt, de kraxar och de skriker, kraxar hennes namn. De kraxar att du och hon sitter i en träd och K-N-U-L-L-A-R och NI ÄLSKAR VARANDRA. Du älskar henne. Jag vet att du gör det, för jag kan känna det som en isande smärta i tänderna varje gång jag plågar mig själv genom att gå igenom din instagram och jag ser hur du ler när du tittar på henne, hur en gnista tänds i dina ögon på varje bild ni har tillsammans, hur dina läppar hungrigt sluter sig runt hennes. Jag önskar att det fanns ett hjärtekross-lås på telefonen, som liknade ett alkolås. Då kunde mobilen känna efter om jag skulle bli krossad utav det jag såg, och då skulle jag inte kunna komma åt dina konton.
Varför kan du inte byta användarnamn, varför kan du inte blockera mig, varför kan du inte åtminstone låtsas som om att du hatar mig? Om du hatade mig så kunde jag sitta här och njuta utav att du brydde dig tillräckligt mycket att hata mig, men du gör inte det... Istället är du neutral, och faktiskt behandlar mig med respekt och omtanke. För en gångs skull i mitt liv vill jag inte bli behandlad med respekt och omtanke. Jag vill att du ska hata mig, skicka hotbrev till mig, lägga ut bilder på citat som handlar om mig, skriva ut låttexter som är kopplade till mig, banka på min dörr mitt i natten och skrika att jag är en idiot. Jag hade förtjänat det...
Jag besökte en stad för två månader sen, en stad jag aldrig tidigare hade besökt. Jag besökte en vän där. När hon var på jobbet gick jag iväg till den lilla kiosken som låg en bit ifrån hennes lägenhetshus. Jag hade stora hörlurar på mig och en lila kappa. Mitt på gatan, när jag går med en nyköpt paket cigaretter i händerna, går du en bit framför, rakt emot mig. Jag hade kunnat fortsätta gå, möta dig på gatan och säga hej, utbyta artiga fraser och låtsas som om allt är bra med mig. Jag svängde istället in på ett hörn och vände ryggen mot gatan. Jag sneglade på dig när du gick förbi... och ditt namn kändes plötsligt unikt, ditt hår hade en alldeles egen nyans och dina ögon skiftade likt inga andras... och jag insåg att det inte spelade någon roll, för alla namn är dina, alla hårfärger är dina, alla ögonskiftningar är dina och allt... påminner om dig. Dig. Bara dig.

Självmord.

För väldigt många år sen försökte jag begå självmord, den 14e oktober 2007 för att vara exakt. Efter att jag misslyckats skrev jag ner hela händelsen - hur det kändes, varför, hur det gick till och så vidare. Här kan ni läsa om det. Kom ihåg att det här var längesen.

"Klockan är 00.02 på natten. Det är söndag och imorgon ska jag gå till skolan. Jag vill inte. Jag känner ångesten krypa up inom mig och den börjar bita i mitt skelett. Det gör så ont. Efter ett tag så sitter jag och skakar, fryser och snyftar. Jag skär mig men det hjälper inte. Jag behöver något vassare än rakblad ikväll, något farligare. Jag kom på att mamma lämnat mina gamla mediciner i badrummet.

Jag häller ut alla överblivna sömnmedel, det är ca 25 st. När jag använde dom så skulle jag ta två för att kunna somna. Dom hjälpte inte. Jag häller tillbaka dom i burken och tänker. Vill jag dö? Eller jag kanske bara vill ha lite spänning? Jag bryr mig inte om svaren. Jag häller ut ca 15 st piller i handen och sväljer dom med vatten. Jag tar fram mina ångestdämpande och sväljer en hel karta. Jag lägger mig i sängen och sätter på Rufus Wainwright - Hallelujah på repeat och väntar. Jag känner ingenting på en halvtimme. Efter ett tag känner jag att mina ögon känns tunga och mina ben börjar försvinna. Jag ligger och känner hur min själ tynar bort i en timme.

Jag börjar må illa och dricker vatten ur en vattenflaska. Min murr är så torr att tungan är stel. Jag behöver gå och kissa och sätter mig upp. Wow! Huvudet snurrar och mina ben känns så tunga och vingliga. Det känns som om någon spänt fast tio-kilos tyngder vid min midja. Jag försöker ställa mig upp men mina ben viker sig, det känns som om golvet trycker ner mina ben och gör så att jag ramlar. Jag kryper på alla fyra in till badrummet och försöker sätta mig på toalettstolen. Jag ställer mig sedan upp, håller i handfatet för att inte ramla och tittar snurrigt på min spegelbild. Jag har bara trosor på mig och jag är ful, äcklig och blodig på armarna. Fula jävla Jonna. Jag grimaserar, släpper handfatet och faller till golvet igen. Jag kryper tillbaka till mitt rum och upp i sängen och väntar. Nu dör jag! Nu dör jag! Det är över nu! Hallelujah... hallelujah...

Jag ligger och vrider och vänder mig i sängen, Jag känner mig svimfärdig och jag är jätteyr. Hela taket snurrar över mig och sängen dansar. Ovanför mig flyter det runt färgmönster och ett utav dom bildas plötsligt till ett manansikte. Jag tittar bara på hans flygande ansikte ett tag. Det känns som om jag har 50 graders feber. Jag kryper till min byrålåda, jag vet inte varför, och försöker läsa vad det står på bipacksedlarna men jag kan inte se vad det står. Bokstäverna flyttar sig. Mina ben är tunga och dom gör ont. Jag har ont överallt. Min kropp skakar. Jag kommer inte ihåg vad som hände sen, jag kanske blev medvetslös? Jag vaknar av min väckarklocka klockan sju, på golvet och känner en sprängande huvudvärk. Jag ställer mig upp och mina ben är fortfarande tunga men jag kan gå. Jag vinglar in till badrummet och tvättar ansiktet.

Jag känner mig besviken, jag dog ju? Jag kände ju hur jag tynade bort! Varför dog jag inte? Jag börjar gråta lite smått och klär på mig. Pappa hämtar mig snart.

I skolan kan jag inte fokusera mig och det känns som om jag ska ramla ihop vilken minut som helst. Innan NO'n känner jag hur jag börjar må mer illa och hela min kropp skakar. Jag går till norra vägen och köper en cola, min murr är torr så det smakar äckligt. När jag sätter mig på bussen känner jag mig värdelös.

Jag känner mig fortfarande svimfärdig med suddig blick. Mina ben är fortfarande tunga och när jag går vinglar jag lite. Om folk hade sett mig så hade dom säkert trott att jag var hög eller full.

Överdos... Har aldrig vågat det innan men inatt vågade jag. Jag lyckades inte. Vad händer med mig nu?"

Text/dikt: Varför?

Varför sa du att jag var ful ibland?

Varför sa du att jag var äcklig?

Varför stöttade du inte mig?

Varför tröstade du inte mig när jag var ledsen?

Varför kastade du omkring mig i raseri?

Varför knuffade du in mig i dörren?

Varför skrek du dig hes på mig?

Varför stod du och såg på när jag grät framför dig?

Varför förnedrade du varje liten del utav mig?

Varför tvingade du mig att göra det jag sa att jag inte ville göra?

Varför gav du mig skulden?

Varför sa du att allt var mitt fel?

Varför pratade du illa om mig bakom min rygg?

Varför bad du mig dra åt helvete när jag redan var där?

Varför försöker du fortfarande förstöra mig?

Varför försöker du fortfarande komma åt mig?

Varför försöker du fortfarande såra mig?

Varför gör du såhär mot mig?

Förtjänar jag verkligen det?

Text: Kaktus

Jag är en kaktus. När folk kommer för nära kan jag sticka dem, men det är aldrig min mening, det är bara sån jag är. Många tar avstånd ifrån mig pga mitt fula utseende och mina vassa taggar, och de väljer heller någon annan blomma för denne är mycket vackrare, trots att den blomman kommer lämna dem om ett par dagar. De vackrare blommorna kräver så mycket vatten och skötsel och trots ansträngningen så dör de ändå, de sviker dig, lämnar dig. Det du inte vet är att jag klarar mig på väldigt lite vatten och skötsel, och att jag inte kommer lämna dig. Jag har överlevt en öken och trots den styrkan vill du inte ha mig. Jag kräver inte mycket, men det ser ut som om jag kräver mycket och därför vill du inte ha mig. Du ger mig inte ens en chans för du är rädd att dem i din närhet också ska tycka jag är ful och sticka sig så de skriker av smärta. Det är inte min mening. Om du verkligen lärde känna mig så kanske du skulle tycka att jag är väldigt vacker och intressant men mina taggar skrämmer dig, men det är inget jag kan göra något åt.

Skrivet 2007

Text: Att tämja en drake.

Jag undrar om alla de minnen jag försökt att glömma verkligen ska förbli glömda. Man kanske bara ska lägga dem någonstans, gömma dem någonstans? Livet är en eldsprutande drake. Om jag försöker förtränga det mörka så kommer även en del av ljuset att försvinna. Hur skulle jag någonsin kunna vilja glömma min och Hampus första kyss, alla de gånger jag och mina vänner har skrattat, alla de gånger mamma eller pappa stöttat mig, alla de som uppmuntrat mig, de gånger jag faktiskt har känt lycka? Det finns alltid någonting att leva för, vad det än är så finns det där. Det går att tämja en drake. Det förflutna gör dig till den du är och vem hade jag varit utan mitt förflutna? Jag tror inte att jag hade varit en bättre människa utan det. Det var precis som jag sa till Mimmi ”du har fastnat i en illusion att du inte duger, att du är svag och att du är skör” och kanske är det samma med mig? Jag har fått för mig att jag är svagare än vad jag är. Även om en drake alltid är vild så kan man få den att sitta. Det gäller bara att försöka se det positiva. Det finns positiva saker med att ha ett liv bakom sig som jag har haft, för man lär sig en hel del om livet, vänskap och kärlek men även om sorg, olycka och mörker. Jag har fått stå ut med så mycket men det hade inte varit möjligt utan dem omkring mig. Draken har en munkavel så han inte kan spruta ut elden. Just nu ska jag lägga det mörka åt sidan och leva i ljuset för en stund. Eld lyser också upp...

Skrivet 2010

Text: Sten

Skrivet 2011

Om ett lyckligt liv är lika skört som en såpbubbla så måste jag vara en sten. Jag är för tung, för grov och för hårdhudad för att kunna vistas i bubblan utan att slå sönder dess väggar. Bubblan spräcks, jag faller ner mot marken i en oändlig fart, slår i marken utan att gå sönder.

Jag vet inte om jag hatar eller älskar att jag är en sten.

Det går att ta sönder stenar också, med rätt kraft och med rätt vinkel. Jag kan ibland tänka att många utav de människor jag träffat har vetat den vinkeln och haft den kraften. Jag brukade vara större… men bitar utav mig har försvunnit, slagits bort.

Trots att jag ibland känner mig som en liten sten så slutar inte mitt elände mot andra människor. Att få småsten i skon eller under fötterna är ju så oerhört smärtsamt och jobbigt… Inte tillräckligt mycket för att man ska skrika men tillräckligt mycket för att man ska bli arg och vilja bli av med den lilla stenen, en liten sten som ligger där och gnager och slås emot, helt ofrivilligt. Om jag som sten hade fått välja hade jag velat vara för mig själv, på ett berg med andra stenar där jag inte stör andra människor, där jag inte tar sönder andra människors bubblor eller min egen, där jag bara kan få vara sten.

Stenar kan ju vara en prydnad också… något vackert att ha i trädgården, ett slags konstverk. Det finns vissa sällsynta stenar som människor samlar på, de är värda mycket pengar. Men en vanlig grå sten… Det spelar egentligen ingen roll vad man gör med en sten man hittar, stenen kommer alltid att bli missförstådd. Kastad som macka i sjön, trampad på, bli använd som vapen eller bara vara i någons väg.

Det är egentligen ingen som vet den riktiga meningen med stenar.

Jag är en sten.

Text/dikt.

Skrivet 2011

Hoppas att hon tar hand om dig på ett sätt som jag aldrig kunde,

hoppas att hon gör dig lycklig på ett sätt som jag aldrig lyckades med hur mycket jag än försökte,

hoppas att hon är den perfekta flickvännen enligt dig eftersom jag aldrig var det,

hoppas att hon delar sina intressen och liknande med dig för det gjorde aldrig jag,

hoppas att hon är finare än mig,

hoppas att hon är sötare än mig,

hoppas att hon gör alla de saker med dig som jag aldrig ville,

hoppas att hon förgyller ditt liv,

hoppas att hon gör allt för dig för allt precis som jag gjorde fast lite till,

hoppas att hon kommer att älska dig mer än vad jag gjorde,

för jag älskade antagligen inte dig tillräckligt mycket.

Text 3.

Skrivet 2009

Ibland undrar vad jag gör för världen, egentligen. Det pratas om att man aldrig ska ge upp, att det kommer solsken efter regn och att man aldrig kan se vitt om man inte sett svart, men ibland tror jag faktiskt att det finns dem som bara har dåligt väder. Istället för att se svart eller vitt så ser de olika nyanser av grått, d.v.s. aldrig lycka och aldrig sorg, bara mer eller mindre grått.

Varför behöver världen mig? Jag är bara ännu en individ som skräpar ner, röker bort ozonlagret och förstör alla mina inre organ för att sedan ligga och dö på sjukhus. Det skulle inte spela någon roll om jag försvann nu eller om 20 år. Den som skulle sakna mig till en början skulle glömma bort mig inom några år och min existens skulle inte betyda någonting, den skulle inte ha förändrat något i världen eller för någon annan alls. Jag behövs inte. Mitt liv är lika betydelsefullt som en myras. De blir ständigt ihjältrampade men inte fan skrivs det om dem i tidningen.

De som säger att de bryr sig, bryr sig bara för att de just vid det tillfället inte har något bättre för sig eller så säger de bara så för att de vet att det är precis det som du vill höra. Du ljuger ju själv om sådant. Det finns inte en enda god människa på jorden, även om vi gärna skulle vilja tro det och prisar nunnor och munkar som kallas helgon. De ljög säkert de med när de sa att dem minsann var oskulder men icke då, de blev utnyttjade av sina tyranniska pappor som barn. Inte ens ett helgon kan Gud rädda ifrån världens hemska sanningar.

Jag tror nog att min livsuppgift är att sitta och klaga, tycka synd om mig själv och bara vara en börda för alla omkring mig. Ibland tror jag nästan de hade rätt när de kallade mig värdelös. Ibland tror jag de hade rätt när de sa att jag var tjock, ful och att ingen någonsin kommer att tycka om mig. Inte fan blir jag nöjd när jag får något heller, för jag ska alltid sträva efter mer och mer. Kan aldrig glädjas åt det jag har för mina tankar skriker att det är falskt. Jag skulle önska att jag var någon annan.

Text 2.

Skrivet 2008/2009

När du inte vet om du lever eller om du är död.

Du kanske undrar, vad har jag gjort för att förtjäna detta?

En fråga du aldrig kommer finna svar på.

När din omgivning verkar opålitliga, då blir du misstänksam.

Du avfärdar deras värme som lögn, att de endast säger så för att få dig bortgjord.

De kanske undrar, vad de har gjort för att förtjäna det?

Du börjar fundera på döden, oftast tänker du inte ens på döden som något negativt,

Mer som något inbjudande och frestande.

Du börjar bli nyfiken och utsätter dig själv för smärta.

Du finner ett välbehag i smärtan, samtidigt som du endast skadar dig för att bli kvitt det onda som ligger och vilar inom dig.

Du förstår inte varför du blivit så, varför du blivit så annorlunda.

Du är rädd för döden, samtidigt som du gärna skulle vilja veta vad som händer när du dör.

Du fantiserar, du drömmer, bara om döden.

Du förstår inte varför människorna verkar så kalla och så likgiltiga mot dig.

Det var du själv som började, det var ditt fel.

Det var du som sökte tröst i ensamheten, eftersom du inte kunde lita på de omkring dig.

Ibland är det svårt att komma tillbaka till verkligheten, när du en gång kommit ifrån den.

Du ser den framför dig, men du kan inte få grepp om den.

Du flyr ifrån det som anses verkligt, för du tycker inte den räcker till.

Du vill så mycket mer än bara vara en i mängden.

Det finns för många människor för att du ska kunna ställas i mitten.

Deras värld kretsar inte omkring dig.När ska du börja förstå?När ska du inse?

Du är inte så ensam som du tror, de tycker inte illa om dig.

När du tror att de pekar eller skrattar, så tror du fel.

När ska du sluta lura dig själv?

Kom tillbaka till verkligheten och gemenskapen,

De saknar dig.

Men du vill inte tro på det.

Vad tror du på, egentligen?

Kom tillbaka, de älskar dig och vill ha dig med sig.

Tro på det, lika mycket som du tror på det onda.

Ett liv i mörker är inget liv alls.

Text om kärlek.

Ibland lever du i drömmarna, på något sätt jag inte kan förklara.

Jag kan glömma bort dig för en stund, glädjas åt denna stund, men sedan kommer du tillbaka på ett sätt som aldrig förr.

Du hittar alltid nya genvägar till mitt hjärta, nya platser att bosätta dig på och på något sätt smärtar sprickorna mer än vanligt när du är där.

Du hackar dig in i mig, förgiftar mina sinnen och låter mig leva där jag tror att du vill ha mig.

En illusion jag skulle ge allt för, en illusion jag skulle dö för, bara den försvann.

Jag försöker gråta bort dig, men din törst släcks aldrig, precis som din låga för all tid brinner, någonstans, kanske inte här, men någonstans långt borta, aldrig för mig.

Om du slutade andas skulle min värld rasa,

dina andetag blir som tyfoner när du är nära.

Min värld är byggd på dina kyssar som lätt nuddar vid mig, trots att du aldrig är här.

Du är alltid så långt borta, jag kan aldrig nå dig när jag vill, och detta spel vi spelar är på dina regler, jag blir aldrig mer än en åskådare.

Jag kan aldrig begripa mig på ditt sätt att förtrolla.

Trots att vi är det enda som existerar i en värld utan färg så vill du aldrig acceptera, aldrig öppna ögonen mot mig förutom när du själv gråter på nätterna, precis som jag gör.

De nätter då jag får sitta ensam blir till slut nätter utan slut.

Du blir sakta som de andra, du blir en med mörkret.

Jag tror jag förlorat dig, jag lyfts upp av Guds änglar, men att dina organ fortfarande fungerar drar ner mig.

Du kan vara på jordens andra sida, jag tillhör fortfarande bara dig.

Det är såhär jag kommer att sluta, det är såhär jag kommer att dö, med dig inuti mig.

Jag vill aldrig att du ska lämna mig, trots att din kropp lämnar mig så blir förnimmelsen av dig alltid kvar.

Jag tappar tråden, det enda jag försöker beskriva är ju dig men du går inte att beskriva med ord, du är för stor för det, enligt mig.

Du är det vackraste jag mött, det vackraste jag smakat, det vackraste jag känt doften av och det vackraste jag känt emot mig.

Hur kan något så vackert vara så ont?

Det är precis sådan du är.

Du ger mig så mycket njutning, glädje och du lurar mig varje gång.

Du tar aldrig slut, jag kan fortsätta för evigt…

Jag vill att den eviga tiden ska ta slut nu, för du dödar mig.

Text.

Skrivet 2009.

Jag skulle ljuga om jag sa att droger inte är roligt. Jag älskar att vara hög, men känslan som lämnas kvar... när drogen går ur kroppen, det går inte beskriva med ord. Du vill skrika, sova, gråta, skada dig själv men framförallt vill du ha mer... mer droger, starkare droger och högre dos. Du tror du är så fräsch och snygg, den bästa personen i världen, men egentligen är du ett vrak. Du kan bara inte se det. Drogerna gör dig blind och du fastnar i din egen värld. Dina förhållanden fungerar inte någonstans, inte med dina föräldrar, dina vänner och inte heller med sina såkallade pojkvänner. Du tycker inte att du är en missbrukare, du har ju kontroll över det. Du behöver vakna ifrån din fantasivärld. Du behöver vakna ifrån drogsömnen. Det går inte att ruska om dig, sätta på en väckarklocka eller skrika i ditt öra. Det krävs mer än så. Du kanske vaknar, men du kommer ändå drömma om det, men på en annan nivå. Det krävs inte år av missbruk för att inse det här, det räcker med att man testar ett par gånger. Det är så uppenbart och ändå ser ingen det... Idah sa igår, något som var så komiskt, men så himla sant. "Nu ska jag hem och ha sex med Hampus, det är så roligt att ha sex när man är full för man tror man är så jävla bra." Det är så... sant! Och det gäller inte bara sex, utan allt.
Hälften av mina ärr är gjorda pga beroende av alkohol och droger. Men... trots att jag vet allt det här, jag vet hur elaka droger är och vad de gör med dig, så vill jag fortfarande ha dem. Ibland känns det som om jag skulle kunna ge upp allt, bara för att bli hög. Det skrämmer mig.

Ångest.

Jag kan inte se klart... Det blir suddigt framför ögonen, jag blinkar och blinkar men synen förändras inte. En annan verklighet bildas framför mig och det blir plötsligt svart omkring mig. Ett enda stort mörker. Det går inte att se vart jag går, jag bara springer fram i ingenting. Jag vill skrika och gråta, skära mig och springa iväg. Men jag kan inte röra mig och jag får inte fram ett ljud. Inga tårar heller. Det är precis som om de torkat ut. Det finns bara en utväg, att skära sig. Men jag kan inte... Det går inte... Det finns ingen plats längre. Det slog mig igår att jag inte har någon plats kvar, iallafall inte på armarna. Det går verkligen inte skära igenom ärr, tro mig jag har försökt, det är så tjock hud. På något sätt känns det som om min kropp på något sätt säger till "Nu räcker det!" och sätter på sig en rustning med ärr. Let me be your armor... Nu räcker det, för fan.

Paranoia.
Det går inte att bli av med det. Det sitter fast, det sitter insytt i mig. Ungefär som ett ärr en gång varit ett sår. Det försvinner ALDRIG, det sitter fast. Jag kan inte sluta tänka på det... Det finns inget gott i världen... eller? Jo det finns det... Nej. Jo. Du har bara svårt att se det, just nu.

Ännu mer ångest och panik.
Ikväll.. blir det nog så... att jag väljer den lättaste utvägen.